söndag 10 juni 2018

"Ut med talmannen", mötet i bondeståndet 29 november 1755.


Stämningen måste ha varit sammanbiten redan när de kring 400 medlemmarna av bondeståndet kom in i sin samlingslokal i Bondeska palatset i Stockholm denna morgon i november 1755. För talmannen Olof Håkanson och ståndets sekreterare var det emellertid inte något särskilt med detta möte. Man skulle bara utse några representanter till den stora delegationen till kungen med ständernas svar på majestätets preposition angående hans maktbefogenheter. Förmodligen kände sig talmannen lättad: Äntligen var den långa debatten om den exakta ordalydelsen i ständernas betänkande avklarad. Men det fanns de i församlingen som tänkte annorlunda. De ansåg sug ha blivit överkörda av både sin egen talman och de andra stånden. Nu skulle de minsann framföra sina synpunkter på ”herrarnas” beteende, sin egen talman medräknad.

Stämningen hade varit spänd den dryga månad riksdagen hittills varat. Den mest brännande frågan gällde kungamaktens ställning i förhållande till rådet och ständerna. Sedan drygt 30 år tillbaka, efter Karl XII:s död 1718, hade kungens maktbefogenheter varit starkt beskurna. Detta hade fungerat relativt friktionsfritt så länge man haft en äldre monark, mer intresserad av fysisk njutning av olika slag än av makt. Sedan man fått en visserligen fridsam och godmodig men dock yngre furste, Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp på tronen och framför allt en drottning med minst sagt stora maktambitioner, hade emellertid en tydlig förändring inträtt. Enligt grundtanken i 1720-års regeringsform, som återkom i flera sammanhang i författningsparagraferna, skulle kungen styra riket ”med och således icke utan än mindre emot rikets råds råde”.[1] Frågan vad detta egentligen innebar ledde ständigt till nya kontroverser. Enligt rådet betydde det att kungen reservationslöst måste finna sig i deras beslut. Adolf Fredrik hävdade å sin sida att han åtminstone måste ha rätt att uttrycka sin mening och diskutera med rådet. Följden blev att i stort sett vilken fråga som helst, från det rätta sättet att uppfostra kungabarnen till vilka vagnar som hade rätt att komma in på inre borggården vid Stockholms slott, regelbundet hotade att leda till regeringskris. När nu ständerna samlades i oktober 1755 visste alla att frågan om kungens kontra rådets rättigheter måste få sitt avgörande. I en skrivelse till ständerna uttryckte rådet irritation över att kungen överhuvudtaget framförde sin åsikt i frågor där de själva kommit fram till ett majoritetsbeslut: Det var rådet som bestämde, punkt.  Adolf Fredrik undrade stillsamt vad han i så fall hade att göra som svensk kung: Var hans ord mindre värt än en vanlig undersåtes, som ju ändå hade rätt att säga sin mening? Då kunde han lika gärna abdikera. Någon önskan att införa kungligt envälde hade han inte, försäkrade han upprepade gånger. En grupp om tvåhundrafemtionio riksdagsledamöter ur alla fyra stånden satte sig nu att granska rådsprotokoll och skriftväxling mellan kungen och rådet från de senaste åren. En intensiv kampanjverksamhet sattes igång från båda sidor. Varken kungens anhängare eller det i rådet styrande hattpartiet använde vad vi skulle kalla demokratiska metoder för att få sin vilja igenom. Mutor, hot, uteslutande av för de styrande misshagliga riksdagsmän samt arresteringar förekom. Skillnaden var att hattarna med sitt maktmonopol hade långt större möjligheter att tysta sina opponenter än vad dessa i sin tur hade, en förmån som hattarna för sin del till fullo utnyttjade.  Granskningskommissionens betänkande om kungens maktbefogenheter lades fram för de övriga riksdagsmännen i mitten av november. I stort innebar det att kungen måste böja sig för rådets beslut utan diskussion. Det ålåg nu de fyra stånden att var för sig avgöra hur de ställde sig till utlåtandet. Som ofta tycks vara fallet i politiken kom diskussionen att röra sig mera kring detaljfrågor än själva saken. Att Adolf Fredrik måste finna sig i riksrådets beslut kunde en majoritet av ständermännen acceptera, men exakt hur borde texten formuleras? Särskilt präster och bönder ogillade vissa uttryck i betänkandet: Var det nödvändigt att definiera ständerna som ”allena maktägande” eller att hävda att kungens ovilja att reservationslöst följa rådets önskningar försatt riket i ”en vådlig belägenhet” och ”bedrövat” ständerna? Prästeståndet ansåg att det räckte att säga att landet försatts i en ”bekymmersam belägenhet” och ständernas sinnen ”oroats”. En delegation präster sökte nu upp bönderna för att få dem att ansluta sig till de mildare formuleringarna. I bondeståndet fanns en del representanter som mer aktivt verkade för kungens sak, vare sig det berodde på politisk övertygelse eller mutor i form av starka drycker eller en pris snus ur konungens egen snusdosa vid audienser på slottet, Överhuvudtaget var bönder kända för sin kungatrohet: Kungamakten betraktades av många som ett skydd mot adelns välde, De mest slipade av kungens anhängare hade redan uteslutits eller på annat sätt tystats av ståndets talman, hattpolitikern Olof Håkansson från Blekinge och hans närmaste man, sekreteraren Paléen. Deras sätt att hantera meningsmotståndare hade redan skapat misstämning i bondeståndet. När nu prästerna anlände med sitt förslag till ändringar i utlåtandet om kungens maktställning, var det inte svårt att få en majoritet av bönderna att, mot talmannens önskan, instämma i deras förslag. Därmed hade två stånd, adel och borgare, antagit den ursprungliga versionen medan präster och bönder antagit en mjukare formulerad variant. Borgarna, som helt stödde hattarnas hårdare linje, började genast ansätta prästerna att ändra sig. Slutligen enades man om att tala om ständernas ”bedrövade och oroliga sinnen”, samt ”rikets vådliga och bekymmersamma belägenhet”. Därefter uppmanades bönderna av en påstridig delegation från borgarna att ansluta sig till denna tredje variant. Starka protester hördes: Prästernas första förslag borde gälla! Enligt böndernas protokoll från sammanträdet 28 november 1755, kom man dock slutligen överens om den nya versionen. Med tanke på den pressade och hätska stämning som rådde, är det å andra sidan möjligt att alla inte förstått vad som beslutats eller kanske rentav att hattarna förfalskat protokollet.[2] Senare på kvällen besökte några av de kungavänliga bönderna slottet. Adolf Fredrik var bettryckt över händelsernas utveckling och uttryckte tvivel huruvida allt verkligen gått rätt till vid omröstningen i bondeståndet. Talmannen hade uppenbart inte följt kutymen i dylika lägen menade han. Tillslut brast kungen i gråt över hur han och hans vänner behandlades. Vare sig detta var spel för gallerierna eller tårar av uppriktig frustration och sorg fick de effekt. Flera av gästerna började gråta. En bonde från Värmland vid namn Lars Larsson gjorde mer än så. ”Vilka skurkar de är”, utbrast han och syftade på hattpartiet, ”Så samvetslösa att en så nådig kung gråter”[3]      

