Landskamp på hög nivå

 

Under det senaste seklet har kungarnas roll alltmer övergått från styrande till representativ, en utveckling som kanske både undersåtar och furstar innerst inne uppskattar. Även kungar med i stort representativa uppgifter får dock vara med om intressanta upplevelser.

Vid denna tid på året för hundra år sedan, hösten – vintern 1921, befann sig dåvarande prinsen av Wales, blivande kung Edvard VIII och senare hertig av Windsor, på resa i Indien för att ”popularisera” det brittiska styret inför dess invånare. Det var strax efter första världskriget och trots ekonomiska problem och allmän trötthet efter de många påfrestningarna började livet trots allt, åtminstone i den 27årige prinsens ögon, återvända i något så när normala fåror. Det var inte med odelat positiva känslor den unge fursten gav sig av på sin resa. Risken fanns att frihetsledaren Gandhi, som i engelsmännens ögon i stort sett inte var annat än rebell, på något sätt skulle försöka förstöra denna chans till PR för sitt lands europeiska överhet.[1] Prins Edvard drog dock iväg med sitt stora följe och anlände per båt till Bombay i mitten av november.[2] Enligt hertig Windsors memoarer blev resan i stort sett en succé även om det, nästan bokstavligt, förekom en del smolk i bägaren. Enligt hertigen hade Gandhis anhängare låtit sprida ut att myndigheterna ämnade förgifta den mat som av tradition gavs till de fattiga då en hög representant från brittiska moderlandet kom på besök. Vidare hade man utlyst generalstrejk bland indierna, något som bara delvis lyckades eftersom många trots allt fann det spännande att Storbritanniens tronföljare och därmed deras blivande kejsare hälsade på. De som hållit sig borta vid själva intåget i en stad kom gärna fram när den höge gästen ägnade sig åt någon intressant sport, till exempel hästpolo. I sina memoarer konstaterar hertigen, apropå det storstilade avskedstagandet vid rundresans slut: ”om någon, när jag lämnade Karachi, medan en regementsmusikkår på kajen skrällde fram ´God save the King´ hade försökt intala mig att allt detta skulle gå förlorat under min livstid, skulle jag ha trott att han var vansinnig”.

Så fortsattes färden mot Japan. Där inträffade en händelse som kan tjäna som typexempel på diplomatisk finkänslighet mellan gäst och värdfolk. Japans högste ledare var vid denna tid, åtminstone till namnet, prinsregenten blivande kejsar Hirohito, samme man som skulle proklamera sitt lands kapitulation efter atombomberna 1945. Nu, våren 1922, uppstod emellertid helt andra svårigheter. En dag föreslog regenten att hans engelske gäst skulle ta en paus från all tröttande representation och spela ett parti golf, vilket Hirohito påstods ha lärt sig under ett besök i England året innan. Prins Edvard tackade naturligtvis ja. De båda furstarna spelade dubbel tillsammans med en engelsk amiral och en professionell spelare från värdlandet. Mycket snart visade sig att Japans blivande kejsare icke behärskade den skotska nationalsporten. Å andra sidan förde han sig som en god spelare och uttryckte stor glädje då han slutligen lyckades träffa bollen. De engelska gästerna insåg att något måste göras. Såväl prinsen som amiralen såg därför noga till att få bollarna utanför banan, varvid amiralen tjänstgjorde som protokollförare. Hertigen av Windsor konstaterade senare att protokollet ”vittnar om ett anmärkningsvärt jämt parti”. Några dagar senare besegrade emellertid den gudomlige Hirohito den avlägsne ättlingen av huset Plantagenet i konsten att fånga änder medelst långskaftad hov. Sålunda skildes de båda potentaterna med ömsesidigt bevarad ära och, kan man hävda 1-1 i landskamp.[3]                  

---

[1] Det märks en, i och för sig helt naturlig, tendens hos hertigen att i sin berättelse framhålla engelsmännens –britternas positiva arbete för Indiens administrativa och kulturella utveckling. Landets invånare betecknas också genomgående som ”infödingar”. Något mer uttalat rasistiskt eller allmänt föraktfullt drag kan dock inte spåras hos hertigen, som bland annat framhåller att Gandhi, även om han ogillade prinsens besök, som alltid gjorde vad han kunde för att undvika våldsamheter. 

