Storkyrkan - Sveriges Notre-Dame?

När Notre-Dame i Paris började brinna på kvällen 15 april 2019 samlades människor för att be Gud bevara katedralen. Det spelade ingen roll om man var troende eller inte – nu gällde det att göra allt för att rädda klenoden, även böner till en eventuellt existerande allsmäktig Skapare. Sedan 1200-talet har Notre-Dame stått där den står än idag och alla franska kungar, statsmän och kulturpersonligheter sedan dess har någon gång besökt kyrkan, vare sig det gällt vigslar, begravningsakter, eller konserter. Notre-Dame är betydligt mer än en vanlig kyrka – det är en fransk nationalsymbol. Omedelbart efter branden kungjordes det att katedralen skall återuppbyggas och på en dryg vecka hade man fått ihop 1 miljard Euro till arbetet.

För två veckor sedan besökte jag Storkyrkan i Stockholm för att delta i en minneskonsert över Gustav III:s kröning som ägt rum just där på dagen 250 år tidigare. Medan jag lyssnade på musiken under valven och reflekterade över det förgångna, slog mig frågan – skulle stockholmarna samlas och be Gud om hjälp om Storkyrkan stod i lågor och skulle det göras en nationalinsamling för att bygga upp den?  Ett näraliggande positivt exempel är återskapandet av Katarina kyrka i samma stad efter branden i maj 1990. Den gången beslöt man att kyrkan skulle återuppbyggas, dels därför att församlingen hade stort behov av den, dels därför att den ansågs vara ett viktigt inslag i stadsbilden. Det krävdes dock en mindre utredning för att avgöra saken och Sverige som land var nog knappast lika engagerat som Frankrike är för Notre-Dames återuppbyggnad.[1] Inte heller Storkyrkan är vid första ögonkastet en svensk nationalsymbol, åtminstone inte utan konkurrens. Domkyrkan i Uppsala kan med minst lika stor rätt göra anspråk på den positionen. Vårt första ärkebiskopsstift grundades i Uppsala 1164 – Stockholm fick överhuvudtaget ingen biskop förrän under andra världskriget och är inte ett ärkestift.[2]   Svenska kungar kröntes som regel i Uppsala fram till stormaktstidens slut och kungar som Gustav Vasa begravdes också där. Stockholms så kallade skyddshelgon sankt Erik har sina reliker eller åtminstone relikskrin i Uppsala. Ändå kommer man inte förbi Storkyrkans särskilda betydelse i Sveriges historia. Precis som Notre-Dame ligger den i sitt lands huvudstad och helt nära det kungliga slottet.[3] Bygget av den första kyrkan inleddes kort efter Stockholms grundande och under de närmaste cirka 300 åren genomfördes regelbundet flera ny- om och tillbyggnader.[4] Även om de flesta monarker fram till Ulrika Eleonora 1719 krönts i Uppsala har Sorkyrkan(eller sankt Nikolai kyrka, som det mer sakrosankt klingande namnet lyder), upplevt flera dramatiska situationer, inte minst i samband med kröningar. Det var här ”Kristian Tyrann” kröntes en dag i november 1520. Några dagar senare utspelades Stockholms blodbad borta på Stortorget. Vaktknektar stod utposterade på vägen från kyrkan till torget. Skriken från de dömda måste ha hörts in i templet, om någon fanns där som kunde lyssna. Blodbadet banade vägen för Gustav Vasas tronbestigning och, indirekt och på sikt, formandet av det moderna Sverige. Nära 50 år efter kung Kristian kröntes krogpigan Karin Månsdotter till drottning i samma kyrka, efter att dagen innan ha vigts vid kung Erik – enda gången en svensk kvinna av folket smyckats med kunglig krona och därmed erhållit nästan gudomlig status. Två månader senare kapitulerade Erik XIV för övermakten och överlämnade sig till sina bröder, även det i Storkyrkan. Det är inte bara spännande kröningar som ägt rum härinne. Här stod Olof Pederson – Olaus Petri, uppfylld av sin övertygelses nit, och predikade den nya protestantiska läran i det likaledes nya påfundet predikstol. Förutom nya trosläror passade han på att ge en och annan känga åt kungamakten också när han ändå var i farten och lär ha varit en av dem som beställt den berömda ”vädersolstavlan”, Stockholms äldsta avbildning som alltjämt hänger på sin plats i kyrkan, om än inte i original. Dessutom anklagades Olof för att ha varit delaktig i eller medveten om en plan att spränga Gustav Vasa i luften just i Storkyrkan. Trots allt detta fick han behålla huvudet och ligger ännu idag begravd under trappan till sin kära predikstol.[5]  I takt med Stockholms ökande betydelse som rikets administrativa centrum och huvudstad har också Storkyrkan blivit allt viktigare. Från Adolf Fredrik till Oscar II kröntes med ett undantag de svenska kungarna här.[6] Även om just denna ceremoni upphört sedan ett drygt sekel används kyrkan fortfarande till officiella högtidligheter, som gudstjänsten vid riksdagens öppnande. Kungliga bröllop hålls i regel här. Prominenta personer brukar få sin begravningsakt I Storkyrkan. Ett närliggande exempel är Astrid Lindgren, som vid sin död 2002 bestods en avskedsceremoni som knappt står forna dagars kungabegravningar efter i prakt och pompa, samtidigt som den genomfördes med pietet och värdighet.[7] Ibland förekommer utställningar i kyrkan.

