När Vaggeryd fick celebert besök.

 

De flesta kungligheter drömmer förmodligen om att någon gång vara enbart sig själva, inte behöva tänka på exakt vad de säger och gör och umgås med människor som inte vet eller bryr sig om vilka de är. En sådan önskan är fullt naturlig men kan visa sig svåruppfylld och dessutom leda till obehagliga överraskningar.

Författaren Anna Sparre, som skrev flera historiska romaner och avled 1993, var i sin barn- och ungdom under första hälften av förra seklet nära vän till prinsessan Astrid, dotter till prins Carl, brorsdotter till Gustav V och under en kort tid drottning av Belgien innan hon tragiskt avled i en bilolycka 1935. Annas far var industrimannen och politikern Theodor Adelswärd, som bland annat grundat Sveriges första kontorsmöbelföretag i Åtvidaberg i Östergötland och lyckats göra det till en verklig storindustri. Prinsessans far hade titeln hertig av Västergötland och brukade på somrarna hålla till på godset Fridhem utanför Norrköping. Familjerna kom att umgås nära och Astrid och Anna, som var jämnåriga, blev snart de bästa vänner. Periodvis gick de till och med i samma skola. När flickorna vid mitten av 20-talet båda stod i begrepp att förlova sig kom de överens om att Anna skulle annonsera sin förlovning först, så att hennes blivande man kunde vara med på prinsessans bröllopsfest med kronprins Leopold – både i Sverige och i Belgien.[1] Under kommande år fortsatte vänskapen att växa mellan de båda familjerna. De fick sina första barn ungefär samtidigt och höll kontakten med regelbundna telefonsamtal och brev. Det hände rentav att familjen Sparre hälsade på hos Belgiens kronprinspar i deras sommarnöje utanför Bryssel. När prinsessan besökte sitt gamla hemland, med maken i släptåg, var samvaron med bästa kompisen Anna eller ”vännen min”, som de ömsint kallade varandra, en kär tradition. Det var under ett sådant besök som den lite smålustiga episod som här skall berättas ägde rum.[2]

Efter semestern på Fridhem var det dags för prinsparet att åka hem till Belgien. Astrid åkte med barnen per båt medan Leopold tog familjens bil, en Bugatti med stort B på för att markera nationaliteten. Enligt planerna skulle Belgiens kronprins hälsa på familjen Sparre i det hus nära Ljungbyhed i Skåne där de bodde. Anna gjorde sällskap i bilen och berättade senare vad som hände.

Sedan de kommit in i Småland blev färdkamraterna hungriga och började söka matställe. Leopold, som var fritidsklädd i kortärmad blå skjorta och grå flanellbyxor, ville ogärna äta på en finare restaurang med tanke på risken att bli igenkänd. Han föreslog en omelett och ett glas vin ”på något idylliskt värdshus vid någon sjö”, ett önskemål som kanske var (och ännu är?), lättare att uppfylla i Frankrike eller Belgien än i Småland vid början av 1930-talet. I Vaggeryd söder om Jönköping fann våra resenärer slutligen ett hus med ordet MAT skrivet på utsidan. Stället torde knappast ha liknat ett pittoreskt värdshus i Centraleuropa men situationen var nu alltmer kritisk. Kronprins Leopold stannade bilen och han och hustruns väninna steg in på matserveringen. De möttes av en stark doft av lök och cigarrer. Redan här började kronprinsen se något skeptisk ut men det var bara att fortsätta. En leende värdinna uppenbarade sig:

-          God dag, vad önskas, Dagens, sill och potatis eller biff med lök och stekt potatis? Tyvärr, något vin har vi inte.

Leopold lär nu ha sett ”rysligt sur ut”. Kanske sände han en medlidandets tanke till sin älskade Astrid, tackande Gud att ha räddat henne från detta tydligen allvarligt underutvecklade land där en stackars vägfarande kunglighet tvingades dricka pilsner till lunchen. Sparre(och säkert också Leopold), skrattade gott åt situationen, tacksamma att inte ha blivit igenkända. Men det var för tidigt. Då de steg ut från serveringen ”stod halva Vaggeryd runt Bugattin”. Någon hade sett den flotta bilen med B:et på och anat vem som gästade deras lilla samhälle. Det var inget annat att göra än att fly, eller som Anna Sparre skrev långt senare: ”Vi fräste ut genom grindhålet och fortsatte söderut”.[3]

Den som gör en resa har som bekant något att berätta och, som populärhistorikern och journalisten Herman Lindqvist förnumstigt brukar påpeka i sina kåserisamlingar, alla resor är inte nöjesresor. Blivande Leopold III av Belgien suckade säkert något liknande efter sina erfarenheter av en matservering i 1930-talets Småland.                            

---

[1] Greve Clas Sparre var flygingenjör och vid mitten av 1930-talet chef för centrala flygverkstaden i Västerås. Född i Finland deltog han på den vita sidan i inbördeskriget och var systerson till marskalk Mannerheim.

