måndag 30 april 2018

Shakespeare och Rikard III


10/7 2016 skrev jag ett inlägg om kung Rikard III av England, antagligen den mest kände medeltida engelske kungen i vår tid. Han utpekas i regel som skyldig till sina brorsöners förmodade död i Towern någon gång under sommaren 1483, sedan de förklarats illegitima och farbrodern utropats till kung. I mitt inlägg från 2016 tar jag upp frågan huruvida det förmodade mordet innebär att den klassiska bilden av den onde kung Rikard, huvudsakligen förmedlad av diktarfursten Shakespeare, är historiskt riktig. Min slutsats är att så ej är fallet eftersom kungen levde i en annan tid än vår med en helt annan syn på liv och död, även om de unga prinsarnas öde redan i samtiden användes som vapen i propagandan mot Rikard III.[1] Det är som sagt Shakespeares drama som gjort både kungen och brorsönerna i Towern odödliga.[2] I dramat utgör pojkarnas död å andra sidan endast kulmen på huvudpersonens genom hela handlingen klart manifesterade ondska. Åskådaren/läsaren, lyssnaren, förvånas knappast över deras öde: Det framstår som helt naturligt i ljuset av tidigare händelser. Vad som gör Shakespeares kung Rikard så ond är inte gärningarna i sig utan snarare planmässigheten i dem. Hertigen av Glouchester, yngste bror till kung Edvard IV, är redan i dramats början helt införstådd med sin plan, att överta broderns tron vad det än månde kosta. Regelbundet genomgår han också de fullbordade stegen i sitt projekt, redo att ta itu med nästa och ofta öppet reflekterande över sin egen ondska. Det är först med de små prinsarnas död dramat vänder: Rikard kan inte komma längre och vägen bär nu snabbt utför mot undergången. Vid en jämförelse med den historiska verkligheten märker man hur författaren med några små enkla grepp, utan att egentligen avvika från sanningen, lyckas göra sin huvudperson långt grymmare än han troligen var. Det är fascinerande att se hur Shakespeare gått tillväga och det är om detta denna text handlar. Till min hjälp har jag haft tre uppsättningar av dramat, två svenska radiodramatiseringar och en engelsk filmversion. Filmen är Laurence Oliviers klassiska uppsättning från 1955 med regissören själv i huvudrollen. I den svenska radioteaterversionen från 1960 spelas huvudkaraktären av Georg Ryderberg. Drygt 20 år senare, i mitten på 80-talet då ”Rickard III” ingick i en radioserie med Shakespeares samlade medeltidsdramer under samlingsnamnet ”Rosornas krig”, spelades huvudrollen av Ingvar Hirdvall.  Bortsett från vissa smärre detaljer överensstämmer de tre versionerna nära med varandra och återger alltså sannolikt i allt väsentligt originalversionen. Bilden av dramats ”svarte hjälte” är tveklöst densamma i de tre uppsättningarna; en kallhamrad, samvetslös, lismande karaktär med ett enda mål: att härska och med en närmast sjuklig förtjusning i själva planerandet av sina djävulska intriger. Hur sann är då denna karaktäristik av Rickard III eller snarare, hur sannolik blir den vid en jämförelse med historiska fakta?

