lördag 29 februari 2020

Kungamakt och ständervälde - Maktspelet bakom Ulrika Eleonoras tronavsägelse 29 februari 1720.




Då en kung som regerat länge eller präglat sin tid dör visar sig ofta tronföljden vara osäker, om det alls existerar någon självklar kandidat. Så var det redan vid Alexanders död på 300-talet f KR. Så var det i England efter Edvard III, Henrik V och Henrik VIII, i Frankrike efter Ludvig XIV och i Ryssland efter Peter den store. De flesta av dessa regenter efterlämnade visserligen legitima söner eller ättlingar, men de var alla omyndiga och ganska små, några var spädbarn.[1] Det är som om dominanta regenter tar med sig en del av monarkins kraft i graven. När den svenske krigarkungen Karl XII stupade i Norge i november 1718 befann sig Sverige i motsvarande läge. Det var inte bara det att ingen självklar efterträdare fanns till hands. Själva det system den döde stått för, det kungliga enväldet, var vid tiden för hans död, för att uttrycka det diplomatiskt, starkt ifrågasatt.[2]

Karl XII:s närmaste släkting i hans egen generation var den yngre systern Ulrika Eleonora. Hennes make, som hon tycks ha varit djupt förälskad i, var Fredrik av Hessen Kassel, av svågern Karl utnämnd till arméns överbefälhavare under honom själv. Så snart skottet vid Fredriksten fallit sände Fredrik sin adjutant till Stockholm med besked om vad som hänt och fem dagar senare nådde nyheten huvudstaden. Trots att Ullrika Eleonora sägs ha blivit så förtvivlad att hennes läkare närapå fruktade att hon skulle följa sin bror i döden, hämtade hon sig snart och handlade målmedvetet. Redan nästa dag, lördagen 6 december, förmåddes de medlemmar av rådet som var på plats i Stockholm att hylla prinsessan som drottning. Ulrika Eleonora motiverade detta med att det var nödvändigt att få kontinuitet i styrelsen, så att budskapet om broderns död inte följdes av förvirring över att en arvtagare saknades. I dessa tider var det viktigare än någonsin att bibehålla lugnet.[3] Den nya drottningen lovade samtidigt att avskriva det envälde som härskat under broderns regering, något som både rådet och armén önskade. Hon förklarade att hon blott ville ”regera över sina undersåtars hjärtan”.[4]

Exakt vilka planer Ulrika Eleonora hade för sitt regentskap tycks osäkert. Vad som står klart är att hon personligen ansåg sig berättigad till tronen genom arv. Hon var född i Sverige, hennes bror, far och farfar hade suttit på svenska tronen. Det fanns inget förbud mot kvinnlig tronföljd i Sverige och drottning Kristina var ett utmärkt prejudikat. Kanske var hon verkligen beredd att ge åtminstone rådet en viss makt, därför att hon själv insåg faran med envälde. På sikt var hon inställd på att samregera med sin make, på samma sätt som Vilhelm av Oranien och drottning Maria hade gjort i England i slutet av 1600-talet. Den svenska eliten, särskilt adeln, ville dock ha säkrare garantier för sin ställning. Alltför länge hade de lidit under en maktfullkomlig monark som plågat landet med krig, utsatt dem för nymodiga pålagor och, inte minst, satt en främling, en baron von Görtz, till allsmäktig herre över dem alla, utan hänsyn till vare sig rike, finanser eller rang. Det maktvakuum som uppstått i och med kung Karls död var ett alltför gott tillfälle att låta gå sig ur händerna. När därför ständerna, vilket beslutats strax efter nyheten om kungens död, i januari 1719 samlades till riksdag, gick rådet med kanslipresident Arvid Horn i spetsen till handling.

Vid ett sammanträde i Ulrika Eleonoras närvaro 21 januari förklarade Horn att det i princip inte fanns något hinder att låta henne bestiga tronen i kraft av arv, men var det rådligt? Enligt Norrköpings arvförening från 1604, som i princip utgjorde grunden för den svenska tronföljden, fick ingen kvinna som gift sig utan ständernas samtycke bestiga tronen, särskilt inte om mannen inte var lutheran.[5] Dessutom vore det naturligtvis mycket finare, ädlare, snyggare helt enkelt, om drottningen vann sin tron genom ”folkets kärlek”, dvs. ständernas val, än genom arvsrätt. Ett sådant förfarande skulle också stärka hennes ställning i förhållande till hertig Karl Fredrik av Holstein Gottorp som även han kunde anses ha vissa anspråk på tronen, om man enbart såg till arvsrätten.[6] Trots att drottningen säkert harmades över rådets önskan fanns det i praktiken inget att göra. Hennes ställning var för svag. Alltså gick Ulrika Eleonora med på att låta sig väljas till regent: Naturligtvis ville hon inte bestiga tronen om det misshagade ständerna, försäkrade hon högtidligt. Efter några dagars formella debatter och diskussioner i de olika stånden var saken klar och den 23 januari 1719 valdes Ulrika Eleonora av rikets ständer till ”Vår nådiga överhet och Sveriges drottning”. Striden om makten var dock ännu inte över.     