[2] Det framgår inte av Sparres berättelse exakt när resan med kronprins Leopold ägde rum. Gissningsvis bör det ha varit i det tidiga 1930-talet.

[3] Anna Sparre, Vännen min(1985), s. 185-86.

konsten att komma in på slottet.

 

Utländska gäster i det förrevolutionära Versallies lär ibland ha höjt på ögonbrynen över att det var så lätt att ta sig in. Samtidigt som kungen framställdes som solen, den fasta punkt kring vilken allt kretsade och bara under högst exceptionella omständigheter kom i kontakt med sina undersåtars vardag, stod hans palats i princip öppet för alla som kom och gick. Delvis berodde detta på att det var praktiskt omöjligt att övervaka alla ingångar och hemlighetsfulla krypin i den stora anläggningen men också på att kungen enligt gammal tradition förväntades vara tillgänglig för undersåtarna. De torgmadammer som hade tillstånd att uppehålla sig på slottsområdet var kända för sitt ofta oförblommerade sätt att kommentera högheternas fel och brister. Trots att två kungar i rad hade mördats under religionskrigens epok tycks man på 1700-talet ha utgått från att ingen skulle våga bära hand på Frankrikes ”alldrakristligaste konung”. Medan kungligheters och hovfolks minsta rörelse reglerades av en strikt etikett, från morgonuppstigning till sänggående, var det därför i princip möjligt för vilken mördare som helst att ta sig fram till kungen.[1] På samma sätt levde 17- och det tidiga 1800-talets ryska tsarer i princip helt oskyddade för attentat. Peter den store gick gärna ensam på gatorna i Petersburg och Katarina den stora älskade att promenera i sina trädgårdar utan mer än en eller två man i sällskap. Visst hade ryska härskare dödats genom åren men faran kom ofta just från palatsets eget garde, de som skulle skydda tsaren för attentat. Dessutom erkände man aldrig att en tsar blivit mördad – det hette att han blivit ”akut sjuk” och tyvärr avlidit. Att en vanlig simpel undersåte skulle bära hand på sin närmast gudomlige härskare var otänkbart.[2]  Hur var det i Sverige? Någon djupare studie över svenska kungars allmänna skydd genom tiderna har jag inte funnit. Men vi vet att Anckarström vid ett tillfälle tog sig fram till paviljongen på Haga och ut ur parken utan att bli upptäckt. Ändå finns det ett antal smålustiga historier om högt uppsatta personer, till och med kungligheter, som haft svårigheter med nitiska vakter när de försökt komma in på slottet i Stockholm.

En som, när det var försent, nog önskade att han inte kommit in på slottet var Erik Johansson(Vasa), 1520. När kung Kristians vakter stängt portarna för att inleda rannsakningen med den döde Sten Stures anhängare, uppenbarade sig plötsligt den hetlevrade adelsmannen och propsade på att bli insläppt. ”Omöjligt, kungens order”. Erik Johansson redogjorde då med höjd stämma för exakt vem han var, vilka gods han ägde, släktens ärorika förflutna osv, samt hotade den uppstudsige knekten med handgripliga efterräkningar, här och nu, om han inte omedelbart släpptes fram. Soldaten gav med sig, med påföljd att Erik Johansson nästa dag avrättades tillsammans med ett stort antal borgare, adelsmän och präster för kätteri och förräderi i vad som blivit känt som Stockholms blodbad. Hur hade vår historia sett ut om Gustav Vasas far låtit sig nöja med vaktens ord och hållit sig undan?

En decemberkväll 1754 kom friherrinnan von Höpken åkande över Skeppsbron mot det nya Stockholms slott. Hon hade tjänstgjort vid hovet men nyligen ingått äktenskap med kanslipresidenten baron von Höpken och i denna egenskap for hon nu för att presentera sig hos den spanske ambassadörens hustru. Därefter bestämde hon sig för att besöka sina forna ”arbetskamrater” på slottet och se hur de hade det. I södra valvet hejdades karossen: ”Inga vagnar på borgården. Försvinn eller vi sticker ihjäl hästarna”! Lång palaver med gardisterna och deras närmaste överordnade. Tillslut fick vagnen fortsätta genom valvet men inte stå kvar på inre borggården. Friherrinnan fick bekväma sig gå ut på slottsbacken för att hitta sitt ekipage. ”Jag lyder bara order”, sade vakten högdraget. Det hela berodde förmodligen på ett missförstånd. Riksråden och deras hustrur hade exklusiv rätt att låta sina vagnar köra in på inre borggården, men några dagar tidigare hade drottningen känt sig dålig och bett att få slippa ljudet av vagnshjul utanför sina rum. Nu var hon emellertid bättre – Vaktsoldaterna hade helt enkelt misstolkat ett tillfälligt arrangemang för en permanent bestämmelse. Den obetydliga incidenten höll i själva verket på att utlösa fullskalig regeringskris. Kanslipresidenten och de andra rådsmedlemmarna, som anade en personlig förolämpning från hovets sida, reagerade våldsamt på vad som hänt. De tjänstgörande vakterna arresterades, vilket i sin tur gjorde kung Adolf Fredrik rasande. Diskussioner om vem som hade högsta makten över kungens garde följde. Den gången redde allt upp sig, men ett och ett halvt år senare skulle spänningarna mellan kung och råd resultera i kupplaner och avrättningar av några av rikets främsta adelsmän.

