"En dygdig, väluppfostrad och välgestaltad gemål", Gustav Adolfs frieri till Maria Eleonora 1620.

 

Maria Eleonora hör till de mest utskällda drottningarna i Sveriges historia. När Gustav Adolfs änka mer eller mindre rymde från Sverige i det tidiga 1640-talet, därtill med hjälp från arvfienden Danmark, rasade Axel Oxenstierna inför riksdagen att inte ens en bondhustru skulle överge sitt hem på detta sätt, mycket mindre då ”någon dam av kvallitet”. Hennes namn blev omedelbart struket ur kyrkobönen för kungahusets medlemmar. Senare tiders historiker har snarare hängt upp sig på hennes ”hysteriska” sorg efter makens död vid Lützen. Hon har betecknats som slösaktig, överspänd till och med galen. Så var det inte då hon första gången kom till Sverige på senhösten 1620.  

Gustav II Adolf tillträdde tronen i ett osäkert läge. Sverige var försvagat efter år av inbördes och utrikes konflikter, där bland annat viktiga fästen som Kalmar och Älvsborg erövrats av danskarna. Att bekosta den lösepenning danskarna krävde för det senare fästet var under flera år statskassans viktigaste uppgift. Samtidigt var det naturligtvis viktigt att skaffa Sverige starka bundsförvanter på kontinenten och som vanligt var ett passande giftermål för regenten den naturligaste vägen. En intressant makt i sammanhanget var kurfurstendömet Brandenburg i nordöstra delen av dagens Tyskland med säte i Berlin. Liksom Hansburgarna mot slutet av medeltiden gjort i Nederländerna och Spanien, hade familjen Hohenzollern under 1500-talet genom giftermål och andra former av allianser börjat bygga sig en maktsfär vid den tyska östersjökusten. Kurfurst Johann Sigismund hade på 1590-talet gift sig med dottern till hertigen av Preussen, vilket gav Brandenburg möjlighet att på sikt ärva både detta hertigdöme och hertigdömet Kleve.[1] Å andra sidan medförde dessa släktförbindelser att Brandenburg hamnade i ett komplicerat läge till Polen, som enligt feodala rättigheter var länsherre i Preussen. Eftersom Polens kung också var svensk tronpretendent, sökte Gustav Adolf och kansler Oxenstierna vid flera tillfällen under 1610-talet locka kurfursten till en allians i form av giftermål mellan den svenske kungen och kurfurstens andra dotter, Maria Eleonora.

Delvis på grund av att Sverige ännu inte hade någon fungerande utrikesförvaltning med fast anställda diplomater men även för att hemlighålla vad man sysslade med och undvika att skada landets prestige vid eventuellt avslag, använde sig svenskarna av utlänningar vid sina kontakter med Brandenburg. En av dem var en tysk adelsman som tjänat vasafamiljen i trettio år och med gamla förbindelser vid hovet i Berlin. Han hade under åren i Sverige ofta anlitats just för kungahusets giftermålsaffärer, även om hans ansträngningar inte alltid fallit väl ut.[2] Sändebudet uppmanades att för kurfursten framhålla nyttan av att ha Sverige som flankskydd visavi Polen men även om tanken på ett svenskt giftermål väckte anklang i inflytelserika kretsar i Berlin, tvekade man ändå att ta ett steg som kunde leda till definitiv brytning med Polen. Ju svårare uppgiften verkade, desto ivrigare blev emellertid Gustav Adolf. Flera sändebud skickades och slutligen, våren 1620, reste kungen själv till Berlin. Bilden av hur han mottogs varierar. Kurfurst Johann Sigismund hade nyligen avlidit och efterträtts av sonen Georg Vilhelm. I fråga om prinsessornas giftermål var det dock av tradition flickornas mor som hade sista ordet i Brandenburg. Lindqvist nämner visserligen att änkefurstinnan Anna ”tidigare bromsat” ett svenskt giftermål, men ger ändå i stort intrycket att hon helhjärtat varit med på att göra sin dotter till svensk drottning. Wetterberg hävdar att hon först var kallt avvisande och gick så långt att hon i brev hävdade att hon hellre såg sin dotter död än gift med Gustav Adolf.[3] Maria Eleonora blev hur som helst betagen i sin nordiske friare och lär, då kungen efter några dagar fortsatte sin resa, ha bönfallit modern att ändra sig. Brodern, kurfursten, fick för sin del veta att Gustav Adolf hellre skulle dö än gifta sig med någon annan. Om det nu var dotterns böner eller, vilket är troligare, politiska saksjäl som fällde avgörandet – när Gustav Adolf efter några veckors rundresa i de tyska furstendömena återvände till Berlin, mottogs han med största glädje av både svärmor och hustru in spe.