Det anges inte vid vilken tidpunkt handlingen tar sin början, men av vissa detaljer förstår man att det måste vara 1471. Det var på våren detta år som Edvard IV, ”Vita rosens” kung i inbördeskriget mellan de två släkterna York och Lancaster, återkom till England efter att en kort tid ha tvingats i exil till förmån för sin konkurrent, den psykiskt instabile Henrik VI av Lancaster, som tidigare varit engelsk regent i 40 år innan han störtats 1461.[3] Henriks son, prins Edvard av Westminster, hade stupat i slaget vid Tewkesbury och kort därefter dödades Henrik VI i Towern. Därmed tycktes alla hot mot huset Yorks tronanspråk vara undanröjda. Det är här Shakespeares drama tar sin början: Allt tycks väl ur ätten Yorks synpunkt Freden är sluten och en glädjens tid kan äntligen begynna. Kung Edvards yngste bror Richard är dock inte tillfreds.  Han ämnar själv ta makten i sin hand till vad pris som helst. Handlingen beskriver sedan den intrigante hertigens väg till makten, den korta föga lyckliga tiden på tronen och slutet i slaget vid Bortsworth Field i augusti 1485, där den tyranniske Rikard stupar och den gode Henrik Tudor bestiger tronen. Historiskt sträcker sig dramat således över en period på hela 14 år. I pjäsen tycks det dock bara gå ett år, kanske inte ens det. Tidsförskjutningar är naturligtvis långt ifrån ovanliga i historiska dramer och oftast nödvändiga. I ”Rikard III” är det dock påtagligt hur just tidsförskjutningar spelat en viktig roll för att förvanska den historiska bilden. En av de mer berömda scenerna i dramat är den där hertig Richard friar till en kvinna som han förolämpat och sårat så djupt man kan tänka sig. Kvinnan ifråga betecknas som ”Lady Anne” i rollistan utan att det egentligen framgår vem denna ”Lady Anne” är. Det visar sig att hon är änka efter Edvard av Westminster, Henrik VI:s son och alltså Lancasters kronprins. Richard nämner öppet att han själv dödat såväl prinsen som dennes far kung Henrik. Nu friar han helt skamlöst till den i sorg upplösta änkan. Inte nog med det: Han friar mitt under begravningståget med hennes mans lik![4] Efter en stunds övertalning lyckas hertigen få Anne att tro, eller i alla fall låtsas tro, att han dödat hennes man av kärlek till henne. Han ger henne också en ring, vilket med tidens synsätt innebär att de nu är trolovade. Ytligt sett är denna bild överraskande korrekt. Anne Neville var verkligen en kort tid gift eller trolovad med Henrik VI:s arvinge för att 1472, året efter prinsens död, gifta om sig med dåvarande hertig Richard av Gloucester. Det tycks råda viss tvekan om huruvida prinsen stupade vid Tewkesbury eller dödades kort efter slaget. Men det är inte uteslutet att det var Richard som dödade honom. Det är än mer sannolikt att han låg bakom eller var delaktig i kung Henriks död i Towern en kort tid senare.[5] Anne Neville var emellertid endast 14 år då hon lovades bort till Edvard av Westminster 1470.[6] Anne var yngre dotter till Richard Neville, Earl av Warwick, ”kungamakaren”. Denne hade länge varit Edvard IV:s närmaste man men visat sig allt opålitligare sedan Edvard, enligt Nevilles åsikt, inte varit tillräckligt tacksam för de tjänster han gjort honom. Slutligen ingick earlen allians med Lancasterpartiet och trolovade på den vägen sin dotter med dess kronprins. Några månader senare var såväl fadern som fästmannen/maken avlidna, stupade i strid eller avrättade. Anne Neville stod ensam i livet. Det är knappast troligt att hon sörjde prins Edvard särskilt djupt. Anne kände Richard av Glouchester sedan barndomen. Han var bara några år äldre än hon och det finns uppgifter om att de faktiskt älskat varandra.[7] Att Anne tog steget att gifta sig med en man som eventuellt var hennes förre makes baneman är alltså långt ifrån chockerande. I en tid då unga kvinnor i förnäma familjer regelmässigt behandlades som pjäser på ett schackbräde, kunde man säga att hon var lyckligt lottad. Hon kan rentav ha sett Richard som sin befriare. Året efter giftermålet(1473), fick paret sonen Edvard, en detalj som betecknande nog inte omnämns av Shakespeare. Bortsett från barnets födelse kort efter giftermålet, något som kan tyda på att äktenskapet var lyckligt, innebar förekomsten av en son också att en möjlig tronarvinge sett dagens ljus, om Edvard IV:s båda söner skulle avlida. Från och med detta ögonblick kunde det ligga inte bara i hertigens utan också i hans hustrus intresse att den äldre genen av huset York inte gavs tillfälle att knoppas.

Det andra ”brott” som i pjäsen tillskrivs hertig Richard före tronbestigningen är att han drivit kung Edvard att fängsla deras bror George, hertig av Clarence, under förevändning av en profetia Det är också Richard som sedan sänder två män till Towern för att mörda Clarence. Då kungen, som innerst inne fortfarande älskar sin andre bror, får veta vad som hänt dör han av sorg och sjukdom. Ännu ett steg på Richards väg till tronen har fullbordats. Här har Shakespeare i stort sett skapat en fiktiv berättelse. Hertigen av Clarence verkar närmast ha spelat rollen av vindflöjel under sin bror Edvards regering. Till en början stödde han broderns tronanspråk, för att sedan sluta sig till Warwicks opposition. Då han insett att detta i längden inte gynnade hans egna intressen återvände han till brodern, för att strax börja konspirera på nytt. Slutligen fängslades han och avrättades under dunkla omständigheter. En finess i saken är att detta skedde 1478, fem år före Edvard IV:s död. Alltså kan det knappast ha varit sorg över broderns öde som bragt kungen i döden. Om Gloucester till äventyrs haft något med saken att göra, har det med största sannolikhet skett på kung Edvards önskan.[8]  När det gäller händelserna efter Edvard IV:s död 9 april 1483, då Richard i sin egenskap av förmyndare för sin äldste brorson först låter fängsla sin svägerska änkedrottningens släktingar och sedan utropa sig till kung med motiveringen att de båda brorsönerna är illegitima, tycks författaren å andra sidan i stort ha hållit sig till fakta.[9]  Frågan vad som sedan hände med ”Prinsarna i Towern” debatteras än idag.

