fredag 29 juni 2018

Liten gnista tänder ofta stor brand


Dagen var säkert varm, kanske det till och med var åska i luften. Jag har visserligen inte hittat någon direkt uppgift om hur vädret var men man föreställer sig gärna att det var en varm kvalmig dag. Först och främst var det försommar, en tid som förknippas med sol och värme. För det andra antyder händelseförloppet i sig nästan att vädret var varmt. Det är helt enkelt svårt att tänka sig att man haft kraft att göra det som faktiskt skedde om det varit regn, kall blåst och snö i luften. Vilka atmosfäriska förhållanden som än rådde rent vädermässigt, står det klart att stämningen på mötet i Prag måste ha varit het 23 maj 1618. Den andliga atmosfären i tyskromerska riket hade länge varit kvalmig och de som hade god hörsel hade länge hört det svaga dundret i fjärran. Denna dag skulle urladdningen slutligen komma. Det var förvisso inte första gången oenighet i fråga om religion ledde till oroligheter i Europa. Sedan reformationen ett århundrade tidigare hade flera europeiska länder, i synnerhet Frankrike och England, skakats av stridigheter som alla, åtminstone delvis, haft sitt ursprung i religiösa tvistigheter. I Frankrike rörde sig om regelrätt inbördeskrig som också involverade andra europeiska makter. Dessa konflikter hade dock i stort sett varit lokalt betingade och man hade lyckats hålla dem något så när inom det egna rikets gräns. Det som hände i Prag i maj 1618 skulle utlösa en storkonflikt. Att det blev just de tyska oroligheterna som utlöste trettioåriga kriget beror förmodligen på att ”det heliga romerska riket av tysk nation” var speciellt sårbart för inre slitningar. Även om dåtidens Europa, som Englund påpekar, var långt mer uppsplittrat i småstater och enklaver, med olika lojaliteter och samhörighetsband i diverse riktningar än våra dagars, trots alla slitningar, i de flesta fall fast organiserade länder med tydliga gränser och klart fastställda befogenheter i fråga om förvaltning och maktutövning, utgjorde tyskromerska kejsardömet ändå ett särfall. Riket, eller snarare sammanslutningen, bestod av närmare 2000 enheter, allt från regelrätta länder som kurfurstendömena Sachsen eller Bayern, till små byar, delar av byar eller kanske bara en fristående borg.[1] Inom detta lapptäcke av stater, städer och grevskap levde omkring 20 miljoner människor av olika språk, religion, etniciteter och lojaliteter, alla på papperet underställda ”kejsaren”, utan att man närmare specificerade vad denne potentat egentligen var kejsare över: En av hans titlar var den vid det här laget minst sagt anakronistiska benämningen ”Konung av Jerusalem”.[2] Bortsett från religionsfrågan, nog så viktig i en tid då tanken på ateism eller individens fria val i det närmaste var en omöjlighet, hade man också att räkna med oenigheten mellan kejsaren, som önskade stärka sin makt inom riket och furstarna, som strävade att öka sin självständighet i förhållande till ”centralmakten i Wien eller Prag. Dessutom fanns som alltid striden mellan hög och låg, mellan ”herrarna” och deras underlydande. Men eftersom religionen spelade en så pass viktig roll för folk i allmänhet, blev det den som kom att utgöra konfliktens ansikte utåt. 1555 hade man vid religionsfreden i Augsburg beslutat att religionen i de olika tyska staterna skulle avgöras av respektive statsöverhuvud: Furstens religion bestämde vilken riktning som skulle gälla i territoriet. Denna relativt praktiska ordning började rubbas i och med den katolska motreformationen. År 1608 gick en samling protestantiska furstar samman i en union, varpå katolikerna bildade en ”liga”, dvs. förbund. Båda sidor förklarade visserligen att de gjort detta endast i självförsvar men den politiska temperaturen steg nu oundvikligt och framåt slutet av 1610-talet var läget mycket spänt i tyskromerska riket. I den situationen anlände ett antal protestantiska adelsmän från Böhmen(dagens Tjeckien), till Prag för att diskutera och uttrycka sitt missnöje med kejsarens politik. Det gällde inte bara striden mellan katolskt och protestantiskt utan även krav på större frihet för Böhmen i förhållande till kejsarmakten. På morgonen 23 maj 1618 sprang plötsligt en större grupp protestanter(i flera bemärkelser), upp till det kejserliga palatset. Man tog sig in i ståthållarnas arbetsrum och kastade, under mycket ropande och buller, helt sonika ut två ämbetsmän och en sekreterare genom fönstret, sjutton meter ovanför marken.[3]  De tre olyckliga föll i vallgraven men överlevde, tack vare ihärdiga böner till jungfru Maria enligt dem själva, därför att de landat på en sophög, ansåg upprorsmännen. De kunde möjligen också ha hamnat på en bunt byråkratiska akter från det egna kansliet. Hur som helst, de överlevde. Upprorsmännen valde nu den protestantiska unionens ledare Fredrik av Pfalz till böhmisk konung, vilket kejsar Ferdinand naturligtvis inte kunde acceptera. Hans trupper slog ned revolten, samtidigt som farliga drömmar välvdes om att kanske kunna göra katolicismen till allenarådande religion i riket, på samma gång som kejsarmakten stärktes. Detta skrämde både furstarna i riket, oavsett religion och de protestantiska ledarna i länder som Danmark, Sverige och Holland. Så utvecklades vad som börjat som ett lokalt uppror till ett krig, som med kortare avbrott skulle pågå i trettio år och förhärja stora delar av Centraleuropa.[4]