[2] Som illustration till den oerhörda apparat som igångsatts för prinsens indiska rundresa kan nämnas att tre tågsätt ingick i hans följe: hans personliga där naturligtvis också sviten reste, ett för pressfolk och postanställda, samt ett för de praktvagnar och hästar som begagnades under delar av resan. 

[3] Denna text bygger på En konungs liv, hertigen av Windsors memoarer(svensk översättning 1951), kapitlet ”den mest lysande juvelen”, s. 157-175.

En kristen Oidipus och en skuldtyngd usurpator

 

Oidipuskomplex är ett allmänt känt begrepp, men hur många kan på rak arm historien bakom? Kanske man vet att Oidipus var en mytisk kung i den grekiska antiken som sägs ha mördat sin far och gift sig med sin mor. Men hur många känner till namnet på Oidipus´ föräldrar, vad hans barn hette eller vilken statsstat han regerade? Själva begreppet ”Oidipuskomplex” är för övrigt felkonstruerat – det förutsätter att man åtrår sin mor och hyser aversion mot sin far. Konungen i Sofokles´ drama har dock inga sådana känslor. Den man han i ett gräl vid landsvägen råkar slå ihjäl är för honom en total främling och kvinnan han strax efteråt gifter sig med är änkedrottning i det hemsökta Thebe, som Oidipus löser ur förbannelsen. Till tack mottar han rikets krona och dess drottnings hand. Att hon är hans mor framkommer först senare, liksom att mannen som han dräpt är hans fader.[1]   

Även den katolska världen har emellertid sin egen Oidipusgestalt, sankt Julianus Hospitator.  Detta mytiska och sannolikt påhittade helgon sägs ibland ha kommit till världen i dagens Frankrike, ibland Belgien, ibland Italien. Det tycks också råda tvivel om hans födelsetid, 300-talet-700-talet e KR har angivits. Man är dock överens om att han var av adlig börd och att familjen var rik. Då Julianus, som vi kanske kan misstänka ursprungligen hette Julius eller Jules, föddes besöktes familjen enligt legenden av tre häxor eller spåkvinnor som förklarade att pojken var dömd att en dag döda sina föräldrar. Fadern beslöt då att döda sonen men hejdades av sin hustru. Julianus fick leva och stanna kvar hos familjen. Han växte upp till en vacker, ståtlig yngling men märkte tidigt att något inte stämde – modern hade en tendens att börja gråta då hon såg på honom. Då han var tio år frågade Julianus en dag sin mor vad som var fel. Hon berättade då sanningen om förbannelsen. Pojken beslöt genast att fly och hamnade så småningom hos en furste i dagens Frankrike eller möjligen Spanien.[2] Med tiden blev han en god riddare och gifte sig med en förmögen änka. Åren gick. En dag beslöt Julianus föräldrar att besöka sin son i hans nya hem. Efter en lång vandring nådde de en stad där en kvinna, som visade sig vara deras svärdotter, bjöd dem husrum. Hon berättade att hennes make var på jakt och snart väntades hem. Överlyckliga att snart få träffa sin son lade sig föräldrarna att sova. Detta visade sig ödesdigert. Riddar Julianus hade nämligen under jakten i skogen mött en man som uppgav att hans hustru just begick äktenskapsbrott med en främling, i hans egen bostad! Den rasande krigaren störtade genast hem och fann, som han trodde, hustrun fridfullt sovande vid en annan mans sida, varpå han utan betänkande omedelbart stack ihjäl de båda gästerna.[3] Den förfärade hustrun berättade då vilka de var – spådomen hade gått uppfyllelse!

Den förtvivlade Julianus reste nu på pilgrimsfärd till Rom men stannade på vägen vid en stor flod, där han tycks ha utkorat sig själv till ett slags kombination av hotellvärd, läkare och färgkarl till tjänst för resande. Återigen går berättelserna isär angående det fortsatta händelseförloppet. Enligt en version skall djävulen åter ha uppenbarat sig för den stackars mannen och i skepnad av en pilgrim slagit sönder hans ”hotell”, allt i avsikt att hindra Julianus att få förlåtelse av Gud för mordet på föräldrarna. Då Jesus följande dag uppenbarar sig, även han i en pilgrims skepnad, vägrar Julianus förstårligt nog att släppa in honom. Sedan han väl igenkänt Frälsaren släpper han dock in denne och erhåller så förlåtelse för sin synd. Enligt en annan version skall Julianus istället ha tagit hand om en spetälsk under hans sista dagar, varpå dennes ande lovat att inför Herren vädja för hans frälsning Hursomhelst, Julianus får i båda fallen förlåtelse för föräldrarnas död.[4] 