Som jag konstaterar i mitt inlägg från 2016 bär Rikard III, oavsett vad som hände, det moraliska ansvaret för gossarnas öde. Genom att beröva dem arvsrätten till tronen utsatte han dem för stor fara. Ändå visar jämförelsen mellan Shakespeares drama, som i hög grad präglat eftervärldens bild av kungen, och historiska fakta att Rikard i stort bör återupprättas. De ”onda gärningar” han skall ha begått före 1483 har antingen utförts mot medlemmar av ”motståndarpartiet” Lancaster, vilket ned tidens synsätt inte kan betraktas som mord i egentlig mening. Eller, i fråga om giftermålet med ”Lady Anne”, tycks ha utförts med de bästa avsikter. Brodern Clarences död har hertigen av allt att döma inte haft någon del i. Vad som återstår av kung Rikards digra syndaregister tycks alltså vara mordet på brorsönerna. Detta kastar otvivelaktigt en mörk skugga över kungens liv och gärning. Men även om vårt antagande om Rikards skuld är korrekt, kan man inte utgå från att han därför varit utpräglat ”ond”. Vid tiden för Edvard IV:s död hade dåvarande hertig Gloucester en hustru han av allt att döma älskade och en son på tio år. Han hade som många andra ogillat broderns giftermål med adelsdamen Elisabet Woodville och kan mycket väl ha sett sig själv som mer berättigad att ärva tronen än sina båda brorsöner. Som de flesta ädlingar vid denna tid tänkte han främst på vad som var bäst för hans familj och närmaste. Det är också möjligt att hustrun Anne Neville övertalat honom att handla som han gjorde. Som dotter till ”kungamakaren” Warwick hyste hon knappast några varmare känslor för Edvard IV:s släktgren. Efter maktövertagandet var det otänkbart att låta brorsönerna leva. Risken för framtida komplikationer var för stor Vi kan naturligtvis inte veta hur hertigen av Glouchester resonerade och när tanken att överta tronen först kom upp i hans huvud. Men någon utpräglad tyrann i Shakespearestil var han knappast. Han var helt enkelt ett barn av sin tid.   

                                                  

                           



[1] En generation senare användes massavrättningen i Stockholm 1520 på samma sätt i propagandan mot Kristian II(Kristian Tyrann). Detta trots att Gustav Vasa med visshet varit i stånd till liknande blodbad. Jag utgår förövrigt från att Rikard III verkligen beordrade brorsönernas död och att gärningen utfördes som följd av denna order.
[2]  Författaren Conn Iguulden hävdar i kommentarerna till sin roman ”Ravenspur””(2016), att Rikard III i stort sett vore bortglömd i vår tid utan det dramatiska mästerverket.   
[3] De första åren styrdes riket av en förmyndarregering, då Henrik vid faderns död 1422 endast var några månader gammal.
[4] I de svenska dramatiseringarna är det av någon anledning Annes svärfar Henrik VI som förs till den sista vilan då hertig Richard gör sitt frieri.
[5]  https://sv.wikipedia.org/wiki/Henrik_VI_av_England  Ihuulden  låter i ”Ravenspur” dåvarande hertig Gloucester underrätta brodern Edvard om att Henrik ”fått ett krampanfall” och avlidit. I sin kommentar skriver författaren att ”det inte skulle förvåna mig” om hertigen utförde mordet.  
[6] Under medeltiden och tidigmodern tid var det vanligt att flickor i finare familjer gifte bort i de tidigaste tonåren. 14 år tycks ha varit den vedertagna åldern för en giftasvuxen adelsdam eller prinsessa. Margaret Beaufourt, mor till den förste kungen av ätten Tudor, ingick sitt första äktenskap vid 13-års ålder och fick sin son då hon var 14. Marie Antoinette gifte sig med den franske tronföljaren då hon var 14 år gammal.
[7] Angående Anne Nevilles liv, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Anne_Neville.
[9] Jag äger dessvärre ingen ren facklitteratur angående Rikard III:s maktövertagande men hänvisar till kapitlet ”Kungamakaren” i Karen Lindseys bok Drottning för ett tag, Henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1996). Kapitlet är mycket utförligt och beskriver både Edvard IV:s äventyrliga kärleksliv och den yngre broderns väg till makten. Se också https://en.wikipedia.org/wiki/Edward_V_of_England och där gjorda hänvisningar.   