Sankt Nikolai kyrka i Stockholm är således både ett minnesmärke över stadens och landets historia och en högst levande kulturell och religiös institution. Även om den kanske inte är lika berömd som Notre-Dame är den definitivt värd att bevaras för kommande generationer. Om olyckan är framme får vi hoppas att svenskarna i allmänhet och stockholmarna i synnerhet vaktar och vårdar sin katedral lika mycket som fransmännen och parisarna.                   

---

[1] Bör kanske nämnas att undertecknad inte var i Sverige då Katarina brann.

[2] Lund blev eget stift ett sekel före Uppsala och ärkestift 1104. Det var dock som bekant danskt till 1658. Å andra sidan var biskopen i Lund länge nordiska kyrkans primas, varför Lunds domkyrka kan ses som en symbol för nordisk enhet.

[3] Under medeltiden residerade de franska kungarna på Ïle de la Cite, i närheten av Notre-Dame. Följande seklers oroligheter och inbördeskrig gjorde dock att kungarna med tiden drog sig allt längre inåt staden, för att under Ludvig XIV förlägga sitt residens i Versallies utanför Paris. 

[4] Naturligtvis har förändringar genomförts även senare, särskit under 1700-talets tidigare del. Kyrkor hör till den kategori offentliga byggnader som aldrig blir riktigt avslutade.

[5] Vid ett besök i kyrkan för några år sedan upplystes jag om att stockholmarna på sin tid lite vanvördigt men också folkligt humoristiskt kallat sin herde ”Olle i korgen”, med anspelning på den nymodiga predikstolen. Vid ett annat tillfälle har jag haft äran att sitta bredvid reformatorns kista under ett musikevenemang vars innebörd jag i skrivande stund inte erinrar. Förmodligen placerades kistan under predikstolen för att inspirera efterföljande kyrkohedar till fortsatt nit i ämbetet eller kanske i tanke att hugsvala den dödes ande medelst helgad musik och sång.   

[6] Gustav IV Adolf kröntes i Norrköping år 1800.

[7] Astrid Lindgrens Begravning (SVT 2002) - YouTube. 

"En prins av Vasa stam till Vasars storverk träder" - Gustav III:s kröning, bakgrund och reflexioner

 

En kröning är, eller var, en av höjdpunkterna i en konungs liv. Den bekräftade furstens upphöjelse till Herrens ställföreträdare i riket. I äldre tid innebar den i det närmaste att kungen, i några enstaka fall drottningen, undfått gudomlig status och därför var okränkbar.[1] Exakt vilken betydelse en kröning fick berodde naturligtvis mycket av vem den utkorade var. Frågan är om någon svensk konung varit så medveten om ritualens rent historiska betydelse som Gustav III vid sin kröning 29 maj 1772.

