Sic transit gloria mundi - Ludvig XV:s död 10 maj 1774

 

Ludvig XV är på samma gång en av de mest kända och mest okända kungarna av Frankrike. De flesta känner förmodligen till namnet på minst en av hans många älskarinnor men kan sannolikt inte peka på något han själv gjort eller sagt.[1] Det är i och för sig inget att skämmas för men samtidigt djupt sorgligt. De som kände Ludvig XV förmedlar bilden av en människa som var långt ifrån obegåvad men samtidigt oerhört osäker på sig själv. Om Ludvig XIV var för stolt saknade hans efterträdare helt stolthet, konstaterar en memoarförfattare och fortsätter: ”Mätresserna var de enda han trodde älskade honom tillräckligt för att säga honom sanningen. Därför följde han alltid deras råd, vilket bidrog till finansernas fördärv, den värsta aspekten av hans regering”. Andra talar om kungens oerhörda blyghet och försagdhet. ”Ofta verkade han önska tala om något viktigt men fick inte fram det, Istället kom han med någon frivol fråga”. En minister minns: ”Han var den bästa människa i världen men talade alltid om rikets affärer som om någon annan styrde dem.[2]

Om man känner till bakgrunden är det inte svårt att förstå varför Ludvig XV var försagd och blyg. Född som nummer fem i tronföljden och andre sonsonson till Solkungen Ludvig XIV, fann han sig plötslig vid fem års ålder vara konung av Frankrike. Alla nära släktingar – föräldrar, farfar, en äldre och en yngre bror var döda. Det enda råd på vägen pojken hann få kom från den gamle kungen, som själv bestigit tronen vid fyra års ålder men trots allt haft en omtänksam mor och kloka ministrar att styra riket under omyndigheten. På dödsbädden hade den 77årige Ludvig XIV sagt till sin efterträdare: ”Ni kommer att bli en stor kung. Men ta inte efter min smak för krig. Försök leva i fred med era grannar”. Uppväxtåren blev ensamma och dystra. Omgiven av äldre män, iakttagen av alla men inte älskad av någon – utom guvernanten som behandlade honom som den pojke han var men som då gossen var sju år med våld skildes från honom, blev Ludvig naturligtvis tillknäppt och försagd. Att han genom livet kom att hysa en särskild böjelse för kvinnligt sällskap(först sin polska hustru, därefter en rad älskarinnor), är i det ljuset mer än begripligt. Från början hade också folket varit uppriktigt förtjust i sin kung och kallat honom ”Ludvig den älskade”. Men när åren gick utan att något verkade hända, när hovlivet trampade på utan några mer omfattande politiska reformer, när nya tankar om förnuft och individens frihet vann allt större genklang hos de intellektuella - medan det enda nya som sipprade ut från Versallies tycktes vara namnet på kungens senaste mätress, övergick kärleken i allt större kritik och avståndstagande. När en ryttarstaty över Ludvig XV restes på ett av Paris´ större torg, där kungen framställdes omgiven av antika gudinnor som symboliserade vishet och dygd, dök en lapp upp med det satiriska påpekandet att här förevisades dygderna till fots medan lasten satt till häst. Nu, i början av maj 1774, efter att ha suttit på tronen i nära 59 år, tycktes tiden vara inne för kungen att själv anträda den sista färden.

Ludvig XV hade lagat sjuk i feber sedan slutet av april. Den första tiden var man inte alltför orolig över hans tillstånd men efter några dagar upptäckte en tjänare eller möjligen kungen själv(uppgifterna går isär), röda fläckar i hans ansikte. Det var tydligt att han hade smittkoppor, en sjukdom som på den tiden i regel innebar döden.[3] Nu uppstod den penibla situation som vanligen inträdde vid envåldshärskares dödsbäddar: när och av vem skulle den allsmäktige fursten underrättas att det var tid att bereda sig för döden och likt varje annan dödlig bekänna sina synder för Gud? Till och med då solkungens fromma, om också inte helt fläckfria, mor legat för döden drygt ett sekel tidigare hade detta vållat omgivningen huvudbry. Slutligen ingrep Ludvig XIV: ”Vad är detta, man berövar drottningen hennes salighet. Det är inte tid för smicker längre”![4] 1774 gällde det en man vars sedeslöshet nästan blivit legendarisk och vars senaste maìtresse en titre, Madame du Barry, troget satt vid sin döende herres sida. Enligt sedvana måste en döende konung sända bort sin älskarinna innan han mottog sista smörjelsen och hon fick sedan inte återkomma, även om han tillfrisknade. Att först ångra en utomäktenskaplig förbindelse i tron att man var döende och sedan återuppta den då man blev frisk ansågs väl hädiskt även för en konung av Guds nåde. Slutligen fattade Ludvig XV själv det ödesdigra beslutet. Han vände sig till du Barry:

-          Madame, jag är sjuk. Jag vet vad som måste göras.