söndag 15 april 2018

ambassadören


Ett bärande argument mot monarkin brukar vara att monarken i regel ärver sin tron, oberoende av kompetens och begåvning. Landets högsta ämbete innehas av någon, oftast en man, som fått sin ställning helt enkelt därför att han/hon är avkomma till sin företrädare. Huruvida vederbörande är kvalificerad för sin uppgift har ingen betydelse. Ur rent demokratisk synpunkt är ett sådant system naturligtvis olämpligt ur flera synpunkter. Å andra sidan brukar som bekant de flesta folkvalda politiker inom relativt kort tid få sin kompetens höggradigt ifrågasatt av väljarna. Demokrati förutsätter kritik av makthavarna och med tanke på att vår tids monarker saknar politisk makt är det knappast något allvarligt fel att de erhållit sitt ämbete genom arv.[1] Dessutom är det historiskt sett inte helt korrekt att en monark ärver sitt ämbete utan hänsyn till meriter, även om så ofta är fallet. Minst två svenska kungar har fått sin tron genom val som ytterst baserats på meriter. Valen har antingen gjorts av ståndsriksdagen(Karl XIV Johan) eller av den nye kungens företrädare(Karl X Gustav). Fredrik I utgör ett gränsfall. Han gifte sig med Karl XII:s syster i förhoppning att i sinom tid ärva tronen. Att giftermålet accepterades berodde dock i stor utsträckning på den hessiske furstens meriter som militär. En framgångsrik militär karriär kan alltså vara ett viktigt steg på vägen mot att bli kung, särskilt i tider av oro. Både Karl X och vår förste Bernadotte var militärer innan de blev kungar. Militäryrket var förövrigt länge enda tänkbara sysselsättning för en småfurste eller prins av blodet. Ryska tronföljare förväntades i regel åtminstone en tid ha vistats vid ett gardesregemente. Ett yrke som däremot knappast förknippas med kungligheter, särskilt inte med kungen själv, är diplomatyrket. Det finns bara en svensk(såvitt jag vet en enda europeisk) kung som faktiskt varit utövande diplomat. Tjänstgöringstiden var emellertid kort och det var knappast den perioden i hans liv som nominerade honom till hans blivande värdighet som kung. Diplomaten ifråga var själv inte särskilt förtjust i sin uppgift och om han senare såg tillbaka på denna tid med stolthet, var det nog snarare i egenskap av general och förkämpe för sitt land och sin personliga heder i en kritisk situation än som smidig ambassadör med fingertoppskänsla. Diplomaten var general Jean Baptiste Bernadotte och scenen för dramat var Wien i april 1798.[2]