Om det trots allt vilar ett drag av tragikomisk fars över den händelse som blev upptakten till trettioåriga kriget, är så ingalunda fallet med den händelse som nästan exakt 296 år senare, 28 juni 1914, blev upptakten till ”första världskriget”.[5] På morgonen denna dag sköts den österrikiske tronföljaren, ärkehertig Franz Ferdinand och hans gemål till döds under ett besök i Bosniens huvudstad Sarajevo. Attentatsmannen var en ung serbisk student, besatt av tanken på skapandet av ett ”Storserbien”. I motsats till de böhmare som år 1618 angripit kejsarens representanter i Prag och som med säkerhet närmast agerade av en slump, kanske med vissa vaga föreställningar om större självbestämmande för sitt territorium inom tyskromerska riket, drevs den unge mannen i Sarajevo, hans kamrater och inte minst männen bakom dem av klart uttalade nationalistiska föreställningar. Under 1800-talet hade nationalismen växt alltmer i styrka. Tankar om olika rasers samhörighet, delat ursprung och ”gemensamt blod” spelade allt större roll i takt med att flera nya statsbildningar, som Italien och det enade Tyskland såg dagens ljus,, samtidigt som de gamla konstruktionerna osmanska riket och Österrike-Ungern, byggt på resterna av tyskromerska riket, blev allt svagare.[6]  Sammansvärjningen mot ärkehertigen hade kopplingar inom den serbiska statsapparaten, särskilt inom landets militärledning. Trots att Franz Ferdinand varit en minst sagt kontroversiell person, främst på grund av sitt giftermål, beslöt regeringen i Wien att provocera fram ett krig med det lilla Balkanlandet. Man menade att detta var nödvändigt, både för att eliminera Serbien som potentiellt hot och för att bevara Österrike-Ungerns heder inför världen. Man satte därför ihop ett ultimatum till Serbien, som landet med stor sannolikhet skulle avvisa. Regeringen i Wien begärde också hjälp från Tyskland, som samtyckte i tanke att en seger i ett krig med Serbien skulle gynna alliansbrodern, samtidigt som Rysslands ställning på Balkan skulle försvagas, vilket borde ge Tyskland nya möjligheter till expansion. Risken fanns visserligen att Ryssland skulle intervenera till Serbiens försvar men även om man inte direkt önskade krig med Ryssland i Berlin, var man ändå beredd att ta risken. När ryssarna förstod vad som var på gång, varnade man uttryckligen Wien att något anfall på Serbien inte skulle accepteras. England och Frankrike, allierade med Ryssland, såg med oro på möjligheterna till tysk expansion… så spred sig dominoeffekten genom Europa och i augusti 1914 var kriget ett faktum.[7] Den här gången skulle kriget bara pågå i fyra år men dess följder blev långt mer vittgående än motsvarande konflikt på 1600-talet. Ytterst var det skotten i Sarajevo som präglade det följande århundradets utveckling i Europa och övriga världen, med allt vad det innebar av tragedier, blodbad och nya världsordningar på gott och ont. Hur mycket av utvecklingen före 1914 som i sin tur präglats av trettioåriga kriget skall inte diskuteras här, men bägge konflikterna inleddes med lokala utslag av missnöje och frustration. De utgör båda skrämmande exempel på hur lätt ett förödande krig kan startas.       