Sedan en ny regeringsform införts, som sammanfattande innebar att rådet och ständerna övertog den centrala makten, kröntes drottningen i Uppsala 17 mars 1719 med all den prakt och glans som traditionen bjöd. För att markera att det var Ulrika Eleonora och inte prins Fredrik som kröntes utropades hon av härolden till ”Konung över Svea och Göta landom, hon och ingen annan”.[7] Det visade sig snart att den nya regenten var besluten att spela en politisk roll. När ständerna efter återkomsten till Stockholm i april skulle betyga drottningen sin vördnad, lät hon endast de ofrälse ståndens representanter kyssa hennes blottade hand, medan lantmarskalken fick beröra hennes handskar med sina läppar. Övriga adelsmän fick nöja sig med att buga underdånigt för sin härskare. Splittringen i rådet och ständerna gav också inom kort Ulrika Eleonora tillfälle att avskeda kanslipresident Horn som hon inte kunde förlåta, varken att han förmått henne att låta sig väljas till regent, eller att han nekat hennes make rang av konung vid hennes sida. De som försökte förmå henne att ta tillbaka avsättningen fick beskedet att regenten, tyvärr, var sjuk och inte kunde ta emot.[8]  Därtill avled plötsligt lantmarskalk Ribbing, en av dem som ivrigast arbetat för maktförskjutningen till förmån för rådet och ständerna.

Även om riksdagen 1719 tydligt visade att minsta antydan från hovpartiets sida att vilja stärka sitt politiska inflytande väckte stark opposition inom rådet och ständerna, med särskild betoning på adeln, var det vid mötets avslut i maj lika tydligt att dessa inte var starka eller enade nog att helt avstyra regentens ambitioner i den vägen. Ullrika Eleonora själv hade fortfarande som högsta dröm att se prins Fredrik som medregent vid sin sida. Tidigare hade i synnerhet adeln varit emot detta, med tanke på risken för en maktfullkomlig konung. Nu ledde drottningens egen maktpolitik ironiskt nog till att allt fler av dem som motarbetade kungamakten önskade Fredrik av Hessen som svensk regent, inte vid en regerande drottnings sida utan ensam. Då kunde hovet kontrolleras effektivare. Även utländska makter, särskilt Frankrike som drömde om att spela en framträdande roll i Norden, verkade för Fredriks kandidatur. Det var tydligt att någon form av avgörande skulle ske vid den riksdag som, mindre än ett år efter den förras avslutande, samlades i januari 1720. Adeln valde med stor majoritet Arvid Horn till lantmarskalk. Ulrika Eleonora försökte först hindra detta men övertalades av sin gemål att acceptera valet.[9] Alltfler inom den svenska makteliten värvades nu, delvis med hjälp av mutor, för tanken att Fredrik av Hessen borde utkoras till Sveriges kung.  Drottningen, som förmodligen anade att rådsaristokratin beredde sig att kringskära hennes ställning ytterligare, försökte rädda situationen genom att 27 februari framlägga, för vart och ett av de fyra stånden, förslaget att hennes man skulle utses till medregent. Hon försäkrade att hon inte gjorde detta av ledsnad vid regentskapet utan endast för att göra styrelsen av riket effektivare. I fortsättningen skulle Fredrik rent praktiskt vara regent men hans och drottningens namn skulle tillsammans stå på alla viktiga brev och mynt. Om Fredrik av någon orsak inte förmådde utöva sitt ämbete skulle Ulrika Eleonora automatiskt ta vid.

Istället för att, som drottningen säkerligen hoppats, varje stånd skulle komma till beslut var för sig, lät Arvid Horn nu bilda en stor deputation med representanter för alla fyra stånden att samfällt utreda frågan om regentskapet. Som man kunde vänta sig kom deputationen snabbt till resultatet att endast Fredrik borde vara regent, eftersom två regenter på en gång var en okänd företeelse i Sveriges historia. Ullrika Eleonora förstod att hon förlorat spelet. 29 februari år 1720 sände hon en ny skrivelse till ständerna, däri hon förklarade sig vara fullt införstådd med att inte längre ha någon del i rikets styrelse. Hon hävdade nu att hon i skrivelsen två dagar tidigare endast förutsatt att hon skulle återta regentskapet om hennes man avled, inte om han av någon orsak blev oförmögen att utöva sitt ämbete. Denna nya skrivelse godkändes naturligtvis av Horns deputation, som också börjat utarbeta en ny regeringsform där kungamakten ytterligare inskränktes.[10] Någon månad senare avsade sig Ulrika Eleonora formellt regentskapet över Sverige och löste undersåtarna från deras trohetseder.[11]

I och med händelserna på riksdagen 1720 hade råd och ständer i praktiken fattat avgörande beslut över huvudet på kungamakten. Detta blev inledningen till en ny epok i Sveriges historia, ”Frihetstiden”, som den kom att kallas. Det skulle ta nästan exakt 52 och ett halvt år innan en svensk kunglighet med full kraft utmanade ständernas och rådets välde.                 