Det var i denna stämning som bondeståndet samlades på morgonen 29 november 1755. Mötets enda syfte var som sagt att utse representanter till den delegation med medlemmar ur alla stånd som skulle överlämna riksdagsbeslutet om kungens maktbefogenheter på slottet. Då talmannen frågade om han själv fick välja böndernas representanter, krävde Lars Larsson och några till att man på nytt skulle votera om ordalydelsen i utlåtandet. När Olof Håkansson påpekade att saken avgjorts dagen innan blev stämningen ännu hätskare. Man krävde att protokollet från gårdagen skulle läsas upp: Vad hade egentligen beslutats? När det visade sig att protokollet inte skrivits ut steg temperaturen ytterligare. Talmannen påpekade att ständernas arbete inte fick hindras. En av opponenterna vände sig till honom: ”Kungen klagar och ingen rätt får han. Vi klagar och ingen rätt får vi. Det vållar du, din skälm, Du ska inte vara vår talman. Du ska ut”. "Ut med talmannen", instämde flera röster De upproriska kastade  sig över både talmannen och sekreteraren. medan andra försökte skydda dem. En bonde stämde upp en psalm för att dämpa stämningen men så snart den var sjungen satte oväsendet igång igen: "Fan ta dig, din skälm. Du ska ut, ropades det åt Olof Håkansson.  Då uppenbarade sig plötsligt lantmarskalken, Axel von Fersen, i rummet,[4] Han och de andra som väntade på bönderna för besöket hos kungen hade hört larmet och undrade vad som stod på. Talmannen var dödsblek och hans bord kullvräkt Paléen hade dragit värjan. Flera ansikten var blodiga. Fersen befallde tystnad och frågade om inte bönderna accepterat jämkningen mellan präster och borgare föregående dag. Sedan detta bekräftats utsågs bondeståndets representanter i delegationen till kungen och avtågade. Allt detta till följd av oenighet om den exakta formuleringen i ett dokument, en detaljfråga som i sig inte påverkade själva huvudsaken, frågan om kungens maktbefogenheter, eller snarare avsaknad av sådana, i förhållande till ständerna. Fär att utreda vad som hänt i bondeståndet tillsattes några dagar senare en kommission med representanter ur alla stånd, dock uteslutande hattar. Denna domstol skulle i sinom tid skapa ett rent skräckvälde, vilket aktivt bidrog till den dramatiska urladdning som briserade sommaren 1756.[5]                              

         



[2] Teorin om en förfalskning är min egen.
[3] Citaten återges i något moderniserad form i förhållande till Sahlbergs bok(s.50-51).
[4] Far till Marie Antoinettes förtrogne. Lantmarskalken var adelns talman vid riksdagarna.
[5] Denna text bygger på Gardar Sahlbergs bok Mera makt åt kungen, revolutionsförsöket 1756(1976), kapitel 2/3.