torsdag 21 september 2017

"Därför måste eder detsamma övergå", sturemorden, ett tänkbart motiv.


24 maj 1567 dödades ett antal svenska adelsmän på Uppsala slott. De satt fängslade sedan några veckor och de misstänktes för förräderi mot konung Erik XIV. En av dem, Nils Sture, hade anlänt till Uppsala några dagar tidigare sedan han varit på friarfärd för kungens räkning. Vid ankomsten hade han genast arresterats. 24 maj stack kungen och hans drabanter ner Nils Sture i hans cell varpå kungen gav order om att de övriga arrestanterna, med några undantag, skulle dödas. Därefter lämnade han slottet i ett tillstånd av sinnessjukdom och var, sedan han väl återfunnits, under ett drygt halvår inte istånd att styra riket. 
Denna händelse har blivit mycket omdebatterad av forskningen. Förloppet har tolkats på olika sätt och man har inte kunnat enas om exakt vad som hände. Två fakta är man dock överens om; ett antal adelsmän dödades och konungen drabbades av akut sinnessjukdom i anslutning till dråpet på Nils Sture. De frågor man söker svar på kan enkelt uttryckas med; vad hände och varför hände det.

Min avsikt är inte att försöka avgöra det berättigade i kungens misstankar om förräderi eller att diskutera huruvida han var eller blev sinnessjuk i samband med händelserna i Uppsala. Vad som intresserar mig är främst frågan vad som utlöste dråpet på Nils Sture, vilket ledde till de följande morden.Vad fick konungen att så plötsligt sticka ner en av rikets förnämsta män och sedan springa sin väg helt otillräknelig. Min framställning tar sin främsta utgångspunkt i Knut Carlqvists bok kung Erik av folket från 1996.och Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien, del 1 i 1982 års utgåva. Det är min uppfattning att de båda författarnas versioner av vad som hände sammantagna verksamt bidrar till att förklara Sturemorden. Även andra verk används i begränsad omfattning.

Innan vi går närmare in på Sturemorden och orsaken till dessa skall i korthet sägas att kung Erik ända sedan sitt trontillträde 1560 sökt utöva strikt kontroll över såväl högadeln som sina bröder hertigarna. Resultatet av detta blev bland annat att hertig Johan, kungens äldste halvbror, fängslades 1563 och sattes på Gripsholm, efter att först ha dömts till döden. Han satt alltjämt internerad i maj 1567. En annan person som drabbades av kungens politik var adelsmannen Olof Stenbock, som sades ha fällt förgripliga yttranden om kungen och kallat honom ”tjuv och förrädare”. Han ställdes inför rätta men benådades. På sommaren 1566 kom turen till Nils Sture, äldste son till greve Svante Sture. Han ansågs inte ha skött sina uppgifter i samband med det pågående kriget mot Danmark och dömdes till döden. Efter att ha gjort ett skymfligt intåg i Stockholm benådades han dock och skickades på friarfärd för kungens räkning. I samband med hans avresa sades ett antal adelsmän ha hållit konspiratoriska möten i Stockholms skärgård. Några av dessa fängslades på sommaren 1567,misstänkta för att konspirera mot staten. Bland de gripna fanns greve Svante, Nils Stures far.[2] Rättegången mot herrarna fördes först på Svartsjö slott utanför Stockholm inför den specialdomstol, Konungens nämnd, som utredde politiska brott. Två av de misstänkta adelsmännen, Abraham Stenbock och Ivar Ivarson, dömdes i det sammanhanget till döden. Vad Svante Sture beträffade hade kungen personligen yrkat på en noggrannare utredning, vilket framgår av hans dagbok. Greven tackade konungen och sade att han hade något viktigt att berätta. Jöran Person dök dock upp, varför samtalet avbröts. Detta hände den 13 maj.[3] sex dagar senare inleddes riksdagen i Uppsala och ytterligare fem dagar därefter ägde den händelse rum som inom historieforskningen brukar benämnas “Sturemorden”, trots att inte enbart Sturar dödades. Vad kan ha orsakat denna blodiga tragedi?



 Dagarna före Sturemorden.



Det märktes redan vid riksdagens början att kungen var psykiskt ur balans. Förmodligen anade de flesta närvarande att något skulle hända. Två dagar efter att riksdagen öppnats anlände Nils Sture till Uppsala från sitt diplomatiska friaruppdrag på kontinenten med negativt besked. Strax efter ankomsten arresterades han. Ytterligare någon eller några dagar senare skrev kung Erik ett brev till Nils  far, den likaledes fängslade greve Svante.[4] Forskarna tycks ense om att tonen var försonlig. Den ende som uppehåller sig mera ingående vid brevets innehåll är dock Carlqvist. Han konstaterar att kungen meddelar greven att de misstankar som ingivits honom angående dennes förrädiska avsikter, såvitt kungen förstår, är uppdiktade av “bägges våra fiender och avundsmän”. Dessa fiender har velat skada såväl kungen och riket som greve Svante och dennes familj. Kungen lovar greven att inget ont skall hända familjen Sture och ber honom att “varna oss för våra ovänner“. Han hänvisar till “den rättfärdiga domen på Svartsjö”, dvs hans eget personliga yrkande från 13 maj att greve Svantes fall skulle utredas närmare. Svante Sture svarade redan samma dag att han överhuvudtaget inte kände till någon som kunde tänkas vilja skada konungen. Carlqvist menar att greven besvarat en öppen och ärlig fråga med skenhelighet och säger sig förstå att kungen blivit rasande då han mottagit detta svar.[5] Brevets formuleringar tyder enligt min åsikt snarast på att kungen försökt få greve Svante att avslöja vad han eventuellt visste om en konspiration inom sin familj. Talet om ”bägges våra fiender”, som förtalat greven inför kungen, bör nog ses som en förtäckt ursäkt från Eriks sida för att han på ganska lösa grunder låtit arrestera en av högadelns främsta ledare, inte som att en tredje part, exempelvis kungens hatade sekreterare Jöran Person, verkligen agerat ”ond rådgivare”. Att kungen lovat skona greve Svantes familj borde sporra honom att avslöja vad han visste om en eventuell komplott inom högadeln.                                               
Om detta var kungens avsikt med brevet till Svante Sture, misslyckades planen. I sitt svar fortsatte greven, med rätt eller orätt, envist att hävda att han inte kände till någon konspiration. Tragedins ögonblick kom allt närmare.



 24 maj 1567; vad utlöste konungens vrede?