[1] Ingen av arvtagarna till ovannämnda regenter var över 13 år.
[2] Karl XII utsåg aldrig någon efterträdare. Han lär ha konstaterat att han hade svårt nog att få folk att lyda medan han levde: ”Hur vill jag vänta att man skall lyda mig efter min död”. Anade kungen att enväldet skulle komma att avskaffas?
[3] Agerade prins Fredrik och hans hustru misstänkt snabbt efter Karl XII:s död? Tanken är inte ologisk, men de kan också ha varit psykologiskt förberedda på vad som skulle ske. Att kungen kunde stupa måste ha föresvävat många, så som han blottade sig på slagfältet. Kanske Ulrika Eleonoras exempel omedvetet bildat skola för Sverige. Vi minns hur snabbt en ny regeringschef tillsattes 1986, trots att skottet den gången sannerligen kom oväntat.
[4] Det är värt att påpeka att det inte var Karl XII utan hans far som införde enväldet, därtill med ständernas samtycke. Karl XII:s dominerande gestalt har fått eftervärlden (och samtiden)? att glömma att det karolinska enväldet varken infördes med fysiskt våld eller av den som kom att förkroppsliga det. På 1680-talet framstod enväldet för de flesta lika nödvändigt och logiskt som dess avskaffande 40 år senare.  
[5] Prins Fredrik var reformert dvs. Kalvinist. Angående 1604 års bestämmelser, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Norrköpings_arvförening.   
[6] Karl Fredrik var son till Karl XII:s och Ulrika Eleonoras äldre syster Hedvig Sofia. Hans far hade varit kungens bäste vän under de första regeringsåren och stupat vid Klisow 1702. Karl Fredrik hade i stort växt upp i Sverige och varit Hedvig Eleonora, Karl X Gustavs änkas, stora favorit i familjen, förmodligen därför att hon själv var från Holstein. Efter änkedrottningens död 1715 tog Görtz över som ledare för hertigens parti. I januari 1719 satt denne dock i fängelse, väntande på sin avrättning.
[7] Även Kristina hade utropats till ”Konung” vid sin kröning 1650. Det är alltså historiskt fel att beteckna dessa två regenter som ”drottningar” i gängse mening; de var härskare med rang och värdighet av regerande furstar, en ställning som Kristina behöll efter sin abdikation. Ulrika Eleonora blev den sista kunglighet som kröntes i Uppsala. 
[8] Äldre tiders historiker och författare, exempelvis Fryxell och Heidenstam, menar att Karl XII använde samma metod efter kalabaliken i Bender för att slippa möta den turkiske sultanen, medan Lindqvist och Liljegren i våra dagar anser att kungen faktiskt var fysiskt och psykiskt utmattad och helt enkelt inte orkade träffa någon.
[9] Horn och Fredrik stod sedan någon tid i kontakt med varandra, då båda hoppades vinna något av den andre: Fredrik önskade bli regent, Horn återfå sin ledande ställning i rådet.
[10] Angående skillnader mellan r1719 och 1720 års regeringsform beträffande kungamaktens status,, se https://sv.wikisource.org/wiki/Regeringsform_1719 och https://sv.wikisource.org/wiki/Regeringsform_1720, bland annat paragraf 14 och 16.
[11] Denna text bygger huvudsakligen på Valfrid Holst, Ulrika Eleonora den yngre Karl XII:s syster(1956), kapitel  XIV-XVI och XVIII.

måndag 24 februari 2020

Det sista mötet.


Historia är sällan romantiskt. Förr i världen, för något sekel sedan, romantiserade historiker som Grimberg eller författare som Heidenstam gärna över stormaktstidens krigarkungar. Under gustavianska tiden var det vasakungarna, i synnerhet stamfadern Gustav Erikson Vasa, som utmålades som fäderneslandets hjälte och befriare. För att som svensk få hjältestatus i våra dagar måste man förmodligen antingen ha gjort sig stor i någon sportgren eller aktivt arbetat för freden. Att våga framställa en kung eller man ur högadeln som hjälte är riskabelt. Överhuvudtaget hyllas i jantelagens namn principen att ingen skall anses förmer än någon annan och tar man sig för att påstå att en Gustav Adolf, Lennart Torstenson, Johan Banér eller Carl Gustav Vrangel var krigshjältar eller Gustav Vasa stor stadsman, får man minst en, troligen flera, skribenter emot sig: ”Tänk på alla dem som fick lida för svenskarnas grymheter under trettioåriga kriget och hur sög inte Gustav Vasa ut bönderna!” Att framföra en annan uppfattning eller söka nyansera svartmålningen riskerar leda till att man stämplas som potentiell fascist och vad man än må säga är det ett faktum att krig aldrig varit romantiska, även om de kanske varit nödvändiga efter sin tids krav och värderingar. Ändå gives det handlingar och personer i historisk tid som har ett ovedersägligt drag av romantik och storhet över sig, även inför en ”nyanserad” och kälkritisk epoks stränga blickar. En sådan episod är Axel von Fersens möte med Marie Antoinette i Tuilerierna i Paris 1792.