Det sena 1700-talet var en politiskt och ideologiskt omvälvande tid i Europa men även på andra sidan Atlanten i det som ännu kallades ”den nya världen”. Upplysningstidens filosofer levde och verkade fortfarande och deras tankar om människornas inbördes jämlikhet, individens frihet, förnuftets seger och upplyst despoti diskuterades och analyserades i tidens politiska salonger i städer som Paris, Wien och London. Inom några år skulle de engelska kolonierna i Nordamerika förklara sig självständiga och grunda en egen republik. I Sverige hade den politiska makten i 50 år legat hos rådet och ständerna medan kungamakten i stort sett varit representativ och ofta rent symbolisk. Att det blivit så berodde inte bara på missnöje med det långa kriget och enväldet under Karl XII utan också det faktum att kungarna varit utlandsfödda. Varken Fredrik I eller Adolf Fredrik talade svenska särskilt väl och ingen av dem hade någonsin talat direkt till ständerna i riksdagen. Frihetstidens styrelseskick hade å andra sidan de senaste åren alltmer urartat i politisk anarki, där det maktägande partiet mer fokuserade på att förfölja sina motståndare och berika sig själva än på att styra landet.  

Därtill drabbades Sverige vintern 1771-72 av hungersnöd, utan att de styrande mössorna tycktes i stånd att hantera situationen. I det läget öppnades frihetstidens sista riksdag.[2] I sitt invigningstal i rikssalen på Stockholms slott 25 juni 1771 poängterade den nye kungen särskilt att han var ”född och uppfödd ibland eder” och försäkrade att det var hans ”största önskan” och ”högsta målet af min ärelystnad” att styra över ett ”fritt och sällt folk”. För att detta tillstånd skulle uppnås krävdes emellertid enighet och sammanhållning, fortsatte kungen. Varken överdåd och glans eller en åtstramad och snål skattepolitik kunde gynna land och folk som endräkt och samförstånd. Gustav manade de församlade ständerna att se till att denna riksdag av historien blev ihågkommen för ”uppoffrande av allt hat” och ”alla egna avsikter för det allmännas väl”. Han lovade att själv på alla sätt bidraga till detta. Att kungen på detta sätt vände sig direkt till ständerna gjorde starkt intryck på de närvarande, även de som motarbetade tanken på en stärkt kungamakt.[3]  Vare sig kungens maning till sammanhållning var uppriktigt menad eller spel för gallerierna i syfte att bereda marken för ett kommande maktövertagande, vilket Hennings antyder, hade talet ingen effekt på sikt[4]. Riksdagen fortsatte utan att några konkreta beslut fattades och trots att kungen gjorde sporadiska försök att ena de motstridiga viljorna blev stämningen alltmer infekterad. Det var mot den bakgrunden Gustav III kröntes i Storkyrkan i Stockholm 29 maj 1772.[5]

För den som vet vad som sedan hände är det slående hur många anspelningar som under ceremonierna i kyrkan gjordes på Gustavs släktband till Vasaätten. Pelarna i kyrkan var prydda med Vasakärven och i körsången gjordes ideliga kopplingar mellan Gustav III och hans Vasaanfäder med samma namn. Då konungen gick till sin kröningsstol sjöng den församlade kören:

       Välsignat ögonblick, en prins av Vasa fäder

       En prins av Vasa stam till Vasars storverk träder

       Gack, hjälte, till kall vartill du rustad är;

       Gustaver lik i dygd Du kronan värdigt bär

 

 

Då kungen efter själva kröningsceremonin mottog de närvarandes hyllningar fortsatte reciteringen på samma tema:

       Den förste Gustaf tronen prytt

        Den andra, lika stor fått ärans lagrar skörda

        Nu himlen skänkt oss en på nytt   

   