                                                



[1] Voltaire gjorde sig ännu på 1700-talet l ”Candide” lustig över dessa små, obetydliga slott, vars herrar uppförde sig som vore de mäktiga furstar och med näbbar och klor slog vakt om sina anor.
[2] Denna stad hade redan vid mitten av 1200-talet återtagits av muslimerna..
[3] En sed som lär vara tradition i landet ifråga om misshagliga politiker och byråkrater.   
[4] Redogörelsen för upptakten till trettioåriga kriget bygger på Peter Englund, Ofredsår, Om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt((1993) s. 60-64 och Herman Lindqvist, Historien om Sverige del III ”När Sverige blev stormakt”(1994(, s. 206-211.  
[5] Frågan är om inte både trettioåriga kriget och europeiska sjuårskriget på 1700-talet och kanske också Napoleonkrigen förtjänar beteckningen ”världskrig. De krigförande ländernas olika besittningar medförde att stora delar av världen påverkades även av dessa konflikter.  
[6] Just enandet av Italien spelade stor roll som förebild för de extremnationalistiska serberna. En av deras tidningar hette Piemonte.
[7] För redogörelse för och diskussion kring upptakten till första världskriget, se Clive Ponting Tretton dagar den dramatiska nedräkningen till första världskriget(svensk översättning 2003).

måndag 18 juni 2018

Prinsessan av Vasa, av Anna Sparre





Det är inte så ofta som jag lämnar boktips på bloggen, noga räknat har det såvitt jag minns bara hänt en gång, så det kan väl anses vara dags igen. Häromdagen fick jag ett nytt bevis på Sveriges oförmåga att ta vara på minnet av stora personligheter, i kontrast mot andra länder. Vad som är särskilt genant i sammanhanget är att det rör sig om en svensk kunglighet som efter drygt 400 år är väl ihågkommen i Polen men inte i det land där hon växte upp. Eftersom vi redan avslöjat att det rör sig om en kvinna förstår man att det inte handlar om kung Sigismund, som man i alla fall hör talas om ibland, särskilt om man specialiserat sig på vasatiden. Det handlar istället om hans syster Anna, född i maj 1568, för 450 år sedan, på Eskilstuna kungsgård. I den region i Polen, inte långt från Warszawa där hon småningom kom att residera har 2018 utropats till hennes eget år. På hennes slott hålls olika evenemang, seminarier, historiska tävlingar för unga osv.[1] Tror någon att man i Sverige gjort ens en ansträngning till motsvarande satsning? Icke! I någon mån kan det kanske förklaras med att Anna mot slutet av sitt liv blev en ickeperson i Sverige, på grund av sitt stöd till brodern och landsflykt till Polen efter hertig Karls(Karl IX), definitiva maktövertagande. Likväl är det upprörande att denna starka, stolta, av allt att döma mycket kloka kvinna nästan helt glömts bort i sitt födelseland, särskilt i en tid då kvinnans frigörelse och egenvärde är så aktuellt som nu. Jag har inte funnit någon dokumentär bok om Anna Vasas öde. Däremot har Anna Sparre skrivit en roman, ”Prinsessan av Vasa”(1995), om hennes liv.[2] Boken följer Anna i det närmaste från födelsen till döden men fokuserar särskilt på den svenska tiden. Det är i första hand en människa vi möter, inte en prinsessa. Detta blir särskilt påtagligt under uppväxtåren, när den unga flickan slits mellan moderns ortodoxt katolska tro och den övriga omgivningens mer ”mjuka” syn på Gud och kristendomen.[3] Än mer påtagligt blir det när Anna vid 15 års ålder möter kärleken för första(i realiteten enda), gången. Det är en vanlig tonårstjej vi träffar, med typiska glädjeämnen, sorger och (Inte minst)trots mot de vuxna. När Anna måste närvara vid en väninnas trolovning, samtidigt som hennes egna önskningar motarbetas, tar känslorna överhand och hon stänger in sig på sitt rum: ”Hon uttalade högt sitt förakt och sin avsky för föräldrar, släkt, religion och allt annat inom dessa slottsmurar som höll henne fången”. Vem känner inte igen sin egen tonårstid? Hur mycket som är sant i detta är en annan fråga.[4] Efter hand får politiken en mer framträdande roll i handlingen. Stämningen blir allvarligare, mörkare. Vi upplever de många turerna kring valet av Sigismund till polsk kung 1587 och den senare striden mellan Sigismund och hertig Karl. Här berörs också Annas komplicerade förhållande till sina båda kusiner Sigrid och Gustav, Erik XIV:s efterlämnade barn och deras öden under farbroderns regering. Trots de många omskakande händelserna och trots att personligheten med nödvändighet förändras, förblir Anna genom hela boken en självständig, stark, lärd och klok kvinna, med betydligt vidsyntare uppfattning än sin omgivning i många spörsmål, inte minst ifråga om religion och individens rätt att följa sitt samvete och sitt hjärta.