1798 var ett oroligt år i Europa i allmänhet och i Frankrike i synnerhet. Det var nio år sedan franska revolutionen brutit ut och under de senaste sex åren hade Frankrike varit i krig med flera europeiska stater, bland annat Österrike och Preussen. På hösten 1797 slöt Frankrike en för sig fördelaktig fred med Österrike och framstod därmed som en stark stat, en stat med nya idéer och ideal. Medan de intellektuella och andra radikalt sinnade beundrade och lockades av det nya franska styrelseskicket, fruktade de gamla monarkierna det som man fruktar en dödlig sjukdom. De styrande i Frankrike misstrodde och fruktade i sin tur i regel varandra och den ene politikern och generalen bevakade svartsjukt den andres ambitioner och framgångar. För tillfället framstod den korsikanskfödde generalen Napoleon Bonaparte som Frankrikes dominerande man. Det var han som genom sina segrar i Italien banat väg för fredslutet med Österrike.[3] En värdig konkurrent om förstaplatsen i tävlingen som landets bäste general var béarnesaren Jean Baptiste Bernadotte, känd för sina framgångsrika kampanjer i dagens Belgien men även vid Napoleons sida i Italien. Även om de båda herrarna i sansade ögonblick erkände varandras militära begåvning hade det från första början uppstått stark aversion mellan dem. För Napoleon var det mycket viktigt att hålla Bernadotte borta från allt vad militär glans och ära hette. På den vägen föreslog han att rivalen skulle utnämnas till ny fransk ambassadör i Wien.[4] Senare hävdade han att utnämningen varit ett misstag men erkände samtidigt helt korrekt bristen på kvalificerade diplomater i revolutionens Frankrike vid denna tid. Bernadotte accepterade sin tjänst med bävan. Han misstänkte att den skulle bjuda på större svårigheter än livet i fält men han var inte den som trotsade sina överordnades order eller tvekade att åta sig ett kall för republikens bästa. I slutet av januari avreste generalen och på kvällen 8 februari ankom han till Wien. Problemen radade genast upp sig. Utnämningen och avfärden hade skett med sådan brådska att den nye ambassadören varken hade kreditiv hemifrån eller passande residens i Wien. Den första tiden bodde han och hans sällskap av sekreterare och adjutanter på ett värdshus, vilket fick avogt inställda wienare att ironiskt konstatera att franska ambassadörer tydligen följde sitt hemlands nya principer om jämlikhet. Så småningom erhöll man ett hus i stadens centrum, nära de centrala regeringsbyggnaderna. Det hade tidigare tillhört fursten av Liechtenstein. Det var ingen lätt situation som uppstått, vare sig man såg den ur Wiens eller ambassadörens synvinkel. Österrikes och Frankrikes relationer hade aldrig varit goda och var det definitivt inte nu. Att låta general Bernadotte representera Frankrike i Wien 1798 var ungefär som att göra marskalk Foch till fransk ambassadör i Berlin efter vapenstilleståndet 1918. De flesta betraktade nykomlingen som potentiell säkerhetsrisk. Bernadotte kände av detta och upplevde dessutom att han hamnat i ett yrke han inte alls passade för. ”Jag är soldat och ingenting annat än detta”, suckade han inför sin svenske kollega Silverstolpe och i ett brev till en vän skrev han: ”Jag skulle hellre vara befälhavare i Italien än ambassadör här. Vad skall jag ta mig till med en regering som inte döljer sitt hat mot oss”. Själv var Bernadotte temperamentsfull och snarstucken. Minsta småsak tolkades som förolämpning av ambassadören och det land han representerade: Varför ville inte den österrikiske ärkehertig Karl träffa honom den dag han önskade? Han fick dessutom kritik hemifrån; antingen var han för kategorisk eller för eftergiven mot österrikarna. Ändå gjorde han långt ifrån något dåligt intryck på dem han mötte i tjänsten. Visst var han häftigare, livligare i sina rörelser än en yrkesdiplomat förväntades vara men ambassadör Silverstolpe hade svårt att förknippa denne förfinade man med blod och krig. Vid en mottagning inför hovet uppförde sig diplomaten som om han vore född i en salong. Också den österrikiska kejsarinnan fick ett gott intryck av honom då de möttes i audiens.[5] Följande dag, 11 april 1798, skrev Bernadotte till UD i Paris. Han menade att nu när ambassaden i Wien var etablerad var det tid för honom att resa hem. Han ansåg att efterträdaren borde vara en person ”med fast karaktär”. Bernadotte vidtog också förberedelser för avresan: Han tog exempelvis ut de pengar han satt in på bank i Wien. Därtill underrättades den österrikiske utrikesministern 12 april om att en skylt beställts för att visa var den franske ambassadören residerade. I väntan på detta skulle en flagga i trikolorens färger hängas ut från ambassadens balkong.[6]  I detta sammanhang lämnar Fant och Lindqvist något olikartade uppgifter. Enligt Fant skulle idén med fanan helt ha varit ambassadörens egen, medan Lindqvist skriver att även om fanan hängdes upp på Bernadottes personliga initiativ skedde det i väntan på att den nya skylten, som var allmänt påbjuden för franska republikens ambassader, skulle bli klar. Att hänga ut en fana tycks alltså under alla förhållanden ha varit Bernadottes eget initiativ och följderna blev dramatiska.[7] Kvällen 13 april 1798, en fredag precis som 2018, hade trikoloren hängts ut och ambassadör Bernadotte satt vid middagsbordet med några gäster. Plötsligt hördes upphetsade röster och skrik utanför. En stor skara människor, flera av dem gäster från en krog i närheten, hade sett fanan och protesterade högljutt mot denna provokation i deras huvudstad. Det är tänkbart att någon redan kastade sten mot huset. Hur som helst var stämningen tillräckligt hotfull för att general Bernadotte skulle agera.[8] Enligt polisens rapport sprang han ut i full mundering, uniform, koppel, sabel, ropande att detta var en skymf mot den franska republiken. Om massan inte genast skingrades skulle han hugga ned minst sex av demonstranterna och om myndigheterna inte understödde honom skulle han ”komma med 180 kanoner av brons och tämja folket”.(Man kan fråga sig var ambassadören skulle ha funnit dessa kanoner i Wien). Bernadotte skrev själv att han ”med republikansk energi” uppmanat folkmassan att ge sig av. Österrikarna trodde inte sina öron, i synnerhet inte polisen. Så obehärskat uppförde sig bara inte en diplomat. Bernadotte måste vara berusad eller, som de sade efteråt i den officiella rapporten: Han ”befann sig i en situation som tycks ha haft sitt ursprung i ett festande som verkligen inte passar sig för en man med uppfostran och minst av allt för en man av hans rang”.[9] Som jag ser det finns inga hållbara bevis att Bernadotte verkligen var onykter denna dag. Han var snarast känd för att ogilla spritmissbruk. Han kan däremot mycket väl ha varit rädd för vad som skulle hända och med säkerhet rasande på denna pöbel som angrep honom och det land han representerade. I hastigheten glömde han att han för tillfället inte var i fält. Han gick emot demonstranterna så som han skulle ha gått emot en här av fiendesoldater. Vare sig Bernadotte var nykter eller inte, blev massan inte lugnare av hans vrålande. Förmodligen förstod de inte vad han sade även om andemeningen måste ha framgått ganska tydligt. Det blev knappast bättre av att ambassadörens gäster steg ut på balkongen och instämde i värdens synpunkter på de församlades beteende, dessutom på tyska. Stenkastningen tilltog, trikoloren rycktes ned och brändes. Folkhopen slog sönder ambassadens vagnar och trängde in i husets nedervåning, där de förstörde vad de kom åt. Bernadotte och hans anställda lyckades spärra trappan till övervåningen och trots att massan försökte forcera spärren tre gånger lyckades de, med några få undantag, inte ta sig vidare. Skottlossning uppstod. Under allt detta skrev Bernadotte flera brev till de österrikiska myndigheterna där han fordrade; att någon gjorde slut på detta bråk och straffade de skyldiga, att han och den franska republiken fick upprättelse för de förolämpningar de utstått, samt, med allt större iver, att få pass för att lämna Österrike. Det var svårt att överhuvudtaget få fram dessa budskap, för massan gav sig på alla som försökte lämna huset. Efter mer än fem timmar kom kejsarens kavallerister ridande. De trupper som funnits i närheten tidigare hade inte rört ett finger för att ingripa. På småtimmarna natten till 14 april var dramat över. Bråket hade då pågått i sju timmar. Den österrikiske utrikesministern, finansministern och kejsaren själv sände flera både muntliga och skriftliga beklaganden över vad som hänt och bad Bernadotte att stanna i Wien för fredens skull eller att åtminstone resa diskret, utan att det väckte alltför mycket uppmärksamhet. Ambassadören vägrade acceptera deras ursäkter och för övrigt riskerade de som gick med hans bud till kejsaren fortfarande att attackeras av upprörda wienare. Mitt på dagen 15 april 1798 lämnade Bernadotte och hans följe den österrikiska huvudstaden högst offentligt, i fem vagnar med ett 30-tal gardister till eskort. 60 000 människor lär ha beskådat avfärden.

