måndag 31 juli 2017

"Man må taga kronan från mitt huvud", Gustav IV Adolfs ryska förlovning 1796.


Att gifta sig är en omvälvande händelse för oss alla och för kungar var det länge en plikt. På sätt och vis är det väl fortfarande en plikt, om man önskar att dynastin skall leva vidare men på den tiden då statschefen som regel styrde sitt land var det en oavvislig skyldighet att gifta sig. Det var också vanligt att det uppstod någon form av problem kring giftermålet. Det mest kända svenska exemplet på detta är Erik XIV:s giftermål med Karin Månsdotter, där kritiken gick så långt att kungen störtades. Sådana extremfall hör till ovanligheten i historien men någon form av kritik eller svårigheter hörde nästan till spelet när äldre tiders europeiska furstar ingick äktenskap. Om giftermålet kritiserades berodde det ofta på att kontrahenterna var för nära släkt eller att ena parten(oftast den kvinnliga), kom från ”fel” land eller hade ”fel” religion.[1] Att det tilltänkta paret oftast inte kände varandra i förväg bäddade i sin tur för framtida konflikter på det privata planet. Det är många kungliga äktenskap som nästan ingåtts men så att säga stupat på mållinjen. Det mest pinsamma exemplet på detta, i alla fall när det hände, finns förmodligen i svensk-rysk historia.