I november 1926 gifte sig svenska prinsessan Astrid med Belgiens kronprins Leopold. Det blev ett både storslaget och glatt bröllop. Detta var efter första världskriget men före 30-talets depression och arbetslöshet. Därför gladde sig både kungligheter och folk åt vad som skedde och någon risk för attentat tycks inte ha funnits. På bröllopsdagens morgon steg brudgummens far, kung Albert av Belgien, upp och lämnade slottet för att ta en promenad i Gamla stan. När han återvände hejdades han av en vaktpost. ”Jag är Belgiens kung”, förklarade gästen på franska. ”Jag bor på slottet”. Ingen reaktion, porten förblev stängd. I am the King of Belgium”, försökte Albert på engelska. Fortfarande ingen effekt, soldaten stod som fästad i marken. ”Ich bin der König von Belgien”, yttrade majestätet på sitt östra grannfolks tungomål, nu förmodligen smått desperat.  Soldaten tycks på detta stadium ha förstått ungefär vad mannen framför honom försökte säga men dragit slutsatsen att han stod inför en sinnesförvirrad person – kanske tänkte han att en kung inte kommer vandrande ensam tidigt på morgonen och helt enkelt ber att få stiga in på Stockholms slott. Han gjorde hur som helst en rörelse mot pannan: Var nog bäst att tillkalla förstärkning. Ytterligare tre man ur vakten kom nu springande och kände igen kungen. Med förfäran viskade de till sin kamrat vem mannen var. Antagligen såg de katastrofen hota: Bröllopet inställt, diplomatiska förbindelser brutna eller åtminstone omedelbart avsked från tjänsten. Inget i den stilen inträffade. Vaktposten fick tvärtom beröm för sitt nit och kung Albert lär samma afton vid galamiddagen ha berättat sitt äventyr, till såväl sin egen som övriga gästers munterhet.[3]

Även svenska prinsar, eller snarare FD prinsar, som gästat utländska hov har haft svårigheter att komma in i det allra heligaste. Lennart Bernadotte berättar i sina memoarer att han en gång vid ett besök i London avtalat att träffa prinsgemålen Philip och vid ankomsten presenterat sig som ”greve Bernadotte”. Vakten såg konfunderad ut och verkade beredd att kalla på förstärkning. ”Greve Bernadotte har redan varit här idag”. Det visade sig att ”kusin Jonny”(Carl Johan Bernadotte), hälsat på någon timme tidigare.  Tydligen utgick ansvariga funktionärer från att två grevar Bernadotte inte kunde uppenbara sig på samma dag men, som Lennart skrev senare: ”Episoden gjorde inte att träffen med Philip blev mindre kul”. Av detta axplock ur historien ser vi att tillträde till kungliga slott inte alltid är så lätt åtkommen, även utan rädsla för attentat.[4]                        

---

[1] Detta fick också sina följder. Ludvig XV blev vid ett tillfälle lätt knivskuten av en sinnesförvirrad man och när man 1789 fått larm om det stora tåget ut mot Versallies(det som slutade med att kungafamiljen fördes till Paris), visade det sig att grindarna rostat fast i öppet läge.

[2] Så mycket större blev chocken vid det första attentatet på öppen gata mot Alexander II 1866.

[3] Historien förtäljer inte vid vilket valv episoden inträffade. Inte heller framgår hur kung Albert lyckats ta sig ut ur slottet utan frågor eller genom vilken dörr han gått ut.

[4] Uppgifterna om franska och ryska  hovet återfinns i olika böcker om Marie Antoinette och Madame Pompadour samt Peter och Katarina den stora. Herman Lindqvist skildrar händelserna kring Stockholms blodbad i sin bok De vilda vasarna(2016, författaruppläsning), För fler detaljer kring episoden med vagnen 1754 hänvisas till Dynastihistoria: Parkeringsförbud och regeringskris (bosonshistoria.blogspot.com) och där gjorda hänvisningar. Kung Alberts upplevelser återges av Anna Sparre i hennes bok om sin vänskap med prinsessan(senare drottning) Astrid,  Vännen min(1985), s. 110 och Lennart Bernadotte berättar kortfattat om besöket i London i Mainau min medelpunkt(1995), s. 23.    

Den motvillige påven.

