Att
kungligheter ägnar sig åt utomäktenskapliga affärer ingår väl närmast i den
stereotypa bilden av l’ancien régime. Mätressen som fenomen förknippas också
ofta med just Frankrike, kanske särskilt med de sista kungarna före
revolutionen. Att vara älskarinna(älskare), åt en högt uppsatt person, oavsett
vederbörandes titel, betyder emellertid olika saker beroende på var, när och
vem det gäller. Under 16-1700-talet var ställningen som utomäktenskaplig
partner åt en kunglighet närmast ett yrke som krävde betydligt mer av sin
utövare än enbart förmåga att tillfredsställa furstens bokstavligt talat
köttsliga behov. En mätress måste kunna föra sig väl, konversera, dansa, vara
spirituell, ha kompetens att inta en ledande roll vid hovet och i stort sett
fungera som ställföreträdande drottning, eller i något enstaka fall kung. Den
som inte klarade detta kunde på sin höjd räkna med en kortare tids tjänstgöring
men aldrig att bli erkänd som maitresse an titre. Detta gällde särskilt i
Frankrike, där kungamakten av Guds nåde hade sin högborg. Svenska mätresser vid
samma tid var snarast att se som sällskapsdamer med sexuell kunskap, mycket
därför att svenska kungar framåt 1700-talet fått sin makt kraftigt beskuren.
Absolutistiska kungar som Karl XI och Karl XII och senare de gustavianska
kungarna avstod från utsvävningar av detta slag – det var inte förrän under
frihetstiden och efter 1809 som den officiella älskarinnan gjorde entré i vårt
land, och då endast för kortare tid. En gyllene regel för en kunglig mätress oavsett
tidsålder var dock att inte på allvar förälska sig i sin ”arbetsgivare” - hon
var ett tidsfördriv, inte en fast partner. Det klokaste dessa kvinnor, ty det
var som sagt oftast kvinnor det gällde, kunde göra var att njuta av de förmåner
och, ibland, behag de kunde få för att när den tiden kom kunna dra sig tillbaka
med värdighet och se fram emot en tryggad pensionärstillvaro eller ett passande
giftermål[1].
Ett exempel på faran med att bli allvarligt förälskad i en kunglig
tillfällighetspartner utgörs av den olyckliga Louise de La Valliére, Ludvig
XIV:s första officiella älskarinna.
Louise de La
Valliére kom från en adlig men inte särskilt rik familj. Hon var född i mitten
av 1640-talet och beskrivs som en varmhjärtad och allvarligt lagd flicka med ljust
hår och stora blå ögon, vilkas smäktande blick vann omgivningens hjärtan. I
stort sett var hon den sorts undergivna lydiga kvinna som dåtidens ideal
föreskrev, åtminstone bland präster och andra män i maktställning. Hon var
religiöst lagd och det antogs att hon helst velat gå i kloster. Helt menlös var
hon emellertid inte och, som det skulle visa sig, inte utan egen vilja. Hon
älskade att rida vilket ansågs ”tufft” av en kvinna i hovkretsarna. En ung adelsman, Jaques de Bragelongue, hade
en gång friat till Louise men avvisats av hennes mor som inte ansåg honom fin
nog.[2]
Vare sig Louise ville gå i kloster eller inte blev det inte så, kanske därför
att den avgift som måste erläggas för att bli ”Kristi brud” var för stor för
familjens ekonomi. Istället skickades flickan till Blois, där kung Ludvigs
farbror hertigen av Orléans, residerade. Här uppfostrades hon tillsammans med
hertigens egna döttrar och fick lära sig något av vad som krävdes för att göra
karriär vid hovet. En dag i maj 1660, då Louise var 16 år, fick man besök av
konung Ludvig själv som just var på väg att möta sin spanska brud, prinsessan
Maria Theresia. Ludvig XIV var nu en ung man på dryga 20 år som ännu stod under
förmynderskap av sin mor och dennas gode vän kardinal Mazarin. Louise hade
naturligtvis fått lära sig att vörda konungen och nu stod han här, en ståtlig
yngling med uttrycksfulla svarta ögon. Hon blev blixtförälskad men än så länge
hade de båda inte ”sett varandra” på allvar. Kort därefter gick Louise i tjänst
hos den engelskfödda prinsessan Henriette som gift sig med kungens yngre bror.