Så grydde den ödesdigra dagen 24 maj 1567. De forskare som försökt rekonstruera det följande händelseförloppet stöder sig i stor utsträckning på ett vittnesmål av greve Svantes dräng Anders, som bland annat berättar att kungen besökt hans herre samma dag som Suremorden ägde rum. 
Då man läser olika forskares beskrivning av kungens besök hos Svante Sture 24 maj 1567 blir man minst sagt förvirrad. Den första redogörelse för morden jag själv läste och kan sägas ha reflekterat över av rent historieintresse var Hans Villius´ korta studie av kungens dagbok, där drängen Anders redogörelse för Sturemorden och då i synnerhet kungens agerande i samband därmed, i korthet berörs. Framställningen tycks helt logisk och klar. Det råder inga tvivel om vid vilken tidpunkt en viss händelse inträffat, vilka som varit närvarande då den inträffat eller vad drängen själv upplevt respektive hört av andra.[6] Kungen har besökt Svante Sture några timmar före morden i sällskap med adelsmannen Sten Erikson Lejonhuvud, fallit på knä och bett om grevens vänskap. Carlqvist hävdar i motsats till detta att greve Svantes dräng aldrig uppgivit att kungen haft sällskap av herr Sten. Denna uppgift skall istället ha kommit från en annan källa som med all sannolikhet har herr Sten själv till upphovsman. Drängen har däremot uppgivit att kungen besökt greve Svante först efter mordet på Nils Sture och då fallit på knä för denne.[7] Andersons beskrivning överensstämmer med vad Villius återger i sin bok, men han påpekar att drängens redogörelse är felaktig ur kronologisk synpunkt och den enda uppgift som uttryckligen sägs härröra från drängen är att Jöran Person dykt upp då kungen lämnat greve Svante och anmält att någon som “inte menade kungen gott“ stod utanför.[8] Fryxell,som inte anger någon källa, hävdar att kungen besökt Svante Sture två gånger 24 maj, före och efter dråpet på Nils Sture. Första gången har kungen varit i sällskap med Sten Lejonhuvud. Vid båda tillfällena har kungen fallit på knä och bett greve Svante om förlåtelse för det onda han gjort honom. Då greven vid besök nummer två sagt sig vilja förlåta kungen under förutsättning att hans son inte skadas har kungen yttrat: “I förlåten oss det aldrig, därför måste eder detsamma övergå”, varpå han springande lämnat slottet.[9] Alf Henrikson slutligen hävdar, liksom Villius och Anderson, att kungen besökt greve Svante en gång före morden och då knäböjande bett om hans vänskap. Inte heller Henrikson anger någon källa.[10]Forskningen är med andra ord högst oenig om vad som egentligen hänt mellan kungen och hans blivande offer 24 maj 1567 och vad beträffar vittnesmålet från greve Svantes dräng, som tycks utgöra huvudkällan för forskarna även då de inte uppger den, råder oenighet inte endast om dess tillförlitlighet utan även om dess faktiska innehåll.
Den gemensamma nämnaren för alla dessa forskare är uppgiften att kung Erik besökte greve Svante i hans fängelse minst en gång 24 maj 1567.  Vad kan ha hänt vid detta tillfälle? Carlqvist, som alltså påstår att drängen Anders uppgivit att kungen dykt upp hos greve Svante först efter dråpet på dennes äldste son, menar att vittnet helt enkelt minns fel, eftersom han var “en enkel själ med darrig tidsuppfattning”. Kungen kom i själva verket till greve Svantes rum före dråpet på Nils Sture, vilket drängen ju skall ha uppgivit enligt Villius. Kungen upprepade vad han sagt i sitt brev till greven dagen innan: greven hade angivits av sina och kungens gemensamma fiender. Om han nu förlät kungen för att han arresterats och gav honom sitt stöd skulle inget ont hända vare sig greven själv eller hans familj. Svante Sture gav sin förlåtelse, under förutsättning att inget ont hände sonen Nils, men hävdade på nytt att han inte visste av någon som önskade skada vare sig honom själv eller kungen. Kungen uppfattade detta så att greven aldrig skulle förlåta att han fängslats. I detta ögonblick dök kungens rådgivare Jöran Person upp och yttrade, såsom Carlqvist återger repliken: “Nådige konung, här är en part härute, som inte vill Ers K M:t något gott”. Kungen ropade då: “Vem är’et? (vem är det) och sprang ut ur rummet.[11]Jag finner denna version sannolik, om än inte med säkerhet korrekt. Att kung Erik skrivit ett brev i positiv ton till Svante Sture strax före morden synes forskningen som tidigare påpekats enig om. Vad greven svarat omnämns endast av Carlqvist, som vilket också nämnts ovan, menar att svarsbrevet är hållet i en skenhelig ton. Även om kungen inte uppfattat grevens svar så negativt, bör han ha varit angelägen att träffa denne för att diskutera med honom på ett mer personligt plan. Om han ansett svaret otillfredsställande är det enligt min uppfattning  troligt att han varit än mer angelägen om ett möte, i synnerhet om han vid denna tidpunkt ärligt eftersträvat en försoning, vilket hans brev antyder. Låt oss alltså utgå ifrån att Carlqvists beskrivning av mötet mellan kungen och den fängslade adelsmannen överensstämmer med verkligheten. Uppgiften att Jöran Person dykt upp i samband med detta möte och yttrat att någon som “inte ville kungen något gott” stod utanför, omnämns av de flesta forskare. Den ende som inte tar upp saken är Alf Henrikson. Vad kan dessa olycksbådande ord ha syftat på?  
Carlqvist gissar att något oväntat inträffat: kanske har någon ospecificerad person upptäckts på en plats där han inte haft att göra och då misstänkts för att vilja skada kungen, vilket i och för sig inte innebär att så varit fallet. När kungen hör om det förmodade attentatsförsöket, bekräftas i hans ögon misstankarna mot Sturarna, vilket har utlöst de följande morden. Carlqvist medger i det närmaste själv att detta är en ren gissning från hans sida.[12] Resonemanget har flera brister. Ingen annan forskare jag känner till omnämner ens möjligheten av ett befarat attentat mot kungen på morgonen 24 maj eller att någon i efterhand sökt förklara Sturemorden på detta sätt. Om misstankarna verkligen var så dunkla som Carlqvist antyder, varför hade Jöran Person så bråttom att underrätta sin herre om ”parten härute” som ”inte vill något gott”? Själva formuleringen är dessutom egendomlig om den syftar på en nyss upptäckt attentatsman: Springer man i ett sådant läge omedelbart till kungen och säger något i stil med: “Förlåt, ers majestät, men härute står en man som vill mörda er”? Carlqvists teori behöver i mina ögon starkare faktaunderbyggnad för att ses som sannolik.
