Möten mellan
kungar var in i modern tid en ovanlig företeelse. Det var både en fråga om rent
praktiska och säkerhetsmässiga problem. Att resa var in på 1800-talet ett stort
projekt som krävde noggrann planering och beräkning av kostnader. Var man kung måste
det representativa tas med i beräkningen: hur stort följe skulle man ha, vilka
presenter borde tagas med osv. Att färdas ute på vägarna var i sig en
vansklighet. Faran för överfall från fientliga furstar var en realitet och
därför begärdes i regel ett lejdbrev, ett intyg att man hade tillstånd att
fredad resa genom ett visst rike.[1]
Det var i princip bara då mer
långsiktiga avtal mellan två länder skulle slutas eller i rent ”PR-syfte” som
tidigmoderna kungar möttes utanför slagfältet.[2]
Ett närmast unikt exempel på ett möte mellan två renässansfurstar är mötet i
Reval(dagens Tallinn), 1589 mellan Johan III av Sverige och Sigismund av Polen.[3]
De båda kungarna var inte bara ovanligt nära släkt, far och son, utan den
svenske kungen kom också till mötet med det mer eller mindre uttalade syftet
att få sin son och kollega att avstå från sitt rike.
Sensommaren
1589 hade Johan III regerat i dryga tjugo år. Den glansfulle vasasonen hade
sedan ungdomen närt stora drömmar om ett välde på andra sidan Östersjön och att
ena den västliga kristenheten, så sorgligt splittrad genom reformationen. Av
Gustav Vasas söner var Johan den som ingått det förnämligaste giftermålet, med
en riktig kungadotter. Som hertig av Finland hade han i praktiken lyckats skapa
sig ett oberoende styre och genom sina kontakter i Reval verkligen lagt grunden
till ett svenskt Östersjövälde. Efter några nervpåfrestade år i fångenskap på
Gripsholm hade han bestigit tronen och inom kort börjat arbetet med att
organisera en ny kyrka, baserad på kyrkofädernas skrifter. Han hade också gjort
vad han kunnat för att sprida glans och världslig ära över sin regering. Hans
slott hade moderniserats och byggts om, vad det än de månde kosta, hans
soldater hade dragit i fällt för att utvidga de baltiska besittningarna och han
hade inte tvekat att nästan rakt i ansiktet säga Rysslands självhärskare vad
han ansåg om dennes metoder och nedlåtande sätt mot honom och hans rike. År
1587 hade kung Johan till och med lyckats få sin son vald till polsk kung:
Sverige skulle efter hans död gå i personalunion med ett av Europas största och
kulturellt mest högtstående riken.
Men nu,
sommaren 1589, tycktes allt detta förvandlat till aska. Hans drottning, den
älskade Katarina, var död. Hans kyrkopolitik, som skulle skapa enighet, hade
istället splittrat riket så att man nu nästan kunde säga att det spruckit på
mitten. Brodern hertig Karl understödde de präster som vägrade godkänna Röda
boken och kritiserade dess katolska inslag. Hertigen sökte för övrigt på allt
sätt hävda sitt oberoende och flera gånger hade inbördeskriget varit hotande
nära. Slottsbyggena, i kombination med andra utgifter, hade lett till ett
kraftigt underskott i statsbudgeten och kriget mot ryssarna i Baltikum verkade
ha fastnat i ett dödläge, även om det för tillfället rådde vapenstillestånd.
Till råga på allt saknade Johan sin äldste son och var orolig för hans framtid
som kung över två riken. Det var således en kung tyngd av bekymmer som i
augusti 1589 anlände till Reval för att möta sin son.