Sedan festfolket utväxlat sina löften reste kungen hem, varpå hans kansler åkte till Tyskland för att ordna de praktiska detaljerna med hemgift och annat. Efter någon tid träffade Oxenstierna Maria Eleonora och konstaterade att Gustav Adolf bara var att gratulera:

 ”Jag kan icke nog tacka Gud att min nådige konung får en så dygdig, väluppfostrad och väl gestaltad gemål”, skrev han och uttryckte sin förvissning att detta äktenskap skulle bidra till ”kungafamiljens konservation och fäderneslandets välfärd”. Med facit i hand kan man undra om Oxenstierna på ålderns höst mindes dessa ord med ironisk bitterhet. Den unga furstinna han förde hem till sin kung hösten 1620 skulle tjugo år senare fly i lönndom, till Sveriges vanära, det enda barn kungaparet fick, dottern Kristina, abdikerade och skänkte bort sin tron till släktingarna av huset Pfalz.[4]  Men hösten 1620 låg allt detta i framtiden. I november samma år stod bröllopet Mellan kung Gustav Adolf och Maria Eleonora av Hohenzollern. Sverige hade tagit ett viktigt steg mot att bryta sin utrikespolitiska isolering.[5]                 

              

---

[1] Noga räknat Ostpreussen med Königsberg(nuvarande Kaliningrad).som främsta stad. Denna del av Preussen hade på 1460-talet genom fredsfördrag tillfallit tyska orden med Polen som länsherre, medan den större västra delen med Danzig(nuvarande Gdansk). direkt tillfallit Polen. Kleve(noga räknat Julich-Kleve-Berg), i dagens Nordrhein-Westfalen), var ett hertigdöme i tyskromerska riket. Tvisten om dess tillhörighet sedan den siste hertigen avlidit höll på att sluta i ett större krig, vilket dock avvärjdes 1610. Vi ser hur tilltrasslade maktförhållandena var i det feodala och tidigmoderna Europa och hur en till synes obetydlig tvist potentiellt kunde leda till allmänt krig, ett fenomen som dessvärre visat sig seglivat i våra dagar om än med andra förtecken.       

[2] Denne man, Hieronymus von Birckholtz, lyckades i själva verket med konststycket att tjäna fyra Vasakungar i följd utan att vare sig förlora huvudet eller drivas i landsflykt, en bragd som i sig förtjänar hedersomnämnande. Dessutom var han gift med en dotter till Erik XIV:s forna frilla Agda Persdotter, även om flickan var född i Agdas senare äktenskap med en svensk adelsman.    

[3] Det är anmärkningsvärt att såväl Gustav Adolf som Maria Eleonora hade dominerande mödrar som var minst sagt engagerade i frågan vem deras barn skulle gifta sig med. Änkedrottning Kristina hade aktivt hindrat sin äldste sons giftermål med Ebba Brahe och kurfurstinnan Anna skall inte ha tvekat att döma ut sin make som senil, när han ville genomföra ett giftermål som riskerade Brandenburgs goda relationer till Polen. Sedan Gustav Adolf blivit kung kämpade änkedrottningen för sin yngre sons handlingsfrihet i egenskap av hertig Och Anna verkade på motsvarande sätt för sin yngre sons rätt till hertigdömet Ostpreussen, mot kurfurst Georg Vilhelms önskan.      

[4] Den största skymfen blev Oxenstierna dock besparad att uppleva, Kristinas konvertering till katolicismen.