Som vanligt när något omvälvande hänt försökte man hitta ”syndabockar”. De styrande i Frankrike, med undantag för Napoleon och Frankrikes utrikesminister Talleyrand, ansåg att Bernadotte fört sig väl: Han hade försvarat franska republiken och dess fana. Bernadotte själv trodde att det hela var en provokation från Österrikes sida, iscensatt för att provocera fram ett nytt krig. I vår tid brukar man skylla på Bernadotte: Han provocerade wienarna genom att hänga ut flaggan och genom sitt onyanserade beteende i början av oroligheterna, eller som Fant skriver: ”Bevarade dokument vittnar inte till Bernadottes förmån”. Lindqvist menar att ambassadören visserligen betett sig dumt men att han handlat som en person av hans läggning och erfarenheter kunde förväntas handla. Myndigheterna visste att Bernadotte tänkte lämna Wien och att en fana skulle hängas ut: ”En yrkesambassadör hade inte gjort så men väl en general”. Frågan är om det är meningsfullt att beskylla en enskild individ för vad som hände. Detta var som sagt en orolig tid där gamla och nya ideal möttes. I en sådan situation är det närmast oundvikligt att någon form av komplikationer uppstår. Man kan jämföra händelserna i Wien i april 1798 med en episod några månader tidigare, i november 1797. Under den fredskonferens som då pågick i Raastadt i Baden och som fortfarande pågick när Bernadotte var i Wien, möttes Napoleon Bonaparte och den svenske greven Axel von Fersen. Fersen var på plats som svenskt sändebud, en man av den gamla tiden, Marie Antoinettes legendariske älskare. Napoleon var den nya tidens man, en segerrik revolutionsgeneral, Det blev visserligen inte upplopp då de båda männen möttes men stämningen var långt ifrån hjärtlig. Napoleon kallade Fersen ”Monsieur”, varken greve eller ambassadör och gjorde helt klart att det var mycket olämpligt av Sveriges kung att sända en man som han till kongressen: En emigrant som närmast deserterat från sitt franska regemente och som dessutom ”bolat med änkan Capet”. Det var lika stötande för Frankrike som det skulle vara för Sverige om en fiende till dess kung sändes att representera Frankrike.[10] Ändå var Fersen en fulländad diplomat och det är svårt att se vem Gustav IV Adolf skulle kunnat sända i hans ställe. Ingen i dåtida Sverige kände Europas hov och politik som greve Fersen. I Wien några månader senare var rollerna ombytta: Ambassadören var revolutionär och omgivningen han kom till konservativ, för att inte säga reaktionär. Bernadotte var visserligen inte diplomatiskt lagd men vi har sett att han förde sig väl i officiella sammanhang. Vem bland de dåtida revolutionära politikerna i Frankrike skulle ha skött sig bättre, möjligen med undantag av Talleyrand? Kanske var det som hände i Wien 13 april 1798 helt enkelt en kulturkollision av det slag som ofta uppstår I vilket fall som helst var det knappast denna händelse som drygt tio år senare meriterade marskalk Bernadotte till svensk tronföljare.                

              



















                                       



