Då den unga
hertiginnan av Södermanland, Hedvig Elisabet Charlotta, på sommaren 1775
vistades hos sin svärmor på Ullriksdal utanför Stockholm läste hon, enligt My
Helsings nyligen utgivna bok, flera memoarer av personer som vistats vid
europeiska hov. Detta inspirerade henne till att i brevform skildra livet vid
svågern, Gustav III:s hov. Hennes anteckningar och andra efterlämnade papper
utgör en viktig källa för historiker som behandlar den gustavianska tiden.
Om man
ställer frågan vilka förebilder Charlotte haft är det svårt att tänka sig att
Elisabet Charlotta av Pfalz inte varit en av de viktigaste, kanske den mest
betydelsefulla. Denna kvinna, som i historien är känd under smeknamnet
”Liselotte”, hade flera likheter med sin sentida namne. Som de flesta europeiska
kungligheter var de släkt på långt håll. På mödernet härstammade båda från
lantgreve Vilhelm V av Hessen[1].
Bägge hade god iakttagelseförmåga, skarp tunga och vass penna. Bägge deras män
var bröder till furstar som lade ned stor energi på att stärka kungamakten i
sitt respektive rike och att utgöra mittpunkten, solen, vid sina respektive hov.
Liselotte blev dock aldrig drottning av Frankrike, medan hertiginnan av
Södermanland så småningom besteg den svenska tronen.
Liselotte
kom från tämligen kaotiska förhållanden och togs under några år om hand av sin
faster Sofia av Pfalz, som hon skrev många brev till under tiden i Frankrike.[2]
Knappt tjugo år gammal giftes flickan bort med Filip av Orléans, yngre bror
till Ludvig XIV av Frankrike. Och kom 1672 till sitt nya land.
Den nya
hertiginnan visade sig vara både energisk och roande men också kontroversiell i
sitt uppträdande. Hon kunde utan besvär jaga en hel dag och vägrade att bära
mask till skydd mot solen. För en sentida betraktare tycks hon motsvara alla
klassiska fördomar om tyskars matvanor; hon älskade korv och surkål och drack
helst öl. Hennes språkbruk var kanske roligt om man hade humor men knappast
passande för en medlem av den franska kungafamiljen. Ibland var det rent
vulgärt: ”Jag är så förkyld att jag ser ut som en morot som någon skitit på”,
kunde hon skriva, eller: ”jag känner mig eländig som en gammal hund”. Kungens
utomäktenskapliga barn kallades ”muslortar” och hans trogna väninna Madame de
Maintenon avfärdades med epitet som ”Den gamla gumman, häxan, horan” eller
”sopan”. Å andra sidan hade hertiginnan självironi. Apropå sin tilltagande
fetma skrev hon att: ”Jag skulle nog duga att äta om jag ugnstektes som en
spädgris”. Det egna ansiktet definierades som ”en blandning av grävling, katt
och apa”.
Hertig Filip
var mer intresserad av män än kvinnor men lyckades ändå göra sin hustru gravid.
Enligt henne var han dock tvungen att placera ut helgonbilder och radband i sin
närhet för att gå iland med uppgiften. Efter två lyckade havandeskap bröt
makarna den fysiska kontakten och hertiginnan kunde i lugn och ro ägna sig åt
brevskrivning, jakt, mat och hundar: ”De bästa människor jag träffat i
Frankrike”. Några tankar på att blanda sig i statsangelägenheterna tycks hon
inte ha haft, såvida hon inte var personligt berörd
Kontroverser med kungen uppstod sällan men när
så skedde visade hertiginnan att hon var en självständig individ. När Ludvig
inledde ”Det pfalziska kriget” under förevändning att försvara svägerskans
”rättigheter” sedan hennes bror avlidit utan arvinge, blev Liselotte
förtvivlad. ”Mitt namn används till att ödelägga mitt land”, utbrast hon i brev
till släkten och förmådde inte dölja sina känslor för offentligheten. Hon fick
en reprimand för sin oförmåga att behärska sig. När kungen arrangerade äktenskap mellan
hertiginnans son och en av sina illegitima döttrar blev brudgummens mor så
chockerad att hon helt sonika vände Ludvig ryggen och lämnade rummet, efter en
knappt märkbar nigning. Sonen fick en örfil som straff för att han accepterat
giftermålet. Om hon utsattes för kritik, exempelvis för sin stötande vokabulär
eller sin oförmåga att hålla efter släkt och hovdamer, gjorde Liselotte klart
att hon inte tog ansvar för andras dumheter och för egen del minsann tänkte
fortsätta att säga vad hon ville – det hade kungen själv sagt att hon fick göra
inom familjen, så det så! Ibland
använde Liselotte dock charm för att klara sig ur en knipa. När kungen en gång
förebrådde henne för några brev, där Madame de Maintenon i vanlig ordning
svartmålades, försvarade hon sig storartat: ”Jag skulle inte avsky Maintenon om
jag inte älskade er och trodde att hon berövat mig er gunst”. Kungen brast i skratt
Åren gick
och. så småningom dog hertig Filip. Enligt
gammal sed borde Liselotte nu ha gått i kloster, vilket dock inte blev fallet. Hon
hann uppleva sin svåger konung Ludvigs död och frapperades av hans lugn inför
slutet: Det verkade närmast som om han förberedde sig inför en vanlig resa,
tyckte änkehertiginnan. Själv levde Liselotte fram till 1722. In i det sista bevarade hon sin cyniskt humoristiska stil.