[5] Denna text bygger huvudsakligen på Gunnar Wetterberg, Kanslern, Axel Oxenstierna i sin tid del 1(2002), s. 282-91. Se även Herman Lindqvist, Historien om Sverige del 3 ”När Sverige blev stormakt”(1994), s. 108-15 och Moa Matthis, Maria Eleonora, drottningen som sa nej(2010), s.17.  

Kristersson och Oxenstierna.

 

”Tidöavtalet är ett nytt begrep i Sveriges politiska historia. Det var på Tidö slott i Västmanland som moderater, liberaler, kristdemokrater och sverigedemokrater i oktober 2022 slöt det avtal som i skrivande stund reglerar vår regeringspolitik. Vänsterpartiets ledare gjorde efteråt några spydiga anmärkningar om ”det nya högernationalistiska styret”, som i en tid då många dras med oerhörda svårigheter sätter sig på ett slott och förhandlar om hur Sverige skall styras. Hon nämnde att en besökare associerat till Harry Potter och hans liv på Hogwarts trolldomsskola.[1] Jag har inte hört någon motivering till varför det nya regeringsunderlaget förhandlades fram just på Tidö – kanske det var så enkelt att man behövde diskutera i avskildhet och att Tidö, som bedriver konferensverksamhet, då föreföll lämpligt. Oavsett orsaken att mötet ägde rum där det gjorde, väcker valet av plats associationer hos den historiekunnige – det nuvarande Tidö slott uppfördes nämligen av Axel Oxenstierna, Sveriges störste statsman genom tiderna och grundläggare av vår moderna förvaltning.

Det ursprungliga Tidö hade uppförts någon gång i slutet av 1400-talet och tycks ha varit avsett att kunna fungera som fästning under unionsstriderna. Genom diverse ägarbyten kom borgen under tidig Vasatid i familjen Bååts ägo. I likhet med Oxenstiernorna räknade de sitt ursprung till det medeltida Småland och i likhet med dem hade man valt att tjäna hertig Karl i slutet av 1500-talet, varför Bååtarna stod på den vinnande sidan i inbördeskriget 1598. Riksrådet Åke Johansson till Tidö hade en dotter Anna. På andra sidan Mälaren låg det Oxenstienska Fiholm, där unge Axel delvis växte upp. Det är oklart hur väl de båda ungdomarna kände varandra men att de träffats som barn är sannolikt. I vilket fall som helst stod bröllopet på Tidö i juli 1608.[2]  Kort därefter tillföll egendomen det nygifta paret genom arv. Hur ståtliga titlar och framstående positioner än Axel fick i framtiden, kom hans hustru att i sina brev alltid beteckna honom som ”herre till Fiholm och Tidö”.

Trots att Tidös nye herre av förklarliga skäl sällan hade tid att besöka sitt gods engagerade han sig ivrigt i dess skötsel och förbättringar. Av någon anledning betecknades den medeltida borgen ”Oldenburg”.[3] Med åren fann kanslern uppenbarligen att slottet måste moderniseras såväl av representativa - som bekvämlighetsskäl. I stort sett tycks Oxenstierna själv ha planlagt arbetet utan att anlita professionell hjälp. Först mot slutet av 1630-talet, då det mera av grundarbetena avslutats och flyglar och försköningar skulle till, kallades experter som Tesssin och de la Vallée in.[4] Som så ofta med stora byggprojekt fann Oxenstierna med tiden att allt blev dyrare än avsett. Han erkände dock att han själv bar en del av skulden: Eftersom han vistats i Tyskland många år för att bevaka Sveriges intressen i trettioåriga kriget, hade mycket av bygget skett i hans frånvaro ”det jag hemkommandes haver omkullriva låtit och så med dubbel kostnad byggt upp igen, förändrat, förvandlat efter min fantasi… så att där jag allt hade rätt och tidigt fattat, hade jag med tredjedelen av omkostnaden kunnat bliva förskonad.[5] Kanslern oroade sig även för att allt som lagts ned på Tidö i längden skulle visa sig förgäves eftersom ”när sådane hus komma i dess händer, som det anten(antingen), intet sköter eller värderar, gå de snart till grund igen, och där de råka i barna eller fattig mans händer, måste de av sig själva ruineras”.[6]            

