tisdag 17 november 2015

Tolerant konung offer för terrordåd


I dessa tider när blodiga terrordåd i Paris skakar världen kan det vara på sin plats att påminna om ett annat terrordåd, eller åtminstone attentat, i samma stad. Det drabbade visserligen bara en enskild individ men i gengäld en av de mest populära och toleranta statscheferna i historien; Henrik IV av Frankrike.
Henrik tillhörde genom sin far en sidogren av huset Capet som vid tiden för hans födelse spelade en ganska obetydlig roll i politiken. Hans mor var hugenott och skall ha påverkat sin man att ansluta sig till det protestantiska lägret. Hennes far var konung av Navarra och vid hans död övertog hon i praktiken regentskapet. Efter moderns död ärvde Henrik själv sin morfars rike.[1]
Det Frankrike där Henrik växte upp präglades av oroligheter och krig, ungefär som Mellanöstern i våra dagar. Som det brukar vara när ett land drabbas av inbördes strider var bakgrunden komplex; sociala spänningar, oenighet mellan de ledande familjerna återverkningar av utrikespolitiska beslut, det faktum att landet saknade en självklar ledare och oenigheten mellan katoliker och protestanter(hugenotter), som i sin tur hämtade näring i de andra konflikthärdar jag nämnt, ledde till att landet under 1500-talets andra hälft befann sig i ett närmast permanent tillstånd av inbördeskrig. De olika försöken att hitta en fredlig lösning ändade i nya krig och blodiga massakrer, med Bartolomeinatten i augusti 1572 som värsta exempel. Unge Henrik tvingades balansera mellan de olika lägren och bytte bland annat religion minst tre gånger i sitt liv. Det ständiga växlandet av trosuppfattning och kontakterna i båda lägren bör ha gett fursten en relativt nykter syn på trosläror och dessas värde.  Efter många om och men, som bland annat omfattade kungamord och mord på en av tidens mer framstående adelsmän, blev Henrik av Navarra Frankrikes konung 1589. Det dröjde dock enda till 1594 innan Paris öppnade sina portar för honom. Han hade då definitivt blivit katolik året innan. När katolikerna efter den gamle kungens död 1589 krävde att Henrik genast skulle konvertera för att få bli kung undrade han om de verkligen önskade sig en kung som bara bytte tro utan vidare: Det vore närmast detsamma som ateism, menade han.
Henriks stora mål sedan han blivit konung var ENIGHET. Alla måste samarbeta för Frankrikes bästa, oavsett stånd eller religion. Han hävdade det individuella ansvaret framför massans oreflekterade underkastelse under en ledare och han framhöll vikten av att ingen samhällsgrupp gynnades på någon annans bekostnad. Hans mest kända insats för fred och endräkt är ediktet i Nantes 1598. Det innebar att katolicismen å ena sidan erkändes som fransk statsreligion, medan hugenotterna å andra sidan garanterades rätten att fritt utöva sin tro i områden som de behärskade vid tiden för ediktets införande. Vidare fick de rätt att inneha statliga tjänster. Hugenotterna tilldelades också vissa städer i landet som eget territorium. Paris förblev dock en alltigenom katolsk stad och det var inte tillåtet att utöva protestantisk gudstjänst vid hovet, inom armén eller i sådana städer där katolska biskopar residerade.[2] Ediktet var alltså en kompromiss avsedd att tillfredsställa båda sidor i så stor utsträckning som möjligt. Kungen förklarade samtidigt att alla som tjänade landet skulle ses som goda medborgare utan hänsyn till trosuppfattning.
Dessvärre innebär tolerans inget garanterat skydd mot fanatism och detta var något som också Henrik IV fick erfara. 14 maj 1610 verkade kungen orolig och nervös. Han siade om sin snara död, vilket dock inte tycks ha varit helt ovanligt. På eftermiddagen lämnade han Louvren för att besöka en av sina ministrar i dennes bostad. Då vagnen tvingades stanna på en trång gata hoppade en man upp på fotsteget och stack kungen två gånger i bröstet med en dolk. Det första hugget gjorde mindre skada men det andra trängde in nära hjärtat. Med blod rinnande ur munnen viskade Henrik två gånger: ”Det är ingenting”, varpå huvudet föll framåt. Sannolikt avled han omedelbart.
 
Mördaren var en katolsk munk och lärare som regelbundet ansattes av visioner och uppenbarelser. Enligt vissa uppgifter skall han först ha planerat att övertala kungen att omvända samtliga hugenotter till katolicismen men då han inte lyckades få kontakt med Henrik fattade han beslutet att döda honom.[3] Som straff för sin gärning blev han söndersliten mellan fyra hästar. Av någon anledning används hans namn, Ravaillac, på svenska närmast som beteckning för en lättsinnig skojare, något av en playboy, vilket ju inte alls behöver vara negativt. Kanske är det läge att ändra betydelsen av detta ord till ”fanatiker”, med betoning på religiös fanatism. Med detta synsätt skulle de män som i vår tid utför terrordåd i Henrik IV:s huvudstad alla kunna betecknas som Ravaillacer.[4]            

      

 

                