Vad
Sigismund beträffade var han inte heller särskilt förtjust i sitt nya
kungarike. Polen var för stort, för rikt och för glansfullt för denne man på 23 år, som tycks ha motsvarat alla
fördomar om en sann svensk – tystlåten, plikttrogen och försagd. Polackerna lär
vid hans trontillträde ha undrat vilken underlig varelse från ett barbarland de
fått till regent. De litade inte på Sigismund, han inte på dem. Total
kulturkollision med andra ord. Han längtade hem. Dessutom rådde oenighet mellan
Polen och Sverige angående de svenska besittningarna i Baltikum. Då polackerna
några år tidigare valt Sigismund till kung förutsatte man att svenska Estland
skulle övergå till Polen. Johan hade, i god politisk anda, varken sagt ja eller
nej. Hur som helst ansåg sig polackerna ha fått löfte angående Estland. Nu
krävde man en otvetydig bekräftelse från svensk sida.[4] Potentialen för konflikt var med andra ord
god när Johan III 5 augusti 1589 landsteg i Reval, åtföljd av hovmän, ämbetsmän
och soldater.[5] När
Sigismund anlände nära tre veckor senare, också han med stort följe, var
stämningen redan dålig och värre skulle det bli.
Vilka planer
de båda kungarna initialt hade med sitt möte synes något omtvistat. Lindqvist
ger i sina böcker om vasatiden intrycket att Johan från början varit inställd
på att sonen skulle abdikera och återvända till Sverige. Ericson(Wolke) ger i stort sett samma intryck
medan Östergren tycks anse att syftet ursprungligen varit att visa upp en enad
svenskpolsk front gentemot Ryssland, då stilleståndet med detta land snart
skulle löpa ut. Först när det visat sig att de svenskpolska intressena varit
omöjliga att förena, inte minst i Estlandsfrågan, har Johan allt ivrigare
insisterat på att sonen skall återvända hem, åtminstone temporärt.[6]
Såväl de svenska som polska adelsmännen i Reval var i vilket fall säkra på vad
som var i görningen – Sigismund tänkte ”rymma” hem till Sverige. Både polacker
och svenskar, de senare kanske något ivrigare, bestormade nu sina kungar med
böneskrifter och närmast rena hotelser, där man påpekade följderna om Sigismund
övergav sitt rike: Polen skulle börja krig med Sverige och troligtvis gå samman
med ryssarna. Tillståndet i den svenska hären var sådant att man i så fall
kunde befara myteri och frågan var om svenskarna ens ville ha en kung som genom
sin hallstarrighet riskerade att kasta sitt land i tvåfrontskrig med sina(vad
storleken beträffade), mäktigaste grannar. I en skrivelse som lustigt nog
riktades till Sigismund påpekade de svenska adelsmän som var närvarande i Reval
hur fadern hade misskött finanserna och vilken splittring som rådde i landet,
både på grund av kyrkostriden och oenigheten mellan kung Johan och hertig Karl.
Därtill kom det allmänna tillståndet i stort. Situationen var helt katastrofal,
hävdades det. Om inte en förändring i
den allmänna politiken snart ägde rum var Sverige i praktiken dömt till
undergång.[7]
Johan blev rasande över att ”hans” aristokrater vågat kritisera honom inför
sonen, varpå dessa åter vände sig till Johan och påpekade det olämpliga i att
Sigismund lämnade sitt rike. Samtidigt med detta blev stämningen mellan
polacker och svenskar allt sämre. Flera personer dödades eller skadades i
slagsmål och dueller på Revals gator.