 

5 januari 2023 begravdes den abdikerade påven Benedictus XVI i Rom. Händelsen har blivit mycket omskriven och både då påven låg på lit de parade och vid själva begravningen i Peterskyrkan samlades en stor mängd människor för att ta farväl. Det faktum att Benedictus abdikerat från påvestolen väckte uppmärksamhet, både då det skedde 2013 och nu vid hans död nära tio år senare. Även om det under 1400-talets strider inom katolska kyrkan förekom att påvar tvingades abdikera, är det bara en påve som före Benedictus på eget initiativ lämnat sitt höga ämbete – Celestinus V 1294. Vem var då Celestinus V?

Vid Celestinus trontillträde var katolska kyrkans ställning i Europa både stark och svag på en gång. Å ena sidan var hela Västeuropa nu definitivt kristnat och påvens makt sträckte sig från Kastilien i söder till Nidaros i norr. Furstar som konungarna av England och Aragonien hade under det senaste seklet tvingats böja sig för auktoriteten hos härskaren i den eviga staden. Ingen som bekände sig till den kristna läran, sådan den uttolkades i väster, kunde trotsa påven utan att riskera bannlysning och uteslutning ur gemenskapen. Samtidigt hotades Roms allmakt av såväl inre som yttre krafter. De sista kristna besittningarna i Heliga landet hade nyligen fallit och det rike som under en kort glansperiod innefattat Jerusalem och de övriga heliga platserna i Österlandet var för alltid upplöst. Även om världsliga makthavare erkände Roms auktoritet fanns det enskilda som var förmätna nog att ha sin egen syn på tillvaron och makterna som styrde den. Korståget mot katarerna hade lett till ett formligt inbördeskrig i Sydfrankrike och i förlängningen skapandet av inkvisitionen.[1] Ironiskt nog var själva Rom ofta plågat av inbördes maktstrider, vilket föranledde påvarna att regelbundet residera utanför sin huvudstad. Frågan om vem som var värdig att bära Petri mantel och tiara avgjordes inte av enbart helighet och fromhet och kunde dra ut på tiden åratal, till nesa och skam för kristenheten. Ett fenomen som blivit allt vanligare under 1200-talet var tiggarordnarna, vars medlemmar slutit sig samman för att i kyskhet och fattigdom främja Guds rike på jorden. Medan dominikanerna(svartbröderna), främst ägnade sig åt att uppspåra kättare var franciskanerna(gråbröderna), framför allt kända just för sitt enkla liv och sin strävan att med sitt exempel vända människorna från denna världens goda mot Guds himmelska rike. Som alltid när det gäller religiösa sammanslutningar fanns det skiftningar inom gruppen. Medan majoriteten av gråbröderna, de så kallade konventalerna med tiden blev mer världsligt sinnade och byggde sig kloster och kyrkor, strävade spiritualerna att mer bokstavstroget följa i Franciskus av Assisi spår och leva eremitliv. En av dessa världsfrånvända män hette Pietro Angelerio, mer känd som ”Pietro av Morrone” och kom mer eller mindre av en slump att i juli 1294 koras till påve Celestinus V.

Pietro kom från en fattig jordbrukarfamilj i mellersta Italien. Han antogs länge ha varit född 1215 men senare forskning pekar på att han i själva verket föddes redan 1209. Pojken visade tidigt intresse för det andliga och inspirerad av sin mor, som anade en storslagen framtid för sonen, inträdde han i benediktinerordern vid 17 års ålder. Trots att han alltså inte var franciskan drogs han till denna ordens mer bokstavstrogna gren och isolerade sig i en grotta vid Montana del Morrone, en del av Apenninerna. Pietro var nu omkring 30 år.

Trots sin förkärlek för eremitliv grundade han några år senare en egen klosterordern, vars medlemmar efter hans upphöjelse kom att betecknas celestiner. Man förväntades leva helt efter sin grundares asketiska föredöme. Denna ordern godkändes av påven 1264, men när rykten  gick om att antalet klosterordnar skulle begränsas reste Pietro 1272 till det påvliga konsiliet i Lyon för att åter få sin ordern bekräftad. Sammanslutningen inordnades under Pietros gamla ordern Benediktinerna, men fick i praktiken stor självständighet med rätt att behålla de tillgångar man kunde förvärva. Detta ledde till ett uppsving för den nya grupperingen – flera kloster i den asketiske eremitens efterföljd grundades.[2] Pietro själv visade emellertid föga intresse att inträda i rollen som abbot utan drog sig åter undan till sitt liv i avskildhet. Så plötsligt, som en blixt från klar himmel, förändrades allt.