1700-talets sista decennium var en orolig period i historien, både i Sverige och nere på den europeiska kontinenten. I Frankrike rasade revolutionen vars verkningar, positiva och negativa, spreds över Europa och i i Sverige ledde mordet på Gustav III till en våldsam maktkamp vars efterdyningar märktes flera år senare. Rent dynastiskt innebar skottet på maskeraden att landet fick en omyndig kung i sina första tonår, som det snart var tid att gifta bort. Blickarna riktades mot de många furstehoven i Tyskland men också mot Sveriges gamle fiende Ryssland. Tanken hade förts på tal redan i salig kungens tid och blev med åren allt mer frestande för förmyndarregeringen, under ledning av unge kungens farbror hertig Karl och den fåfänge, svärmiske men inte obegåvade Gustav Adolf Reuterholm. Kejsarinnan Katarina den stora ansåg att det tilltänkta paret borde träffas i förväg och inbjöd därför kung Gustav IV Adolf att på sommaren 1796 med vederbörligt följe besöka St Petersburg.[2] Inbjudan antogs och i augusti nämnda år anlände de höga gästerna till staden vid Neva. Såväl hertigen som Reuterholm fanns vid kungens sida. En annan viktig person i sammanhanget var Curt von Stedingk, krigare och diplomat som sedan flera år var svensk ambassadör hos Katarina. Tillän början tycktes allt väl. Prinsessan Alexandra var jämnårig med Gustav Adolf och helt inställd på att bli hans drottning.[3] Hon var både vacker och charmig och de unga tu kom bra överens. Det stora problemet var religionen. Katarina hade redan tidigare gjort klart att hon officiellt inte kunde acceptera att hennes sondotter konverterade till lutherska läran, samtidigt som hon var medveten om att flickan som svensk drottning måste delta i hovets kyrkliga ceremonier. Om Alexandra efter sin ankomst till Sverige önskade bli lutheran både officiellt och i praktiken, var detta hennes ensak och inget som Ryssland hade med att göra. Ur rysk synpunkt vore det dock önskvärt om Alexandra i ett privat kapell på slottet kunde fortsätta att utöva den ryskortodoxa tron.[4]  När nu Gustav IV Adolf, som ännu inte var myndig men snart skulle fylla 18 och därmed ta över regeringsbestyren, anlände till ryska hovet kom religionsfrågan snart upp till diskussion. Kungen påpekade för sin värdinna att en svensk drottning måste vara lutheran och att en prinsessa av främmande tro måste konvertera innan hon gifte sig. Något sådant kunde Katarina som sagt inte gå med på men man kom fram till den lösning som diskuterats per korrespondens tidigare: Den nya drottningen skulle få disponera ett ortodoxt kapell medan hon offentligt deltog i svenska kyrkans ritualer. Gustav Adolf lovade kejsarinnan detta flera gånger men framhöll också vid ett särskilt samtal på tumanhand för henne den svenska religionens företräden framför den ryska. Eftersom Katarina i sin ungdom själv varit protestant trodde han kanske att hon kunde övertalas att ge med sig, bara det skedde vid en enskild konferens furstar emellan. Det är möjligt att detta trosnit från den unge kungens sida var ett misstag. Just innan förlovningsfesten för de båda ungdomarna skulle hållas, kom kejsarinnans utrikesminister till ambassadör Stedingks bostad med ett dokument som kungen förväntades underteckna. Trots att det i stort sett bara innehöll en skriftlig bekräftelse på vad som redan lovats muntligen i religionsfrågan blev kungen upprörd. Han var en man att lita på. Senare blev det kutym bland hans många belackare att beskylla honom för styvsinthet men vad man än må säga och vilka följder hans principfasthet än kan ha fått i politiska frågor, innebar den också att han stod vid vad han sagt. Nu krävde ryssarna plötsligt att han skriftligt skulle bekräfta vad som redan avtalats muntligt. Detta var vanhedrande! Kungen rev sönder skrivelsen.[5]  Den förtvivlade Stedingk försökte varna sin konung. Om förlovningen sprack var det fara värt att kejsarinnan bemäktigade sig Gustav Adolf med våld. Inget kunde hindra henne och även om han tilläts resa hem med sitt följe, vad skulle inte kunna hända. Den ryska armén och flottan var stridsberedda. Tänk om det blev krig! Vad skulle svenska folket säga om kungen utsatte dem för en sådan fara för en småsaks skull. Gustav Adolf stod på sig: Han var beredd att ta alla risker hellre än han svek sina ideal. ”Men om det gällde er krona”, frågade diplomaten försåtligt. ”Man må förr ta kronan från mitt huvud än jag gör något som strider mot mitt samvete”, utropade Gustav IV Adolf.