Författaren
Rune Pär Olofsson återger i sin roman Argan
list(1973), vad som sägs vara ett brev från riksrådet Erik Sparre till
dennes hustru, daterat ”Reval 25 september 1589”. Sparre var bevisligen
närvarande vid kungamötet och framstod vid denna tid som något av den svenska
adelns ledare. Han var Johan III:s kansler och hade intensivt arbetat för
Sigismunds val till polsk kung 1587.[8]
I brevet som, även om det inte är bokstavligt äkta säkert återger något av
stämningen under kungamötet i Reval, framställer Sparre situationen som
förtvivlad: ”Här är ett sådant kiv och gläfsande att jag aldrig varit med om
hälften”. Sparre berättar att Johan III kräver att sonen skall återvända hem
och att inga argument, vare sig från svensk eller polsk sida, tycks bita på
honom, tvärt om. Det rent materiella och sanitära läget är allvarligt. Varken
det svenska eller polska krigsfolket i staden har mat eller sold för dagen, så de
tar vad de kan komma över. Man kan befara att pesten, som redan lär härja i den
svenska hären vid gränsen mot Ryssland, snart når Reval. Sparre skildrar sedan det alltmer infekterade
förhållandet mellan adeln och kung Johan och hur denne tillslut vägrat att ta
emot sitt riksråd. Man har därför valt att sända sin skrivelse till Sigismund
och, skriver Sparre sanningsenligt, ”vi skrädde inte orden”. Han berättar att
den fräna tonen skrämt deras sändebud, som knappt vågat överlämna skrivelsen
men ”då vi finner att riket är i yttersta fara, har vi inte samvete att hymla
eller tiga”. Efter att kortfattat ha gått igenom innehållet i skrivelsen till
Sigismund(som ju ytterst var riktat till Johan), skriver Sparre med en dyster
men färgstark formulering att ”om ock en sten kunde gråta blod över tillståndet
i riket, ser det, Gudi klagat, ut som om sanningen ej förmådde röra
kungahjärtan”. Kung Sigismund beskrivs som vankelmodig och utan egen vilja:
”Den stackars gossen säger ena dagen ja, den andra nej och den tredje att han
lovat lyda sin fader”. Kanslern uttrycker oro för framtiden men kostar ändå på
sig lite galghumor i bedrövelsen: ”Jag fattar inte hur allt detta skall sluta
väl. Hur det än blir, får vi fanen. Pissa mot väder och träta mot kungar: man
får alltihop på sig”. I en översättning från latin till svenska slutar brevet:
”Ske Guds vilja! Herren vare med dig, käraste! Din i Kristus och köttet
Erik.[9]
Då Sparre
skrev(?) sitt brev var emellertid dramat i praktiken över. De båda kungarna gav
efter och 30 september återvände Sigismund till Polen. Johan lämnade Reval
några dagar senare. De skulle aldrig mera träffas. Av allt att döma var det
ryssarnas omedgörlighet som avgjorde saken. Som nämnts rådde för närvarande
stillestånd mellan Sverige och Ryssland och förhandlingar pågick om ett
fredsslut.[10] Den
splittring mellan Polen och Sverige som visat sig vid kungamötet hade helt
naturligt stärkt ryssarnas position. Hur illa han än tyckte om det insåg Johan
att Sparre och de andra hade rätt: Sverige kunde inte riskera krig med både
Ryssland och Polen. Kanske fruktade han också ett regelrätt uppror från adelns
sida om han envisades med att få hem sonen – Johan III visste allt för väl hur
lätt en revolt kan inledas, bara man finner en bra ledare, som hans egen bror
hertig Karl. Från polsk sida hade nyheter kommit om ett angrepp i söder av
tatarerna, något som fordrade Sigismunds närvaro i riket.
Vad som än
förmådde Sigismund att återvända till Polen blev följderna för de som på svensk
sida yrkat därpå kännbara. Under de sista åren av sitt liv förföljde Johan III
dem som vågat kritisera honom i Reval och som ”skilt” honom från hans son. Och
då Johan väl var död kom striderna mellan hertig Karl och Sigismund, som
kostade flera av dem som deltagit i Reval livet. Men för andra stundade en ny
storhetstid. Om man vill går det att se mötet i Reval som början på den
utveckling som leder fram till Sveriges stormaktstid i Europa, den tid då det
moderna Sverige på allvar börjar grundläggas.[11]
[1] Då Gustav Vasas dotter Katarina gifte sig med en tysk greve, var kungen orolig över att inget lejdbrev kommit för resan genom Danmark. Då en svensk friardelgatson på resa några år senare kom i gräl med danska myndigheter, blev detta en av orsakerna till nordiska sjuårskriget.