Det är svårt att skilja myt från verklighet i denna berättelse. Den engelske medeltidshistorikern Alison Weir avfärdar Julianus som med stor sannolikhet helt mytisk. Icke desto mindre har detta helgon dyrkats sedan senmedeltiden särskilt i Frankrike och Italien men även i Nederländerna. Han betraktas både som barnlösa pars och vandrares beskyddare men också, med tanke på hans omtalade jaktlycka, som jägarnas. Därtill är han även cirkusartisternas speciella helgon och, kanske mer förstårligt, mördarnas. Hans dag i helgonkalendern är 12 februari.[5]

En av de kungar som under medeltiden tycks ha hyst ett speciellt intresse för sankt Julianus var den beryktade Rikard III av England. I en tidebok som tillhört kungen finns en särskilt bön riktad till helgonet, antingen skriven av kungen själv eller någon av hans förtrogna. Kungen ber helgonet att befria honom från ”de lidanden, sorger, frestelser och svagheter” som plågar honom, att göra honom delaktig av Guds nåd, och att avvärja fiendernas anslag.[6] Rikard hade visserligen inte mördat sina föräldrar men beskylldes allmänt för att ha stulit sin brorsons tron och för att ha låtit mörda både denne och hans yngre bror i Towern. Under hans tid som protektor eller förmyndare för brorsonen hade dessutom tal hållits med innebörden att den nyligen avlidne Edvard IV inte skulle haft rätt till tronen eftersom hans mor varit otrogen med en ofrälse. Dessa rykten var inte nya men gynnade onekligen Rikards försök att tillskansa sig tronen efter broderns död. Var bönen till Julianus i tideboken en självbekännelse om skuld? Om bakgrunden till detta skall berättas mer en annan gång.                              

---

[1] I psykologiskt avseende vore det mer passande att uppkalla ett känslokomplex efter någon av figurerna i exempelvis ”Hamlet”.

[2] Som ofta i fråga om helgonlegender finns det olika versioner av förloppet. En version säger att Julianus fått veta sitt hemska öde av en hjort under en jakttur i skogen. Då hjortar sällan kan tala har jag föredragit berättelsen där modern avslöjar sanningen. I berättelsen om Oidipus befaller fadern att sonen skall dödats efter oraklets spådom, men en god herde för honom i stället till Korinth, vars kung uppfostrar pojken som sin son. Sedan oraklet i Delfi en dag avslöjat för Oidipus att hans öde är att döda sin far och äkta sin moder, flyr han Korinth och möter på vägen en man som han kommer i gräl med och dödar. Det visar sig vara hans far. Som synes finns det både stora likheter och skillnader mellan de två legenderna. 

[3] Det framgår uppriktigt sagt inte på vilket sätt Julianus skall ha dödat sina föräldrar. Med tanke på omständigheterna anser jag det troligast att han stack eller möjligen högg ihjäl dem. I efterhand måste man säga att den gode krigaren handlade något överilat, kanske han just då led av ”en allvarlig psykisk störning”, som försvararna i vår tid brukar hävda i domstolen. En annan osäker punkt är i vilken skepnad djävulen uppenbarade sig för Julianus i skogen - kanske det återigen var i form av en hjort. Jag har dock föredragit det mer naturliga, en främmande man. 

[4] Onekligen ett lyckligare öde än det som bestås Oidipus i Sofokles´ drama.

[5] Denna text bygger huvudsakligen på Julian the Hospitaller - Wikipedia. Jag vill också rikta ett speciellt tack till min lärde ”mejlvän” historikern Dick Harrison, som på förfrågan lärde mig helgonets svenska namn samt i vilken del av Europa han främst dyrkas.

[6] Alison Weir, Richard III and the Princes in the Tower(2014), s. 131-32.

"Den angenämaste av kungens horor" - Jane Shore, älskarinnan som var älskad.