Gunnar Wetterberg betecknar i sitt tvåbandsverk om Axel Oxenstierna Tidö som ”ett av de bäst bibehållna 1600-talsslotten i landet”. Det används både för konferensverksamhet och ”för gillen och andra samkväm” På sin hemsida uppmanar man turister att besöka parken och ”känna historiens vigslag”. Trots att huset är privatägt finns även möjlighet att besöka själva slottet.[7] Och i oktober 2022 valde alltså moderatledaren att samla sina borgerliga kolleger, inberäknat Jimmie Åkesson, på Tidö för att få till stånd en regeringsöverenskommelse. Undrar om Kristersson kände byggherrens närvaro och om Oxenstiernas exempel kan sporra regeringen att verkligen lägga manken till under mandatperioden.[8]     

 

---

[1] Se Nooshi Dadgostar om varför Vänsterpartiet röstar nej till Ulf Kristerssons regering - YouTube.

[2] Axel Oxenstierna var då en nära 25-års man som just gjort sitt inträde vid hovet. Följande år utnämndes han till riksråd och inledde därmed sin långa politiska karriär. Anna var omkring 30 och alltså lite äldre än sin make.

[3] Möjligen var det avsett som en provokation mot den danska kungaätten med samma namn, eller” klingade bra” med sin anspelning på de tyska furstarna. Den medeltida borgruinen går än idag under namnet Oldenburg.

[4] Nicodemus Tessin den äldre och Simon de la Vallée

[5] Ett konstaterande som mången efterklok kommunalpolitiker i våra dagar säkert känner igen. 

[6] Skrivaren får här med blygsel bekänna att han inte vet vad uttrycket ”råka i barna” åsyftar. Det kan tänkas betyda ”komma i barnens(dvs. arvtagarnas), händer”, men eftersom Oxenstierna redan berört risken att huset kommer i händerna på ointresserade, verkar det lite för enkelt. Det kan också tänkas betyda råka i vanhävd, förfall, vilket är min personliga gissning..

[7] Tidö Slott (tidoslott.se).

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Gunnar Wetterberg, Kanslern, Axel Oxenstierna i sin tid(2002), dej 1 s. 114-117 och del 2, s. 750-55.

"Alla våra grannar äre våra fiender", Axel Oxenstiernas lägesrapport 1612.

 

Svenska politiker brukar ofta framställa det allmänna läget i övervägande positiv dager. Om det till äventyrs skulle se illavarslade ut beror detta främst på den förra regeringen eller(om det rör sig om en oppositionspolitiker), den nuvarande och kan åtgärdas genom nyval eller, om talaren representerar regeringen, genom att alla ställer upp på den förda politiken. Uttrycket ”vår beredskap är god”, som Per Albin fällde 1939, är väl fortfarande det klassiska exemplet på svenska politikers vana att försöka se världen i så ljusa färger som möjligt hur svårt läget än kan vara. Tanken är säkert att få opinionen att känna förtröstan och ork att utstå svårigheterna, men kanske blir tonen ibland för optimistisk. Annat var det på 1600-talet.