Hos Fryxell finns däremot en uppgift om vad som hänt sedan Jöran fällt sitt mystiska yttrande och som kan förklara dess innebörd. Fryxell beskriver hur fångarna, dvs. Svante Sture och Sten Lejonhuvud, genast blir inlåsta på sina rum, sedan inträffar följande: “Då berättades det för konungen, man vet ej av vem, att hertig Johan kommit lös och börjat uppror”. Kungen ger order om att hertigen skall gripas, död eller levande, han går sedan på promenad med en präst och samtalar under tiden med denne. Därefter sker dråpet på Nils Sture, som utgör inledningen till Sturemorden.[13] Tyvärr anger Fryxell ingen källa till sin uppgift. Carlqvist omnämner också uppgifter som skulle tyda på att man på Uppsala slott i anslutning till Sturemorden fått nyheten att hertig Johan lyckats fly ur sin fångenskap; främsta källa härvidlag är Jöran Persons berättelse på tortyrbänken 1568. Formuleringarna tyder dock på att detta budskap skulle ha nått fram först efter morden, inte före, som Fryxell hävdar.[14]Om vi å vår sida utgår från att Fryxell har rätt och att budskapet om hertigens flykt alltså nått fram före morden och kan sättas i samband med Jöran Persons ord till kungen om “parten härute som inte vill gott”, framträder ett, åtminstone på ytan, logiskt scenario som förklarar de följande händelserna. Om Jöran plötsligt fått ett budskap att hertigen flytt förstår man varför sekreteraren genast sökt upp sin herre. En sådan nyhet måste naturligtvis bibringas kungen utan dröjsmål. Med detta synsätt bör Jörans ord, återgivna på modern svenska, alltså ges denna ungefärliga innebörd: “Ers majestät, härute står en man som har dåliga nyheter”. Att kungen blir upprörd och skyndar ut för att ta reda på fler detaljer är självklart.   Denna uttolkning av Jöran Persons ord kan i och för sig förefalla vansklig; om han sökt upp kungen för att meddela att en kurir anlänt med dåliga nyheter, varför uttrycker han sig då så dunkelt? Å andra sidan kommer uppgiften om vad sekreteraren yttrat från en tjänare som enligt flera forskares åsikt återger händelser i fel tidsföljd och om vars vittnesmål forskningen inte bara är oense vad gäller tillförlitlighet utan även ifråga om faktiskt innehåll. Hur vet vi vad Jöran egentligen sagt till kungen?[15] Även om orden fallit som drängen återger dem kan det ju tänkas att sekreteraren har uttryckt sig oklart av upphetsning eller av en förståelig önskan att inte sprida nyheten att hertig Johan flytt bland fångarna. Denna förklaring till Jörans plötsliga uppdykande och mystiska ordval i samband med kungens möte med greve Svante är hur som helst troligare än teorin att en potentiell kungamördare plötsligt uppenbarat sig på borggården.[16] Om kung Erik efter att ha lämnat greve Svantes cell fått veta att “de dåliga nyheterna” innebär att brodern flytt ur sitt fängelse har han med största sannolikhet blivit mycket upprörd. Kungen måste genast ha insett att Johan inte kan ha rymt helt på egen hand: någon har hjälpt honom, men vem eller vilka? De skyldiga måste rimligen tillhöra högadeln och kungen har troligen gripits av en häftig önskan att bestraffa dem. Men de adelsmän som för tillfället satt fängslade hade onekligen vattentäta alibin. De kunde knappast ha släppt hertigen fri från Gripsholm och samtidigt varit arresterade av kungen. Det var bara en av de fängslade som möjligen kunde ha bistått hertigen vid hans flykt; Nils Sture, han som oväntat dykt upp för några dagar sedan och som medfört ett ovälkommet svar på kungens frieri nere på kontinenten. Han väntar förstås på att hertigen ska dyka upp och befria honom när som helst, den usle förrädaren! Och hans far, den lismaren, som så sent som för en stund sedan påstod att han inte kände till någon konspiration, han som kungen upprepade gånger de senaste dagarna erbjudit försoning och vänskap, han är naturligtvis också medskyldig i detta förräderi! Död över de uslingarna, död över den förbannade släkten Sture! Så ungefär kan man föreställa sig att kungens tankar skulle löpa vid en eventuell underrättelse om broderns flykt. Man förstår då varför Erik sökt upp Nils Sture 24 maj och, enligt vad som påstås, själv tagit del i mordet på denne.
Den fråga som sedan uppkommer är naturligtvis om denna teori om orsaken till Sturemorden är mer sannolik än Carlqvists idé om en mystisk, potentiell kungamördare på borggården, som skrämt kungen till att mörda sina fångar.  
Att hertig Johan verkligen skulle ha flytt från Gripsholm är i och för sig osannolikt. Carlqvist utgår visserligen från det men grundar sitt antagande enbart på vad Jöran Person skall ha yttrat mer än ett år senare, dessutom under tortyr. Militärhistorikern Lars Ericson hävdar i sin biografi över hertigen(senare Johan III), från 2004 att inga fritagningsförsök gjorts för hans räkning, även om han inte varit utan intresse för politiska aktörer, exempelvis Danmark.[17] Om hertigen verkligen lyckats fly borde det finnas åtminstone någon antydan om saken i bevarade förstahandskällor. Eftersom Johan var statsfånge vid denna tid och det politiska läget extremt spänt skulle hans rymning varit en sensation värd att omtala. Fryxells uppgift att någon berättat för kungen att hertigen flytt bevisar inte heller att så verkligen skett Å andra sidan finns indicier på att personer inom högadeln planerat eller kanske bara lekt med tanken på att frita hertigen under de år han suttit fängslad. En man som tycks ha tjänstgjort som spion åt regeringen uppgav i början av 1567 att han något år tidigare hört Olof Stenbock, samme Stenbock som kallat kungen för förrädare några år tidigare, åter beklaga sig över kungens allmänna politik gentemot adeln. Stenbock hade därvid uttryckt en önskan att hertig Johan skulle bli fri. Egendomligt nog tycks detta vittnesmål inte ha förts fram vare sig under rättegången på Svartsjö eller inför ständerna i Uppsala.[18] 
Tanken att släppa hertig Johan fri bör rimligen ha framstått som alltmer lockande för högadeln i takt med att deras politiska ställning försämrades under våren 1567. Kung Erik hade som bekant låtit arrestera enskilda adelsmän förut men de hade i regel tagits till nåder efter en tid, eller på sin höjd satts i fängelse. Den här gången hade en större grupp inom adeln arresterats, bland dem Svante Sture, son till den forne riksföreståndaren Sten. Alla visste vad som hänt på Stortorget i Stockholm i november 1520; kunde man inte befara något i samma stil nu? Den gången hade tyrannen fördrivits av en tapper adelsman, kunde inte något liknande ske nu? Hur långt dessa hypotetiska planer utvecklats vid tiden för Sturemorden spelar mindre roll här. Om min teori om bakgrunden till dramat i Uppsala är riktig, måste de emellertid ha varit så långt framskridna att någon som inte borde ha hört dem, kanske någon bland vaktbefälet på Gripsholm, fått vetskap om dem och funnit anledning att underrätta kungen i Uppsala. Enligt min uppfattning är det detta budskap som Jöran Person mottagit samtidigt med kungens besök i greve Svante fängelse och som han i förtäckta ordalag rapporterat till sin herre. Jag tror dock inte att kuriren från Gripsholm uppgett att hertigen flytt, bara att en sammansvärjning i avsikt att befria honom uppdagats. Kungen, som varit på helspänn en längre tid och blivit än mer oroad av sin sekreterares dunkla tal om “parten som inte vill gott” uppfattar kanske budskapet så att brodern flytt och hans misstankar riktas omedelbart på Nils Sture. Även om han förstår att hertigen alltjämt sitter fängslad måste nyheten om en sammansvärjning ha gjort honom mycket upprörd och fått honom att genast vilja straffa de förrädare som arbetar mot honom

