"Låt oss då göra slut på honom" - Mordet på hertigen av Guise 23 december 1588.

 

Morgonen 23 december 1588 stod luften tung över slottet Blois i Loiredalen. Skurar av snöblandat regn föll mot marken och vinden kom de soldater, adelsmän och deputerade som gick genom parken att rugga.[1] Även bortsett från det dystra gråvädret var stämningen tryggt. Det var i och för sig inte underligt – sedan två månader var generalständerna samlade under till synes fruktlösa försök att äntligen åstadkomma enighet i Frankrike, som sedan nära trettio år lidit under inbördeskrig och nu tycktes nära att helt sönderfalla. Samtidigt pågick fortfarande festligheterna för kung Henriks systerdotter och hennes giftermål med en italiensk hertig. Denna morgon tycktes också något särskilt vara i görningen. Kungen hade, helt mot sin vana, stigit upp tidigt på morgonen och stängt in sig för hemliga överläggningar med chefen för sin speciella livvakt – ”de fyrtiofem”. Å andra sidan kunde detta bero på att han avsåg att resa bort på några dagar: Vagnarna stod färdiga utanför slottet. Rådet var kallat till möte för att diskutera viktiga frågor inför kungens avresa och samlades vid sjutiden på morgonen under ledning av den man som i praktiken blivit rikets andreman, hertig Henri av Guise. Man väntade enbart på kungen som befann sig i sitt privata kabinett, men han tycktes dröja. I själva verket var denna dag vigd åt något helt annat än allvarliga regeringsförhandlingar – mord.  

Inbördeskrig har sällan eller aldrig en enda definierbar orsak och kanske har detta aldrig framstått så tydligt som i det sena 1500-talets franska religionskrig.   Frankrike liksom övriga Västeuropa berördes av de nya tankar och värderingar som kommit i dagern vid reformationen. I Frankrike var det kalvinismen, med dess strängt puritanska gudstro och underkastelse under prästerna och Den heliga skrift, som vann störst genklang. Många borgare och hantverkare  men även medlemmar av den franska högadeln(som huvudmannen för släkten Bourbon), anslöt sig till de nya lärorna. På motsatta sidan fanns den ärkekatolska hertigfamiljen Guise, som dessutom var framstående krigare och ansåg sig härstamma från Karl den store. Till råga på allt gick det franska kungahuset in i en stagnationsperiod vid mitten av 1500-talet. Efter Henrik II:s plötsliga död sommaren 1559 fanns ingen verkligt stark ledarbegåvning som kunde stävja den tilltagande spänningen. Den kloka och(åtminstone i ortodoxa trosfrågor), realistiskt lagda änkedrottning Katarinas försök att medla mellan de olika trosriktningarna väckte snarast misstro hos båda parter. Att hon var italienska och tillhörde en uppkomlingsdynasti med köpmannabakgrund gjorde inte saken bättre.[2] De första krigshandlingarna skedde vårvintern 1562, då dåvarande hertig Francois av Guise under inte helt klarlagda omständigheter lät döda ett antal hugenotter i ett samhälle i regionen Champagne i nordöstra Frankrike. Detta blev inledningen till de följande årens sporadiska inbördeskrig, avbrutna av korta fredsperioder. En viktig vattendelare var Bartolomeinatten i augusti 1572. I ett försök att uppnå en mer permanent fred utlystes bröllop mellan den katolska prinsessan Margareta och hugenotternas ”kronprins” Henrik av Navarra. Under festligheterna utsattes hugenottledaren Gaspard de Coligny för ett misslyckat attentat som två dagar senare följdes av en massaker på både aristokratiska hugenotter och hugenotter av folket. Mordvågen hade sitt centrum i Paris men spred sig under den följande månaden till övriga Frankrike. Mellan 10- och 30 000 människor tros ha mist livet.[3] Det fruktansvärda blodbadet väckte förstämning och avsky inte bara bland protestanterna utan också i katolska lägret. Misstron mot den maktfullkomliga änkedrottningen blev dessutom allt starkare. Ett tredje parti, ”Politikerna”, skapades. Deras ledare tillhörde släkter som haft en hög ställning inom administration eller militär under de föregående regeringarna men som nu såg sig undanskuffade av änkedrottningen och hennes vänner. De krävde någon form av överenskommelse med hugenotterna men framför allt ett slut på Katarinas välde. Till detta kom den inbördes misstänksamheten mellan änkedrottningens barn, vilkas enda gemensamma nämnare verkade vara att de åtrådde makten men varken i andligt eller rent fysiskt avseende var i stånd att utöva den.[4] Kriget var alltså ett krig mellan religiösa läger, kungamakt och aristokrati och mellan kungafamiljens olika medlemmar. Som alltid när ett land är splittrat blev folket de verkliga förlorarna. En observatör från tiden konstaterar:

-          Förfallet märks överallt. Boskapen är till stor del borta och många bönder tvingas lämna sina hem. Priserna stiger orimligt. Människor är inte längre vänliga, vare sig det är fattigdomen eller blodsutgjutelsen som gjort dem hätska och våldsamma. Religion och rättvisa missbrukas i hög grad. Vördnaden för kungen har helt försvunnit och vad beträffar hans förordningar tycks man driva med dem.[5]    

 

1576 var hovpartiet redo för en överenskommelse med hugenotterna. Det avtal som undertecknades i maj detta år innebar i praktiken att protestantismen jämställdes med den katolska tron, utom i själva Paris där den fortfarande var förbjuden. Både representanter för ”politikerna” och protestanternas ledare Henrik av Navarra tilldelades guvernörskap över flera viktiga områden och, inte minst viktigt, offren för Bartolomeinatten fick postum återupprättelse. Även om det inte sades rätt ut började alltfler misstänka att Henrik av Navarra skulle utses till tronföljare, då kungen saknade arvingar.[6]