 

Vilken av alla kungliga älskarinnor/älskare genom tiderna är den mest kända? Ställer man den frågan till svenskar blir svaret oftast Axel von Fersen. Vi associerar med andra ord inte till våra egna kungligheters snedsprång utan till en svensk greve som hade en affär med Frankrikes i våra dagar mest kända drottning. Det är kanske inte så underligt. Visst har det funnits svenska kungar som haft förbindelser utanför äktenskapet men mycket få av dessa kvinnor har varit vad man skulle kunna kalla ”heltidsanställda mätresser”. Vasatidens frillor var snarare sambos åt sina kungar eller prinsar tills dessa gifte sig eller hittade andra tillfälliga partners. Att efter giftermålet inleda förbindelse med en annan kvinna förekom i princip inte under Vasatiden. Gustav Adolf kan möjligen ha unnat sig någon kortare relation efter sitt giftermål 1620 men det rörde sig i så fall just om kortare förbindelser och ingen sådan har gjort sig ett namn som kunglig älskarinna.[1] Det dröjde till 1700-talet innan seden att hålla sig med en maïtresse en titre på allvar fick insteg vid svenska hovet. Den mest kända i kategorin är Hedvig Taube, Fredrik I:s vackra men som det verkar ganska olyckliga älskarinna. Karl XIII och till och med den fridsamme Adolf Fredrik unnade sig ”fritidsnöjen” av det slaget men dessa kvinnor gjorde sig knappast några stora namn som kungliga mätresser, i stil med tillexempel Pompadour i Frankrike. Oscar I:s Emily Högkvist är däremot ett bekant namn. Sverige är alltså inte precis de kungliga mätressernas land. Företeelsen förknippas vanligen med just Frankrike, där den i princip förekommer från medeltiden till revolutionen men också under Napoleon. Även England uppvisar ett antal intressanta öden inom kategorin kungliga mätresser. Den mest kända i våra dagar är kanske Nell Gwynne, skådespelerskan som lär ha varit Karl II:s favorit bland hans otaliga snedsprång under senare delen av 1600-talet. En medeltida motsvarighet till henne är Jane Shore på 1400-talet, den ende av vällustingen Edvard IV:s många älskarinnor som på allvar lär ha vunnit hans hjärta.   

Som så ofta vet man inte mycket om Janes bakgrund, annat än att hon inte hette Jane utan Elisabeth. Eftersom hon är känd under sitt smeknamn i historien kommer hon dock att kallas Jane här. Hon var dotter till John Lambert, en rik köpman i London och tros vara född någon gång under perioden 1445-50.[2] Med tanke på hennes senare rykte för spiritualitet och begåvning måste familjen ha satsat på hennes uppfostran. Detta var uppenbarligen en flicka som det lönade sig att utbilda. Jane anses tidigt ha dragit till sig omgivningens uppmärksamhet för sin mjuka och behagfulla utstrålning. Enligt sentida uppgifter skall hon ha betecknats som ”The Rose of London”. Många förnäma personer kom på besök till hennes far och det är möjligt att Jane genom att iaktta dessa lärde sig hur en dam skulle föra sig i den förnäma världen. En av dessa gäster var lord William Hastings, kung Edvard IV:s bäste vän, vilket kanske ger en antydan om hur Jane slutligen hamnade i den kungliga sängen.[3] Möjligen i känslan av en förestående olycka gifte master John nu bort sin dotter med en man ur hennes egen klass, guldsmeden William Shore. Det visade sig dock vara ett misstag. Att han var över tio år äldre än sin hustru var i och för sig något en kvinna måste räkna med – få äktenskap ingicks av kärlek under medeltiden men guldsmeden var dessutom impotent. Äktenskapet upplöstes 1476 med motiveringen att det aldrig fullbordats. Shore gav sig av på en handelsresa till Nederländerna och försvinner därmed ur historien. Det egendomliga är att påven i Rom personligen engagerat sig i annulleringen av en okänd engelsk borgarhustrus äktenskap. Slutsatsen är ganska tydlig: Någon med inflytande har dragit i trådarna, antingen på uppmaning ”från högsta ort” eller har kungen själv tagit hand om saken. Edvard IV hade fattat sitt beslut – denna dam skulle bli hans och vad mera var, denna gång var det allvar. Detta skulle inte bli något tillfälligt litet äventyr utan ett bestående förhållande. Jane Shore var nu mellan 25 och 30 år.