Två plausibla invändningar;

1. Kung Eriks vittnesmål
En invändning mot denna uppläggning av händelseförloppet omedelbart före Sturemorden kan vara kungens eget vittnesmål i saken något år senare. Enligt Carlqvist berättar kungen i det manifest som spreds i juli 1568 att han på våren året innan fruktat för en konspiration och därför sammankallat ständerna till Uppsala för att utreda saken. Tecknen på opposition har under tiden blivit allt tydligare och då Nils Sture, som väl visste sig vara i kungens onåd, plötsligt och oväntat dök upp i Uppsala kunde kungen inte dra någon annan slutsatts än att han stod bakom ett planerat uppror.  Då Erik fruktade att de upproriska redan hade alltför många anhängare för att kunna besegras, försökte han åstadkomma en försoning med de båda Sture; Svante och Nils. När detta visade sig omöjligt visste sig kungen ingen annan råd än att “ta den nye konungen av daga, på det att, när han var sin kos, upproret desto snarare skulle bli stillat”. Detta var orsaken till de mord som sedan följde, hävdar Erik.[19] Här nämns inget om att en underrättelse angående hertig Johans planerade eller genomförda flykt skall ha nått kungen strax före morden. Å andra sidan nämns ej heller något om att en misstänkt kungamördare framträtt på borggården i Uppsala, som ju Carlqvist förmodar. Däremot nämner faktiskt kungen i sin berättelse att man i Uppsala ansett sig ha bevis för att Nils Sture och andra planerat att sätta Johan på tronen, vilket fick kungen att, under sin sinnessjukdom, tro att så hade skett.[20] Carlqvist tycker sig här spåra en motsägelse. Kungen påstår i ena stunden att Nils Sture är tänkt som ny kung, i nästa att adeln velat sätta hans egen halvbror på tronen. Carlqvist menar att detta pekar på Jöran Persons oskuld till Sturemorden. Om åklagarsidan under processen mot herrarna drivit tesen att Johan varit oppositionens kandidat till tronen, så kan inte sekreteraren ha fått kungen att tro att Sturarna var hans huvudfiender. Någon annan måste således ha gjort det.[21] Frågan är om detta är riktigt. Visst kan det synas logiskt att tro att “den nye Konungen” som skulle tagas av daga är identisk med Nils Sture, men står det bortom allt rimligt tvivel? 
I förhörsprotokollet med Jöran Person från 1568 uppges att denne skulle ha gett order om att döda hertig Johan sedan underrättelsen om hans flykt nått Uppsala. I en instruktion från november 1568 nämns dessutom att Jöran ska ha fått befallning att “dra till Gripsholm när det ynkliga mordet hade skett i Uppsala, och förgöra Hans Kungliga Nåde” (Carlqvists kursivering).[22]  Kan inte “den nye konung” som Erik talar om i sin berättelse i själva verket vara hetig Johan? Vi måste komma ihåg att Erik publicerade sitt manifest mer än ett år efter Sturemorden och att han under mellantiden varit psykiskt sjuk, något som ingen sentida forskare förnekat oavsett deras skiftande inställning till kungen. Låt oss än en gång i korthet rekapitulera vad vi tror har hänt sedan kung Erik lämnat greve Svantes rum den 24 maj 1567: Jöran Persons dunkla ord till kungen syftar på en kurir från Gripsholm som meddelat att någon eller några försöker frita hertig Johan ur hans fångenskap. Sedan Erik själv talat med kuriren och kanske felaktigt fått uppfattningen att hertigen redan lyckats fly utgår han från att Nils Sture är inblandad, eftersom denne oväntat dykt upp för några dagar sedan och dessutom haft med sig dåliga nyheter. Kungen bestämmer sig för att straffa den unge mannen, därefter följer Sturemorden. 
Om detta synsätt är korrekt måste kungens nästa problem ha varit vad som borde göras med halvbrodern. Vare sig han verkligen flytt eller hans anhängare försökte befria honom ur hans fängelse utgjorde han nu ett större osäkerhetsmoment än någonsin tidigare. Det enklaste var naturligtvis att låta döda honom, i synnerhet om kungen fått uppfattningen att brodern redan flytt från Gripsholm. Kungen måste ha givit denna order i anslutning till dråpet på Nils Sture, antingen strax före eller strax efter dådet och troligen gjort det muntligt. Att ordern inte utförts beror med största sannolikhet på att ingen vågat bekräfta den sedan kungen brutit samman och försvunnit från slottet. Då kungen något år senare skrivit sin redogörelse för händelseförloppet har han helt enkelt blandat ihop de två våldshandlingarna, dråpet på Nils Sture, som han själv deltagit i och undanröjandet av hertigen, som han beordrat samma dag men som aldrig utfördes. Att orden “…taga den nye Konungen av daga” kopplas till Nils Sture beror enligt detta sätt att se på att kungen efter sin sjukdom inte förmått hålla isär hertig Johan och Nils Sture då han erinrat sig händelserna 24 maj.
Det finns emellertid ytterligare en tänkbar förklaring till motsägelserna i kungens berättelse. Den passus i Eriks bekännelse som talar om högadelns planer att sätta hertig Johan på tronen lyder i Carlqvists återgivning så här: “Och eftersom det var bevisat uti Uppsala, att herr Nils Svantesson och hans anhang hade det i sinnet att den Högborne Furste, Vår käre broder hertig Johan skulle komma till regementet, så kunde Vi inte tänka annat än att detta redan fullbordats”.[23] Här talas uteslutande om adelns komplotter till hertigens förmån, inget sägs om att Johan själv velat störta brodern. Som Carlqvist påpekar tillkom kungens berättelse vid en tid då denne ingått försoning med hertigen. I ett sådant läge kan det ha varit fördelaktigt att i möjligaste mån tona ner den roll Johan spelat i samband med Sturemorden, särskilt om kungen beordrat hans eget avlivande i samband därmed. Sedd ur denna synvinkel syftar formuleringen “…taga den nye Konungen av daga” medvetet på Nils Sture. Den är inte en följd av kungens förvirrade uppfattning om händelserna 24 maj utan frukten av logisk, politisk beräkning. Med sina ord pekar kungen ut sturarna som de aktiva eller misstänkta förrädarna. På detta sätt kan han lättare försona sig med brodern, som inte själv försökt störta honom utan endast varit ett redskap för andras ränker.[24] Det väsentliga med dessa två förklaringar till de motsägelsefulla formuleringarna i kungens berättelse om Sturemorden är att de båda visar att Carlqvist inte nödvändigtvis har rätt då han hävdar att vittnesmålet innebär att någon måste ha ingivit kungen uppfattningen att Nils Sture och hans släkt aspirerade på tronen. Kungens vittnesmål är en berättande källa och kan inte utnyttjas okritiskt, även om det naturligtvis är en viktig källa.                                    