I reaktion mot denna utveckling enade sig de mer ”bokstavstrogna” katolikerna i ett förbund, en ”liga” till försvar för den katolska kyrkan, under ledning av den 25-årige hertig Henri av Guise.[7]

Guise hade varit en av ledarna under Bartolomeinattens massakrer, driven mindre av religiöst nit än av hämndlystnad mot amiral Coligny som han betraktade som huvudansvarig för mordet på sin far, hertig Francois. Hur pass stor roll religionen överhuvudtaget spelat för Henri är svårt att avgöra. Säkert är att han var en ärelysten krigare men också en vacker och ståtlig man som lätt vann omgivningens sympati och respekt - helt olik kung Henrik III med sina feminina maner, dyrbart överlastade klädsel, växlingar mellan slöseri och religiösa kriser och sitt följe av gunstlingar, ”smekungarna”. Guise hade dessutom kungligt blod i ådrorna och kunde ha ett visst anspråk på franska tronen om(eller snarare när), ätten Valois dog ut.[8] Tillän början lyckades hovpartiet hantera detta nya problem någotsånär och under en period i början av 1580-talet var de rent katolska sammanslutningarna helt förbjudna. Sommaren 1584 avled emellertid hertigen av Alencon, kung Henrik III:s yngre bror, ogift och utan arvingar. Därmed aktualiserade tronföljdsfrågan rent akut. Kungen förklarade öppet att han ansåg Navarra som sin efterträdare, trots dennes protestantism. ”Katolska ligan” svarade med en intensiv propaganda mot både kungen själv och mot Navarras tronkandidatur. Hertig Guise och hans anhängare sökte kontakt med kung Filip av Spanien och begärde trupper för att kunna bekämpa och på sikt utrota den franska protestantismen. Ingen protestant skulle någonsin kunna bli frank konung, viket(åtminstone för tillfället), uteslöt Navarra. Istället borde tronen gå till hans farbror, en man som vare sig med hänsyn till sin framskridna ålder eller sitt prästerliga stånd kunde förväntas avla någon tronarvinge.[9] I utbyte mot Filips understöd lovade Ligan att bistå Spanien i kampen mot protestanterna i Spanska Nederländerna. I sina manifest vände sig Guises parti också till folket och utlovade flera reformer: skattesänkningar, åtgärder mot arbetslösheten, subvention av handel och jordbruk, garantier av tredje ståndets rättigheter, regelbundet inkallande av riksdagen. Stödet för Guise blev allt starkare, särskilt i norra Frankrike med centrum i Paris, medan södra och västra delarna av landet i princip stödde kungen och Navarra.[10] Om dessa båda kunnat enas fullt ut hade Guise förmodligen besegrats, men Navarras protestantism gjorde det omöjligt för Henrik III att öppet stödja honom. Följden blev att Ligan fick överhanden och i juni 1585 tvingades kungen att vid en officiell ceremoni förklara Henrik av Navarra utesluten ur tronföljden och hugenotternas rättigheter från 1576 återkallade. Därmed inleddes vad som av eftervärlden kommit att kallas ”de tre Henrikarnas krig”, där tre män med samma namn stred om makten och där den som var högst i rang, kungen, officiellt var i allians med Henri av Guise, medan han i själva verket snarast sympatiserade med Henrik av Navarra.[11] 

 

8 maj 1588 anlände Henri av Guise till Paris, åtföljd av endast några få man. Folket mottog honom som han varit deras frälsare. Då de ropade ”Leve de Guise”, svarade han leende: ”Det räcker om ni ropar ’Leve Konungen”. Guise gick också snart under beteckningen ”Paris konung.[12] Henrik III som, inte utan skäl, fruktade för sin säkerhet hade emellertid inkallat egna trupper, främst det alltid lojala Schweizergardet. Istället för att stämningen dämpades blev den nu rent explosiv. Barrikader började byggas på gatorna. I detta läge visade Henrik III prov på den beslutsamhet och oräddhet han i kritiska situationer var mäktig trots sina ”feminina maner”. På morgonen 13 maj satte han sig till häst och lämnade Paris genom den enda port som Guises män ännu inte bevakade.[13] Hertigen var fortfarande en maktfaktor att räkna med men att kungen lyckats fly försvagade hans ställning. Till det yttre låtsades kungen dock acceptera Ligans krav – Guise utsågs till rikets främste man efter kungen med titeln Riksföreståndare och det fastställdes åter att Navarra inte skulle kunna ärva tronen. Man beslöt också att kalla generalständerna till möte i Blois under hösten för att söka lösa alla politiska och ekonomiska problem. Under allt detta mognade emellertid kungens beslut – hertigen av Guise måste röjas ur vägen. Redan under de upprörda dagarna i maj hade han frågat en av sina livvakter: ”Vad skulle ni göra i mitt ställe”?

”Vad är er mening om hertigen, Sire”, kontrade officeren. ”Är han er fiende eller er vän”? Då kungen antytt sin antipati, konstaterade soldaten lugnt:

”Låt oss då göra slut på honom”.

 

 

Det var mot denna mörka, kaotiska bakgrund man nu befann sig på slottet Blois i Loiredalen i centrala Frankrike. Ständerna hade diskuterat i två månader utan att komma någonstans och stämningen var lika laddad som någonsin. Rykten gick om att Guise planerade att gripa kungen och själv ta hela makten, men hertigen hade också varnats för att kungen planerade att mörda honom – påståenden han stolt avfärdade med att ”han(kungen), inte skulle våga”.[14] Men denna gång var ryktena sanna. Mordet på hertigen var förberett och bestämt att äga rum denna morgon, 23 december 1588.