[6] Stedingk försökte nu spela på kungens känslor för sin mor, Gustav III:s änka och antydde att hon kunde få skulden om giftermålsplanerna gick i stöpet. I en minst sagt överdriven jämförelse påpekade han att Marie Antoinette gjorts till syndabock för Frankrikes olyckor. Nu gav kungen med sig och skrev en egen liten lapp där han lovade att ge sin gemål frihet i religionen men ”under förbehåll att vad svensk lag stadgar iaktages”. Detta tillfredställde inte Katarina den stora, som just stod och väntade på sondotterns fästman för att få fira den stora händelsen tillsammans med sitt hov. Hon blev lika upprörd över hans förbehåll som Gustav Adolf blivit över hennes krav på skriftliga garantier. Hur vågade den pojkspolingen ställa några som helst krav på Rysslands härskarinna! Förhandlingarna pågick ytterligare några dagar men i praktiken var spelet förlorat. Kungen reste snart hem, visserligen utan några hinder från den förödmjukade Katarinas sida men efterlämnande en förtvivlad försmådd fästmö och en olycklig ambassadör. Stedingk skrev senare om hur kungens halstarighet lett till att en stor chans gått förlorad för Sverige. Inga skäl hade bitit på honom. ”De som drog slutsatser av det närvarande förutspådde en olycklig framtid och en regering full av felsteg”, konstaterade ambassadören.[7] Formuleringarna avslöjar att omdömet om kungen med största sannolikhet skrivits med facit i hand, dvs. efter 1809. Ser man med något sånär fördomsfria ögon på vad som hände måste man ändå konstatera att Gustav IV Adolf gjorde vad han kunde för att giftermålet skulle genomföras. Han vägrade ju aldrig att låta sin blivande gemål själv välja vilken religion hon ville, framhöll bara att hon utåt måste följa de regler som gällde i Sverige. Dessutom begärde han att man skulle tro honom på hans ord, vilket knappast är att begära för mycket av en man som kom att göra sig känd för att stå fast vid en åsikt även om han riskerade sin krona. Katarina var själv född protestant och hade en gång måst byta religion för att få bli rysk tronföljerska. Nu fordrade man att hennes sondotter skulle göra samma sak, fast omvänt. Om Gustav IV Adolf i detta fall kan klandras för odiplomatiskt uppförande gäller detsamma för Katarina den stora.                         



[1] Med tanke på att kungligheter förväntades gifta sig med en ”jämlik” person och att äktenskapet ofta användes till att mäkla fred mellan fiendestater var sådana problem närmast oundvikliga.  
[2] Även om det egentliga syftet säkerligen var att känna kungen på pulsen och göra Sverige till en pålitlig vasall vittnar Katarinas önskan om humanitet. Den forna prinsessan Sophie av Anhalt-zerbst hade bittra erfarenheter av vad det innebar för en ung flicka att giftas bort med en främmande yngling, i hennes fall närmast en galen pojkspoling.
[3] Hon lär till och med ha studerat svenska, vilket i och för sig inte utgjorde någon större svårighet i Petersburg. Herman Lindqvist Historien om  Sverige del VII, ”när riket sprängdes och Bernadotte blev kung (1998), s. 84.
[4] Ett sådant arrangemang gjordes knappt 30 år senare då den katolska prinsessan Josephine gifte sig med den blivande Oscar I. Trots ihärdiga försök från kyrkans sida att få henne att konvertera förblev Josephine katolicismen trogen och verkade aktivt för katolikernas sak i Sverige. 
[5] Också hans efterträdare Karl Johan ogillade skriftliga avtal om något som man redan kommit överens om muntligt . Då en svensk officer en gång ville ge dåvarande franske marskalken Bernadotte skriftligt på en penningsumma han fått låna för att kunna resa till Paris som krigsfånge, tog marskalken mycket illa vid sig: Han var inte någon bankir. Mellan hederliga män räckte det med muntligt hedersord.
[6] Han skulle komma att hålla även detta löfte.
[7] Denna text bygger huvudsakligen på Karl Henrik von Platens bok Stedingk (1995), s. 218-226.          