I april 1292 avled påve Nicolaus IV och ännu en lång period av interregnum inleddes. Efter två år hade konklaven fortfarande inte lyckats utse en efterträdare. Den gamle eremiten vid berget, nu möjligen drygt 80 år, tog sig då för att skriva ett brev till den höga församlingen, vari hotades med gudomlig vedergällning såframt icke en efterträdare till den helige Petrus snarast utsågs. Man kan undra hur många gånger den stackars munken ångrade sitt varningsord, ty vid gemläsandet av detta brev reste sig konklavens högst rankade medlem, dekanen Latino Malabranca, och utropade: ”I Faderns, Sonens och den Helige andes namn, jag väljer broder Pietro di Morrone till påve”. Konklaven instämde omedelbart. Eremiten slog ifrån sig och lär först ha försökt fly men övertalades slutligen av en stor delegation, ledd av Neapels kung och dennes äldste son, att acceptera vad som i tidens ögon säkerligen framstod som en Gudi befallning. Sedan valet officiellt kundgjorts, kröntes Pietro i benediktinernas kyrka i staden L’Aquila 29 augusti 1294 och antog namnet Celestinus V.[3]

Det visade sig snart att den forne eremiten inte var lämpad att utöva kristenhetens högsta ämbete. Han blev främst ett verktyg i händerna på furstehuset Anjou, som aktivt bidragit till hans upphöjelse och höll också mest till i deras huvudstad Neapel.  Med tanke på den långvariga process som föregått hans eget val stadfäste han än en gång de striktare bestämmelser för påveval som införts av tidigare påvar. Efter ett knappt halvår på sin post hade Celestinus emellertid fått nog och införde regeln att en påve har rätt att abdikera, vilken förmån han därefter skyndsamt utnyttjade 13 december 1294. I motiveringen för sitt handlande talade han om sin egen oförmåga att uppfylla den höga uppgiften, sin önskan om ett rent samvete och att få återvända till sitt eremitliv. Men så blev inte fallet. Den nye påven, Benedetto Caetani(numera Bonifatius VIII), var av helt annat virke än sin företrädare. Han var av förnäm familj, lärd och oerhört maktlysten. Det sista han önskade sig var en FD påve som framtida motståndare kunde samlas kring. Han lät därför fängsla Celestinus, som efter sin abdikation sökt fly från Italien. Den gamle mannen sattes i husarrest på slottet Fumone nära staden Ferentino, ungefär 6 svenska mil sydöst om Rom. Han uppvaktades(eller övervakades)? av två munkar från den ordern han själv grundat. Påve Celestinus avled 19 maj 1296, mint 81, kanske 87 år gammal. Han begravdes i staden L’Aquila, i samma kyrka där han krönts till påve knappt två år tidigare. Där ligger han ännu begravd. Rykten gick att påve Bonifatius låtit mörda sin företrädare men några bevis för detta finns ej. Celestinus V helgonförklarades 1313, sjutton år efter sin död. Hans minnesdag i katolska kyrkan är 19 maj.[4]                   

            

---

[1] ”Katarer(de rena)”, är ett samlingsnamn på de trosriktningar som under 11 och 1200-talet framträdde på olika håll i Europa och som kritiserade katolska kyrkan för att ha avfallit från den sanna kristna läran i sin strävan efter politisk och ekonomisk makt. Man förnekade bland annat Kristi mänsklighet, då han inte kunde ha varit delaktig i den värld som skapats av en ond gud och där människornas själar hölls fångna i sina kroppar. Kristus hade sänts till jorden i en skenkropp för att leda människorna till frälsning. I Sydfrankrike, där dessa tankar fick särskild stor spridning, gick rörelsen under beteckningen ”albigenser” efter den plats där de hade sitt huvudfäste.  Under 1200-talet utfördes regelrätta korståg mot rörelsen, som dock inte ansågs vara helt krossad förrän i början av 1300-talet. Det svenska ordet kättare har sitt ursprung i ordet katarer.

[2] Celestinerordern synes dock under kommande sekler inte ha haft större spridning celestiner-orden | SAOB. Den upplöstes mot slutet av 1800-talet.

[3] L’Aquila är idag huvudstad i provinsen med samma namn, vilken i sin tur ingår i regionen Abruzzo i centrala Italien. Morrone, där Pietro levde sitt eremitliv, ligger i denna region. Än idag hålls varje år i slutet av augusti en fest i L’Aquila till minne av påve Celestinus kröning.      

[4] Denna text bygger huvudsakligen på svenska och engelska Wikipedias artiklar om Celestinus V Celestinus V – Wikipedia. För bakgrunden till hans trontillträde och situationen för katolska kyrkan vid denna tid, se Göran Hägg, Påvarna, två tusen år av makt och helughet)2006), kapitel VII.

"Om min make levat hade ni inte kommit in här", - Ebba Stenbock och andra kvinnor i senmedeltidens maktspel.

 

De såg på varandra - kvinnan i sitt änkedok och mannen i sitt bröstharnesk. Deras blickar höll fast varandra och båda utstrålade trots och beslutsamhet. Ingen visade tecken på att vika för den andre. Men det var han som hade segrat, åtminstone för tillfället. Hon måste släppa in honom i slottet. Sedan hon överlämnat nycklarna talade han. Rösten var klar och befallande som alltid men ändå en smula besvärad, som hos den som vet sig ha vunnit men samtidigt är medveten om att han kommer som inträngling och att den han står inför ändå kan fordra viss respekt:

-          Om ni inte varit så envisa hade detta inte behövt ödsla min tid, men ni hade väl er så kallade ”heder” att tänka på, som upprorsmän alltid säger när de bekämpar sin överhet. Nu är fru Ebba så god och går före mig. Är här minerat med krut skall ni själv drabbas. För mig till kapellet. Jag vill se liket.