”Äran ” att utföra dådet hade tilldelats medlemmar av kungens privata livvakt, ”de fyrtiofem”. De flesta av dessa män kom från Gascogne och var, som alla sina landsmän, kända för tapperhet, hårdförhet och obrottslig lojalitet mot kungahuset. Flera av dem hade placerats på strategiska platser i slottet och parken och några stod beredda att ingripa om något gick galet. Dagen innan hade kung Henrik och hertigen mötts i änkedrottningens närvaro, till synes i bästa samförstånd. Kungen hade då bett hertigen delta i det rådssammanträde som skulle hållas morgonen 23,innan Henrik drog sig tillbaka för julhelgen. På morgonen den dagen steg kungen upp mycket tidigt för en sista genomgång av mordplanen. Guise hade fortsatt att få varningar men vägrade fortfarande att tro dem. Vid sjutiden gick han till rådet, som hölls i ett rum beläget alldeles intill ”gamla kabinettet”, där kungen bodde. Församlingen väntade länge, utan att kungen visade sig. Guise fördrev tiden med att äta några plommon och diskutera lönekrav som framfördes av soldater som uppehöll sig i rummet(dessa tillhörde i själva verket de utsedda mördarna). Plötsligt kom bud att kungen önskade träffa Guise i sitt privata kabinett. Hertigen reste sig hastigt och gick ut, glatt hälsande sina vänner. I korridoren mot kungens rum stod män ur vakten utposterade. De hälsade artigt på hertigen men höll samtidigt dolkarna beredda. Då Guise nådde kungens rum såg han att beväpnade män väntade honom. Han sökte vända tillbaka men fann vägen spärrad. En kort strid utbröt. Hertigen kämpade tappert men dukade till slut under vid fotändan av kungens säng. Först hade han ropat ”Mina vänner, Mina vänner”, men då han insåg att allt var slut vände han sina tankar till Gud och viskade ”barmhärtighet, barmhärtighet”. Kungen hade åsett den markabra scenen. Då hertigen utandats sin sista suck, betraktade Henrik III sin rival och sade hånfullt: ”Nu är ´Paris konung´ inte så stor längre”.

Efter mordet gick kungen in i rådskammaren och tillkännagav vad som hänt. Samtidigt arresterades flera av hertigens anhängare, däribland en bror som mördades nästa dag, alltså på julaftonen. Kungen förklarade att han nu återtagit makten och inte längre var någon annans fånge eller slav. Hans mor, änkedrottningen, själv mycket sjuk, var dock säker på att det inträffade innebar slutet för hennes familj. Två dagar efter mordet sade hon till munk: ”Bed för min son. Jag fruktar att han kommer att förlora sitt rike, sin själ och sin kropp”. Knappt två veckor senare, trettondagen 1589, var hon själv död. Katarinas av Medici spådom visade sig riktig. 1 augusti 1589, ett drygt halvår efter mordet på Guise, föll Henrik III själv offer för ett attentat och avled på småtimmarna följande dag. Därmed var, enligt såväl den franska successionen som den dödes önskan, Henrik av Navarra kung under namnet Henrik IV. Det skulle dröja innan han erkändes av hela landet men 1594 intog Paris av den nye kungens trupper. Därmed var religionskrigen över och ett nytt kapitel inleddes i Frankrikes historia.[15]                      

 

         

                                

---

[1] Det tycks råda delade meningar om väderleken denna ödesdigra dag. Enligt Freida var morgonen regntung, medan Wikberg talar om snöyra. Wikberg anger 24 december, alltså julafton, som dagen för mordet. Andra sekundärkällor uppger 23 december.

[2] Katarina av Medici var känd för att genom olika former av spådomskonst söka förutsäga framtiden och har åtminstone misstänkts för iscensättande av mord eller mordförsök på flera motståndare och konkurrenter. Vad gällde religionen strävade hon i det längsta att medla mellan katoliker och hugenotter, trots att hon senare kommit att förknippas med den fruktansvärda Bartolomeinatten. Hennes huvudsakliga strävan var dock att bevara tronen åt sina och sin makes gemensamma barn och deras eventuella ättlingar. 

[3] För fler detaljer om bartolomeinatten och dess bakgrund, se Dynastihistoria: Bartolomeinatten, fanatism eller nödvärnshandling? (bosonshistoria.blogspot.com). 

[4] Av Henrik II:s och Katarina av Medicis fyra söner blev tre franska kungar. Alla visade tidiga tecken på vacklande hälsa, såväl psykiskt som fysiskt. Äldste sonen, Frans II, avled 1560, 16 år gammal och med en kropp helt förstörd av sjukdom. De båda följande kungarna(Karl IX och Henrik III), satt på tronen i vardera 14 år men fick inga barn inom äktenskapet. Ingen av dem var heller i stånd att hantera en kris av den omfattning som hugenottkrigen var. Deras syster Margareta(”Margot”), var utan tvivel den intelligentaste i familjen och skulle säkert ha haft framgång som regent, men den ständiga misstron från modern och de omskakande händelser hon fick uppleva(inte minst i samband med Bartolomeinatten), gjorde att hon mest ägnade sig åt utomäktenskapliga kärleksaffärer. Hon avled lugnt och stilla efter ett stormigt liv 1615, under ”styvsonen” Ludvig XIII:s regering.       

[5] Citatet är hämtat från Freida, s. 344-45 och är här ungefärligt återgivet.

[6] Frankrike regerades sedan 1328 av släkten Valois, en sidogren av huset Capet, huvudgrenen av det franska kungahuset. Henrik av Navarra tillhörde ätten Bourbon, en annan sidogren av capetingernas ätt. I samband med Bartolomeinatten hade Henrik, som uppfostrats till protestant, tvingats konvertera till katolicismen och sedan hållits i bekväm husarrest vid franska hovet. Några månader före det ovannämnda avtalet hade Navarra dock lyckats fly, återvänt till sitt rike vid Pyrenéernas fot och återtagit sin protestantiska tro.      