Att vara Edvard IV:s mätress var, som redan antytts, normalt inte någon framtidsanställning. Med vår tids synsätt bar sig kungen milt uttryckt simpelt åt mot kvinnor: Edvard inledde helt enkelt ett sexuellt förhållande med den kvinna han för tillfället åtrådde, brukade henne så länge han behagade och skickade sedan iväg henne efter en kortare eller längre period, ofta genom att ge bort henne till sina närmaste förtrogna vid hovet. Av vilket stånd de var eller om de var gifta var likgiltigt. Idag skulle detta leda till minst sagt upprörda kommentarer i sociala medier. Å andra sidan lär kungen aldrig ha våldtagit någon kvinna – de drogs till honom lika mycket som han till dem. Han var lång, ståtlig och charmig och omgavs dessutom av den hjältegloria som tillkommer en framgångsrik soldat eller, i våra dagar, en känd skådespelare. Då han på våren 1471 återvände till England efter en kortare tid i exil sägs det att många gladde sig åt hans återkomst, särskilt de köpmän som av sina hustrur övertalats att bistå honom med pengar. Våren 1476 hade emellertid Edvard IV:s sol passerat zenit.[4] Mannen som femton år tidigare framstått som samlande kraft i det politiskt splittrade England hade i själva verket lyckats göra sprickan vidare än någonsin. Då kampen tidigare stått mellan olika släkter med gemensamt ursprung var nu den närmaste kungafamiljen uppdelad i fraktioner vilka misstänksamt bevakade varandra, förtalade varandra och ibland hotade med revolt. Kungens gamle mentor och köttslige kusin, ”kungamakaren” earl Warwick, hade några år tidigare stupat som förrädare och nu verkade turen ha kommit till Edvards äldste kvarvarande bror, hertig George av Clarence, att ställa till med tråkigheter. Mycket av det onda kunde dessutom hänföras till kung Edvards lagvigda hustru Elisabet Woodwille, vars vidsträckta släkts uppstigande till makten väckt högadelns hat och avund. Även den uthålligaste krigare och furste skulle i ljuset av allt detta ha känt behov av vila och avkoppling Jane Shore gav kung Edvard just detta.[5] Filosofen och politikern Thomas More som mötte Jane under senare delen av hennes liv, då han höll på att skriva en bok om Rikard III:s historia, säger att hon var liten till växten med runt ansikte, intelligent, slagfärdig och varmhjärtad. Hennes charm låg mindre i de rent fysiska behagen än i personligheten. Den moraliskt lagde mannen ger Jane det i våra ögon föga smickrande epitetet ”den angenämaste av kung Edvards horor”[6], men tillägger sedan ömsint: ”Av alla de kvinnor kungen hade ett förhållande med var det henne han verkligen älskade. Hon missbrukade aldrig denna förmån”.[7] Äntligen hade Edvard funnit en livskamrat som uteslutande nöjde sig med att vara just kamrat och trevligt sällskap utan att begära egendomar eller guld för sig och sina fränder. Kanske satte detta en särskilt guldkant på de sista åren av hans liv.