Därmed ingick hon i de högsta hovkretsarna.[3]
Äktenskapet
mellan Ludvig XIV och Maria Theresia ingicks planenligt i oktober 1660. Det
visade sig emellertid snart att Frankrikes nya drottning, uppfostrad vid det
etikettsbundna och strängt fromma spanska hovet, var helt oförmögen att spela
rollen som första dam vid det hov med kungen som centralfigur hennes make
drömde om att skapa. Därför miste hon snart allt värde för Ludvig, utom vad
gällde att avla kungabarn. Han började söka sällskap på annat håll.[4]
Den första hans ögon föll på var svägerskan Henriette. Hon var livlig och
spirituell och av en helt annan kaliber än drottningen. Att inleda ett
förhållande med sin egen svägerska var dock inte helt okomplicerat eftersom de
enligt kyrkans synsätt var syskon.[5]
Man kom därför överens att kungen skulle låtsas uppvakta en av Henriettes
hovdamer och på så sätt få anledning att besöka hennes våning. Den utvalda medspelerskan
i denna charad var ingen annan än Louise de La Valliére. Nu inträffade
emellertid något omskakande – farsen blev verklighet. Inom kort var Ludvig verkligen förälskad i den sex
år yngre hovdamen. Det berättas att kungen en dag skall ha tjuvlyssnat på några
damer som satt och skvallrade i en trädgård, bland dem Louise. Den 17åriga
flickan berättade för sina vänner att hon ansåg kungen åtråvärd för sin egen
skull – att han var Frankrikes härskare borgade närmast för att man inte skulle eller borde förälska sig i
honom. Om han däremot vore en vanlig man skulle ingen lättrörd kvinna kunna
motstå hans charm. När Ludvig hörde detta förstod han att Louise älskade honom
och beslöt att göra henne till sin mätress. Läsaren må själv avgöra om denna
anekdot är sann eller inte. Vad som är säkert är att kungen och Louise var ett
par sommaren 1661. Det står också klart att Louise inte var redo för den roll
hon nu väntades spela. En kunglig mätress borde utnyttja sin förmånliga
ställning till egen och andras fördel. Louise gjorde inte detta. Hon hade
blivit Ludvigs älskarinna delvis av egen böjelse men främst på hans befallning
- hon hade inte en tanke på att dra fördel av sin nya position.[6]
Inte heller var hon i stånd att hantera den kritik, för att uttrycka sig milt,
som förhållandet med kungen ådrog sig från kyrkligt håll. Ludvig XIV må för
eftervärlden förkroppsliga det kungliga enväldet men han var medveten om att en
högre makt stod över honom, på samma sätt som gällde för alla dödliga. En dag
skulle han svara för sig inför Gud och dömas för sina synder. Kungar hade
naturligtvis personliga biktfäder. Sådana var som regel benägna att överse med
sin arbetsgivares snedsprång, i förtröstan att de skulle bättra sig med tiden.
Andra prelater var mindre finkänsliga. För kungen var de straffpredikningar som
en del präster understod sig att hålla mot hans leverne visserligen pinsamma
och ibland verkningsfulla, men han kunde hantera problemet. Stackars Louise var
känsligare. Då hon en dag i fastan 1662 hörde teologen Jaques Bossuet, förste
hovpredikant sedan några år tillbaka, dundra mot den syndfulle ”kung David”,
flydde hon helt sonika från slottet och sökte skydd i ett kloster utanför Paris.