[7] Vi ställs här åter inför furstars ovana att ge sina ättlingar samma eller likartade namn. Henri, Henrik, är allmänt sett ett ovanligt namn för franska kungligheter, men när Frans I:s yngre son 1547 besteg tronen som Henrik II blev namnet populärt inom den följande generationens aristokrati. Därför fanns i det sena 1500-talets Frankrike tre ledande personligheter med namnet Henrik, som i perioder antingen var allierade med eller bekrigade varandra: kung Henrik III av Frankrike yngre son till Henrik II, Henrik av Navarra och hertig Henrik av Guise. I fortsättningen kommer den sistnämnde att omtalas med fransk stavning, Henri. Våra dagars negativa användning av ordet ”liga”, som beteckning för en sammanslutning av brottslingar, har sitt ursprung i protestanternas avsky för sina katolska motståndares sammanslutningar under religionskrigen.    

[8] Hertigens mormor var dotter till Ludvig XII, som regerade Frankrike under 1500-talets första årtionde. Visserligen var kvinnor uteslutna från fransk tronföljd, men med tanke på hertigens popularitet och det infekterade läget kunde hans kandidatur till tronen inte utan vidare åsidosättas. Wikberg säger om Guise att han ”knappast var någon boren statsman, snarare en politisk aktör av mindre vanliga mått”.

[9] Det är inte svårt att tänka sig vem som, om detta fördrags bestämmelser förverkligats, i slutänden skulle ha bestigit franska tronen, hertig Henri av Guise.

[10] Den franska riksdagen, ”generalständerna”, hade skapats på 1300-talet men inkallades främst i politiskt oroliga tider, som under religionskrigen. Sista gången de samlades före 1789 var 1614. I motsats till Sverige hade bönderna här ingen egen röst utan ingick i ”tredje ståndet”, som främst representerades av borgarklassen. Om Henri av Guise levt på 1700-talet kan man gissa att han spelat samma roll som en Mirabeau eller ”Phillipe Égalite” av Orléans  

[11] Som illustration till denna minst sagt förvirrade historia kan nämnas att då påven i september 1585 bannlyste Henrik av Navarra och förklarade hans anspråk på tronen ogiltiga, väckte detta allmän indignation också i det fransk-katolska lägret: Ingen främmande makt hade rätt att avgöra vem som var berättigad att bära Frankrikes krona!

[12] Enligt Wikberg kom Guise till Paris helt på eget bevåg, medan Freida hävdar att det var Katarina av Mecici som kallat honom för att dämpa den upphetsade stämningen i staden. De är dock eniga om att änkedrottningen varit starkt nervös vid sitt möte med hertigen.

[13] För ytterligare exempel på Henrik III:s förmåga att handla snabbt i kritiska situationer, se Dynastihistoria: Kungen som bytte tron, eller flykten till Frankrike (bosonshistoria.blogspot.com).

[14] Mitt i allt detta firades bröllop mellan en systerdotter till Henrik III och storhertigen av Toscana. Det är svårt att tänka sig en bättre illustration till uttrycket ”dansa på randen av en vulkan”.

[15] Denna text bygger huvudsakligen på Leonie Freidas biografi över Katarina av Medici(svensk översättning 2005), främst kapitlen 14-16 och Sven Wikberg, Henrik IV, hugenott och konung(1942), främst kapitlen 10 och 12-14.                 

En stormakts begynnelse och undergång - när Sigismund blev kung i Polen och vad som sedan hände.

 

Så har det hänt igen! En grupp forskare anser sig efter flera skjuttest med olika kulor och studium av efterlämnade rapporter kunna fastslå hur Karl XII dog, eller snarare vilka som dödade honom. Kungen dödades av ett skott från norska sidan och blev alltså inte lönnmördad av någon bland sina egna. Hur man kommit fram till detta överlåts med varm hand åt experter med intresse för och kunskap om ballistik att närmare förklara.[1] Det väsentliga är att teorin redan utsatts för kritik – också personer som själva är övertygade om att kungen faktiskt dödades av norrmännen har i sociala medier uttryckt tvivel på bärkraften i gruppens teorier och bland annat påpekat att deras upplägg skulle förutsätta kulor av en kaliber som bevisligen inte förekom i förråden på Fredriksten hösten 1718. Vad som hänt är alltså att ytterligare ett bidrag lämnats i den eviga gissningstävlingen: ”Vem dödade Karl XII och med vilken typ av kula”?  

Den ständiga fokuseringen på exakt hur Sveriges siste krigarkung dog, speglar naturligtvis den ständiga fascinationen för Karl XII och hans öde inom såväl forskning som populärkultur. Enda sedan den där ödesdigra kvällen vid gränsfästningen mellan Norge och Sverige och till och med medan kungen ännu levde har hans personlighet och gärning debatterats – skurk eller hjälte, frihetskämpe eller tyrann? Så sent som 2 december 2022 publicerades en undersökning som visade att Karl XII de senaste dryga tre åren varit betydligt mer frekvent förekommande i svenska medier än Gustav II Adolf, trots att den senares gärning(i alla fall enligt dem som står bakom studien), anses vara mer framgångsrik.[2]