[1] Här åsyftas förstås europeiska monarker.
[2] Denna text bygger på Kenne Fant, Stamfadern(1994), kapitel 11-12  och på Herman Lindqvist Jean Bernadotte, mannen vi valde(2009, författarinläsning cd 4-5). Se också https://www.oppetarkiv.se/video/1366840/hermans-historia-sasong-1-avsnitt-4-av-4   Vissa uppgifter skiljer sig mellan Lindqvists program och boken. Texten följer boken. 
[3] Beteckningen ”Österrike” används här för enkelhetens skull även om detta inte var den korrekta benämningen för det tyskromerska riket. Å andra sidan användes beteckningen ”av Österrike” om flera prinsessor under tidigmodern tid, trots att de kanske aldrig varit där utan bara tillhörde huset Habsburg. Marie Antoinette betecknades av sina fiender ofta som ”Österrikiskan”.
[4] Åtminstone påstod politikern Paul Barras i sina memoarer att det var Napoleon som lagt fram Bernadottes kandidatur.
[5] Samma positiva glatt överraskade reaktion mötte Bernadotte vid ankomsten till Stockholm drygt tio år senare. Det förfinade gustavianska hovet, i synnerhet kungaparet, hade väntat sig en oborstad revolutionär eller åtminstone en grovkornig soldat. De fann en fulländad furste. ”Han är i varje tum en prins”, utbrast drottning Hedvig Elisabet Charlotta i sin dagbok.
[6] Detta brev omnämns av Lindqvist, som poängterar att det inte uppmärksammats tidigare. Detta skulle innebära att  österrikarna visste vad som skulle ske och alltså varit i tillfälle att antingen mana allmänheten till lugn eller avråda ambassadören från att hänga ut flaggan av säkerhetsskäl.
[7] Det var vid denna tid ännu inte sed att hänga ut fanor vid ambassader. Sådana förknippades vanligen med krig eller fungerade som samlande symbol i en kritisk situation.
[8] Året innan hade en liknande situation vid den franska ambassaden i Rom slutat med att en fransk general dödats. Ambassadören var Napoleons äldre bror Joseph, som tvingades fly tillsammans med hustrun Julie och hennes syster Desirée. Den mördade generalen hade nyligen förlovat sig med Desirée, som på detta sätt för andra gången på kort tid förlorade en fästman. Den första var Napoleon som övergivit henne sedan han förälskat sig i Josephine de Beauharnais. En tredje fästman skulle snart göra entré i hennes liv.
[9] Citatet återges enbart av Lindqvist.
[10] Se Herman Lindqvists bok om Napoleon från 2004, s. 137-39. Den grova anspelningen på Fersens förhållande till Marie Antoinette tycks, vilket ändå visar viss taktkänsla hos Napoleon, inte ha yttrats rätt i ansiktet på greven utan sagts i efterhand, inför andra svenska representanter, Den förekommer förövrigt inte i Lindqvists biografi över Napoleon men däremot  i samme författare bok om Fersen(1991). Det råder också viss oenighet om hur Bonaparte verkligen uttryckt sig i sammanhanget. Enligt Zweig, som kanske försökt vara finkänslig mot sitt älskade kärlekspar, skal Napoleon ha nöjt sig med att säga att Fersen "sovit med drottningen". (Stefan Zweigs biografi över Marie Antoinette i översättning från 1989 s. 199). 