Axel Oxenstierna anses ännu efter nära 400 år vara Sveriges främste statsman genom tiderna. En kort period var han det protestantiska Europas ledande gestalt och en av den dåtida världens mäktigaste män, fullt i klass med samtida kolleger som Richelieu i Frankrike eller Cromwell i England. Det är berättigat att kalla denne man vår förste professionelle heltidspolitiker. Familjen sökte sitt ursprung i Småland och hade under medeltiden tillhört de främsta svenska adelssläkterna, med både riksföreståndare och ärkebiskopar bland förfäderna.[1] I början av 1500-talet var dock släkten på väg att utslockna och efter Kristian II:s utrensningar 1520 återstod endast den späde Gabriel Kristersson som sista skott på stamträdet. Denne visade sig emellertid vara en både seglivad och duktig man som vid sin död 1585 efterlämnade såväl en stor mängd gods som en riklig skara barn och barnbarn, fullt beredda att på nytt hölja släktens vapensköld med ära. Den följande generationen hade turen att uppnå aktningsvärda ställningar som hovmän och militärer utan att direkt stå i den politiska hetluften, varför Oxenstiernorna undgick det sorgliga öde som under vasasönernas regeringstid drabbade flera medlemmar av ätter som Sture, Bielke och Banér.[2] Kring sekelskiftet 1600 kunde den sextonårige Axel Gustavsson, som tyvärr nyligen förlorat sin far, lugnt fara på bildningsresa i Europa, huvudsakligen till olika tyska universitet. Efter fyra års bortovaro återvände han till Sverige och tog tjänst vid Karl IX:s hov. Han ingick i flera beskickningar till främmande hov och till de nya svenska besittningarna i Baltikum. Mot slutet av Karl IX:s regering utsågs Axel till riksråd och framstod alltmer som en ledargestalt inom den nya unga generationen svensk adel. I oktober 1611 avled Karl IX på Nyköpingshus och 6 januari följande år, alltså på Trettondagen 1612, utsågs Axel Oxenstierna till den nye kung Gustav Adolfs rikskansler. Han var 28 år.[3]

Det var knappast i ett ljust läge den nye kanslern tillträdde sitt ämbete. Sverige hade nästan konstant befunnit sig i krigstillstånd sedan nordiska sjuårskrigets dagar femtio år tidigare. Nu hade danskarna åter förklarat krig och på kort tid förhärjat Småland och erövrat Kalmar. Nästa mål kunde befaras vara Älvsborg. Om så blev fallet skulle Sverige förlora sin nyckel till västerhavet. Eftersom Sigismund Gustav Adolfs kusin, som avsatts från sin svenska tron av farbrodern Karl, alltjämt var kung i Polen, var de båda länderna i krig med varandra. Bortsett från den i sig allvarliga släktfejden stred man också om inflytandet i Baltikum. Som om detta inte räckte hade Sverige också dragits in i den maktkamp som rasade i Ryssland(stora oredan). Karl IX:s minst sagt hårdhänta handlag med sina inrikespolitiska motståndare hade lett till inbördes splittring som nätt och jämt hunnit lösas genom att den nye kungen gjort eftergifter gentemot adeln, men hur länge skulle det hålla? Mot denna bakgrund skrev Axel Oxenstierna våren 1612 på rådets vägnar ett betänkande till kungamodern Kristina, Karl IX:s änka, under rubriken ”Om rikets farliga ställning och utblottade tillstånd, samt de utvägar som kunna anlitas för att stärka försvarskrafterna”. Aktstycket var uppdelat i tio punkter och målade sannerligen inte situationen i alltför ljusa färger.[4]        

Oxenstierna inleder sitt aktstycke med att frankt konstatera att ”alla våra grannar äre våra fiender, vilket i praktiken innebär att ingen del av Sverige är säker för angrepp. Av allt att döma anser kanslern Polen utgöra ett särskilt allvarligt hot, eftersom han specifikt poängterar svårigheten eller omöjligheten att få till stånd en bestående fred med detta land. I nästa punkt konstateras att Sverige ”have platt inge vänner, som vår olägenhet går till hjärtat”. Även om det kanske finns riken och makter som ”icke voro oss obevågne”, menar kanslern, ”så är dock ingen hjälp eller undsättning av dem att förmoda”(underförstått, om verklig fara hotar). Alla de fientligt sinnade rikena är dessutom, eller anser sig åtminstone vara, starkare än Sverige och, fortsätter Oxenstierna, i det läge som råder finns egentligen ingen orsak att motsäga det.  