Historikern Anthony Bevor citerar i inledningen till sin bok om Berlins fall Albert Speers ord till sina amerikanska förhörsledare efter kriget: att ”historien alltid lägger tonvikten vid de avslutande händelserna”, och fortsätter sedan med att konstatera att(vilket Speer vägrade inse), ”få saker avslöjar mer om politiska ledare och deras system än hur sönderfallet gestaltar sig”. Överförda på svensk stormaktstid ligger det dock något i toppnazistens bittra ord: Eftervärlden och i synnerhet den stora grupp historiker och kulturpersonligheter som ogillar tanken att Sverige en gång varit en ”imperialistisk stormakt”, har på ett onyanserat sätt varit fokuserad vid den roll Karl XII spelat eller antas ha spelat i stormaktens fall. Man bortser då helt från att denne konung, i motsats till de flesta av sina föregångare under 1600-talet, aldrig själv förklarade krig och att det för honom var en självklar plikt att försvara det välde hans förfäder byggt upp under ett drygt sekel. För Karl XII var det aldrig, lika lite som för exempelvis Churchill 1940, frågan om att välja att erkänna sig besegrad: striden mot de makter som anfallit hans rike måste föras vidare, till segern eller till det bittra slutet, vad det än månde kosta i materiella eller mänskliga förluster. Att välja en annan väg låg helt enkelt utanför hans tankevärld, vilket i stort sett gör det meningslöst att diskutera hutuvida stormaktstidens siste kung borde eller kunde ha handlat annorlunda. Den väg som ledde fram till skottet vid Fredriksten hade i själva verket beträtts långt tidigare och de som fattat de ödesdigra besluten var inte ens medvetna om vilka effekter deras handlande skulle få. Inte heller Gustav Adolf och Oxenstierna bär det yttersta ansvaret för Sveriges politiska utveckling och uppbyggandet av en militärstat under stormaktstiden. De avgörande stegen togs i samband med ett kungaval: valet av Sveriges tronföljare Sigismund till kung i Polen 1587. 

Medan de flesta svenskar av idag har någon form av relation till Karl XII – såtillvida att de vet att denne kung ledde Sverige i ett långt och ödesdigert krig, är det förmodligen bara historiker och personer med intresse för vasatiden som vet att Sverige en gång var i personalunion med dåvarande kungariket Polen. Tanken att utse den svenske tronföljaren Sigismund till polsk kung framfördes från polsk sida sedan kung Stefan avlidit i december 1586. Änkedrottning Anna, moster till Sigismund och Johan III:s svägerska, önskade självfallet att en ättling av hennes familj skulle bestiga den polska tronen. Dessutom kunde man på detta sätt komma över de besittningar i Baltikum med centrum i Reval, dagens Tallin, som Sverige förvärvat 1561.[3] På svensk sida tycks reaktionen ha varit sval. Även om Johan III hyste intresse för de polska affärerna, inte minst i förhoppning att återfå det stora lån han i samband med sitt giftermål givit sin nyblivne svåger Sigismund August, var han framför allt inställd på att bevara den svenska tronen åt sin familj. Efter segdragna förhandlingar om diverse besittningar, framtida styrelseformer och maktförhållanden i såväl Sverige som Polen och ett intensivt lobbyarbete av inte minst den svenske adelsmannen Erik Sparre, valdes slutligen Sigismund till polsk kung och avseglade hösten 1587 till sitt nya rike.

De första åren blev svåra. Andra pretendenter eftertraktade den polska kronan och både Sigismund och hans far ångrade snart att de låtit sig lockas eller övertalas till detta projekt. Sigismund kände sig främmande i det nya landet och Johan både saknade sin son och fruktade för familjens framtid. Det är säkert ingen tillfällighet att drottning Gunilla Bielke blev gravid sommaren 1588, eller att den tronföljdsordning som antogs av ständerna i mars 1590 öppnade för möjligheten av kvinnlig tronföljd, under förutsättning att kungafamiljens manliga linje dog ut.[4]

Hur mycket av den mörka framtiden Johan III förutsåg går inte att avgöra – säkert är att det efter hans död i november 1592 genast uppstod stridigheter om makt och religion som på sikt slutade i inbördeskrig och blodbad. Efter 400 år kan man se att problemet var att katoliken Sigismund blev kung i både Sverige och Polen. Om Johan III mot slutet av sitt liv tagit det i och för sig vågade steget att låta ständerna utse dottern Anna till tronarvinge, kunde Sverige under 1600-talet ha utvecklats på ett helt annat sätt. Anna var något för tiden och i synnerhet för eftervärldens bild av det sena 1500-talet så ovanligt som en protestant med katolska sympatier. Hon var sin brors närmaste förtrogna och hade uppfostrats av sin katolska mor, trots att hon själv valde protestantismen. Därtill var hon en begåvad kvinna som längre fram i livet studerade medicin och anlade örtagårdar i sina slott. Dessutom var hon modig, ja närmast rebellisk med tidens ögon. En gång gjorde hon skandal genom att gifta bort en av sina damer med den man flickan verkligen älskade, trots att släkten lovat bort henne till en annan.[5] När farbrodern Karl tagit makten reste Anna till brodern i Polen, där hon avled 1625. Hela livet behöll hon sin protestantiska tro, vilket gjorde det omöjligt att begrava henne i de katolska kungarnas helgedom i Krakow. Om denna kvinna efterträtt sin far som svensk regent hade hertig Karl aldrig kunnat framställa sig som protestantismens ”beskyddare” mot ”det katolska hotet”.[6]

I och med att Sigismund vid faderns död blev kung i två riken uppstod, som nämnts ovan, strid om makt och inflytande i Sverige. I sådana fall vinner alltid den starkaste parten, den som har de tydligaste målen, är mest hänsynslös och har förmåga att vinna sympati eller respekt från omgivningen. Hertig Karl, Gustav Vasas yngste son och kung Sigismunds farbror, ägde alla dessa gåvor och egenskaper. Varken adeln eller Sigismund förmådde i längden göra motstånd – de var för splittrade, hade för mångskiftande intressen och misstrodde varandra för mycket för att kunna bilda en enad front mot sin gemensamme fiende. Inom åtta år efter Johan III:s död var Sigismund avsatt, kärnan i högadeln avrättad och protestantismen svensk statsreligion för århundraden framåt. Även om han inte kallade sig kung förrän 1604, var hertigen nu i praktiken karl IX. Han skulle regera enväldigt i elva år.[7]