[2] Ett berömt exempel är ”Field of cloth of gold”, mötet mellan Henrik VIII och Frans I 1520. Ett mindre känt nordiskt exempel utgör mötet i Halmstad 1619, då Gustav Adolf och Kristian IV definitivt bekräftade freden efter Kalmarkriget i och med att Älvsborg återlämnades till Sverige.
[3] Noga räknat polsk-litauiska samväldet.
[4] Svenska Estland omfattade vid denna tid stora delar av nuvarande norra Estland med Reval(Tallinn), som centralort. Eftersom Revals borgare år 1561, efter ordensstatens sönderfall, ställt sig under svenskt beskydd med det mer eller mindre uttalade syftet att inte hamna under dansk, rysk eller polsk överhöghet, är det tveksamt om man nu, nära 30 år senare, accepterat att helt sonika ”överföras” till Polen.
[5] Datumet är angivet enligt dåtida svensk tidräkning som låg tio dagar efter Polen, där man vid denna tid redan antagit den gregorianska kalendern, I Sverige gällde den julianska kalendern fram till 1753.
[6] Då Sigismund nyligen förhandlat med habsburgarna om möjligheten att ge bort Polen till en österrikisk ärkehertig, något som Östergren berör i sin bok, är det ändå berättigat att fråga sig om inte båda kungarna varit inställda på att Sigismund skulle abdikera redan då mötet i Reval planerades.
[7] I adelns skrivelse skildras hur den svenska allmogen under Johan III:s regering plågats så av skattetryck och krigsutskrivningar att deras arbetsförmåga i praktiken upphört. Skatterna betalas inte in, tegarna blir oplöjda, skördarna mindre. Med formuleringar som avslöjar att en retorisk mästare stått för ordvalet beskrivs hur man ”på många ställen ser snårskog växa upp där fordom var åker och äng, och kring bygden vandrar nu med tiggarsäck den fordom välmående bonden”.(citerat av Olofsson, se nedan).
[8] Enligt Olofsson är det troligen Sparre som stått för ordvalet i den skrivelse som citeras i föregående not. Notapparaten till Olofssons bok är för övrigt omfattande och ger kompletterande upplysningar om bakgrunden till romanens text.
[9] Trots att inga av de sekundärkällor jag haft tillgång till nämner detta uttrycksfulla brev och trots att Olofsson i sina kommentarer och noter inte säger något om brevets konvergens väljer jag att betrakta det som autentiskt. Detaljrikedomen är så stor och språket så levande att det är svårt att tänka sig att Olofsson skulle ha ”diktat ihop” brevet för att förstärka romanens närvarokänsla. Erik Sparre var, som nämns ovan, en av vasatidens mest framstående gestalter och var bevisligen med i Reval. I Olofssons romansvit är han en av huvudkaraktärerna. Sparre och flera av de adelsmän som deltagit i kungamötet avrättades drygt tio år senare, de flesta i samband med ”Linköpings blodbad”. Brevet återges på s. 190-93 av Olofssons roman. I de citat jag här återgivit har vissa ord bytts ut. Not ner moderna.
[10] Även om striderna i vad som brukar kallas nordiska tjugofemårskriget i praktiken var avslutade, kom det att dröja till 1595 innan ett definitivt fördrag slöts vid freden i Teusina Freden i Teusina – Wikipedia.
[11] Denna text bygger huvudsakligen på Lars Ericson(senare Lars Ericson Wolke), Johan III, en biografi(2004) s. 2830 och 328-32 och Stefan Östergren, Sigismund, en biografi över den svensk-polske monarken(2005), s. 55-57. Se även Herman Lindqvist, Historien om Sverige band 2”Gustav Vasa och hans söner och döttrar(1993) och De vilda vasarna en våldsam historia(2016).