”Kyss mig ordentligt”, sade hon på dödsbädden till en uppvaktande hovdam. ”Jag
är på väg till det land där alla är jämlika”.[3]
När hertiginnan
av Södermanland ett drygt halvsekel efter sin namnes död satte sig att skriva
sin journal över livet vid sin svåger
Gustav III:s hov, var hon kanske medvetet inställd på att inte anamma sin
föregångares språkbruk. Hennes anteckningar och brev är, såsom de återges av Helsing
och andra, klara och skarpa i sina omdömen men saknar Liselottes tendens till
vulgaritet. Kvickheten och självironin är dock gemensamma drag. Innan den
15åriga Elisabet Charlotta reste till Sverige 1774 skrev hon en
självkaraktäristik, där hon bland annat konstaterade: ”Jag har en oförfärad och
fräck uppsyn, som ibland blottar den godhet som jag då och då visar”. Hon
anklagade också sig själv för en benägenhet att driva med omgivningen och
påpekade, troligen på order av sin guvernant, att hon på denna punkt måste
bättra sig. Vidare menade hon sig ha gott omdöme, uppskatta samtal med begåvade
människor och att fälla kvicka anmärkningar. Däremot undvek hon, i motsats till
de flesta ”livliga personer”, att diskutera saker hon inte begrep. Vad
utseendet beträffade var hon ingen skönhet men led å andra sidan inte av detta.
Sin ”illa formade örnnäsa” och den ”missformade” munnen tillskrev hon de
grimaser hon brukat göra som barn och fortfarande ägnade sig åt ibland. Det var
med andra ord en självsäker och glad tonåring som lämnade Eutin 1774 för att
gifta sig med hertig Karl av Södermanland, den äldste av Gustav III:s bröder.
Hertiginnan sade
sig inledningsvis finna behag i sin makes sällskap men då paret misslyckats med
att bli med barn svalnade känslorna. När Sophie Piper senare beklagade sig över
sitt eget äktenskap tröstade Charlotte henne med att greve Piper åtminstone var
värd respekt, vilket var avgörande för ett fungerande förhållande.
Uppenbarligen uppfyllde hertigen inte sin hustrus krav i det avseendet. När
paret blev allt mer kritiskt till kungen beklagade sig hertiginnan över makens
oförmåga att agera när det gällde.
I motsats
till Liselotte tycks Charlotte tidigt ha drömt om att spela en politiskt aktiv
roll. I sitt ”månadsbrev” från februari 1779 kritiserade hon drottning Sofia
Magdalenas obenägenhet att bli sin makes rådgivare, vilket hon ansåg vara en
hustrus uppgift och mot slutet av 1780.talet skrev hon till hertig Karl och
hävdade att hon inte skulle anse sig värdig att kallas hans hustru om hon inte
gav honom goda råd när så krävdes. Förhållandet till kungen tycks också i hög
grad ha påverkats av hans benägenhet att visa förtroende för henne. Om han
öppet diskuterade problem med henne blev hon i sin tur benägen att släta över
de fel och brister hon fann hos svågern. Var han å andra sidan mer distanserad
blev hennes kritik starkare, en ganska begriplig reaktion med vår tids synsätt.