Det var mot denna bakgrund Karls son, blivande Gustav II Adolf, växte upp. Att han kom att betrakta katoliker som sina och landets fiender var närmast oundvikligt. En katolsk seger, vare sig segraren var Polens kung eller habsburgarna, innebar i praktiken slutet för hans styre och kanske även hans liv. Vilka personliga ambitioner kungen än må ha haft med inträdet i trettioåriga kriget sommaren 1630, kan försvarsaspekten aldrig bortförklaras som enbart tomma fraser att släta över imperialistiska ambitioner. När kriget småningom var över stod Sverige där som yrvaken uppkomlingsstormakt i Nordeuropa. Den offensiva epoken såg sin höjdpunkt med freden i Roskilde tio år senare, därefter svängde pendeln tillbaka. Under det följande knappa halvseklet lyckades man bevara sina erövringar på hitsidan av Öresund och bygga upp en välorganiserad armé inför det kommande stora krig man kanske omedvetet anade. När Sveriges grannar år 1700 slutligen slöt sig samman i en koalition, för att återta vad man förlorat eller erövra vad man åtrådde, var Karl XII och hans män redo. Deras krafter räckte till att bevara själva kärnlandet Sverige men inte till att upprätthålla stormakten.[8]    

     

---

[1] Gåtan är löst – de dödade Karl XII - Dagens Nyheter (dn.se).

[2] Krigarkungarnas kamp i media - Nättidningen Svensk Historia.

[3] Detta hade mer eller mindre uttryckligen skett på Polens bekostnad, eftersom borgarna i Reval begärt svenskt beskydd just för att inte hamna under polsk eller rysk överhöghet sedan ordensstaten i praktiken upphört att existera mot slutet av 1550-talet.    

[4] På förvåren 1590 hade kung Johan tre barn inom äktenskapet, sonen Sigismund och dottern Anna med Katarina Jagellonica och den knappt årsgamle sonen Johan med Gunilla Bielke. Eftersom hertig Karl(senare Karl IX), vid denna tid inte hade några söner, innebar de nya bestämmelserna i praktiken att Johans dotter Anna fick en starkare ställning. Även om den kvinnliga tronföljden är belagd med restriktioner – den regerande drottningen kan exempelvis inte gifta sig utan ständernas samtycke, är det lätt att dra slutsatsen att Johan, sedan det blivit allt tydligare att Sigismund ”satt fast” i Polen, önskat underlätta för sin dotters eventuella tronbestigning 1590 års arvförening – Wikipedia.         

[5] Bröllopet på Stegeborg mellan Sigrid Brahe och Johan Gyllenstierna(”Onsdagsbröllopet”).

[6] Ett annat tänkbart scenario hade varit att låta Anna gifta sig med en habsburgsk furste och tillsammans med denne bestiga den polska tronen, såsom hennes moster (även hon med namnet Anna), hade gjort vid giftermålet med den Transsylvaniske fursten Stefan Batory på 1570-talet. Sigismund skulle då ha återvänt till Sverige efter faderns död och personalunionen förvandlats till en allians mellan syskonen. Sådana planer tycks verkligen ha diskuterats under Sigismunds första år i Polen.  

[7] Jag har på intet sätt avsikt att här framställa Karl IX som någon totalitär massmördare i modern stil(såsom vår tids historiker och kulturskribenter ofta gör med forna tiders kungar(inte minst Karl XII). Karl IX var en man av sin tid, med sinne för affärer, goda investeringar och effektiv administration. Hans förmåga att bevara Sveriges enighet var säkerligen mycket större än exempelvis den timide, godmodige Sigismunds, om han fått chansen att fortsätta regera. Det bör dock poängteras att Karl formade sitt eget öde(och därmed också rikets), i långt högre grad än regenterna under karolinska enväldet. Han kan därför, med nutida synsätt, sägas ha ett större moraliskt ansvar för sina handlingar.     

[8] Angående Sigismunds val till kung av Polen och händelserna närmast därefter, se exempelvis Stefan Östergren, Sigismund, en biografi över den svensk-polske monarken(2005), främst s. 37-59. 

Karin Månsdotters föregångare och hennes ättlingar.

 

Av Erik XIV:s många frillor är Karin Månsdotter naturligtvis den mest kända – kvinnan av folket som blev drottning. Om man studerat hennes liv närmare vet man kanske att hon först kom till slottet som barnpiga åt en av kungens utomäktenskapliga döttrar, Virginia. Flickan var sex år när hon och Karin träffades. Modern hette Agda Persdotter och blev den näst mest kända av kung Eriks älskarinnor. Detaljerna kring Agdas liv är dunkla, men i motsats till sin ”efterträdare” Karin var hon av borgerligt ursprung.[1] Fadern hette Peder, var köpman och kom möjligen från Finland. Eftersom familjen bodde nära Nikolaj kyrka(storkyrkan), inom ett område som kallades ”Nikolaie port” betecknades Peder som ”Peder i porten”. Vi vet varken när Agda föddes eller när hon dog men med ledning av att hennes förhållande med dåvarande ”kronprins” Erik inleddes mot slutet av 1550-talet och med tanke på vad vi vet om Eriks sexuella preferenser, kan man gissa att Agda föddes någon gång under tidsperioden 1537-42, vilket innebär att hon var mellan fyra och nio år yngre än sin kunglige partner.[2] Hur de båda möttes är likaledes obekant men man kan tillåta sig kvalificerade gissningar. Eftersom ingen uppger att Agda skall ha tjänat på slottet måste de ha träffats utanför hovet eller fått kontakten förmedlad av någon som kände både Erik och köpmansfamiljen. De kan också ha träffats vid något evenemang, exempelvis en tillställning vid hovet eller ute i staden.[3] Agda gavs tillnamnet ”Caritas”, som betyder kärlek eller tillgivenhet och som också sägs anspela på hennes skönhet. Med ledning av Eriks personliga smak i fråga om kvinnor, kan vi se för oss en kroppsligt välproportionerad ung dam med glättigt sätt men samtidigt med en mjukt behagfull utstrålning, en kvinna som både är i stånd att föra sig offentligt och ge av sin värme åt en under stundom kanske trött och melankolisk furste.[4]