Det var med fara för livet som Fersen kom till Paris på kvällen 13 februari ovannämnda år. Tiden var minst sagt orolig. Den franska monarkin fanns kvar till namnet men var nu i praktiken underställd den lagstiftande församlingen. Ludvig XVI hade några månader tidigare gått ed på en ny författning som innebar att han fortfarande var statschef med rätt att utse ministrar och inlägga veto mot församlingens förslag, som i så fall krävde total uppslutning för att ändå gå igenom. Ändå var monarkins ställning hotad. Om kungen alltför envist motarbetade församlingen riskerade han att väcka fientliga stämningar. Sedan 1789 och i synnerhet efter kungaparets misslyckade flyktförsök i juni 1791, som Fersen administrerat, låg sådana tendenser alltid nära ytan. Därtill kom att kungens båda bröder lyckats fly utomlands och nu, långt från skränande revolutionärer, förklarade sig representera monarkin. Deras stämplingar för att förmå Europas stormakter att börja krig mot ”rebellerna” i hemlandet innebar en ständig fara för kungaparet i Tuilerierna, halvt härskare, halvt fångar. Alla, både vänner och fiender, visste att det var drottning Marie Antoinette som utgjorde den ledande gestalten i kungafamiljen. Ludvig XVI var för ”svag” för att kunna fatta ett entydigt beslut, om det nu berodde på osäkerhet, flegma, enfald, rättrådighet eller godsinthet. Å andra sidan tycktes ingen i början av 1792 riktigt veta vad drottningen önskade, troligtvis därför att hon inte själv visste det. Minsta felsteg kunde leda till katastrof för familjen och för deras land. Var det klokast att verka för krig, eller förmå stormakterna att genomföra en styrkedemonstration av något slag. Eller var det slutligen bättre att se tiden ann och hoppas på att en förändring till det bättre skulle ske? Även bland emigranterna, som mestadels höll till i dagens Belgien, var osäkerheten stor. Det gick till och med rykten att Marie Antoinette hade förälskat sig i en revolutionär politiker.[1] I känslan att det för allas bästa var nödvändigt att träffa drottningen, som så länge varit hans hjärtas dam, beslöt sig Fersen att resa till Paris. Drottningen, som visste vad han planerade, avrådde bestämt: Det var alldeles för riskabelt för honom att söka upp henne. ”Tro mig när jag säger det, ty jag längtar mer än något annat efter att få se er”, tillade hon. Men greve Fersen, som i förhållandet till denna drottning verkligen förde sig som en riddare ur en romantisk saga, hörde orden som låg under hennes maning att hålla sig borta: Han måste resa till Paris! Sagt och gjort. 11 februari satte han sig i en vagn och avreste från Bryssel, tillsammans med sin adjutant och förtrogne Reutersvärd. Officiellt var de diplomatkurirer på väg till Lissabon och för att minimera risken för upptäckt färdades de ensamma, utan medföljande tjänstefolk. Efter två och en halv dag var de framme i Paris. Efter en del svårigheter lyckades Fersen få kontakt med en man med anknytning till hovet som agerade som förbindelselänk mellan honom och drottningen. Sedan denne bekräftat att Marie Antoinette var förberedd på hans ankomst, begav sig Fersen till Tuilerierna. Här fanns en hemlig ingång till vilken greven hade nyckeln. Drottningens våning låg helt nära denna passage, på bottenplanet i slottets södra flygel. Utan missöden lyckades den tappre adelsmannen ta sig till drottningens svit. Han stod inför Marie Antoinette.

Vad som hände de närmaste timmarna vet vi inte. Av Fersens dagbok framgår att de båda var ensamma under natten och att kungen först visade sig följande dag. I första ögonblicket låter detta fullkomligt otroligt. Hur kunde Marie Antoinette, som inte bara var en praktiskt taget fängslad drottning utan också den mest hatade medlemmen i hela kungafamiljen, under nära ett dygn i sin våning härbärgera en man som ett halvår tidigare nästan lyckats rädda henne ur revolutionärernas klor. Fattade nationalgardisterna verkligen inga misstankar? En del av svaret ligger kanske i att det just denna natt var oroligt i staden. Stormklockorna ringde och gardet kallades ut. Fersen befann sig, som Lindqvist skriver, ”i orkanens öga”. Själva djärvheten i företaget spelade säkert in. Man räknade helt enkelt inte med att någon kunde vara så fräck. Det hela utspelade sig också under ett relativt lugnt skede i revolutionens historia, före ”septembermord” och skräckvälde. Hur som helst, Fersen och Marie Antoinette fick några timmar för sig själva. Vad hände under dessa timmar? För den som kan sina klassiker faller det sig svårt att inte tänka på scenen i ”De tre musketörerna”, där drottning Anna manar sin eldige kavaljer Buckingham att för Guds skull återvända till England, medan hertigen ivrigt bedyrar sin kärlek och påminner om deras möte en underbar kväll i en slottsträdgård.[2] Påminde Fersen på samma sätt sin drottning om den strålande festen i Petit Trianon på sommaren 1784? Man vill gärna tro det. Kanske styrkte de varandra med minnen av denna natt, då lyckan tyckts le mot dem och då de upplevt att de, om så bara för denna enda natt, tillhörde varandra och ingen annan? Det var snart åtta år sedan och mycket, ack så mycket, hade hänt sedan dess. Men det gemensamma minnet gav dem nytt mod och kanske de, som många tror, rentav unnade sig en kärleksnatt tillsammans. Ingen vet.

Vad vi otvivelaktigt vet, enligt Fersens dagbok och den officiella rapporten till Gustav III. är att Ludvig XVI så småningom dök upp. Det är svårt att utifrån Fersens berättelse avgöra om kungen var uppgiven eller förhoppningsfull. Ena stunden tycks han ha trott att, om de allierade stormakterna ryckte in i Frankrike, det revolutionära styret skulle falla samman och han då kunna spela en roll som ”bytesvara”. Andra stunden beskriver han sig som ”övergiven av hela världen” och berättar hur personer som visat kungaparet sympati blivit skoningslöst dödade. Kontentan blev att kungen inte ville försöka fly igen. Han hade lovat att stanna i Paris och som den ”hedersman” han var ämnade han stå vid sitt ord.[3] Kanske insåg Ludvig att spelet var förlorat. Han sa: ”Jag vet att man anser mig för obeslutsam, men ingen har befunnit sig i min situation. Jag kunde ha flytt 14 juli(1789), och tänkte göra det men alla, till och med min bror, bad mig stanna. Jag försatte min chans och någon ytterligare fick jag egentligen inte”.[4] Endast i ett verkligt krisläge, där de allierade stod vid Paris portar och ingen möjlighet till förhandling längre fanns, var kungen redo att lämna staden. Det fanns inget att göra. Fersen måste lämna slottet. Han gav ett löfte om att försöka återvända, men trodde han själv på det?  Drottningen följde honom till den dörr han kommit in genom. De hade varit tillsammans i nära ett dygn. Det sista mötet mellan Axel von Fersen och Marie Antoinette var över.[5]

              

       

           