-          Inget är minerat, ers nåde, svarade hon med lugn och en smula försmädlig röst; men som ni önskar.

De gick över borggården mot kapellet under tystnad. Hertigens män följde på avstånd.

Det stora rummet var kallt, mörkt och saknade utsmyckningar. På en upphöjning vid altaret stod kistan. Hertigen vände sig till sina män:

-          Lyft av locket. Jag vill se den hundsfotten med egna ögon.

Männen tvekade. Fru Ebba bleknade och tog ett steg framåt.

-          Ers Nåde…

-          För Djävulen, utbrast hertigen rasande. Få av locket. Skulle inte förvåna mig om den sotnäsan flytt och de påstår att han är död. Men ingen bedrar eller leker ostraffat med mig. NÅ! Blir det något av eller måste jag själv slita av det fördömda täckelset?

Männen skyndade sig fram och började skruva av locket. Efter några minuter var kistans inre blottat. Där låg amiralen i sin björnskinnspälls och mössa, så som han legat ett halvår i väntan på begravning. Hertigen såg ner på sin fiende, sträckte ut handen och tog tag i den dödes skägg:

-          Var viss att om du nu levat hade ditt huvud inte suttit mycket säkert, sade han bistert. Ebba Stenbock ställde sig vid hertig Karls sida:

-          Var viss att om min herre nu levat hade ers nåde aldrig kommit in här, genmälde hon stolt.

Det var den sista september 1597 på Åbo slott i Finland. Amiralen och friherren Claes Fleming var död och hans fäste överlämnat åt hertig Karl. I en sista gest visade den kvarblivna änkan att hon inte förlorat sin värdighet i nederlaget.

Kanske gick det till ungefär så här. Även om nutida forskare tillåter sig tvivla på den exakta ordväxlingen mellan den triumferande hertigen och den stolta änkan vid liket av den döde Fleming, står så mycket klart att Ebba Stenbock var på slottet, att hennes motståndsvilja åtminstone en tid inspirerade manskapet att fortsätta kampen och att hertigen besökte slottet sedan det fallit.[1]

Anu Labtinen poängterar i sin minibiografi över Ebba Stenbock att belägringen av Åbo slott 1597 var något av den sista i sitt slag. Efter Karl IX:s seger och det följande århundradets centralisering av den svenska statsmakten förlorade de medeltida stenslotten sin betydelse och användes inte längre som försvarsverk. Ebba Stenbock jämförs också uttryckligen med Kristina Gyllenstierna, som försvarade Stockholm mot danskarna 1520. Labtinen menar att Ebba mycket väl kan ha sett sin anmoder som en förebild under försvaret av Åbo.[2]  Vad som inte nämns är att adelsdamer och drottningar som i kritiska lägen företrädde sina män ingalunda var något specifikt svenskt eller ens nordiskt fenomen under senmedeltiden. Under den strid om Englands tron som populärt kallas ”Rosornas krig” och som har vissa likheter med vasasönernas kamp ett sekel senare, spelade kvinnor påtagligt ofta en avgörande roll. Då Henrik VI periodvis drabbades av sjukdom var det hans hustru Margareta av Anjou som försvarade huset Lancasters(röda rosen), intressen. Hon samlade arméer mot sina motståndare och tvekade inte att själv leda dessa när så krävdes. Efter tio års exil var hon redo att återta sitt rike och sonens rättmätiga arv.

Huset York(vita rosen), ståtade med motsvarade matriarkgestalt i Cecily Neville, hustru till hertig Richard av York. I oktober 1459 tvingades York och hans närmaste män överge sitt huvudresidens, Ludlow Castle vid gränsen mot Wales, medan familjen blev kvar. När kungens trupper ryckte in i staden inväntade hertiginnan dem: ”rak och stolt” och omgiven av sina yngre barn.[3] I nästa generation företrädde Elisabeth Woodville och Margaret Beaufort på liknande sätt sina släkters och närmaste familjers intressen.[4] Under Henrik VIII, då fokus gradvis skiftade från vem som hade rätt att vara Englands kung till vem som egentligen var dess drottning och striderna snarare fördes inför domarskranket än på slottsvallen, kämpade både Katarina av Aragonien och Anne Boleyn värdigt för sina rättigheter och drog sig inte för att i tur och ordning konfrontera sin make, vilka följderna än månde bliva. Tyvärr ledde denna strid ofrånkomligen till att de båda kvinnorna blev dödsfiender.[5]