När Erik kring årsskiftet 1557-58 utsågs till hertig över Öland och delar av Småland, med residens i Kalmar, följde Agda honom dit. Hon fick sin bostad i ett rum intill hans audiensrum.[5] Eftersom inget namn på andra älskarinnor nämns vid denna tid, talar allt för att Agda varit ensam ”dam på täppan” under tiden i Småland. Som hertighovets de facto första dam får man anta att hon i stort spelat samma roll på Kalmar slott som ”svägerskan” Karin Hansdotter i Åbo vid samma tid.[6] Parets äldsta barn, dottern Viginia, föddes på Kalmar slott 1 januari 1559 och 14 juni 1560 kom Constantia, född på slottet i Stockholm. Gustav Vasa var då närmast döende. Han förberedde sig för det tal han skulle hålla inför riksdagen, ett tal han visste skulle bli hans sista. Hela familjen var samlad för att höra faderns testamente läsas upp. Att Erik i den situationen tagit med sig sin höggravida frilla till rikets främsta stad visar att Agda måste ha varit mer eller mindre accepterad som tronföljarens älskarinna. Strax efter flickans födelse kom broder Johans frilla Karin Hansdotter till Stockholm, medförande minst en av sina söner. Det är bara att konstatera att de båda vasaprinsarna uppenbarligen inte skämdes att visa upp sina ”sambos” och deras barn inför sin döende far, hovet och hela rikets adel.

Gustav Vasas död i september medförde ändå stora förändringar. Både Erik och Johan måste tänka på framtiden och deras frillor såg sig snart ivägsända, även om de intet sätt kördes på porten. Agda fick en gård i Småland redan innan gamle kung Gustav hade dött men tycks ha stannat kvar hos Erik ytterligare en tid. I september 1561 giftes hon emellertid bort med adelsmannen Joakim Fleming från Finland. I det sammanhanget fråntogs hon också vårdnaden om sina och Eriks barn – de tillhörde kungen. Prinsessan Cecilia, som fick ansvaret för sina brorsdöttrar, skall ha fått tillstånd att använda våld för att skilja flickorna från deras mor.[7] Om äktenskapet med Fleming vet vi inte mycket. Mannen tillhörde dock bevisligen en våldsam släkt, den sortens adelsmän som har närmare till värjan än till lärda studier eller författande av vackra skaldestycken. Joakim Fleming kom en gång i slagsmål med sin egen bror under ett dryckeslag i Stockholm, vilket var nära att kosta honom huvudet. Detta skedde emellertid före giftermålet med Agda – kanske ädlingen fick betala sin ovarsamhet genom giftermål med kungens avlagda frilla av borgerligt ursprung. Hur deras äktenskap än gestaltade sig blev det kort. Johankim Fleming avled under inte närmare angivna omständigheter 1563, enligt uppgift under ett diplomatiskt uppdrag på kontinenten.

Efter Flemings död försvinner Agda Persdotter i stort sett ur historien. En del tror att den utomäktenskapliga dotter Erik XIV fick i januari 1564 och som döptes till Lukretia, är dotter till Agda. Det skulle innebära att kungen återtagit en frilla som han nyligen gift bort. I så fall är Agda smått unik i historien. Att kungar hade förhållanden med gifta kvinnor eller änkor var vanligt under renässansen, inte minst i Frankrike, men det är svårt att tänka sig en renässansfurste som återtar en ”brukad vara” sedan maken dött. Om Erik verkligen var så fest vid Agda kan man fråga sig varför han inte lika gärna gjorde slag i saken och äktade henne som sin hustru och drottning, med tanke på det vågade äktenskap han skulle ingå senare. Låt oss därför utgå från att Lukretia var dotter till någon annan av kung Eriks många älskarinnor. Uppgifter finns om en Agda Persdotter som på 1580-talet levt inackorderad hos en soldat i Stockholm. Hon beskrivs som ”ålderdomssvag”. Med tanke på vad vi vet om döttrarnas fortsatta liv verkar det underligt att modern mer eller mindre skulle ha lämnats vind för våg som något slags inhyseshjon i Stockholm. Troligare är enligt min åsikt att Agda avlidit någon gång under Johan III:s regering, kanske under 1570-talet innan flickorna haft möjlighet att hjälpa sin mor. Detta är dock rena spekulationer.   

Av de två döttrarna, Virginia och Constantia, var Virginia onekligen den som kunde ha gjort det intressantaste, men också riskablaste, giftet. Hon blev nämligen vid cirka sju års ålder föreslagen som gemål till storfurst Ivan Ivanovitj, äldste son till Ivan den förskräcklige och alltså, som det då såg ut, blivande tsar av Ryssland.[8] I stället gifte hon sig tjugo år senare med den svenske adelsmannen Håkan Knutson(Hand), vars far stupat i nordiska sjuårskriget på 1560-talet. Håkan var ståthållare i Kronobergs län och Virginia behöll alltså barndomens anknytning till Småland. Hon tilldelades dessutom av sina båda farbröder, kung Johan och hertig Karl, ett antal gårdar i Västergötland. Virginia och Håkan fick sju barn som levde till vuxen ålder. De fyra sönerna gjorde alla militär karriär men stupade dessvärre i Gustav Adolfs krig. Virginias två yngsta pojkar ingick båda i det sällskap som 1620 följde Gustav Adolf på resan till Tyskland då han första gången mötte sin blivande drottning. Dessa två bröder hette Erik och Johan![9]

Virginias dotter Elisabet var lustigt nog först frilla hos sin mors kusin, hertig Johan av Östergötland, innan hon vid mitten av 1610-talet gifte sig med fänriken Per Joensson från Småland, som uppenbart inte bara var en duktig officer utan också en driftig affärsman. Han adlades Gyllensvärd och slutade sina dagar som överste och rik hemmansägare med flera säterier i Västergötland och Småland. Hans hustru dog 1651 vid 53 års ålder.[10]

Virginia Eriksdotter avled 1633, samma år som maken Håkan Knutson och halvsystern Sigrid, kung Eriks dotter med Karin Månsdotter.