[1] Den utpekade var en moderat medlem av Nationalförsamlingen vid namn Barnave, som eskorterat den kungliga familjen sista biten till Paris efter den misslyckade ”Flykten till Varennes”. Drottningen började prata med honom och under en tid efter återkomsten till Paris diskuterades en möjlig uppgörelse mellan Nationalförsamlingen och kungen. Det hela var dock sannolikt mest ett spel för att vinna tid, i synnerhet från drottningens sida. 
[2] Mötet i Dumas´ roman utspelar sig i Louvren, som låg granne med Tuillerierna. På Marie Antoinettes tid var slotten förbundna medelst en täckt gång som byggts på Henrik IV:s önskan. Kanske lät sig Dumas inspireras av mötet mellan Marie Antoinette och Fersen då han skrev musketörerna. Båda drottningarna tillhörde familjen Habsburg, även om de kom från olika släktgrenar. Anna av Österrike var dessutom Marie Antoinettes anmoder genom hertigen av Orleans, Ludvig XIV:s yngre bror och farmorsfar till Marie Antoinette. För mer information om drottning Annas förbindelse med Buckingham, se https://bosonshistoria.blogspot.com/2019/06/hertig-buckingham-del-i-motet-i.html      
[3] Adjektivet ”hedersman” om Ludvig XVI kommer från Fersens dagbok.
[4] Citatet är ungefärligt återgivet från Lindqvist och Zweig.
[5] Denna text bygger på Stefan Zweigs biografi över Marie Antoinette(svensk översättning i nyutgåva 1989), s 271-74 och Herman Lindqvist Axel von Fersen, kvinnotjusare och herreman)1991), s. 127-33.  

måndag 17 februari 2020

Prinsessan som fick välja


Ett återkommande tema och bärande element i de kungliga dynastiernas historia är de arrangerade äktenskapen, resonemangspartier. Nästan in i vår egen tid och åtminstone fram till första världskriget var regeln att kungligheter gifte sig eller snarare giftes bort av politiska skäl. Syftet var oftast att knyta förbindelser mellan länder som hade gemensamma intressen eller önskade bidra till ömsesidig fred. Följden blev vanligen att två personer som aldrig träffats, oftast var unga och sexuellt oerfarna och aldrig hade tillfrågats om sina personliga preferenser fördes inför altaret, vigdes och förväntades avla en arvinge fortast möjligt, helst natten efter bröllopet. Under upplysningstiden började detta system ifrågasättas av de kvinnor som ingick i det. Prinsessor som Sophie av Anhalt Zerbst(Katarina den stora), och Kristian VII:s engelska hustru tog sig älskare och tog ibland makten i de riken dit de kommit som främlingar. En prinsessa stack ut speciellt genom att inte bara gå sin egen väg utan rentav tillåtas göra det. Det var Maria Christina av Österrike.

Maria Christina var näst äldsta dotter till kejsarinnan Maria Teresia och faktiskt född på sin mors födelsedag. Hon beskrivs som intelligent och var bevisligen konstnärligt begåvad. Bland de tavlor hon målade finns en familjeintrigör från julfirandet 1762, då hon var 20 år. Där sitter kejsar Frans Stefan vid frukostbordet med kaffekannan framför sig. Maria Teresia står bakom honom, klädd i en vacker blå dräkt. Omkring dem går barnen igenom sina julklappar. Maria Christina själv, längst ut till vänster, ser nästan ut som en städerska med någon form av damvippa i handen, eller är det en målarpensel? Bredvid henne står en liten flicka, nyss fyllda sju år, med en docka i handen. Det är yngsta dottern Antonia, kallad Antoine i familjen. I historien blir hon senare känd som Marie Antoinette, drottning av Frankrike.[1]  Maria Christina var sin mors favorit. Sådant kan vara vanskligt i stora familjer och än värre blir det om föräldrarna tydligt visar att ett visst barn i deras ögon har större värde än de andra. Det verkar som ärkehertiginnan gärna spelat rollen av förmyndare för sina syskon och haft en obehaglig tendens att skvallra för modern om deras göranden och låtanden. Det är en kvalificerad gissning att Maria Teresia i sin tur gärna framhöll ”Mimi”, som hon kallade Maria Christina, som ett föredömligt exempel för sina övriga döttrar. Det är inte svårt att föreställa sig de scener som följde. Även de som var närmast ”Mimi” i ålder tog illa vid sig av särbehandlingen, trots att de äldre syskonen rimligen måste ha stått ut bättre än en ung flicka som Marie Antoinette.[2] Samtidigt vore det fel att dra slutsatsen att Maria Christinas särställning enbart berodde av en moders blinda kärlek. Även Isabella av Parma, gift med Christinas äldre bror Josef, blev mycket förtjust i henne och uppkallade till och med en av parets två döttrar efter sin svägerska. Detta gjorde inte Josef vänligare stämd mot systern.[3]

Vid mitten av 1760-talet var det dags att gifta bort Maria Christina som nu var nära 24 år, långt över den vanliga åldern för giftermål inom furstliga familjer. Hon var själv förälskad i prins Albert Av Sachsen, visserligen son till Sachsens kurfurste och Polens kung men utan något större arv att vänta. Ändå lät Maria Teresia sin älskade flicka gifta sig med den man hon önskade. Kanske det berodde på att kejsarinnan nyligen mist sin egen make, som hon sörjde djupt, kanske var det henne omöjligt att säga nej till sin favorit. Än troligare är dock att hon helt enkelt inte stod ut med tanken att skiljas från Maria Christina. Albert tilldelades en guvernörspost i dåvarande Ungern, dagens Slovenien, med eget slott vid stranden av Donau. Christina skall därtill ha fått en storslagen hemgift. Paret gifte sig i april 1766.[4] När kejsarinnans yngre dotter Amalia, som ändå var drygt 20 år, kort därpå bad sin mor att få gifta sig med den tyske prins hon var förälskad i vägrade modern hårdnackat och gifte istället bort Amalia med hertigen av Parma. Prinsessan blev så förbittrad över denna orättvisa att det på sikt ledde till en brytning med både modern och Frankrike, som i praktiken styrde hertigdömet.[5]                  