Anna Sparres bok är väl värd att läsa, både som underhållning, historia och en möjlighet till eftertanke.                 



[1] Dessa uppgifter kommer från populärhistorikern Herman Lindqvist och hans hustru Lilianas Facebook-sudaor 
[2] Anna Sparre har skrivit flera småromaner om kungliga kvinnoöden i historisk tid. Fokus ligger oftast på vasatiden, med bland annat böcker om Karin Månsdotter och Gunilla Bielke. Sparre har även skrivit en bok om Magnus Erikssons hustru Blanche(Blanka), av Namur. Anna Vasa spelar även en framträdande roll i Rune Pär Olofssons romansvit om maktkampen mellan vasabröderna och adeln, som särskilt fokuserar på släkterna Brahe och Sparre.  
[3] Anna var dotter till Johan III och dennes första hustru Katarina Jagellonica. Katarina var troende katolik medan Johan förespråkade en medelväg mellan protestantism och katolicism, särskild framlagd i ”Röda boken”. Under Annas ungdomsår var striden mellan de två huvudriktningarna ännu inte avgjord i Sverige.
[4] Det är möjligt att kärlekshistorien med Gustav Brahe, som spelar så stor roll i Sparres bok, i stor utsträckning är påhittad av Karl IX, som var angelägen att svärta ned sin politiskt farliga brorsdotter i utlandets ögon https://sv.wikipedia.org/wiki/Anna_Vasa. Å andra sidan stod Gustav Brahe brodern Sigismund nära och Anna bör ha känt honom väl, trots att Gustav var tio år äldre. Det är också känt att Anna i hög grad engagerat sig i Gustavs syster Sigrids kärleksbekymmer. Att hon haft ett förhållande med Brahe är alltså långtifrån otroligt.  

söndag 10 juni 2018

"Ut med talmannen", mötet i bondeståndet 29 november 1755.


Stämningen måste ha varit sammanbiten redan när de kring 400 medlemmarna av bondeståndet kom in i sin samlingslokal i Bondeska palatset i Stockholm denna morgon i november 1755. För talmannen Olof Håkanson och ståndets sekreterare var det emellertid inte något särskilt med detta möte. Man skulle bara utse några representanter till den stora delegationen till kungen med ständernas svar på majestätets preposition angående hans maktbefogenheter. Förmodligen kände sig talmannen lättad: Äntligen var den långa debatten om den exakta ordalydelsen i ständernas betänkande avklarad. Men det fanns de i församlingen som tänkte annorlunda. De ansåg sug ha blivit överkörda av både sin egen talman och de andra stånden. Nu skulle de minsann framföra sina synpunkter på ”herrarnas” beteende, sin egen talman medräknad.