 Hur bör eftervärlden lämpligen se på dessa kvinnor i skuggan av det senmedeltida maktspelet, där enligt praxis endast männen hade att kämpa? Labtinen menar att man genom att prisa deras styrka riskerar glömma bort att de egentligen var djupt olyckliga människor. Deras namn har bevarats till eftervärlden därför att de hamnat i svårigheter, vilka de själva med säkerhet avstått från om de haft möjlighet. Efter Åbos fall fördes Ebba Stenbock i husarrest och var periodvis mycket svag. Två år efter nederlaget fick hon uppleva hur ende sonen Johan avrättades i ”Åbo blodbad”, främst därför att han var son till hertig Karls dödsfiende. Ynglingen blev drygt 20 år.[6] Under många år tvingades Ebba och hennes döttrar kämpa för att få tillbaka egendomar som tagits från dem av de nya makthavarna. Långt ifrån att framstå som något slags sentida amasoner, beskrev sig dessa kvinnor ofta i sina suppliker som ensamma och värnlösa. Förvisso drabbades också ”de starka” kvinnorna under ”Rosornas krig” av bittra öden: Margareta av Anjou dog i fransk exil, ensam och övergiven. Hennes man och son var döda och åtminstone maken hade mördats. Hennes kamp hade varit förgäves. Elisabeth Woodville dog som nunna i ett kloster 1492. Hennes dotter satt visserligen på tronen som maka till den nye kungen men hennes två söner med Edvard IV var försvunna, sannolikt mördade på anstiftan av sin farbror. Cecily Neville dog ett par år senare, också hon en relikt från en förgången tid. Hennes man, andre son och en bror hade stupat i striderna mot Lancaster och de övriga sönerna hade fört inbördeskrig mot varandra. Hennes brorson, den ryktbare ”kungamakaren” earl Warwick, slutade som förrädare mot hennes äldste son kung Edvard, en tredje son dog i fängelse under dunkla omständigheter och yngste sonen utmålades redan som tyrann och skulle snart bli odödlig i Shakespeares mästerverk om maktlystnad och ondska.[7] Katarina av Aragonien dog mer eller mindre i fångenskap, övergiven av alla utom några få trogna och Anne Boleyn halshöggs på stupstocken i Londons Tower.[8]  Endast Margaret Beaufort dog som segrare 1509. Hon var den nya kungaättens ”grand old Lady” och hade några veckor tidigare sett sitt barnbarn krönas till kung Henrik VIII. Hon avled i förvissningen inte endast om sin saks rättfärdighet utan också att Gud krönt hennes ansträngningar med framgång. Ovetande om de omvälvningar sonsonen snart skulle sätta igång, inte minst inom kyrkan, gick hon hädan i vetskap om Vår Herres nåd och familjen Tudors lycka.

Även om de flesta av dessa kvinnoöden i vår tid kanske väcker mer medlidande och sympati än beundran, vore det enligt min uppfattning ändå fel att enbart se på dem med beklagande. Deras kamp visade sig visserligen ofta vara förgäves i en värld där män sådana som hertig Karl av Södermanland och Henrik VIII av England satt vid makten. Men bara det att de vågat höja sina röster mot övermakten måste ha varit befriande för dem och skänkte dem i flera fall både respekt och sympati från omvärlden.[9] Deras värdiga beteende i pressade situationer bidrog också till att göra dem och deras kamp för sin egen rätt odödliga inför eftervärlden.  Om det är missvisande att beteckna dessa kvinnor som ”starka”, vilket Labtinen tycks anse, är kanske epitet som ”stolta” eller ”tappra” mer passande. Dessa kvinnor kom alla ur framstående släkter. Om de inte själva var av kunglig börd, hade de alla förnäma släktingar med kopplingar till tidens furstehus. Medvetandet om detta i kombination med starka psyken gav dem kraft att i mörka tider stå upp mot sina motståndare, även om det rörde sig om rikets mäktigaste man och(eller) deras äkta make. De var sällan vad vi idag skulle kalla feminister, de krävde bara att respekteras som de kvinnor av förnäm börd de var och, när så fordrades, att få behålla sina och sin makes gods i familjen.  Att de i sina tal eller böneskrifter ofta betecknade sig som ”en stackars kvinna” kan ha varit uppriktigt menat men lika gärna avsett att tjäna som ett vapen i striden med de män de vände sig till. Dessa kvinnor förtjänar både sympati för sina lidanden och beundran för sin stolthet och själsstyrka. 

Medan de flesta kvinnor som spelat ledande roller i ”Rosornas krig” mer eller mindre slutade som förlorare, hann Ebba Stenbock se en förändring till det bättre. Hennes man och son var döda och det tog många år att få tillbaka något av vad som gått förlorat. I början av 1610-talet blåste dock nya vindar. Karl IX(tidigare hertig Karl), var död och sonen Gustav Adolf besteg tronen. Söner och döttrar till dem som avrättats under de senaste årtiondenas inbördeskrig togs till nåder och gifte sig ofta med varandra.[10] Flera av männen skulle göra storslagna karriärer i den förvaltning och krigsmakt som Gustav Adolf och Oxenstierna höll på att bygga upp. Det innebar inte fred, tvärtom, men krigen hade flyttat utomlands. Adelsfruar och drottningar behövde inte längre frukta att se sig själva, sina män och söner falla offer för en misstänksam kung eller hans maktlystna bröder. De svenska Inbördeskrigens tid var över. 1600-talets adelsdamer levde i regel mer tillbakadragna liv än sina anmödrar under senmedeltiden men deras liv var otvivelaktigt tryggare.[11]                                   