Så länge Maria Teresia levde förde Christina och hennes make ett angenämt liv i Ungern, med inriktning på kultursponsring och glansfullhet. Att de dessutom var populära inom aristokratin visar att deras äktenskap var en lyckad satsning, hur diskriminerade hertiginnans syskon än kan ha känt sig i det avseendet. Det enda molnet på parets himmel var att deras enda biologiska barn, en dotter, dog vid födelsen.[6] År 1780 ärvde paret guvernörskapet över Österrikiska Nederländerna, som ungefär omfattade våra dagars Belgien och Luxemburg. I dessa trakter fanns en tradition av habsburgskt kvinnostyre och det är möjligt att Maria Teresia drömde om en framtid för sin älskling som suverän härskare vid en foglig makes sida, på samma sätt som hon själv hade styrt imperiet medan kejsar Frans Stefan mest ägnat sig åt sin jakt och sina trädgårdar. Strax innan paret reste till Bryssel avled dock kejsarinnan och sonen Josef blev ensam kejsare. Vare sig han delade sina syskons avund mot moderns favorit, hyste en allmän motvilja mot kvinnostyre eller ett självständigt Nederländerna stred mot hans planer att stärka centralstaten inom habsburgska väldet, troligen en kombination av allt detta, gjorde kejsaren helt klart för sin syster och svåger att de nu endast hade att följa hans befallningar om hur Nederländerna skulle styras. Guvernörsparet accepterade fakta och fortsatte sitt lugna liv med jakter, samlande av konst och satsning på kultur. Hur kreativa kejsar Josefs reformer än var med vår tids mått, han upphävde exempelvis livegenskapen i sina riken och gynnade skolväsendet, var han kanske alltför ”gåpåig” för ett statsöverhuvud över en mindre provins med egna traditioner. Hur som helst ledde de reformer som initierades från Wien till uppror, varvid Maria Christina och hennes man uttalade förståelse för revoltörerna. De tvingades därför lämna Belgien men återvände följande år, 1788. Franska revolutionens vågor spred sig emellertid till Nederländerna och på senhösten 1789 tvingades de fly till Bonn i nuvarande Tyskland. Efter något år kunde de dock återvända. Nu hade också Josef II avlidit och efterträtts av brodern Leopold, som Christina hade bättre kontakt med. Kriget med det revolutionära Frankrike som utbröt på våren 1792 tvingade dem emellertid på nytt att fly, först till Sachsen och sedan till Wien. Här avled Maria Christina 1798, vid 56 års ålder. Prins Albert reste ett monument över henne, där hon betecknas som ”Den bästa av hustrur”. Albert själv avled så sent som 1822, 84 år gammal.[7]               

    



[1] Denna målning återges i Antonia Frrasers biografi över Marie Antoinette(svensk översättning 2002), mellan sidorna 282-83. Målningen tycks dessvärre inte finnas tillgänglig på nätet.
[2] Maria Christina var 13 och ett halvt år äldre än sin yngsta syster, för vilken hon bör ha framstått som något av en styvmor av den mindre uppskattade sorten.
[3] Tyvärr avled både Isabella och hennes döttrar tidigt. Josef gifte om sig men lyckades inte få fler barn. Han blev så småningom sin mors medregent under namnet Josef II och vid Maria Theresias död övertog han hela makten över Habsburgimperiet. Han efterträddes av sin yngre bror Leopold (II). 
[4] Eftersom Alberts syster Josepha var mor till den blivande Ludvig XVI av Frankrike, blev Maria Christina några år senare ingift moster till Marie Antoinette. Ett exempel så gott som något på de tilltrasslade släktförhållandena inom Europas furstehus.
[5] Amalias man var dotterson till Ludvig XV.
[6] De adopterade senare en son, vars öde jag i skrivande stund icke känner.
[7] Denna text bygger huvudsakligen på Antonia Frasers biografi över Marie Antoinette, kapitel 2-3 och på https://sv.wikipedia.org/wiki/Maria_Kristina_av_Österrike_(1742–1798).

måndag 10 februari 2020

Två drottningar från Wien - Två adelsmän från Sverige.


En kväll i slutet av januari eller början av februari 1794, tidsuppgifterna synes något osäkra, slog bomben ned i det palats vid Neapelbukten där baron Gustaf Mauritz Armfelt, svensk ambassadör vid de italienska hoven, för tillfället hade sin bostad. I de tyska tidningar som denna kväll upplästes vid tebordet meddelades, till sällskapets stora förvåning och kanske också fasa, att en stor konspiration uppdagats hemma i Stockholm. Syftet skulle vara att omstörta det svenska styrelseskicket och mörda regenten.[1] Vissa tecken på vad som höll på att ske hade märkts; posten hade dröjt ovanligt länge på senare tid och de senaste veckorna hade förbindelsen med Sverige helt upphört. Men i dessa oroliga tider, med revolutioner och krigshot i Europa, kunde sådant bero på så mycket. Någon tanke på att hans kontaktnät i Sverige och de tämligen lösa planerna på någon form av regimförändring blivit avslöjade hade Armfelt inte haft. Sedan gamle kung Gustavs död efter skottet på maskeraden blåste vindarna allt kallare kring den forne gunstlingen och redan på sommaren 1792 hade han lämnat Sverige. Officiellt hade han först rest bort ”av hälsoskäl” och sedan alltså utnämnts till diplomat i Italien. Under hela tiden hade Armfelt hållit kontakt med sina vänner därhemma, främst den vackra hovdamen Magdalena Rudenschöld. Vad han inte insåg var hur väl bevakad han var och nu var hans förehavanden uppdagade, även om uppgifterna i de tyska tidningarna var oerhört överdrivna. Visserligen skyndade sig baronen att i brev till svenska regeringen kraftfullt tillbakavisa anklagelserna men han gjorde sig inga illusioner om resultatet. När som helst kunde ett sändebud dyka upp med order hemifrån att gripa honom. Han måste fly.