måndag 24 juli 2017

Fången på ön och flykten därifrån


Slottet låg på samma gång avskilt och centralt. Det låg på ön LochLeven mitt ute i en stor sjö, så man kunde lätt hålla dem som bodde där isolerade från omvärlden. Å andra sidan låg slottet nära både Edinburgh, Perth och Stirling, varför det inte beredde några större svårigheter att besöka platsen eller skicka kurirer hit. Slottet hade byggts för 300 år sedan och redan på den tiden tjänat som fängelse för en kunglig person.[1]  Nu, i juni 1567, fördes en ung kvinna hit: drottning Maria Stuart av Skottland, ännu inte 25 år fyllda. Hon var än så länge inte direkt anklagad för något, om inte för att ha ingått ett moraliskt sett olämpligt äktenskap. Men alla visste att hon i själva verket misstänktes för något mycket värre: Delaktighet i mordet på sin make och giftermål med hans mördare. Fyra månader tidigare hade det hus där drottningens gemål då bodde sprängts i luften och prinsgemålen hittats död i trädgården.[2] Indicierna pekade på att en av drottningens närmaste förtrogna, earlen av Bothwell, var anstiftaren av mordet. Drottningens vägran att på allvar utreda makens död väckte ovilja och misstanken att hon var delaktig i ogärningen. Än värre blev det när drottningen tre månader efter Darnleys död gifte sig med Bothwell. I juni bröt uppror ut, Bothwell tvingades fly och drottningen fängslades. Under de följande månaderna på Lochleven förmåddes Maria Stuart att acceptera sin avsättning och utkorelsen av sin minderårige son till efterträdare.  I december 1567 lästes i det skotska parlamentet upp ett antal brev som sades vara skrivna av drottningen till Bothwell och som klart visade att hon varit medskyldig i mordet på sin förre man. Därmed tycktes alla hennes möjligheter att någonsin återfå makten ha gått förlorade.[3]   Hur såg drottningen själv på vad som hänt där hon satt internerad och utpekad som simpel mörderska inför världen? Vi vet inte mycket om hur hon hade det, även om många legender skapats kring hennes fängelsetid. De senaste åren hade varit minst sagt påfrestande och det är möjligt att den arma kvinnan faktiskt ägnade en tid åt att bara ta igen sig och samla tankarna. Man kan å andra sidan gissa att med tiden en stor vrede flammade upp inom den stolta drottningen. Vem av hennes undersåtar, i synnerhet inom adeln, hade rätt att döma henne! Inte nog med att hon som smord drottning stod över den mänskliga rättvisan: Vilken framstående adelsman i Skottland kunde med gott samvete kasta första stenen. Hade de inte alla gjort sig skyldiga till mord för att uppnå personliga syften?[4] Och denne äkta man som man nu beskyllde henne för att ha låtit mörda: Hade han inte i spetsen för ett band av ”aristokrater” trängt in i hennes rum, låtit sticka ned en av hennes trognaste medhjälpare och hållit fast henne själv på en stol, allt detta trots att hon varit gravid. Därmed hade hon kränkts både som drottning och kvinna. Förtjänade inte sådan trolöshet betalning med samma mynt?[5] Vad beträffade giftermålet med Bthwell: Han var en stark och oförvägen men också lärd man. Var det inte just en sådan man som behövdes för att styra detta land där ord som trohet och redlighet inte tycktes betyda något? Slutligen, om man nu envist ville hävda att hon begått mord, därtill på sin egen make: Vilken konung kunde påstå sig vara helt ren i det avseendet? Hennes grand onkel, konung Henrik av England, hade på sin tid förskjutit en trogen hustru efter tjugo års äktenskap och därpå låtit avrätta två andra gemåler, utan att parlamentet eller adeln fördenskull krävt hans avsättning. Var det inte den omständigheten att hon, en kvinna, vågat handla lika självrådigt som en man som i grund och botten vållat hennes olycka?