[1] Henrik föddes i staden Pau vid Pyrenéernas fot, i likhet med  Karl XIV Johan av Sverige 210 år senare.
[2] Se ”ediktet i Nantes”, Wikipedia.
[3] Se ”Ravaillac”, Wikipedia..
[4] Detta inlägg bygger huvudsakligen på Sven Wikbergs bok ”Henrik IV”, (Stockholm 1942).

torsdag 5 november 2015

Oycksbringande kunganamn


Är du skrockfull? Vägrar du stiga in i ett hus om du måste gå under en stege eller ser ändlösa olyckor framför dig om en svart katt korsar din väg. Avstår du från en middag om ni är sammanlagt 13 gäster vid bordet?
Huruvida kungar är mer lagda för skrock än andra människor är omöjligt att säga men i ett speciellt avseende verkar de genom tiderna ha varit mycket vidskepliga; beträffande namnen på sina söner. Inom flera dynastier finns exempel på dopnamn som länge varit populära och som, till synes oförklarligt, plötsligt försvunnit ur längderna. Om en kung sedan vågat använda dem är det ett faktum att vissa av prinsarna fått ett olyckligt liv.[1] Här följer några exempel.
Ett otvetydigt fall utgörs av det svenska kunganamnet Erik. Enligt den delvis fiktiva kungalängden är detta namn fortfarande det näst vanligaste kunganamnet i Sverige (14 regenter), endast överträffat av Karl (16 regenter). Även om vi utesluter de fiktiva kungar som tilldelats namnet Erik är det tydligt att det haft en positiv klang under medeltiden. När Bogislav av Pommern utsågs till Margaretas efterträdare i slutet av 1300-talet ändrades namnet till Erik av Pommern. Efter Erik XIV:s sinnessjukdom och avsättning 1567-68 försvinner namnet helt ur kungafamiljen för drygt 300 år. Den son som Gustav V, eller kanske Victoria, lät döpa till Erik visade sig ha epilepsi och vara lätt utvecklingsstörd. Han tillbringade ett kort liv i obemärkthet innan han avled på Drottningholms slott, knappt 30 år gammal.
Ett lika påtagligt exempel på ett populärt kunganamn som plötsligt blivit bannlyst utgörs av Filip i Frankrike[2]. Filip II August var en av de stora franska regenterna under medeltiden. Han utvidgade kronans makt till flera områden som tidigare legat under adelns kontroll och gynnade borgarna och handeln. Efter hans död 1223 blev det sed att någon prins i varje generation bar namnet Filip. Genom olika omständigheter kom också flera av dem att bestiga tronen, även om de inte alltid fötts till kungar. Under Filip VI utbröt hundraårskriget och år 1346 led fransmännen det fruktansvärda nederlaget vid Crécy, där deras kavalleri närapå förintades av de engelska bågskyttarna och kung Filip tvingades ta till flykten. Att pesten bröt in över Europa strax efteråt åstadkom visserligen en för Frankrike välbehövlig paus i striderna men gjorde knappast bokslutet över Filips regering mer upplyftande vid hans död 1350.  Det dröjde nästan exakt tre sekler innan någon ny Filip föddes i det franska kungahuset. Med Ludvig XIV:s yngre bror, hertig Filip av Orleans, grundades å andra sidan en ny gren av huset Bourbon, som än i dag pretenderar på den avskaffade franska tronen. Det förtjänar dock att nämnas att ”Filip jämlike” avgav den fällande rösten när Ludvig XVI dömdes till döden 1793, vilket inte räddade honom från giljotinen senare samma år.
Det ryska furstenamnet Alexej utgör ett gränsfall eftersom det aldrig varit särskilt vanligt inom tsarfamiljen och å andra sidan inte varit helt bannlyst som namn. Sedan Peter den Store mer eller mindre på egen hand torterat sin son till döds i början av 1700-talet ansågs det dock inte lämpligt för ryska tronföljare att bära detta namn. Om någon höjde på ögonbrynen när Nikolaj II år 1904 kallade sin efterlängtade arvinge Alexej fick de mer än rätt. Pojkens blödarsjuka hade följdverkningar som delvis bidrog till revolutionen 1917. Angående Ryssland kan också nämnas att det tidigare ganska populära tsarnamnet Ivan helt försvinner efter avsättningen av den lille Ivan VI 1741
I England upphör det under medeltiden relativt vanliga kunganamnet Rickard att användas efter den enligt myten ondskefulle Rickard III:s död 1485

Som synes saknas det inte exempel på svartlistade namn inom europeiska kungahus. Kanske det är läge för Victoria och Daniel eller Carl Philip och Sofia att klämma till med en liten Erik om de i framtiden får en son. Kanske bör prinsarna William och Henry fundera på att ge en framtida son namnet Richard, eller vore detta att frambesvärja republikens lömska skugga?        

                       




[1] Jag har inte kunnat finna något kvinnonamn som utmärkt sig på samma sätt. En möjlig förklaring kan vara att prinsessor i regel inte förutsetts bli regenter och att man därför inte varit lika noga med att ge dem ”ofarliga” dopnamn.
[2] För enkelhetens skull används svensk stavning.