På förvåren 1483 förändrades allt. Kung Edvard IV blev hastigt sjuk och avled i början av april. Janes gamle beskyddare lord Hastings som en gång introducerat henne för kungen, kanske i tanke att distansera honom från hans maktfullkomliga drottning, tog nu hand om henne och lär ha blivit hennes älskare.[8] De drogs dock båda in i den politiska storm som uppstod efter Edvards död. Kungens kvarvarande bror, hertig Rikard av Glouchester, hade inte varit närvarande vid hans dödsbädd. Hastings, som fruktade att änkedrottningens släkt helt skulle ta kontrollen över riksstyrelsen, bad honom skyndsamt komma till London. Inom kort syntes emellertid tecken på att hertigen siktade högre än att bli förmyndare för den omyndige prinsen av Wales. Änkedrottningen sökte skydd inom kyrkans fredade hägn och Hastings, som förblivit obrottsligt lojal mot sin döde väns minne, sökte kontakt med henne genom Jane. Vid ett dramatiskt rådsmöte i Towern i juni 1483 arresterades plötsligt Hastings samman med en grupp andra män och avrättades bara några timmar senare på den beryktade ”the Green” vid fästningens kapell, utan någon som helst dom och rannsakan under sken av att ha begått förräderi. Också Jane Shore fängslades. På grund av hennes ”skamlöshet” dömde hertig Rikard henne till botgöring utanför St Paul, där hon ålades att vid gudstjänsttid schavottera med en lykta i handen och iförd endast en kjortel, för att sedan gå till Ludgatefängelset vid Fleet Street klädd på samma sätt. Åskådarna, i synnerhet de manliga, lär snarare ha attraherats än känt avsky vid att se den legendariska kvinnan i hennes belägenhet.  Men damen som hade vunnit en kunglig Casanovas hjärta var inte slagen ur brädet. I fängelset mötte hon Thomas Lynom, kungens ställföreträdande juridiske rådgivare.[9] Han blev kär i Jane, lyckades få henne på fri fot och trots hertigens(nu kung Rikard III:s), motstånd gifte de sig. Efter Henrik VII:s maktövertagande förlorade Lynom sin höga tjänst men fick senare en liknande befattning vid kronprinsens råd i gränstrakterna mot Wales. Hans hustrus politiska roll var däremot över. Jane Shore avled omkring 80 år gammal 1526 eller 1527 och begravdes i Hinxworth Church i Hertfordshire. Ättlingarna till den dotter hon efterlämnade i sitt andra äktenskap blev parlamentsledamöter in på 1600-talet. Vid tiden för Janes död hette Englands kung Henrik VIII. Han skulle snart leda sitt rike in på nya omvälvande vägar, delvis som en följd av sin kärlek till en kvinna långt mer dominerande och ambitiös för egen del än vad Jane någonsin varit. Detta utesluter inte att kung Edvards godhjärtade väninna är värd sin särskilda plats i historien.[10]       

      

---

[1] Den utomäktenskaplige sonen Gustav Gustavson av Wasaborg föddes 1616. Modern hette Margareta och var dotter till en holländsk köpman.

 

[2] Wikipedia uppger omkring 1445 medan Alison Weir anger födelseåret till omkring 1450.

[3] Det finns olika versioner av hur Jane drog kungens blickar till sig.  Hon påstås av och till ha tjänstgjort som hovdam hos hertiginnan av Glouchester då denna dam kom på besök till London. Det är dock svårt att förstå hur en kvinna ur borgarståndet, om än aldrig så spirituell och behagfull, av egen kraft kunnat nå en så relativt hög ställning hos kungens svägerska, som dessutom normalt inte vistades vid hovet. Teorin att kungens bäste vän gjort sin av kvinnor alltid intresserade herre uppmärksam på detta nya byte förefaller mig mer sannolik.    

[4] Kungen hade faktiskt solen som sin personliga symbol. Anledningen var att han vid nyheten om sin fars och äldste brors avrättning kring nyår 1460 skådat tre solar på himlen, två av dem vädersolar. Han tog detta som ett tecken att de tre kvarvarande bröderna av huset York var utsedda att härska över England.

[5] Frågan hur ”Jane” fått sitt smeknamn tycks inte gå att avgöra. Min kvalificerade gissning är att det var kung Edvard själv som gav henne det, kanske för att skilja henne från sin hustru som ju hade samma förnamn som den nya älskarinnan. Kanske ville kungen markera äganderätt genom att ge mätressen ett egenkonstruerat alias eller tvärtom skapa större intimitet genom att ge sin käresta ett ömsint smeknamn. Napoleon, även han berömd krigare och ökänd kvinnokarl, brukade på samma sätt ge sina erövringar egennamn, inte minst kejsarinnan ”Josephine” själv.  

[6] ”The merriest of the Kings harlots”. Ordet harlot kan närmast översättas med det mer gammalmodiga epitetet sköka.

[7] Ungefärlig översättning från Weir.

[8] Det är möjligt att Jane och Hastings, efter tidigare mönster vid hovet, av och till umgicks medan kungen ännu var i livet.

[9] Solicitor General for England and Wales - Wikipedia. Som den uppmärksamme läsaren kommer att märka stavas namnet på Janes andre make med n, Lynon, i listan över juridiska ombud för kronan. Här stavas det dock som i artiklar och böcker som behandlar hennes öde, Lynom.

[10] Denna text bygger huvudsakligen på Jane Shore - Wikipedia Och på Alison Weir, Richard III and the Princes in the Tower(1992/2014), kapitel 5 och 9.