2. Varför skonades “herr Sten“?

Det finns dock ytterligare en viktig invändning mot de teorier om bakgrunden till Sturemorden som här framlagts. Om Sturarna avrättades på grundval av misstankar att ha sökt hjälpa hertig Johan att fly ur sitt fängelse, varför skonades vissa av de fängslade adelsmännen, bland dem hertig Johans köttslige morbror Sten Lejonhuvud, medan andra avrättades?
Carlqvist menar att den version som hittills gällt som sann och enligt vilken kungen närmast av en galen nyck skulle ha befallt knektarna att skona “herr Sten”, vilket medfört att två adelsmän räddats till livet tack vare sitt förnamn, är felaktig. Sten Erikson Lejonhuvud, som tillhörde hertig Johans parti, skall ha insett att planen att sätta denne på tronen för tillfället misslyckats och därför sökt förmå kung Erik att vända sina misstankar mot sturarna. Då kungen, sedan den hypotetiske attentatsmannen dykt upp på borggården, sökt upp herr Sten och begärt dennes råd, har greven lagt sina ord så att kungen stärkts i sin uppfattning att Sturarna står honom efter livet. Herr Sten spelar hos Carlqvist samma roll av ond ande som av hävd brukar tilldelas Jöran Person. Att adelsmannen Sten Baner även skonades berodde helt enkelt på att denne inte dömts till döden, menar Carlqvist. 
De två avrättade arrestanter som inte tillhörde ätten Sture, (Abraham Stenbock och Ivar Ivarson), hade redan dömts till döden av konungens nämnd.[25] Om vi byter ut mördaren på borggården mot meddelandet om en uppdagad komplott till hertig Johans förmån finns det en viss logik i denna uppläggning. Rimligen borde herr Sten vara den huvudmisstänkte i en sådan situation, eftersom hertigen var hans systerson. Även om sturarna var nära släkt med hertigen bör det ha framstått som mer logiskt att herr Sten skulle verka för dennes kandidattur till tronen då han ju inte själv kunde göra anspråk på den, vilket ätten Sture däremot kunde med hänvisning till sin släkthistoria.  Kung Erik kan alltså först ha sökt upp herr Sten och anklagat denne för att ha konspirerat till förmån för hertig Johan, varpå greven svurit sig fri och istället pekat ut sturarna som skyldiga. Det är då att märka att greve Svantes yngre son Erik, som hörde till de fängslade i Uppsala, en gång i tiden tjänstgjort i hertig Johans hushåll på Åbo slott. När ständerna förklarat hertigen för förrädare 1563 hade denne dessutom skrivit till Svante Sture och bett om hjälp. Greve Svante hade dock lojalt visat detta brev för konungen.[26] Det fanns således tidigare anknytningar mellan hertigen och familjen Sture och även om dessa inte utgjorde något bevis på att de senare konspirerade till den förres förmån i maj 1567, räckte kanske vetskapen om de tidiga kontakterna för att göra herr Stens beskyllningar trovärdiga i den upphetsade kungens öron. Därtill kom att herr Sten rent fysiskt inte kunde vara inblandad i en komplott omkring Gripsholm och samtidigt sitta fängslad sedan veckor tillbaka, medan ju som bekant Nils Sture anlänt endast några dagar tidigare och alltså haft möjlighet att organisera en eventuell flyktplan för hertig Johans räkning. Det kan därför ha förefallit kungen logiskt att Herr Sten talat sanning då han förklarat sig oskyldig. 
Det kan även finnas en annan förklaring till att Sten Lejonhuvud skonades 24 maj.  Sedan Nils Sture väl dödats måste kungen ha insett att greve Svante och dennes yngre son Erik inte längre kunde benådas. De skulle aldrig ha förlåtit kungen vad som vederfarits deras son och bror. I detta läge bör det också ha framstått som logiskt att avrätta de två adelsmän som redan dömts till döden. Att kungen specifikt befallt att “herr Sten” skulle skonas kan bero på att denne liksom Sturarna tillhörde högadeln. Han var nära släkt med såväl familjen Sture som med Vasarna. Genom att skona honom kan kungen ha hoppats undvika en total brytning med landets högsta aristokrati. Allt detta är dock snarare lösa spekulationer än baserat på fakta som tagits fram av forskningen. Herr Sten skonades, varför går inte med säkerhet att avgöra. 
De fåtaliga uppgifter från tiden som finns bevarade, främst Jöran Persons dunkla ord till Erik XIV 24 maj 1567 om “parten som inte ville gott“, vad Jöran själv något år senare uppgivit om att en underrättelse av något slag beträffande hertig Johan nått Uppsala samma dag och uppgiften från november 1568 att kung Erik givit befallning att döda hertigen i samband med Sturemorden, gör det hursomhelst antagligt, om än inte med säkerhet bevisat, att Sturemorden ägde rum till följd av en underrättelse att någon planerat att befria hertig Johan. Kungen har uppfattat detta så att Nils Sture varit inblandad, vilket utlöst de följande händelserna.

 Epilog, varför flydde konungen från slottet? 