Stämningen hade varit spänd den dryga månad riksdagen hittills varat. Den mest brännande frågan gällde kungamaktens ställning i förhållande till rådet och ständerna. Sedan drygt 30 år tillbaka, efter Karl XII:s död 1718, hade kungens maktbefogenheter varit starkt beskurna. Detta hade fungerat relativt friktionsfritt så länge man haft en äldre monark, mer intresserad av fysisk njutning av olika slag än av makt. Sedan man fått en visserligen fridsam och godmodig men dock yngre furste, Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp på tronen och framför allt en drottning med minst sagt stora maktambitioner, hade emellertid en tydlig förändring inträtt. Enligt grundtanken i 1720-års regeringsform, som återkom i flera sammanhang i författningsparagraferna, skulle kungen styra riket ”med och således icke utan än mindre emot rikets råds råde”.[1] Frågan vad detta egentligen innebar ledde ständigt till nya kontroverser. Enligt rådet betydde det att kungen reservationslöst måste finna sig i deras beslut. Adolf Fredrik hävdade å sin sida att han åtminstone måste ha rätt att uttrycka sin mening och diskutera med rådet. Följden blev att i stort sett vilken fråga som helst, från det rätta sättet att uppfostra kungabarnen till vilka vagnar som hade rätt att komma in på inre borggården vid Stockholms slott, regelbundet hotade att leda till regeringskris. När nu ständerna samlades i oktober 1755 visste alla att frågan om kungens kontra rådets rättigheter måste få sitt avgörande. I en skrivelse till ständerna uttryckte rådet irritation över att kungen överhuvudtaget framförde sin åsikt i frågor där de själva kommit fram till ett majoritetsbeslut: Det var rådet som bestämde, punkt.  Adolf Fredrik undrade stillsamt vad han i så fall hade att göra som svensk kung: Var hans ord mindre värt än en vanlig undersåtes, som ju ändå hade rätt att säga sin mening? Då kunde han lika gärna abdikera. Någon önskan att införa kungligt envälde hade han inte, försäkrade han upprepade gånger. En grupp om tvåhundrafemtionio riksdagsledamöter ur alla fyra stånden satte sig nu att granska rådsprotokoll och skriftväxling mellan kungen och rådet från de senaste åren. En intensiv kampanjverksamhet sattes igång från båda sidor. Varken kungens anhängare eller det i rådet styrande hattpartiet använde vad vi skulle kalla demokratiska metoder för att få sin vilja igenom. Mutor, hot, uteslutande av för de styrande misshagliga riksdagsmän samt arresteringar förekom. Skillnaden var att hattarna med sitt maktmonopol hade långt större möjligheter att tysta sina opponenter än vad dessa i sin tur hade, en förmån som hattarna för sin del till fullo utnyttjade.  Granskningskommissionens betänkande om kungens maktbefogenheter lades fram för de övriga riksdagsmännen i mitten av november. I stort innebar det att kungen måste böja sig för rådets beslut utan diskussion. Det ålåg nu de fyra stånden att var för sig avgöra hur de ställde sig till utlåtandet. Som ofta tycks vara fallet i politiken kom diskussionen att röra sig mera kring detaljfrågor än själva saken. Att Adolf Fredrik måste finna sig i riksrådets beslut kunde en majoritet av ständermännen acceptera, men exakt hur borde texten formuleras? Särskilt präster och bönder ogillade vissa uttryck i betänkandet: Var det nödvändigt att definiera ständerna som ”allena maktägande” eller att hävda att kungens ovilja att reservationslöst följa rådets önskningar försatt riket i ”en vådlig belägenhet” och ”bedrövat” ständerna? Prästeståndet ansåg att det räckte att säga att landet försatts i en ”bekymmersam belägenhet” och ständernas sinnen ”oroats”. En delegation präster sökte nu upp bönderna för att få dem att ansluta sig till de mildare formuleringarna. I bondeståndet fanns en del representanter som mer aktivt verkade för kungens sak, vare sig det berodde på politisk övertygelse eller mutor i form av starka drycker eller en pris snus ur konungens egen snusdosa vid audienser på slottet, Överhuvudtaget var bönder kända för sin kungatrohet: Kungamakten betraktades av många som ett skydd mot adelns välde, De mest slipade av kungens anhängare hade redan uteslutits eller på annat sätt tystats av ståndets talman, hattpolitikern Olof Håkansson från Blekinge och hans närmaste man, sekreteraren Paléen. Deras sätt att hantera meningsmotståndare hade redan skapat misstämning i bondeståndet. När nu prästerna anlände med sitt förslag till ändringar i utlåtandet om kungens maktställning, var det inte svårt att få en majoritet av bönderna att, mot talmannens önskan, instämma i deras förslag. Därmed hade två stånd, adel och borgare, antagit den ursprungliga versionen medan präster och bönder antagit en mjukare formulerad variant. Borgarna, som helt stödde hattarnas hårdare linje, började genast ansätta prästerna att ändra sig. Slutligen enades man om att tala om ständernas ”bedrövade och oroliga sinnen”, samt ”rikets vådliga och bekymmersamma belägenhet”. Därefter uppmanades bönderna av en påstridig delegation från borgarna att ansluta sig till denna tredje variant. Starka protester hördes: Prästernas första förslag borde gälla! Enligt böndernas protokoll från sammanträdet 28 november 1755, kom man dock slutligen överens om den nya versionen. Med tanke på den pressade och hätska stämning som rådde, är det å andra sidan möjligt att alla inte förstått vad som beslutats eller kanske rentav att hattarna förfalskat protokollet.[2] Senare på kvällen besökte några av de kungavänliga bönderna slottet. Adolf Fredrik var bettryckt över händelsernas utveckling och uttryckte tvivel huruvida allt verkligen gått rätt till vid omröstningen i bondeståndet. Talmannen hade uppenbart inte följt kutymen i dylika lägen menade han. Tillslut brast kungen i gråt över hur han och hans vänner behandlades. Vare sig detta var spel för gallerierna eller tårar av uppriktig frustration och sorg fick de effekt. Flera av gästerna började gråta. En bonde från Värmland vid namn Lars Larsson gjorde mer än så. ”Vilka skurkar de är”, utbrast han och syftade på hattpartiet, ”Så samvetslösa att en så nådig kung gråter”[3]      