Då ”den alldra kristligaste kungen”(Ludvigs officiella titel), fick veta detta
avbröt han genast den audiens han för tillfället höll, kastade sig upp på en
häst och sökte upp sin käresta i klostret. Louise övertalades att återvända.
Det kan knappast råda något tvivel om att Ludvig XIV vid denna tid var
uppriktigt fäst vid sin blyga älskarinna.[7]
Förhållandet
fortsatte ytterligare några år. Med tiden fick paret fem barn av vilka två
överlevde barndomen, dottern Marie Anne och sonen Louis. Tämligen snart stod
det dock klart för Ludvig XIV att Louises oreserverade dyrkan och undergivenhet
inte var nog. Han behövde en mätress som kunde glänsa vid hovet, någon som var
beredd att ta för sig och som han kunde ösa gåvor över i visshet om att hon skulle
dra fördel av de förmåner hon fick. Säkert önskade han sig också en kvinna som
mer ohämmat kunde bjuda på rent fysiska njutningar. Kort sagt, Frankrikes kung
ville ha en mer sinnligt lagd favorit. Valet föll på markisinnan de Montespan,
visserligen av förnämare börd än Louise men inte heller hon någon rik
arvtagerska. Däremot var hon känd för kvickhet, intelligens och charm.[8]
I motsats till Louise var hon gift,
vilket skulle spela en viss roll för hennes kollegas öde.
I maj 1767
upphöjdes Louise de La Valliére till hertiginna och tilldelades mark i Touraine
och Anjou. Samtidigt erkände kungen deras dotter Marie Anne som sitt barn.[9]
I gåvobrevet framhölls den nya hertiginnans många dygder och den ”särskilda
tillgivenhet” Ludvig hyste för henne poängterades. Enligt all konvenans i
dylika spörsmål borde nu Louise dra sig tillbaka och avnjuta en stilla tillvaro
som ”pensionerad” mätress. Den stackars kvinnan förmådde emellertid inte göra
sig fri från sitt beroende av sin, uppenbarligen, FD kunglige älskare. Då Ludvig vid samma tid
drog i fällt i spanska Nederländerna reste Louise efter honom i trots mot hans
uttryckliga befallning. Då hon nådde hären ville varken kungen eller hans
drottning först kännas vid henne, men nästa morgon bjöds hon ändå ta plats i
drottningens vagn. Ludvig blev tydligen en smula rörd av Louises
efterhängsenhet, även om det också fanns mer egoistiska skäl att behålla henne
vid hovet. Eftersom Athénaís var gift var hennes förhållande med kungen
särskilt skandalöst i kyrkans ögon – alltså fanns det skäl att låtsas att
Louise fortfarande var kungens favorit, på samma sätt som den gången Louise
varit ”förkläde” för kungens kärlek till sin svägerska. Följaktligen besökte kungen både Louise och
Athénaís regelbundet och gav båda dyrbara och generösa skänker. Om tillvaron
som kunglig mätress varit påfrestande redan från början, var ställningen som
medlem i ett de facto harem fullkomligt outhärdlig för den fromma Louise.
Återigen sökte hon gå i kloster men kallades tillbaka, denna gång dock inte av
kungen själv utan genom sändebud och på uttrycklig befallning. Tillslut bad hon
Athénaís lägga sig ut för henne och fick tillstånd att ge sig av. Vid ett möte
med drottningen bad Louise om förlåtelse för sina ”brott” mot henne. Maria
Theresia visste emellertid vem som spelat förförarens roll i denna affär – hon
förklarade ömsint att hon för länge sedan förlåtit Louise. Också kungen var
rörd efter sitt sista möte med den forna favoriten. Det syntes att han gråtit.