 

                  

 

                

---

[1] Detaljerna i scenen ovan är i stort fiktiva, återgivna såsom jag tänkt mig att dramat en gång utspelade sig. Flera av replikerna bygger dock på sekundära källor, främst Labtinens bok. Det berättas att hertigen vid sitt inträde i slottet fruktade att krutladdningar lagts ut och därför befallde fru Ebba att gå före. Claes Flemings råbarkade sätt och vana att snyta sin ofta rinnande näsa med fingrarna lär ha förlänat honom epitetet ”Sotnäsan”. Jag finner det troligt att hertig Karl använt det vid tal om sin dödsfiende, även om källorna inte nämner att uttrycket skulle används vid konfrontationen i kapellet. Givetvis vet vi inte hur Fleming var klädd i väntan på sin jordfästning.

[2] Medan försvaret av Stockholm 1520 än idag ingår i historiekunniga svenskars allmänbildning, inte minst den roll Sten Stures änka därvidlag spelade, är kampen om Åbo kring 80 år senare närmast bortglömd i det forna svenska rikets västra halva. I gengäld ingår Claes Fleming, hertig Karl och Flemings hustru, på gott och ont, i historiekunniga finnars medvetande.  

[3] ”proud and stiff”, se Alison Weir, Lancaster and York – the Wars of the Roses(2009 nyutgåva), s. 230. I Conn Igguldens roman Solvarg(svensk översättning 2015, uppläsning av Torsten Wahllund), utspelas en konfrontation mellan de två kvinnorna, drottning Margareta och hertiginnan Cecily, vid Ludlows fall. Även om scenen(enligt min personliga bedömning), inte är lika storslagen som på Åbo slott, vibrerar den av känslor hos båda parter. Då drottningen anklagar York för feghet, påpekar hertiginnan, i en anspelning på kung Henriks sjuklighet, att hon gift sig ”med en man och inte med ett barn”. Drottningen replikerar: ”Jag gifte mig med en kung”. Weir nämner (tyvärr), inget om att en sådan scen skall ha utspelats vid Ludlows fall.

[4] Elisabeth Woodville var hustru till Edvard IV av huset York. Då kungen en kort tid tvingats i exil sökte hon fristad i Westminster Abbey, där sonen Edward föddes. Trots att drottningen inte själv deltog i striderna, kom hon i sin tillflykt att framstå som symbol för familjens vilja att återta tronen. Margaret Beaufort var mor till den blivande Henrik VII, den förste kungen av huset Tudor. Som medlem av en sidogren av huset Lancaster sökte hon under många år främja familjens intressen och höll sin son och svåger underättade om händelserna i England under deras långa exil i Frankrike. Sedan Rikard III övertagit makten tog Margaret kontakt med Elisabeth Woodville, vilket verksamt bidrog till äktenskapet mellan deras båda barn – symbolen för slutet på ”Rosornas krig”.      

[5] Om detta, se bland annat Dynastihistoria: Två starka kvinnor (bosonshistoria.blogspot.com).

[6] Åbo blodbad – Wikipedia.

[7] Shakespeare låter i sitt drama ”Richard III” änkehertiginnan av York, dvs. Cecily Neville, utbrista: ”Fördömda dagar utav split och kiv. Hur många utav er har jag ej sett! Bror mot bror, blod mot blod i kamp. Låt mig få dö och mer ej skåda död”(”Rickard III ”i svensk översättning av C. A Hagberg och Per Hallström, radiodramatisering 1960). Hertiginnans roll spelas av Tora Teje.   

[8] Helt i linje med vad Labtinen skriver angående Ebba Stenbock och hennes olyckssystrar i Sverige, betecknade sig både Katarina av Aragonien och Anne Boleyn i sina brev mot slutet av livet som ”den olyckliga drottning Katarina” eller(Anne i ett brev till Henrik VIII),”er stackars hustru”.

[9] Se bland annat Dynastihistoria: "Sire, ge mig rättvisa", domstolsförhandlingarna om Henrik VIII:s första äktenskap 1529 (bosonshistoria.blogspot.com). I det tal Katarina höll till  kungen i domstolen beskrev hon sig som ”en stackars kvinna och en främling född utanför ert välde”.

[10] Ebba Stenbock avled i mars 1614. Året efter gifte sig en av hennes döttrar med Per Baner, son till Gustav Baner som avrättats i ”Linköpings blodbad” 1600.  

[11] Ebba Stenbocks liv beskrivs i Anu Labtinens bok Ebba Stenbock, i maktspelets skugga(svensk översättning 2022).