Vare sig Maria Stuart tänkte på detta sätt eller inte vet vi en sak med säkerhet: Hon hade inte gett upp. Det var inte första gången allt verkat förlorat i hennes liv. Hon hade vänt nederlag till seger förr och kunde göra det på nytt. Visserligen ägdes LochLeven av Margaret Douglas, som en gång varit hennes fars älskarinna och därför kunde antas vara fientlig stämd mot drottningen men adelns bekanta ombytlighet gjorde det ofta lätt för en skenbart besegrad att skaffa sig nya vänner. Efter en tid var åtminstone en av sönerna i familjen helt vunnen för Maria Stuart och redo att hjälpa henne fly. Det första försöket, i mars 1568, misslyckades därför att drottningen, som klätt sig till tvätterska, av nödtvång tvingades visa upp sina händer. En dryg månad senare var man redo för ett nytt försök.[6] Enligt rutinen på LochLeven lades varje kväll husets nycklar fram på matsalsbordet vid kommendantens plats. Denna afton lade en liten pojke, som tjänstgjorde som page och var invigd i flyktplanerna, en servett över nyckelknippan. När måltiden var avslutad bar han helt enkelt ut nycklarna tillsammans med servetten. Maria Stuart gick sedan in i sin svit, bytte till en av sina hovdamers kläder, varpå hon lugnt gick ut ur slottet. Då hon gått igenom en dörr låste pagen utifrån efter henne. Utanför slottet väntade en båt som pagen rodde till fastlandet. För säkerhets skull hade öns övriga båtar kopplats samman och förts ut från land. På motsatta stranden väntade en grupp ryttare för att föra drottningen i säkerhet. Maria Stuart var åter redo att kämpa för sin tron.[7]           

 



[1] Alexander III av Skottland.
[2] Det är svårt att definiera Henry Darnleys ställning under hans knappt två år långa äktenskap. I början räknades han som konung men i takt med att relationen till Maria Stuart försämrades blev hans ställning allt svagare. Han betecknades då enbart som ”drottningens gemål”.
[3] Frågan huruvida de såkallade ”kasettbreven” är älta har debatterats sedan 1567. Denna text utgår från förutsättningen att så är fallet.
[4] De skotska lorderna var vid denna tid ökända för sin allmänna trolöshet, såväl mot varandra som mot kungahuset
[5] Den mördade var drottningens italienske sekreterare, som stacks ihjäl med flera dolkstygn på kvällen 9 mars 1566.
[6] Följande skildring är möjligen något romantiserad.
[7] Dessvärre höll turen inte i sig. Inom kort tvingades drottningen fly till England och den fångenskap som slutade med hennes avrättning i februari 1587. Denna text bygger på Stefan Zweigs biografi över Maria Stuart (svensk översättning i nyutgåva 1990), främst kapitel 15-16. Se även https://sv.wikipedia.org/wiki/Loch_Leven_Castle .