Constantia, Eriks och Agdas andra dotter, fick vänta med att gifta sig tills hon var nästan 34 år, vilket var ovanligt för tiden. En annan intressant och rörande detalj är att hon tycks ha besökt sin far 1574, då han satt fängslad och ensam på Västerås slott. Hur detta besök avlöpte vet vi inte. Slutligen gifte sig Constantia 1594 med en engelsk adelsman i hertig Karls tjänst, Henry Frankelin. Liksom systern fick hon i samband med giftermålet ett antal gårdar i Västergötland av sin farbror Karl och även av kusinen Sigismund.  De två sönerna, Carl och Johan, gjorde liksom kusinerna Hand militär karriär och introducerades på Riddarhuset men avled dessvärre utan barn. Dottern Maria Katharina blev däremot ingift i släkten Koskull och fick flera barn med sin make.[11] Constantia själv lär tyvärr ha lidit av vasarnas oroliga psyke. Kanske var det därför hon hyste ett stort intresse för medicin och läkeväxter. Hon antas ha planterat flera arter. Efter sin makes död drog Constantia sig illbaka till godset Odensfors i Östergötland, som ingick i Frankelins förläningar. Här avled hon i januari 1649, vid 88-års ålder. Sverige regerades då av drottning Kristina och hade blivit en stormakt. Det var ett helt annat land än det i många stycken fortfarande medeltida rike Sverige varit vid Constantias födelse på Stockholms slott, strax före Gustav Vasas död.[12]     

                                             

---

[1] I Strindbergs dramer Gustav Vasa och Erik XIV förekommer värdshusflickan Agda, som Erik utan framgång ”lägger an på” under sin tid som kronprins. Denna Agda är också väninna till Karin Månsdotter. Som synes finns inga direkta likheter mellan dramats figur och verkligheten, men Strindberg har säkert hämtat namnet från Eriks första kända frilla.

[2] Erik betecknades aldrig som kronprins utan som ”utvald konung, arvkonung” eller bara ”hertig Erik”. Beteckningen kronprins kommer under följande sekel. Teorierna kring Agdas födelseår är helt mina egna.

[3] Liknande fall förekom i det senmedeltida England och i Danmark-Norge i början av 1500-talet. Om detta, se Dynastihistoria: "Den angenämaste av kungens horor" - Jane Shore, älskarinnan som var älskad. (bosonshistoria.blogspot.com) och Dynastihistoria: Kung Kristian och hans kvinnor. (bosonshistoria.blogspot.com).

[4] Då Erik XIV senare skickade sina sändebud att söka en lämplig drottning, förklarade han att hans kommande hustru måste vara ”väl vuxen” och ”dejlig med frisk hy” och absolut inte ”mycket mager och spärrlemmad”. Vidare skulle hon vara ”lustig och lätt till sinnet”, samt ”med goda seder och åthävor begåvad”. Man ser framför sig en glad och trevlig, jordnära människa. Även om tanken att gifta sig med en bondflicka länge var lika främmande för kung Erik som för andra furstar i samtiden, ligger ovanstående beskrivning nog närmare dottern till en lantjunkare ur lågadeln än en furstinna av Habsburg eller Valois.   

[5] Åtminstone bär det ännu namnet ”Agdas kammare”.

[6] Karin Hansdotter var hertig Johans(blivande Johan III), frilla då denne var hertig av Finland och före hans giftermål med en polsk kungadotter. Se Dynastihistoria: Hertig Johans sambo. (bosonshistoria.blogspot.com).

[7] Uppgiften att Erik skulle ha tillrått våld för att skilja Agda från deras gemensamma döttrar kommer från Agda Persdotter – Wikipedia. Varken Lindqvist eller Sundberg omnämner en sådan grymhet, vilket naturligtvis inte hindrar att den verkligen ägt rum. En intressant detalj är att kungen överlåtit ansvaret för flickorna till prinsessan Cecilia, trots det beryktade ”Vadstenabullret”. Antingen böjde sig Erik för konvenansen – Cecilia var äldst av de ogifta systrarna och det var naturligt att låta henne ta hand om sina brorsdöttrar, om inte annat så för att visa att prinsessan åter var tagen till nåder. Eller var inte sprickan mellan Erik och Cecilia så stor som eftervärlden antagit.  

[8] Denna onekligen smått bisarra tanke måste ha förts fram under de förhandlingar där Erik XIV förtvivlat strävade att få till stånd ett förbund med tsaren utan att tvingas utlämna sin svägerska, Katarina Jahellonica, till Ryssland. Med tanke på att Virginias tilltänkte svärfar omkring 15 år senare ”råkade” slå ihjäl sin son under ett vredesutbrott, var nog flickan i efterhand tacksam att planerna inställdes(om hon nu ens kände till dem).

[9] Johan Hand förde under resan en dagbok som finns bevarad.

[10] Det framgår inte exakt när Elisabet och Per gifte sig, men äldste sonen Johan föddes 1617. Släkten Gyllensvärd finns kvar än idag. Se Gyllensvärd nr 240 - Adelsvapen-Wiki. Se även Hand (släkt) – Wikipedia.

[11] Koskull nr 248 - Adelsvapen-Wiki.

[12] Utöver de hänvisningar till olika nätartiklar som gjorts ovan, bygger denna text på Herman Lindqvists biografi om Erik XIV (2014), och på Ulf Sundberg, Kungliga släktband, kungar drottningar, frillor och deras barn(2004), s. 51-53.