Ytterligare en fråga bör diskuteras här; varför flydde kung Erik från Uppsala slott efter dråpet på Nils Sture? Att kungen verkligen flydde tycks alla forskare ense om. Enligt Carlqvist uppgav Erik själv i sin berättelse att han övergivits av sina följeslagare sedan han kommit “in i skogen”, vilket tyder på att han verkligen flytt efter Nils Stures död.[27] Det är svårt att förstå varför kungen skulle fabricera eller fantisera ihop en sådan detalj, även om han varit sinnesförvirrad en tid.[28] En enkel förklaring till kungens flykt är givetvis just att han var vansinnig, men vansinne yttrar sig inte per automatik i att den sjuke springer ut i skogen. Kungens yngre halvbror Magnus lär ha skådat sjöjungfrur i vallgraven på Vadstena slott då han drabbades av sjukdomsanfall.[29] Hur kom det sig då att Erik XIV flydde ut i skogen istället för att, exempelvis, kasta sig över allt och alla sedan han deltagit i avlivandet av Nils Sture?  De som genom åren diskuterat Erik XIV talar ofta om hans misstänksamhet och förknippar den med sinnessjukdom. Fryxell berättar att ingen fick viska eller skratta då kungen var närvarande, ty han utgick genast från att man talade illa om honom eller hånade honom.[30] Alf Henrikson skriver att kungens “aldrig vilande misstänksamhet” förvärrades med åren och att “hans andliga balans” inte var den bästa.[31] Både Ingvar Andersson och Hans Villius skriver att även om misstänksamhet vid denna tid var naturlig med tanke på att hot och intriger i det närmaste ingick i rutinerna bland furstar, så tycks den svenske kungens misstänksamhet ha varit särskilt utpräglad. Villius betecknar den som “ett rent sjukligt drag” i kungens karaktär.[32] Också den kungavänlige Carlqvist skriver om detta. Han talar om hur förlusten av Älvsborg i början av 1560-talets krig med Danmark, en förlust som enligt Carlqvist skett genom förräderi, gett kungen “en knäck”, så att han varken litade på sig själv eller sin omgivning. Detta skall ha varit orsaken till att han lämnade sin här inför slaget vid Axtorna.[33] Ett drag hos kungen som däremot inte brukar poängteras, även om det framgår av vad som skrivs, är hans fördragsamhet med förrädare. Att dömas för förräderi betydde vanligen, vilket berörts tidigare, att en dödsdom avkunnades utan att sedan verkställas. Hertig Johan dömdes till döden av ständerna 1563, men sattes endast i arrest på Gripsholm. Olov Stenbock anklagades som vi sett för att ha fällt minst sagt nedsättande yttranden om kungen 1564. Han dömdes till döden, men benådades. Nils Sture dömdes som tidigare onämnts till döden 1566, men skickades sedan på friarfärd för kungens räkning. Att anklagas för stämplingar mot Erik XIV var med andra ord som regel mer förnedrande än farligt. Man kunde räkna med att överleva även om man dömdes skyldig. 
Händelserna i Uppsala 24 maj 1567 var alltså något exceptionellt inte bara i Sveriges hisoria utan också i kung Eriks liv och han var långtifrån så paranoid och blodtörstig som senare tiders ledare i Sovjet eller Tyskland. Stark misstänksamhet kombinerades hos honom med stor fördragsamhet mot oppositionella. Kanske ligger svaret på gåtan med Sturemorden och därmed svaret på konung Eriks gåta, ytterst i denna komplicerade karaktär. Kan kungens flykt efter dråpet på Nils Sture ha orsakats av just denna blandning av misstänksamhet och benägenhet att vara fördragsam?  Då kung Erik flydde från Uppsala sökte en gammal lärare och medarbetare, Dionysius Beurrreus, få honom att återvända. I samband med detta omkom Beurreus, möjligen nedstucken på kungens order. I sitt vittnesmål senare skall kungen ha sagt att han mindes sig ha trott att Beurreus sänts för att gripa honom.[34] “Gripa honom”! Varför trodde kungen att hans forne lärare kommit för att gripa honom? Erik XIV var mycket kunnig i historia. I hans bibliotek fanns både de klassiska historikerna från antiken och arbeten om hans samtids europeiska historia, bland annat Italiens historia och det senmedeltida Frankrikes historia.[35] Man får förutsätta att en man med sådana intressen även studerat sitt eget lands historia. En sak bör då ha stått klar för kungen, nämligen att det var långtifrån riskfritt för svenska suveräner att hänsynslöst krossa sina motståndare. Hans egen familj hade kommit till makten som följd av ett blodbad där en kung låtit avrätta potentiella motståndare, utom några få som lyckats undkomma, vilket räckte för att störta kung Kristian. På 1300-talet stängde kung Birger in sina två bröder i fängelse, vilket på sikt kostade hans familj kronan. Medvetandet om dessa avskräckande exempel ur det förflutna bör ha gjort kung Erik försiktig i sin politik mot den potentiella oppositionen, medan hans rädsla för opposition å andra sidan har gjort honom misstänksam och benägen till kraftåtgärder vid tecken på missnöje inom adeln. Flydde kung Erik 24 maj rent reflexmässigt från den vedergällning han innerst inne visste skulle drabba honom för de mord på misstänkta förrädare han just beordrat. Förstod han i sitt hjärta att de som inte dödades denna dag i en framtid skulle anklaga honom för vad som skett och störta honom såsom hans far och andra en gång gjort med kung Kristian och var det därför han trodde att hans forne lärare kommit för att gripa honom?  Bestod Erik XIV:s tragedi i själva verket i medvetandet om ett potentiellt hot från adeln och halvbröderna, kombinerat med medvetandet om farorna med att bekämpa detta hot med hjälp av galgen, stupstocken eller dolken? Uppgiften hos Fryxell att kungen besökt Svante Sture efter dråpet på Nils är kanske riktig. Kanske skedde det i ett sista meningslöst försök att åstadkomma försoning och förhindra vedergällningen. Om så var fallet visade grevens ord om att förlåta allt utom att sonen skadades tydligt för kungen att ingen återvändo längre fanns, eftersom Nils redan var mördad: ”I förlåten oss det aldrig. Därför måste eder detsamma övergå”! Därmed gav kungen  order om de följande avrättningarna och flydde sedan ut i skogen, från den vedergällning som drabbade honom och hans familj ett drygt år senare.                                         

                                                                       

                   

                









































