söndag 16 juli 2017

Vasaskeppet och slaget vid Svensksund


Vet ni vad ”Seraphimsorden” är för något - Inte?  Kanske ”Dristigheten”? Om man är hemmastadd i svensk sjökrigshistoria så börjar det förmodligen brännas nu. Dristigheten och Seraphimsordern var krigsskepp som båda deltog i Gustav III:s ryska krig. Dristigheten är det mest kända av de två, för det var hon som ledde utbrytningen ur Viborgska viken i juli 1790, det som kallas "Viborgska gatloppet” i historien. Några dagar efter den händelsen, närmare bestämt 9-10 juli 1790, stod slaget vid Svensksund, som ibland kallas ”det andra slaget vid Svensksund” därför att det stod ett första slag där året innan. Slaget i juli 1790 brukar betecknas som Sveriges största militära seger till sjöss och rent av som ”det största slaget i Östersjöns historia”.[1]  Ändå är det med säkerhet bara svenskar med intresse för gustaviansk tid eller för sjökrigshistoria i allmänhet som känner till bataljen ifråga och namnen på de viktigaste deltagarna.[2]  Ett örlogsskepp alla svenskar däremot känner till är Vasa. Man behöver inte nödvändigtvis veta något om bakgrundshistorien: vem som var kung när fartyget byggdes, vilket år det sjösattes osv. men själva begreppet ”Regalskeppet Vasa”, är bekant för alla vuxna svenskar.[3]  För stockholmsturister, inhemska eller utländska, tycks Vasamuseet vara en ofrånkomlig sevärdhet, något i stil med Towern i London eller Louvren i Paris. Alla måste se Vasa. Museet anordnar till och med föredrag och utställningar kring olika aspekter på 1600-talet. Vasa har med andra ord blivit en symbol för sin tid och, utomlands, något av en symbol för Sverige.  Detta är exotiskt. Ett krigsfartyg, byggt för konungen i en gryende stormakt, sjunker efter 15 minuters jungfrufärd på grund av ett vindkast. Drygt 300 år senare bärgas detta, bokstavligt talat, monumentala fuskbygge och görs till ett varumärke för sitt land. Det närmaste man kommer en motsvarighet i andra länder finns, inte så underligt, i England. Örlogsfartyget Mary Rose sjönk i juli 1545 under en strid med franska flottenheter i närheten av Portsmouth. Vraket hittades 1971 och bärgades drygt tio år senare.[4] Bärgningsarbetet och skeppets kulturhistoriska betydelse som en spegel av sin tid brukar jämföras med just Vasa och precis som i Sverige har man byggt ett museum kring fartyget.[5]  Mary Rose hade å andra sidan varit i tjänst 33 år när hon gick till botten och under en tävling i början av sin karriär visat sig vara både snabb och lätt att manövrera. En fullt värdig representant för den nya engelska flottan med andra ord. Henrik VIII hade säkert varit stolt över att hans flaggskepp numera är museiföremål och symboliserar sin tid. Frågan är om Gustav II Adolf skulle säga detsamma om Vasa. Ett annat, kanske mer berömt, engelskt krigsfartyg är HMS Victory, Nelsons flaggskepp vid Trafalgar 1805. I motsats till både Mary Rose och Vasa sjönk hon aldrig och är nu museifartyg i Portsmouth. Hennes och Nelsons seger stoppade Napoleons möjligheter att invadera England över kanalen: Återigen ett fartyg som man kan se det berättigade i att hedra och bevara .[6] I Sverige finns varken Dristigheten eller Seraphimsorden kvar, trots deras insatser under Gustav III:s krig. Det närmaste vi kommer Vasa eller Mary Rose i gustaviansk tid är kajutan på Amphion, där kungen höll överläggningar under kriget och som finns bevarad på Sjöhistoriska museet i Stockholm. Amphion påminner om Vasa såtillvida som det inte dög till krigsskepp, vilket Amphion inte heller normalt fungerade som.[7] Både det och Dristigheten tjänstgjorde som sjukvårdsfartyg under 1800-talet, innan de slutligen togs ur tjänst och förstördes.[8] Det ironiska är att om dessa båda fartyg hade sjunkit i strid eller en olyckshändelse och senare hittats skulle de kanske ha bevarats på samma sätt som Vasa. Kajutan på Amphion finns som sagt kvar men inga ansatser tycks ha gjorts att med utgångspunkt från denna ”marknadsföra” den gustavianska tiden. Tanken att ha ett eget museum kring Amphion är naturligtvis utesluten eftersom det bara är kajutan som bevarats men nog kunde man satsa mer på att hålla föredrag kring Gustav III:s tid eller slaget vid Svensksund på Sjöhistoriska museet. Detta skall inte förstås så att jag är emot Vasamuseet, tvärtom: Det faktum att Vasa hittades och bärgades gav en unik chans till inblickar i den tidens liv och villkor. Det är ändå egendomligt att svenskar i gemen förmodligen vet mer om en av de största tabbarna i vår marinhistoria än om det största slaget på Östersjön och vår största sjöseger någonsin.  

                               



[1] Herman Lindqvist Historien om Sverige del VI, ”Gustavs dagar”(1997), s. 424-425 och  https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Svensksund Seraphimsorden var, enligt Lindqvist,kungens flaggskepp under slaget. Gustav III vistades dock mesta tiden i en slup i vilken han färdades mellan fartygen
[2] En kvalificerad gissning är att finnar i allmänhet, särskilt från svenskspråkiga delar av landet, vet mer om slaget än invånarna i västra rikshalvan.
[3] Förmodligen även för barn från runt fem år och uppåt.
[4] Vraket hade dock upptäckts redan på 1800-talet. Men den exakta fyndplatsen glömdes tydligen bort under mellantiden. 
[7] Det lär ha gått under den sarkastiska betäckningen”Den förgylld träskon”.

söndag 9 juli 2017

Råd till en invandrare


I dessa tider talas det mycket om hur viktigt det är att nyanlända flyktingar anpassar sig till svenskt levnadssätt. Det här är ingen nyhet i vår historia. Ett sätt för invandrare att lära sig något om sitt nya land är förstås att fråga någon sakkunnig om förhållandena där. Sedan är frågan vem man vänder sig till: Vilka svar man får beror på vem man frågar. Jag ska nu berätta en liten anekdot om en invandrare till Sverige och vilket svar han fick när han ställde frågor om det nya landet. Jag måste påpeka att berättelsen kan vara en ren skröna men sann eller inte är den rolig att höra. Ni får dock inte veta vem invandraren är, eller snarare var. Det bör gå att känna igen vederbörande på beskrivningen. Det skall kanske tilläggas att familjen ifråga alltjämt har uppehållstillstånd i vårt land, även om det finns folk som vill utvisa, eller  åtminstone avskeda dem.