I de följande sex punkterna konstateras i stort sett att Sverige är utblottat på alla resurser, såväl ekonomiskt som materiellt. Folket är så pass barskrapat att skattehöjningar knappast skulle lösa problematiken: Att tynga undersåtarna ytterligare ”är odrägligt och orådsamt”, hävdar Oxenstierna.[5] Beträffande tillståndet i den östra riksdelen och de nya baltiska områdena sägs att ”Livland är öde, Finland fördärvat och mångenstädes öde” så att ”därifrån icke heller någon hjälp är hit till Sverige att förmoda”.  Småland och Västergötland är antingen utplundrat eller erövrat av danskarna ”Norrlanden” är i stort förbrukade som försörjningsområde genom den mängd soldater som redan förlagts där.[6]  I praktiken är det således mälarlandskapen som får bära tyngden att i denna kristid försörja kronan med livsmedel och andra resurser och den samlade potentialen därifrån ”gör näppeligen fyllest för ett gott furstendöme”, anser kanslern. Dessutom måste man räkna med att också dessa trakter i sinom tid kommer att invaderas. Att Sveriges kreditvärdighet under sådana omständigheter inte står särskilt högt säger närmast sig självt. Oxenstierna säger sig slutligen ”uti denne vår olägenhet” ha velat underrätta änkedrottningen om det faktiska läget ”EM:t(Ers majestät), att överväga”.  Det hela tycks enligt Wetterberg utmynna i en hemställan att änkedrottningen måtte acceptera att tills vidare betala tull på den handel hon själv bedriver i utlandet, trots att både hon och adeln undantagits från sådana förpliktelser i de nya privilegierna.

Vilket huvudsyftet med dokumentet än varit, kan sammanfattande konstateras att den allmänna lägesbilden minst sagt bedöms som mörk. En sentida läsare får närmast intrycket att Sverige när som helst kommer att gå under. Med tanke på att mannen som skrivit betänkandet inom fyrtio år skulle bygga upp en effektiv förvaltning som till sin kärna finns kvar i denna dag, vara med om att grunda vår första tidning, öppna de första gymnasierna, återstarta Uppsala universitet, grunda ett postverk, förhandla med Europas ledande politiker på jämställd fot, tilltalas ”min kusin” av Frankrikes konung mm, måste man säga sig att både Axel Oxenstierna och Gustav Adolf uträttat mycket med det svaga obetydliga land de fått att styra över i början av 1610-talet. Lite mer praktisk handling och mindre ”stora ord” vore kanske ett framgångsrecept för våra dagars politiker.[7]         

 

           

---

[1] Familjenamnet kommer av den oxpanna(stirn på tyska), med horn som finns avbildad på vapenskölden. Ordagrant översatt till svenska skulle släkten alltså hetta ”Oxpanna” eller ”Oxhuvud”. Det är begripligt att man föredrog det onekligen mer ståtligt klingande ”Oxenstierna”. Namnet användes dock inte som egennamn förrän under 1500-talet.

[2] Dvs. att bli avrättade. Wetterberg konstaterar sammanfattande om Axel Oxenstiernas far och farbröder att de ”sällan var mer framstående än som var hälsosamt för dem”. 

[3] Oxenstierna uppehöll denna post till sin död 42 år senare, 1654.

[4] Wetterberg anger inte den exakta tidpunkten när aktstycket skrivits, bara att det skedde ”några månader” efter att Oxenstierna tillträtt sitt ämbete. Då det framgår av texten att Älvsborg fortfarande är i svenska händer, måste betänkandet ha satts upp någon gång under senvintern eller förvåren 1612, som allra senast i början av maj detta år Älvsborgs lösen – Wikipedia.

[5] En åsikt mången nutida svensk skattebetalare säkerligen instämmer i.

[6] Det framgår inte tydligt vad begreppet ”Norrlanden” avses innefatta. Lappland räknas rimligen inte dit, då det i stort ännu var outforskat och frågan om vart det egentligen hörde var en av orsakerna till det pågående kriget med Danmark. Förmodligen menas vad vi i  dag betecknar som södra Norrland, vilket dock är min privata gissning. Vi bör komma ihåg att stora delar av nuvarande Sydsverige liksom också de norska provinserna Jämtland och Härjedalen ännu tillhörde Danmark.

[7] Denna text bygger huvudsakligen på Gunnar Wetterbergs bok Kanslern, Axel Oxenstierna i sin tid, del 1(2002), främst s. 160-63.