torsdag 5 april 2018

Gråkappans död





Att dö kan nog sägas vara den svåraste prövningen för oss alla men det betyder ändå olika saker för var och en. För Karl XI av Sverige var väl den fysiska döden i sig inget att frukta. Tvärtom tör den ha kommit som en befrielse efter de senaste årens plåga, såväl fysisk som psykisk. Sorgen efter hustrun tycks aldrig ha släppt helt och de svåra smärtorna i magen ansatte honom alltmer. Men hans rike, som han kämpat så för att få på fötter efter år av krig och korruption och familjen,;tronföljaren Karl, de två döttrarna och den gamla änkedrottningen, modern som alltid funnits vid hans sida. Vad kände han inför tanken på att lämna dem? Karl XI var inte den som torgförde sina känslor i onödan. Även om den klassiska legenden om ”Gråkappan”, kungen som förklädd besöker sina undersåtars torftiga stugor för att nästa morgon vara borta, efterlämnande elva guldmynt på tröskeln, inte är historiskt korrekt ligger det ändå något i benämningen. Karl XI bar hela sitt liv en andlig grå kappa, under vilken hans tankar och känslor doldes. Att han på sin dödsbädd oroade sig för familjen tycks klart: ”Gud hjälpe min ålderstigna mor som skall leva efter mig med mina små barn”, sade han till hovpredikanten med tårar i ögonen. Hedvig Eleonora, Karl X Gustavs änka, hade varit hans stöd genom livet. Skulle hon orka spela den rollen också för nästa generation, nu när deras mor inte fanns i livet?[1] Men vad tänkte och kände kungen vid tanken på sitt rike? Han kunde knappast avlida i en mer brydsam tid, möjligen om det rasat krig. De senaste åren hade varit fruktansvärda. Nödår med sträng kyla och felslagna skördar ledde till att både människor och djur bokstavligen svalt eller frös ihjäl. I Finland lär en tredjedel av befolkningen ha dött och hela socknar skall ha utslocknat. Kungen lät sända förnödenheter till de värst drabbade områdena och gjorde vad han kunde för att härbärgera de många livsmedelsflyktingar som sökte sig till huvudstaden. Men inte ens den enväldigaste furste kunde befalla nöd och sjukdomar att lämna hans rike och illvilliga tungor viskade att allt detta var Guds straff för kungens hårda politik, inte minst mot högadeln som berövats sina gods i reduktionen. Karl XI lär, som den varmt kristna människa han var, ha ångrat de synder han begått inför slutet. Men, om han i svåra stunder såg sina egna och folkets lidanden som ett straff för egna försyndelser, funderade han också över framtiden? Var allt detta snarare onda förebud än straffdomar. Vilket öde väntade hans son kronprins Karl, bara 14 år gammal. Hur skulle de förrädiska danskarna och adeln i de baltiska provinserna reagera på hans död. Skulle de inte skynda sig att förklara Sverige krig i tanke att återta de gods och territorier de förlorat? Arme prins, arma folk. Vad väntade dem efter hans död![2]   För egen del var han som sagt knappast rädd för döden, vilket han bedyrade in i det sista. Jorden var en jämmerdal och de fröjder som eventuellt fanns där var fåfängliga. Hans enda önskan som konung var, sade han, att få tid att sätta ”mitt av Gud förunte rike” i stånd till undersåtarnas ”nytta och säkerhet”, Därnäst önskade han intet mer än ”en salig ändalykt ifrån denna mödosamma världen”.[3]  I början av 1697 blev det allt tydligare att denna ändalykt, salig eller inte, var nära förestående. Kungen hade lidigt av magplågor i många år men nu blev de så häftiga att han hade svårt att röra sig. Ändå fortsatte den strävsamme arbetsnarkomanen in i det sista med sina resor, truppinspektioner, jakter och regeringsbestyr men i mars måste han ge upp och återvända till Stockholm. Den sista anteckningen i kungens kalenderdagbok är daterad 9 mars 1697, varför det kanske inte är helt fel att beteckna detta som hans sista riktiga arbetsdag. Även om han säkert inte helt försummade sina plikter den sista månaden i livet, ägnades mycket av hans tid åt dödsberedelser. Kungen förklarade att hans kropp skulle obduceras efter döden, eftersom man säkert skulle finna ”många sällsamma och underliga saker” i den. Karl XI donerade med andra ord i viss mån sitt jordiska stoft åt forskningen.[4] Ohlmarks, som skildrar kungens sista dagar ingående i sin bok om svenska monarkers död, bygger sin text på överhovpredikanten Wallins berättelse. Karl XI led svårt men sökte som man kunde vänta sin tröst i religionen. Redan i slutet på mars hade läkarna tvingats säga honom sanningen: Det led mot slutet. Den tappre soldaten hade dock kraft att överleva nästa månadsskifte. Då som nu inföll påsken i början av april, onekligen en passande tid för en kristen konungs hädanfärd. Wallin läste för Karl om Jesu lidande och död på korset och då kungen på påskdagen, uppståndelsens dag, meddelade sin prelat att ”Det lider med mig närmare och närmare till döden”, påminde Wallin honom om Vår Herres förmåga att uppväcka döda. Så kom annandagen, 5 april 1697. På morgonen skriftade kungen sig och tog nattvarden. Han bad predikanten återkomma på kvällen, men redan några timmar senare kallades han tillbaka av änkedrottningen: Hennes son låg på sitt yttersta. Det visade sig omöjligt för kungen att följa alla ritualer inför döden, varför överhovpredikanten nöjde sig med att läsa vackra bibelcitat för honom. Karl XI blev nu allt sämre och frågade till slut sin läkare om detta elände skulle räcka över natten. ”Nej”, svarade doktor Hjärne. ”Inom en timme eller två har Jesus gjort en god förlossning. Klockan 21 30 5 april 1697 avled Karl XI vid 41 års ålder, in i det sista med hovpredikant Wallin vid sin sida. Kungens sista ord var: Herre Jesus, anamma min ande”. Ett nytt, omvälvande kapitel i Sveriges historia kunde ta sin början.                                     



[1] Karl X1 hade inte behövt oroa sig. Krutgumman Hedvig Eleonora hann uppfostra ett barnbarnsbarn innan hennes tid var ute. Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, sedermera gift med tsar Peters äldsta dotter, var 15 år då hans morfarsmor avled 1715 vidi 79 års ålde, nästan tjugo år efter sonen..
[2] Om den döende kungen i sina svartaste stunder förutsåg Stora nordiska kriget, hade det säkert tröstat honom att veta, att om också hans son i längden inte kunde segra, lät han sig heller inte besegras i första taget.
[3] Göran Rystad Karl XI, en biograf(2001), s. 374.
[4] Uppgifterna går isär om motivet bakom kungens önskan. Citatet ovan är hämtat ur Åke Ohlmarks´ bok Konungen är död en tusenårskrönika om svenska monarkers slut(1983), kapitlet om Karl XI s.90-93, som utgör huvudkälla för min text. Herman Lindqvist antyder i fjärde bandet av Historien om Sverige ”Storhet och fall”, att Karl XI misstänkt att han blivit förgiftad och velat få saken utredd efter döden, medan Rystad tvärtom tycks mena att syftet med obduktionen varit att motbevisa sådana rykten. Alla är dock ense om att kungen avlidiit i långt gången magcacer.