Det var i denna stämning som bondeståndet samlades på morgonen 29 november 1755. Mötets enda syfte var som sagt att utse representanter till den delegation med medlemmar ur alla stånd som skulle överlämna riksdagsbeslutet om kungens maktbefogenheter på slottet. Då talmannen frågade om han själv fick välja böndernas representanter, krävde Lars Larsson och några till att man på nytt skulle votera om ordalydelsen i utlåtandet. När Olof Håkansson påpekade att saken avgjorts dagen innan blev stämningen ännu hätskare. Man krävde att protokollet från gårdagen skulle läsas upp: Vad hade egentligen beslutats? När det visade sig att protokollet inte skrivits ut steg temperaturen ytterligare. Talmannen påpekade att ständernas arbete inte fick hindras. En av opponenterna vände sig till honom: ”Kungen klagar och ingen rätt får han. Vi klagar och ingen rätt får vi. Det vållar du, din skälm, Du ska inte vara vår talman. Du ska ut”. "Ut med talmannen", instämde flera röster De upproriska kastade  sig över både talmannen och sekreteraren. medan andra försökte skydda dem. En bonde stämde upp en psalm för att dämpa stämningen men så snart den var sjungen satte oväsendet igång igen: "Fan ta dig, din skälm. Du ska ut, ropades det åt Olof Håkansson.  Då uppenbarade sig plötsligt lantmarskalken, Axel von Fersen, i rummet,[4] Han och de andra som väntade på bönderna för besöket hos kungen hade hört larmet och undrade vad som stod på. Talmannen var dödsblek och hans bord kullvräkt Paléen hade dragit värjan. Flera ansikten var blodiga. Fersen befallde tystnad och frågade om inte bönderna accepterat jämkningen mellan präster och borgare föregående dag. Sedan detta bekräftats utsågs bondeståndets representanter i delegationen till kungen och avtågade. Allt detta till följd av oenighet om den exakta formuleringen i ett dokument, en detaljfråga som i sig inte påverkade själva huvudsaken, frågan om kungens maktbefogenheter, eller snarare avsaknad av sådana, i förhållande till ständerna. Fär att utreda vad som hänt i bondeståndet tillsattes några dagar senare en kommission med representanter ur alla stånd, dock uteslutande hattar. Denna domstol skulle i sinom tid skapa ett rent skräckvälde, vilket aktivt bidrog till den dramatiska urladdning som briserade sommaren 1756.[5]                              

         



[2] Teorin om en förfalskning är min egen.
[3] Citaten återges i något moderniserad form i förhållande till Sahlbergs bok(s.50-51).
[4] Far till Marie Antoinettes förtrogne. Lantmarskalken var adelns talman vid riksdagarna.
[5] Denna text bygger på Gardar Sahlbergs bok Mera makt åt kungen, revolutionsförsöket 1756(1976), kapitel 2/3.