För ungefär 200 år sedan anlände en invandrarfamilj till Sverige. Kärnsällskapet bestod av tre personer, man, hustru och son. De hade å andra sidan med sig ett ganska stort följe av anställda. De var väl inte direkt flyktingar men mannen kom ofta ihop sig med ledaren i sitt hemland, där han själv hade en rätt hög position. Till slut började han tröttna på hemlandets herre, en känsla som för övrigt var ömsesidig. Då fick han oväntat erbjudande att överta en mycket framträdande VD-post i Sverige. Det rörde sig om ett familjeföretag där man nyligen sparkat sin VD efter en ovanligt oturlig satsning med stora förluster som följd. För säkerhets skull hade man sparkat vederbörandes familj samtidigt. Nu var det bråttom att skaffa ny chef. Man hade visserligen redan valt ny VD från den gamla ägarfamiljen men han var rätt sliten, så det var bäst att få tag på en efterträdare så fort som möjligt. Så småningom föll blickarna på mannen som beskrivs ovan. Han hade gott rykte och man tänkte att han säkert skulle kunna rusta upp företaget. Mannen åkte som sagt mer än gärna, fast hustrun tyckte det var väldigt sorgligt att bryta upp från hemlandet.  Vid den här tiden fanns det inget migrationsverk i Sverige och dessutom var ju den här invandraren hett efterlängtad, så det var i stort sätt bara att ta båten till Skåne och landstiga där. Fast mannen lär ha snubblat till när han satte foten på svensk mark. Vid närmare eftertanke tyckte vår invandrade företagschef att det nog vore bra att ta reda på lite mer om svenska förhållanden. Personalomsättningen hade ju varit så hög på sista tiden. Ett par år tidigare hade en VD rentav blivit skjuten under en större offentlig tillställning. Vår invandrare kallade på Spaniens ambassadör för att be om råd. Spaniens ambassadör var nämligen den diplomat som vistats längst tid i Stockholm. Invandraren, som vid det här laget i stort sett blivit ställföreträdande VD, såg allvarligt på diplomaten och frågade: ”Säg mig, herr ambassadör, hur gör man för att klara sig i detta land? Diplomaten tänkte efter en stund och svarade: Herre, använd galoscher, använd galoscher”.

Detta var väl inte riktigt det svar frågeställaren hade tänkt sig men eftersom hans familj fortfarande innehar sin chefspost, även om deras maktbas numera är rätt beskuren, lärde sig anfadern tydligen tillräckligt om Sverige för att få stanna.[1]       



[1] Texten bygger på En historisk rundtur i Stockholm med Lars Widding, författaruppläsning inspelad 1987.

torsdag 6 juli 2017

Var kungamakaren galen?


Att inneha landets högsta ämbete är inget krav för att spela en historisk roll. När det gäller monarkier i historisk tid finns det många exempel på män och i sådana fall är det oftast män, som varit minst lika mäktiga som kungen/drottningen utan att själva tillhöra landets dynasti. I regel gör sådana personer en längre politisk karriär, oavsett ursprung. De innehar en ledande befattning eller, vilket kan vara fallet när det handlar om en härskares favoriter, befinner sig i en position där de kan utöva politisk makt utan att inneha motsvarande officiell ställning. Under politiskt oroliga perioder kan en enskild individ få betydelse, exempelvis som folktalare, utan att inneha officiell politisk makt. En del människor får historisk betydelse i efterhand, därför att deras handlingar får följdverkningar som de själva oftast inte räknat med. Ett fall där en enskild människa spelar en historisk politisk roll en enda gång och sedan försvinner i kulissen för alltid är ovanligt, i synnerhet i en ärftlig monarki.  Det rör sig då oftast om kungamördare.[1] Ett undantag från regeln utgörs av Carl Otto Mörner. Han tillhörde visserligen en förnäm familj men gjorde själv inte mycket väsen av sig i historien, utom en enda gång. Efter det levde han ett anndagligt liv som officer och ämbetsman och dog så småningom vid hög ålder, mer än ett halvsekel senare. Effekten av hans historiska gärning märks å andra sidan än idag, så fort kungen intervjuvas i media. Det var Mörner som satte huset Bernadotte på svenska tronen eller mer korrekt, tog det första initiativet till att göra den franske marskalken Bernadotte till svensk tronföljare. Mörner betecknas ofta som ”kungamakare” och enbart detta antyder det unika med denne man. Begreppet ”kungamakare” åsyftar normalt en person eller sammanslutning som verkar för att någon eller några skall få makten i ett land, monarki eller republik. Dessa personer har själva inga aspirationer eller möjligheter att nå högsta makten.[2]  Allt detta stämmer förvisso in på Mörner men kungamakare innehar oftast själva en någotsånär framträdande ställning: de är på något sätt knutna till den kandidat de stöttar eller har en starkare fraktion bakom sig. Även om de kanske inte vill bli statschefer eller presidenter räknar de åtminstone med att, sedan deras kandidat tagit hem spelet, erhålla politiskt inflytande.[3]  Carl Otto Mörner hade ingen tidigare förbindelse med marskalk Bernadotte, han agerade utan någon samlad gruppering bakom sig och närmast på eget initiativ. Sedan han väl fört fram Bernadottes kandidatur var hans politiska roll slut.