Så gick Louise de La Valliére i kloster hos karmeliternunnorna i Paris,
sommaren 1674. Det skedde dock inte i hemlighet utan påminde snarast om en
större ceremoni där en högt uppsatt kvinna fördes till sista vilan. Både
drottningen och andra av rikets främsta kvinnor närvarade då hertiginnan Louise
blev syster Louise. Hon var nu trettio år och skulle vistas i kloster resten av
livet. Hon fick regelbundet besök av dottern Marie Anne, som ingått ett
förnämligt gifte med en prins av blodet.[10]
Då Louise 1683 fick veta att hennes son med kungen avlidit vid 16-års ålder,
sade hon att hon hade större anledning att beklaga hans födelse än hans död då
han var ett minne av hennes forna syndfulla liv, det liv som den gången som hon
själv sade tyvärr inte ingivit henne fasa. Louise de La Vallierre avled i kloster i juni
1710. Hon blev 66 år gammal.[11]
[1] Detta gällde alltså främst Frankrike och i någon mån också England under 15-1700-talet. Vissa kungar, som Henrik II och Ludvig XV, höll sig rentav med fasta mätresser som närmast var att betrakta som bihustrur och där förhållandet varade tills endera parten avled. De legendariska ”frillorna” vid det svenska vasahovet var inga mätresser i egentlig mening eftersom de avskedades när kungen/hertigen väl gifte sig, om de inte rentav själva utkorades till kunglig gemål, vilket som bekant hade sina risker. Dessa frillor utgör närmast en motsvarighet till våra dagars sambos.
[2] Utan att veta det lade hon därmed grunden till ett sentida litterärt drama. I fortsättningen på De tre musketörerna låter Dumas den tappre Athos´ son spela rollen av Louises tillbedjare. Då han inser att kungen lagt beslag på hans käresta förlorar han livsmodet och stupar i strid. Athos dör kort efteråt av sorg över sonens olycka.
[3] Henriette var dotter till den avrättade engelske kungen Karl I och hade redan i sina spädaste år gått i landsflykt i Frankrike. Eftersom hennes mor var syster till Ludvig XIII var Henriette kusin till både sin make och den nye kung Ludvig. Till ära för sin beskyddare, den franska änkedrottning Anna, fick prinsessan tillnamnet Anne i Frankrike.
[4] Därmed inte sagt att Maria Theresia skulle ha behandlats illa. Hon åtnjöt alla de privilegier som tillkom kungens gemål och Ludvig gjorde klart att hans hustru skulle behandlas med respekt också av hans mätresser. Då markisinnan de Montespan en gång uttalat sig respektlöst om sin härskarinna påpekade Ludvig skarpt: ”Madame, hon är er drottning”. Paret fick sex barn, av vilka endast sonen Louis uppnådde vuxen ålder. Han avled dock 1711, fyra år före fadern. Drottning Maria Theresia dog 1683.
[5] Rent biologiskt var det dock ingen skillnad på Henriette Anne och Maria Theresia. Båda var kusiner till Ludvig XIV, den ena på faderns, den andra på moderns sida.
[6] Icke desto mindre ägde hon ett hus i Paris där det hölls fester för hovet, kanske mer till gästernas än Louises nöje. Förmodligen ansågs detta som obetydligt jämfört med vad franska kungars mätresser brukade unna sig.
[7] På liknande sätt bannade Gustav II Adolfs hovpredikant, senare biskop i Västerås, Johannes Rudbeckius på 1610-talet sin herre för hans förbindelse med en holländsk kvinna av borgerlig härkomst. Detta trots att Gustav Adolf, i motsats till Ludvig XIV femtio år senare, då ännu inte var gift. Det är med andra ord en myt att äldre tiders kungar skulle ha stått över alla morallagar, i synnerhet under det strängt ortodoxa 1600-talet.
[8] Madame de Monespan kallades Athénaís(efter gudinnan Athena), och är känd under detta namn i historien.
[9] Sonen Louis, greve Vermandois, föddes senare samma år.
[10] Hon avled 1739.
[11] Denna text bygger huvudsakligen på Antonia Fraser, Ludvig XIV och kärleken,(svensk översättning 2008).