[1] Beteckningen ”morden” skall inte tolkas så att jag anser offren oskyldiga. De kan mycket väl ha förtjänat sitt öde efter tidens värderingar, men de kan också ha varit helt oskyldiga. Formuleringen ”mord” har helt enkelt använts därför att ”Sturemorden” är den vedertagna beteckningen på händelserna i maj 1567.
[2] Se exempelvis Carlqvist s. 153, 154 och Ingvar Andersson, Erik XIV, en biografi(1935), s. 243.
[3]  Anderson, s. 221.22, Carlqvist, s.226-27 och Anders Fryxell, Berättelser ur svenska historien band I (Malmö 1982) s.298. Uppgiften att Jöran Person stört ett samtal mellan kungen och Svante Sture förekommer inte i Andersons biografi över Erik.
[4] Det råder oenighet om när brevet skrevs. Anderson och Fryxell daterar det till 22 maj, Carlqvist 23. Kanske bör denna senare datering ha företräde med tanke på vad som påstås om kungens besök hos greve Svante några timmar före morden 24 maj.  Anderson s. 215, Fryxell, s. 302 och Carlqvist s.238.
[5] Carlqvist, s.258-259.
[6] Se ”Min maka med våld ryckt ifrån mig, Erik XIV:s dagbok från 1566-67 och från fängelseåren” i Hans Villius Sex dagböcker från fem sekler (Stockholm 1991).
[7] Carlqvist s. 243.
[8] Anderson, s. 215.
[9] Fryxell, s. 302-304.
[10] Henrikson, s.323.
[11] Carlqvist, s. 245.
[12] Carlqvist, s. 253.
[13] Fryxell, s. 302-303.
[14] Carlqvist, s. 235-236.
[15] Det kan vara befogat att fråga hur vi överhuvudtaget vet att Jöran dykt upp i samband med kungens besök hos greve Svante 24 maj. Svaret ligger i just de dunkla ord han skall ha yttrat. Om grevens dräng eller dennes herrskap fabricerat uppgiften att Jöran uppenbarat sig inför kungen, borde syftet rimligen vara att klart visa att sekreteraren hetsat kungen till Sturemorden vid en tidpunkt då denne tycktes på väg att benåda de fängslade. De ord som Jöran enligt drängens vittnesmål fällt är tvärtom mycket dunkla och innehåller ingenting som hänsyftar på de följande händelserna. Detta är ett mycket starkt indicium på att uppgiften om Jöran Persons figurerande vid kungens besök i Svante Stures fängelserum är riktig.    
[16] Carlqvists formuleringar tyder som sagt på att underrättelsen om hertigens flykt nått Uppsala först efter morden. En möjlig förklaring kan vara att Jöran Person helt enkelt minns fel vid sitt förhör. Förhöret hölls mer än ett år efter morden och detta år hade inneburit stora omkastningar för Jöran. Efter 24 maj hade han blivit arresterad, frisläppt, adlad sedan återigen arresterad och dessutom torterad. Det vore förståeligt om han hade svårt att minnas den exakta ordningsfölden för händelserna i Uppsala och kanske även det exakta innehållet i ett eventuellt brev från Gripsholm. Det kan enligt min mening inte heller uteslutas att förhörsledarna förfalskat protokollet från 1568. Om det kommit fram att kung Erik fått dåliga nyheter från Gripsholm strax före morden skulle ju hans agerande plötsligt framstå som mer logiskt och förklarligt, något hertigens män säkert velat undvika. Därför återger de händelserna i omvänd tidsföljd mot vad Jöran uppgivit. En annan tänkbar förklaring är att Carlqvist missförstått protokollet från förhören 1568, eller att jag själv missförstått Carlqvist.
[17] Lars Ericson, Johan III, en biografi, (Lund 2004), s.80-81.
[18] Anderson, s. 226, 227.
[19] Carlqvist, s. 233-234.
[20] Carlqvist, s. 235.
[21] Carlqvist, s. 237-238.
[22] Carlqvist, s. 236.
[23] Se not 20
[24] Liknande situationer uppstod vid denna tid I England. Både drottning Maria Tudor och drottning Elisabet höll under längre eller kortare tid tänkbara tronpretendenter i fängelse utan att våga eller önska avrätta dem, medan de däremot sände deras anhängare till galgen eller stupstocken.
[25] Carlqvist, s. 249-255.
[26] Andersson, s. 119, 123-124.
[27] Carlqvist, s 234.
[28] I Hans Villius återgivande av drängen Anders´ vittnesmål  uppges att kungen ”lopp genast till skogs” efter Nils Stures död. Både kungen själv och hans offers anställda har alltså uppgett att han flytt efter det första mordet.   
[29] Lars-Olof Larsson, Arvet efter Gustav Vasa, en berättelse om fyra kungar och ett rike, (Stockholm 2005) s. 197.
[30] Fryxell, s. 287.
[31] Henrikson, s. 318.
[32] Andersson, s. 273, Villius 1991.
[33] Carlqvist, s. 175.
[34] Carlqvist, s. 235.
[35] Andersson, s. 180-181.

måndag 11 september 2017

Kunglig "semesterresa" på 1500-talet


Folk som inte gillar monarki hävdar gärna att kungarna förr i världen inte hade kontakt med sina undersåtar och inte visste något om deras levnadsvillkor. Den klassiska repliken att folket väl kan äta bakelser, som brukar tillskrivas Marie Antoinette, anses illustrera denna okunskap. Stefan Zweig gör i sin biografi över drottningen från 1933 ett numer av att hon under sina år på tronen enbart rörde sig mellan ett begränsat antal slott utan att någonsin intressera sig för franska folkets situation. Enda gången hon besökte ett borgarhem var i Varennes 1791, skriver han.[1] Vad Zweig förbiser är att de flesta kungligheter in på 1900-talet sällan besökte ”vanligt folk”, även om det fanns undantag. Det var inte Marie Antoinette som var utstuderat inskränkt och ointresserad av allvarliga spörsmål, utan folkets syn på kungamakten och vilka krav som kunde ställas på den, som med tiden förändrades.  Om vi fokuserar på frågan varför kungligheter så sällan haft kontakt med sitt folk i äldre tid, finns det flera möjliga svar på detta. Utöver den förutfattade meningen att kungar enbart skulle vara intresserade av att suga pengar ur sina undersåtar, kan man också tänka sig att hoven, med sina etikettsregler och olika särintressen, avsiktligt eller mot sin vilja hållit furstarna noga isolerade från folket. Man får inte heller bortse från de rent praktiska problem som förr i tiden, i viss utsträckning kanske än idag, var förknippade med statsöverhuvudets eller en framstående politikers resor. Ju mer omfattande resan var, desto större besvär. Ett exempel på detta kan hämtas från franskt 1500-tal, då änkedrottning Katarina av Medici företog en längre resa i sitt rike, just i tanke att försöka få kontakt med folket. År 1559 hade hennes make kung Henrik II avlidit efter en olycka i samband med ett tornerspel och eftersom deras barn ännu var små och dessutom i flera fall behäftade med fysiska och psykiska svagheter, hade Katarina snart kommit att få allt större inflytande. Vid mitten av 1560-talet var hon i praktiken Frankrikes härskare. Men tiden var orolig. Bortsett från de vanliga slitningarna vid ett hov, som i regel blir starkare då kungamakten försvagas, satte den nyuppkomna striden mellan katolska kyrkan och de protestantiska rörelserna sin prägel på landet. Katarina var visserligen katolik men som uppväxt i den fria renässansens Italien var hon benägen till viss tolerans mot oliktänkande, åtminstone vid denna tid. Vad hon framförallt önskade var att bevara tronen åt sina barn. Den som hotade hennes och familjens trygghet och ära var Katarinas fiende, protestant eller katolik.[2] Det var emellertid inte lätt att agera vågmästare i en omgivning fylld av hetsporrar ur två religiösa läger, båda lika övertygade om att just deras tro var den rätta medan de andra var hedningar som helst borde brännas på bål, eller åtminstone röjas ur vägen. Efter att ha utkämpat ett mindre inbördeskrig och lyckats få till stånd en kompromissfred, som när som helst kunde brista, tänkte vår drottning att det nog vore idé att göra en stor resa genom Frankrike med hela kungafamiljen. Den 13-årige Karl IX hade just förklarats myndig. Om folket fick se honom och han dem, skulle de motstridiga viljorna kanske kunna förenas och tillsammans arbeta för att göra landet stabilt och mäktigt.[3]  Naturligtvis reste kungar regelbundet i sina riken, om inte annat så på grund av att matbrist uppstod när kungen bott en längre tid i ett visst område. Dessutom måste ju slotten städas med jämna mellanrum. Vanligen åkte de dock mellan ett begränsat antal slott, som skiftade med regent och epok.[4] Denna gång skulle Frankrikes konung färdas genom hela sitt rike. Om vi utgår från att Paris var huvudsäte för Frankrikes kung, trots att ”huvudstaden” fortfarande i mångt och mycket var den plats där kungen för tillfället befann sig, var kungafamiljen borta i över två år och på resande fot nästan hela tiden. En sådan färd var mer än en vanlig utflykt, det var ett projekt. Naturligtvis måste i stort sett hela hovet med, både högre funktionärer och lägre tjänare. De högre ämbetsmännen hade i sin tur med sig eget tjänstefolk. Eftersom man var borta så länge följde också ett stort antal diplomater i spåren: De måste ju se vad som hände. Detta tilldrog sig som bekant för mycket länge sedan, då internet och telefoner inte fanns. Alltså måste allt regeringsarbete skötas för hand, här och nu av drottningen och hennes medarbetare. Därför ingick Hennes majestäts arbetsbord i packningen. Hon hade en stor vagn som både fungerade som kansli och bostad, med tillhörande möbler.[5] Enbart denna vagn drogs av sex hästar, som naturligtvis måste bytas ut regelbundet. Drottningen hade också en bärstol, ridhästar för sig och sitt sällskap, plus båt för färder på vattnet . Man hade med sig triumfbågar, som snabbt kunde ställas upp i de städer man passerade, stora koffertar besatta med guld, lakan, kläder för olika tillfällen, tallrikar, handfat av silver… I uppvaktningen ingick lärare, läkare, präster, tvätterskor, vinkypare, lutspelare, ett antal dvärgar med egna vagnar... Om man vet detta förstår man att rundresor i riket och ”till folket ” var något som inte gjordes varje dag.[6] Resan pågick under perioden januari 1564-maj 1566.  