I själva verket var redan en mindre svensk eskader som just då befann sig i Medelhavet på väg att gripa den fallne gustavianen. Armfelt var fortfarande kvar i Neapel när flottstyrkan under ledning av friherre Palmqvist anlände. Officiellt påstod sig eskaderchefen ha kommit som eskort åt svenska handelsfartyg men i hemlighet bad han om hjälp hos Neapels regering att fängsla baron Armfelt. Hans anhållan stötte emellertid på patrull. Armfelt stod nämligen under beskydd av ett antal högt uppsatta kvinnor.(Kvinnor föll alltid för den charmfulle, äventyrlige ädlingen från Norden). Självaste drottning Maria Karolina satte stort värde på baronen och med hennes och några andra damers hjälp fick Armfelt en tids fristad i en borg från medeltiden innan han, en dryg månad efter den omskakande tidningsartikeln och väl försedd med pengar, kunde anträda resan till Ryssland. Det var inte någon lycklig tid som väntade honom. Den man som i så många år varit en av Gustav III:s närmaste förtrogna skulle få tillbringa nära tio år i enslig exil i en liten stad i Ryssland. Men eftersom han levde hade han möjlighet att återvända till den politiska scenen, vilket han också i sinom tid skulle göra.[2] Att Armfelt kom undan den där gången i Neapel berodde som nämnts i stor utsträckning på drottning Maria Karolina. Vem var då denna kvinna?

Maria Karolina var näst yngsta dotter till kejsarinnan Maria Teresia och alltså syster till Marie Antoinette. De båda flickorna utgjorde i själva verket ett par som alltid höll ihop. Eftersom Karolina, som kallades Charlotte i familjen, var tre år äldre fick hon ofta spela rollen av beskyddande kompis för ”Antoine”. Hon ansågs också vara den vackraste av de två och ha den starkaste viljan. Flickorna fick till och med samma sjukdomar och genomgick vanligen konvalescensen tillsammans. Tyvärr var deras benägenhet att busa med sin lärare lite för stor i den stränga kejsarinnans ögon, varför de slutligen skildes åt för att uppfostras på olika håll. Dessutom var det snart tid att gifta bort flickorna med någon passande kunglighet. 1768 försvann Maria Karolina till Neapel och två år senare var det dags för lillasyster Antoinette att resa till Frankrike.[3] Separationen innebar inte att systrarna slutade tänka på varandra. Neapels blivande drottning bad sin forna guvernant att i detalj berätta hur hennes älskade Antoine hade det, vad hon tänkte och kände. När revolutionen fått grepp om Frankrike var Neapels härskarinna en av få som verkligen engagerade sig för Marie Antoinettes öde. Det viktiga var inte att hon återfick sin tron, förklarade Maria Karolina, utan att hon fick en trygg tillvaro. Och Marie Antoinettes egen dotter Marie Theresa berättade senare för sin moster att hennes mor ”älskade dig mer än sina andra systrar”.[4]  


Det har skrivits mycket om vilket inflytande Marie Antoinette hade över Ludvig XVI. På senare tid tycks den klassiska bild som exempelvis Zweig förmedlar i sin biografi från 1933, enligt vilken kungen skall ha varit ett verktyg i en lättsinnig drottnings händer, ha nyanserats. Marie Antoinette påpekade själv på 1780-talet för sin bror kejsar Josef att det var svårt för henne att utöva något verkligt inflytande eftersom hon var en Habsburg och både kungen och hans ministrar av tradition misstrodde influenser från det hållet, Att hon otvivelaktigt var den dominerande personligheten vid representativa tillfällen och på festerna i Petit Trianon var inte nödvändigtvis detsamma som att styra den franska politiken, vad än illvilliga utomstående kunde få för sig. Utåt lät hon själv påskina att hon hade stort inflytande: ”Annars skulle jag ha ännu mindre”, skrev hon till sin bror. Storasyster Maria Karolinas ställning var betydligt mer entydig. Efter några år hade Neapels nya drottning i praktiken tagit över hela riksstyrelsen och kung Ferdinand, som i likhet med sin franske svåger främst tycks ha intresserat sig för jakt, tog snart för vana att, då hans åsikt efterfrågades, kort konstatera: ”Fråga min hustru. Hon vet bäst”. Han signerade helt fogligt de dokument som drottningen förelades honom.[5] 

Hur det kom sig att Maria Karolina blev Neapels de facto regent medan hennes syster i Frankrike hade en mer obestämd position är av sekundärt intresse här. Det påstods att drottningen av Neapel helt enkelt vägrade ha sex med sin man när han vågade opponera sig mot hennes vilja. Ett faktum är att paret fick sammanlagt 17 barn inom loppet av 20 år, av vilka dock ett antal avled i späd ålder.[6] Bortsett från rent personliga omständigheter var hovet i Neapel betydligt mindre än hovet i Versailles. En nykomling från Österrike, som dessutom hade stark vilja och genast blev drottning, måste rimligen haft lättare att göra sig hörd i Neapel än en flicka i sina första tonår, som länge varit yngsta dottern i en stor familj, hade vid det redan på förhand misstänksamma franska hovet.