Mitt första möte med denne betydelsefulle statist i Sveriges politiska historia skedde i skönlitteraturen. Författaren och journalisten Lars Widding ger i romanen Majors avsked från 1969, som utspelar sig 1809-1811, en liten roll åt Mörner. Första gången han förekommer är under kriget 1808-09. Mörner var vid denna tid 28 år och hade, som många adelspojkar, redan i unga år blivit officer. År 1808 var han fänrik och sårades svårt under striderna i Finland. Under vintern 1808-09 var han konvalescent i Umeå Det är under denna period som Mörner första gången dyker upp i Widdings roman. Han får då vård av en(fiktiv), läkare som egentligen är präst. Denne läkare bär det underliga efternamnet Mangelson och framställs som en hygglig, om än något obetänksam man. I takt med att Mörner repar sig börjar de två männen diskutera politik. Mörner har egna idéer om vem som bör styra Sverige och använder Mangelson som bollplank. Tanken är att avsätta kung Gustav IV Adolf och sedan utropa en av kejsar Napoleons generaler till svensk kung. En sådan man bör kunna återerövra Finland från ryssarna och också införliva Danmark-Norge med Sverige. Läkaren finner Mörners tankar intressanta men vill inte utveckla tankegången. Ändå framkastar han, förmodligen på skämt, tanken att man väl lika gärna kunde ”be Napoleon själv komma med en gång”, varför nöja sig med en underordnad? Mörner tycks faktiskt attraherad av tanken, även om han förmodligen inte siktar riktigt så högt. Därmed slutar samtalet i Widdings berättelse. Detta låter som en privat diskussion mellan vänner i en brytsam tid men ett drygt år senare reste dåvarande löjtnant Carl Otto Mörner verkligen till Paris, tog kontakt med en fransk marskalk och erbjöd honom Sveriges tron. Widdings inställning till Mörner framgår tydligt i romanen. Han låter nämligen sin diktade läkare uttrycka åsikten att officeren nog är ”dummare i skallen än han själv”.  Vid en jämförelse mellan dem båda konstateras: ”I motsats till Mangelson var fänrik Mörner inte medveten om sin intellektuella begränsning. Han rörde sig obesvärat över vilka vatten som helst, intet anande bråddjupen”. I en rese- och historieguide från Stockholm till Göteborg kommer samme författare vid Örebro åter in på Mörner.[4] Han beskriver löjtnanten som en person som ”alltid haft svårt att inse sin egen begränsning” och hänvisar till att ”många omdömesgilla personer betecknat honom som en riktig dumsnut”. Då Mörners aktiviteter i Paris berörs utbrister Widding: ”Den unge dumbomen tror på fullt allvar att han på egen hand ska kunna göra en fransk fältherre till svensk kung”.[5]  Journalisten Gustaf von Platen tycks bekräfta den negativa bilden av löjtnant Mörner. Han var inte ”någon stor begåvning”, skriver von Platen och fortsätter …”de absurda idéernas man, en virrpanna vilken flammade upp i entusiasm för sina ofta bisarra hugskott men som saknade förmåga att genomföra dem”.[6] Betyder detta att mannen som tog det första steget till att sätta vårt nuvarande kungahus på tronen helt enkelt var galen? Eftersom ingen ännu så länge skrivit en uttömmande biografi över honom får frågan lämnas därhän vad gäller Mörners allmänna karaktär men hans agerande under resan till Paris tyder inte på dumhet eller galenskap sett i ett vidare perspektiv, snarare på övermod. För det första var den unge löjtnanten inte helt ensam om sin idé. Det var visserligen han och ingen annan som tog initiativet att kontakta Bernadotte men själva tanken att göra en av Napoleons fältherrar till svensk tronföljare hade god jordmån i officerskretsar, där man hoppades få revansch för förlusten av Finland året innan.( Detta nämns för övrigt i förbigående av von Platen). Just marskalk Bernadotte var särskilt omtyckt efter sitt humana beteende mot svenska krigsfångar i Pommerska kriget några år tidigare. En officer som kommit på särskilt god fot med honom var avlägsen släkting till löjtnant Mörner, även om detta inte verkar ha haft någon direkt betydelse för valet av tronföljdskandidat. Herman Lindqvist visar också i sin populärbiografi över Bernadotte från 2009 att Mörner efter ankomsten till Paris skyndade att förankra sin idé på så hög nivå som möjligt, först bland bekanta i fransk administration och sedan(efter det första mötet med Bernadotte), bland svenskar på mellannivå som kände både honom själv och marskalken.[7]  För det andra blir Mörners agerande begripligare om man tar hänsyn till tiden. Perioden från stormningen av Bastiljen till Napoleons nederlag vid Waterloo, eller för att vara mer exakt från 14 juli 1789 till 18 juni 1815, var en tid då allt var upp och ner i Västeuropa. Kungar avsattes och avrättades, gamla riken upplöstes, kyrkor stängdes. En lägre officer kunde på en enda dag se sig upphöjd till general, kanske rentav kung eller hertig, bara genom att vara på rätt ställe vid rätt tillfälle En person med envåldsmakt kunde å andra sidan utan förvarning mista huvudet som förrädare. Många av tidens ”stora händelser” skedde faktiskt av en slump eller drevs i en viss riktning genom improvisation. Hade inte Napoleon råkat gå förbi Tuillerierna i Paris en oktoberkväll 1795 och tagit ledningen i försvaret mot rojalistiska upprorsmän hade kanske kungamakten restaurerats bara sex år efter 1789. Napoleon själv var vid denna tid en överbliven general som just skulle resa till Turkiet för att ta tjänst hos sultanen. Han lär rentav ett ögonblick ha funderat på att stödja rojalisterna då hans vänner i nationalförsamlingen frågade honom: ”Är du med oss eller mot oss”. Den blivande kejsaren svarade lugnt. ”Var finns kanonerna”. Därmed inleddes en bana som skulle skaka både Frankrike och övriga Europa i dess grundvalar. Stadskuppen fyra år senare, då Napoleon blev Frankrikes ledare, fördes i hamn genom improvisation och Napoleon visade inte sin starkaste sida den gången. Ändå vann han. Också i Sverige skedde tidens omvälvningar lite på en höft. Gustav IV Adolf störtades visserligen till följd av ett allmänt uppror inom officerskåren men själva gripandet av kungen skedde på initiativ av en mindre grupp officerare för att hindra honom att uppsöka sina anhängare i Skåne. Ingen visste hur omgivningen skulle reagera om kungen arresterades. Redan Gustav III tvingades agera i stort sett spontant för att vinna makten i augusti 1772. Det var i denna turbulenta tid, då inga regler tycktes gälla, som adelsmannen Carl Otto Mörner växte upp och verkade. Om en general kunde bära hand på sin konung och en simpel adelsman från Korsika bli Europas herre, tänkte han, varför skulle då inte en lägre officer, som ändå tillhörde högadeln, på eget initiativ kunna föreslå en ny kronprins i sitt eget land? Sett i detta ljus blir Mörners handlande fullt begripligt och alls inte ett utslag av dårskap.  Om valet sedan var klokt får eftervärlden bedöma.                              

        



[1] Sådana brukar som bekant inte överleva sin historiska gärning särskilt länge.
[2] https://sv.wikipedia.org/wiki/Kungamakare.
[3] Detta var i synnerhet fallet med Richard Neville, Earl av Warwick, den förste som tilldelades epitetet ”kungamakare”. Hans maktambitioner var i själva verket så stora att han tillslut blev avrättad. 
[4] Det var vid en riksdag i Örebro Bernadotte valdes till svensk tronföljare.
[5]  Författaruppläsning av På väg från Stockholm till Göteborg av Lars Widding/inspelad 1989). Citaten ur samme författares Majors avsked är hämtade från en uppläsning gjord 1987.
[6] Det bör förtydligas att von Platen här endast återger vad andra sagt om Mörner, vilket tydligt framgår av hans text. Gustaf von Platen & Tecknar Anders, Fler svenska historier ”hjältar och skurkar”, Kapitlet ”Monsieur, vill ni bli vår konung?” s. 91(Svenska dagbladet 1988).   
[7] Författaruppläsning av Herman Lindqvists biografi Jean Bernadotte, mannen vi valde.