Det hela blev en sorts kombination av kunglig marknadsföringskampanj, militär och administrativ inspektionsresa och semesterresa. Varje gång man kom till en ny stad, i alla fall i de flesta städer, hade borgarna ordnat festligheter för kungligheterna. I Troyes i Champagne klädde ett antal invånare ut sig till ”amerikanska vildar” och kom ridande mot gästerna på åsnor och getter, detta som en anspelning på att Frankrike vid den här tiden hade skickat sina första expeditioner till ”Nya världen”. I Lyon, som var ett handelscentrum med ett stort antal utländska medborgare, lär änkedrottning Katarina själv ha gått och handlat silke och annat exotiskt i butikerna. (Hur gick det till när en drottning var ute och handlade på 1500-talet. Gick hon in i butiken ensam och fick kunderna, om det fanns några innan hon kom, lämna plats eller måste drottningen vänta på sin tur?) Ett särskilt spännande möte ägde rum i en stad i Provence, där Katarina träffade Nostradamus, ni vet siaren som lär ha förutsett i stort sett hela världshistorien inklusive Hitler. De hade setts tidigare och då hade Nostradamus förutspått att Katarinas tredje son skulle bli fransk kung. Dessutom skulle Henrik av Navarra, en ung småfurste som ofta vistades vid hovet och som hade en svag anknytning till Frankrikes tron, en dag bli kung över både Navarra, där morfadern regerat, och Frankrike.[7] Den här gången hade siaren inte några större sensationer att komma med men han fick bli både livmedikus och rådgivare åt kungen i alla fall. Eftersom resan varade så länge och gick genom i stort sett hela riket upplevde man alla sorters klimat, från snöväder till Medelhavssol.  Freida skriver att kungabarnen, kung Karl som var äldst var knappt fjorton när resan började, var överlyckliga över att få bada i havet och se exotiska frukter. Hon berättar också om snöbollskrig. Katarina lär ha njutit av att se sina ungar springa omkring i naturen. En tanke med färden var som sagt att kung och folk skulle få närmare kontakt och en del rörande scener lär ha förekommit. I en by dök en gammal kvinna, som verkade vara kring 80 eller äldre, upp. Helt exalterad över att kungen av Frankrike hade kommit just hit utbrast hon: ”Det jag aldrig vågat hoppas har skett. Ni är mycket välkommen, min kung och min son. Kyss mig, för det är omöjligt att vi ses igen”. Karl gjorde som hon bad. Ändå var det inte frågan om någon smekmånad mellan kung och folk. I en stad som man besökte hade pesten brutit ut, eller fanns åtminstone i närheten, och de flesta invånarna hade flytt. Från konungen utgick ett påbud att folket omedelbart måste återvända och ge honom ett värdigt mottagande, eller straffas som förbrytare. Invånarna återvände. Man får hoppas att den värsta farsoten hunnit dra förbi staden vid det laget. Den som kommer hem från sin första långresa brukar alltid få frågan: ”Vad tyckte du var allra roligast”? Det kan vara svårt att komma på ett svar, man har ju sett så mycket. Prins Henri, Karl IX:s yngre bror som så småningom blev kung Henrik III av Frankrike, valde förmodligen följande omskakande upplevelse ur ”det verkliga livet”. Under en längre vistelse i Touuse bodde kungabarnen i ett borgarhem och eftersom prinsen och en vän till honom snart skulle konfirmeras läste de tillsammans i ett av husets rum. En dag hörde pojkarna konstiga ljud genom väggen, i vilken det tydligen redan fanns ett hål. När de kikade in såg de ”två oerhört storväxta kvinnor med kjolarna upprullade och underbyxorna nere. Den ena låg ovanpå den andra”. De båda damerna var tydligen ”på hugget”, som det heter numera för ”De gned sig mot varandra, pressade hårt. Deras rörelser var mycket häftiga. Deras liderlighet liknade en mans”. När denna avancerade övning i samlevnad pågått en timme, tydligen utan att kvinnorna insåg att en fransk prins iakttog dem, var de genomsvettiga och totalt slut. De båda kvinnorna upprepade sedermera programmet ett flertal gånger, ivrigt bespejade av HKH prinsen och hans kompis.[8] Den som gör en resa har som bekant något att berätta.                                









[1] Stefan Zweig, Marie Antoinette, olycklig drottning (svensk översättning nyutgåva 1989, s.81-82.
[2] Denna övervägande positiva bild av Katarina av Medici kommer från Leonie Friedas biografi(svensk översättning 2005). Följande berättelse är hämtad ur kapitel 9, ”den långa resan”, s. 202-217.
[3] Karl IX av Frankrike föddes lustigt nog 1550, samma år som blivande Karl IX av Sverige. De båda kungarnas förmåga att styra och politiska begåvning var emellertid mycket olika.
[4] Frankrikes 1500-talskungar föredrog exempelvis slotten i Blois och Fontainebleau, medan medeltidens kungar gärna åkte till Vincennes. I Sverige föredrog Gustav Vasa Gripsholm, medan sönerna Erik och Johan helst bodde på Svartsjö, respektive Kalmar. Senare kungar valde andra slott.  Att bara röra sig mellan ett visst antal slott var alltså fullkomligt normalt. 
5 Man kommer att tänka på den vagn där kungafamiljen färdades under ”Flykten till Varennes” 1791.
[6] Man undrar stillsamt vad enbart förflyttningen av denna stad i miniatyr kan ha kostat, både för staten och folket i allmänhet
[7] Båda dessa spådomar slog in..
[8] Henrik III var åtminstone bisexuell under sitt liv. Vid denna tid var han 13-14 år gammal.  Kanske upplevelsen i Toulouse påverkade hans karaktär.