I väntan på
att få en mera framträdande plats på den politiska scenen skapade Charlotte vad
som med modernt språkbruk närmast kan betecknas som en ”tjejklubb”. Förutom
hertiginnan själv ingick Sophie von Fersen,(senare gift Piper), Jeanna von Lantingshausen
och Camille de Pons, dotter till den franske ambassadören.[4]
För Charlotte var Sophie utan tvivel
viktigast. De var nästan jämnåriga och hade varit kompisar sedan Sophies mor
sammanfört dem under resan till Sverige. De bildade rentav en egen ordern för
”den sanna vänskapen” och ristade in sina namn på ett träd vid hertigparets
slott Rosersberg. Även Camilles namn togs med men, av någon anledning, inte
Jeannas.
Att läsa de
citat ur hertiginnans korrespondens som Helsing återger är närapå som att läsa
nutida E-postmeddelanden eller sms från en ung tjej till hennes kompisar. På
vårvintern 1785 visade det sig, på grund av dåligt väglag, omöjligt att äta ute
vid Fiskartorpet på Djurgården men, skrev Charlotte till Sophie. ”om jag råkar
er och Jeanna på Djurgården, eftersom ni har kommit överens om att promenera
där, kan vi slå följe en stund till fots. Var snäll och meddela mig era planer
och underrätta även Jeanna”.
Sommaren
1787 firade gänget midsommar tillsammans. Efter dansen kring stången, som
hertiginnan av hänsyn till sin värdighet nöjde sig med att iaktta på håll, åkte
man ut på Mälaren. Sällskapet plockade blommor i en öppen park vid stranden och
frampå småtimmarna åt man en tidig frukost vid ett värdshus, varefter det var
dags att åka hem till Rosersberg. ”Jag har nog aldrig haft så roligt”, skrev
Charlotte glatt till prinsessan Sofia Albertina. Ibland funderade hertiginnan
över vad eftervärlden skulle säga om den hittade vänkretsens inbördes
korrespondens. Det klokaste de skrivit var snarast att beteckna som det minst vansinniga,
tyckte hon men det viktigaste var att hon hade så goda vänner. Jämfört med det
var eftervärldens dom inte särskilt viktig.
Gustav III:s
sista år blev turbulenta för hertiginnan av Södermanland. Kriget mot Ryssland
och dess följdverkningar gick direkt ut över hennes vänner och kungens agerande
gentemot adeln kränkte dessutom hennes känsla för det passande. Det var
aristokratins lidande, snarare än folkets, som fick henne att vända sig mot
svågern. Hon tycks dock inte ha varit helhjärtat för oppositionen, bortsett
från under riksdagen 1789. När kungen deltog i ett bröllop, som svägerskan stod
för, blev hennes omdömen om honom så positiva att vännerna misstänkte att hon
bytt sida i den politiska striden. Strax före skottet på maskeraden skrev hon
att hon kände ömhet för svågern, trots de sorger han vållat henne och hon
fördömde attentatet som ”det värsta tänkbara brott”. Då kungen avlidit konstaterade
Charlotte att han varit ”ett stor man och ett geni men ingen god kung” . Med
detta eftermäle var Sveriges solkung ett avslutat kapitel för Hedvig Elisabet
Charlotta, hertiginna av Södermanland. I motsats till Liselotte av Orleans, som
dog några år efter Ludvig XIV, var hennes liv dock långt ifrån slut. Nu var hon hustru till den nye kungens
förmyndare och i sinom tid skulle hon bestiga tronen
[1] Även
stamfar till Fredrik I av Sverige.
[2] Fastern
hade med andra ord samma namn, även om stavningen är annorlunda, som drottning,
Charlottas bästa väninna Sophie von Fersen, till vilken hon dedicerade sina
anteckningar från Gustav III:s hov. Sofia av Pfalz är dessutom stammoder till
drottning Lovisa Ullrika.
[3]
Uppgifterna om Liselotte är hämtade från Antonia Frasers bok ”Ludvig XIV och
kärleken”.
[4] Det är
troligt att även andra räknads in i vänkretsen men av Helsing framgår att dessa
tre var de viktigaste av Charlottes vänner.. Jag har valt att ange både
familjenamn och makens namn för Sophie eftersom hon är känd under båda i
historien. Jeanna anges med makens efternamn medan Camille anges med faderns.
Hon var visserligen gift men äktenskapet tycks i praktiken inte ha existerat