När baron Gustav Mauritz Armfelt första gången dök upp i Neapel på sommaren 1783 under Gustav III:s italienska resa fick han bra kontakt med kungaparet. Han och Ferdinand skall ha mätt sina krafter i olika sporter, främst brottning. Han blev också ”nära vän” med Neapels drottning.[7] Exakt vad ”nära vän” betyder är en öppen fråga. Vi vet att Armfelt hade kvinnotycke och inte drog sig för förhållanden med gifta kvinnor. Vid tiden för resan till Italien var han själv dessutom ogift. Så var som vi vet inte fallet med Maria Karolina, som uppenbart regelbundet umgicks sexuellt med sin man vid denna tid. Det är ändå sannolikt att hon åtminstone svärmat för den charmfulle ädlingen från Norden. Med i det svenska sällskapet fanns också greve Axel von Fersen, några år äldre än Armfelt och redan välkänd vid hovet i Versailles. Han hade just återvänt från amerikanska frihetskriget, dit han sökt sig för att undfly de rykten som börjat gå om hans förhållande med Marie Antoinette. Snart skulle han återvända till Frankrike och delta i den ryktbara midsommarfesten i Trianon 1784, exakt nio månader innan det franska kungaparets yngste son, Louis Charles hertig av Normandie, föddes.[8]

Då baron Armfelt 1793 kom tillbaka till Neapel hade mycket förändrats för alla. Den kung Armfelt tjänat så troget var död, mördad av upprorsmän som visserligen straffats på papperet men vilkas vänner fick allt större inflytande i den svenska politiken. Sveriges nye ”ambassadör vid de italienska hoven” var i realiteten en politisk flykting. Drottning Maria Karolina hade drabbats av en stor sorg. Hennes älskade syster i Frankrike hade just avrättats av revolutionärerna. Det var knappt att Maria Karolina ville tala franska längre, så djup var hennes avsky för detta folk. När hon fick veta vad som hänt lät hon alla sina barn be för den döda mostern. Hittills hade Neapels drottning fascinerats av upplysningens nya tankar. Nu var hon misstänksam och blev alltmer konservativ. Den europeiska kontinenten i stort levde under hotet av ett krig som regelbundet blossade upp, för att sedan lugna sig och åter ta fart. (En situation som skulle fortgå till 1815, över 20 år). Det var i det läget som den svenske eskaderchefen friherre Palmqvist anlände till Neapel för att gripa Armfelt i februari 1794. Som redan nämnts räddades han av Maria Karolina och hennes vänner. Man kan bara spekulera över vad som fick drottningen att handla som hon gjorde. Vad hon förälskad i Armfelt? Ett sådant scenario skulle innebära att de båda systrarna från hovet i Wien, som varit oskiljaktiga under uppväxttiden, lyckats med konststycket att var på sitt håll förälska sig i två av tidens främsta svenska adelsmän. Betraktade hon den svenska förmyndaregeringen, som uppstått till följd av mordet på en av Gud utkorad monark, som representanter för den revolutionära rörelse hon hatade. Eller var hjälpaktionen för Armfelt ett slags tack till den man som hennes syster älskat och som gjort ett försök, om än misslyckat, att rädda Marie Antoinette undan revolutionen?[9]    

                                   

     

       



[1] Det framgår inte tydligt om Armfelt i tidningsartikeln påstods ha planerat att mörda både den omyndige Gustav IV Adolf och farbrodern Hertig Karl, som vid denna tid tjänstgjorde som regent. Troligen avsågs enbart hertigen. Att påstå att baronen skulle ha haft onda avsikter mot kungen borde ha varit för magstarkt även för hans hätskaste fiender. Icke desto mindre dömdes Armfelt för ”förräderi mot konung och rike” på sommaren 1794.
[2] Bakgrunden till Armfelts flykt från Neapel och vad som sedan hände beskrivs utförligt i Stig Ramels bok från 1997, Gustaf Mauritz Armfelt 1757-1814, - Dödsdömd kungagunstling i Sverige ärad statsgrundare i Finland. Kapitel 9-11.
[3] Som kuriosa kan nämnas att Maria Karolina från början tycks ha varit avsedd att bli fransk drottning. Det var först när en äldre syster avled i smittkoppor som hon istället sändes som brud åt kung Ferdinand av Neapel, vilket innebar att Marie Antoinette bestämdes för Frankrike. Man kan undra om historien fått ett annat förlopp om den äldre av de båda systrarna blivit Versailles första dam.
[4] Alla uppgifter om Marie Antoinette och hennes förhållande till sin syster är hämtade ur Antonia Frasers bok Marie Antoinette(svensk översättning 2002), främst kapitel 2,13  och 27.
[6] Ludvig XVI var som bekant betydligt mindre engagerad i sexuella frågor. I äktenskapet med Marie Antoinette föddes fyra barn inom loppet av sju år och detta sedan paret fått vänta lika länge innan första barnet föddes.
[7] Ramel, s. 64.
[8] Det tycks numera avgjort att prinsen verkligen var son till Ludvig XVI. Att Marie Antoinette och Fersen älskade varandra är å andra sidan ovedersägligt. Hur mycket Maria Karolina visste om allt detta kan vi än så länge bara spekulera över.
[9] Både Armfelt och Maria Karolina dog 1814.