Om man till detta läger att kungen låtit kröna sig i en dräkt efter mönster av Karl XI, kungen som hundra år tidigare gjort sig enväldig och att Gustav III, denne regins mästare, själv utarbetat ceremonin i alla detaljer, undrar man hur någon av de närvarande efter aktens slut kunde sväva i det ringaste tvivelsmål om vad kungen härnäst planerade. Rent tekniskt borde det ha varit möjligt att arrestera honom för brott mot den i Sverige rådande författningen enbart med ledning av kröningens utformning.[6]  Även om ett sådant handlande kanske varit drastiskt i överkant, kunde rådet och ständerna mycket väl redan nu ha kallat lojala trupper till huvudstaden under någon förevändning. Något sådant skedde inte och tre månader efter kröningen genomförde Gustav III sin statskupp på en enda dag och utan att ett skott lossades. Detta är ett indicium på att ”luften gått ur” ständerväldet vid tiden för Gustav III:s tronbestigning.

Ett annat slående men samtidigt mer överraskande tema under kröningsakten är poängterandet av drottningen. Gustav III framstår vanligen som en man med ytterst komplicerat förhållande till sin hustru. De umgicks sällan och deras privatliv skulle några år senare ge upphov till rykten, förtal och skvaller som kastade sin skugga över kungafamiljen lång tid framåt. Under kröningen i Storkyrkan märks inget av detta – tvärtom. Inför drottningens egen kröningsakt sjunger kören hennes lov och konstaterar:

             Den dygd och kraft som sig förena

                Hos en Sophia Magdalena

                Är mer än alla kronor skön

                Men ljuset får ju dagen måla

                Lät kronan kring Sophia stråla

                Som själv är kronan för sitt kön

 

Och längre fram:

             Med Gustaf sade Han, vill jag Sophia para  

               På våra glädjerop man hörde äran svara

                de i varandras dygd långt ner än kronor fått

                ännu en annan lön har Himlen dem berett

                Han alla svenska bröst som fritt och ädelt tänka

                förena vill till ett

                Att Gustaf och Sophia skänka

 

Ett spel för världen eller en förhoppning om en lycklig framtid för kungaparet?

         

     

---

[1] Detta gällde även drottningar, dvs. kungens gemål. En drottning som blivit krönt hade högre status än de som inte genomgått denna ritual. Den franske kungen Henrik I:s drottning, Anna av Kiev, dotterdotter till sveakungen Olof Skötkonung, kunde efter makens död 1060 inträda som regent för sin son ”i kraft av den makt som tillkommit henne genom kröningen”. Hon var Frankrikes första krönta drottning Anna av Kiev – Wikipedia. Att en drottning kröntes, vilket inte alltid skedde, kunde ses som ett tecken att hon väntades föra dynastin vidare. Henrik VIII krönte två av sina sex gemåler.(Jane Seymour, den enda av drottningarna som fick en son, dog ironiskt nog i barnsäng innan hon hann krönas). 

[2] Ständerna hade kallats efter Adolf Fredriks död i februari 1771.

[3] Gustav III:s tal till ständerna den 25 juni 1771 - Wikisource.

[4] Bakgrundsskildringen bygger främst på Herman Lindqvist, Historien om Sverige del VI, ”Gustavs dagar”(1997), s. 25 ff och Beth Hennings, Gustav III, en biografi(1957), s. 56-58. Hennings uppger egendomligt nog att kröningen skedde 29 juni.      

[5] Nedanstående citat ur Gustav III:s kröningsritual har hämtats ur det program som bestods gästerna vid 250-årsminnet av kröningen i Storkyrkan 29 maj 2022.

[6] Enligt 1720 års regeringsform ägde kungen att styra riket ”med råds råde”, vilket Gustav Vasa knappast gjorde. Även om Gustav Adolf hade inflytelserika rådgivare, var kungamakten under hans tid aldrig symbolisk på det sätt som ofta var fallet under Frihetstiden. En kung som jämfört sig själv med Vasarna femton år tidigare hade med säkerhet ådragit sig rådets misstänksamhet.