Därmed lämnade hon hovet. Ändå försökte kungen en stund senare kalla henne tillbaka. Då han fick veta att hon rest droppade några tårar på hans kinder.[5]   Detta skedde 4 maj 1774 men ännu fem dagar senare var kungen vid liv, trots att ansiktet svartnat av bölder och utslag. På eftermiddagen nästa dag var hans lidande äntligen över. Ljuset i fönstret till hans rum släcktes, det osvikliga tecknet på vad som hänt och genom slottet hördes det obligatoriska tillkännagivandet: ”Konungen är död! Leve Konungen”!

 

Det kan inte påstås att man höll på någon sorgetid vid hovet. Delvis berodde det kanske på ritualen – kungens död var en etikettsfråga som allt annat vid hovet. Utrymmet för djupare känslor var snålt tilltaget, om det alls existerade. Det gällde också att snabbt få iväg det nya kungaparet från Versallies, de fick inte riskera att bli smittade av kopporna. Så snart gamle kungens död vederbörligen bekräftats fördes de och övriga kungafamiljen till ett mindre slott i närheten. Ändå är det tydligt att mycket få sörjde den döde. Hans rykte var så skamfilat att de flesta tycks ha sett hans hädanfärd som en befrielse. När kistan i ovanligt hastig fart fördes till Saint-Denis(den kungliga begravningskyrkan), utslungade åskådarna hånfullt det glädjerop kungen brukat låta höra då han var på jakt: ”Tallyho, tallyho”.[6]

Folkets reaktion på kung Ludvigs död var utan tvivel ett tecken på den nya tid som väntade runt hörnet: Kungamakten kunde inte längre räkna med undersåtarnas okritiska lojalitet enbart baserat på att man ansågs ha fått sin makt av Gud. Inom tjugo år skulle kungadömet gå under i revolutionen. Monarkin återinfördes visserligen för en period efter Napoleon men Ludvig XV var den siste franske kung som levde och dog i tron på den absoluta kungamaktens ofelbarhet. Enbart av den anledningen är hans död för precis 250 år sedan värd att ihågkommas. Samtidigt är det tydligt att denne man inte var någon despotisk tyrann (lika lite som sonsonen som nu besteg tronen och senare avrättades i giljotinen). Efter vad vi vet framstår Ludvig XV tvärtom som en välmenande, godhjärtad man, av ödet placerad på en post han inte var vuxen och i en tid vars nya krav han inte förstod. Hans och sonsönernas öde kan mycket väl sammanfattas i den välkända latinska sentensen Sic transit gloria mundi, så förgår världens härlighet.[7]        

      

               

               

---

[1] Madame Pompadour har i historien närmast blivit ett begrepp, ett förkroppsligande av älskarinnan som styr riket i sin konungs ställe. Det är talande för eftervärldens syn på henne att Anthony Bevour i sin bok om Berlins fall apropå Eva Braun konstaterar att hon var ”raka motsatsen till en Pompadour”, dvs. att hon saknade makt i Nazityskland.   

[2] Se Louis XV - Wikipedia. De ovanstående citaten har översatts från engelska av skrivaren.

[3] Ludvig XV hade tidigare haft smittkoppor eller någon liknande sjukdom och då klarat sig. Flera av Marie Antoinettes systrar hade under en epidemi på 1760-talet drabbats av kopporna och avlidit. Om så inte skett skulle Maria Teresias yngsta dotter sannolikt aldrig blivit drottning av Frankrike. Koppornas härjningar hade med andra ord en minst sagt betydelsefull inverkan på såväl Marie Antoinettes som Frankrikes historia.

[4] Anna av Österrike avled i januari 1666. Ludvig XIV:s ord återges i Antonia Frasers bok Ludvig XIV och kärleken(svensk översättning 2008).

[5] Trots att du Barry alltså inte kunde väntas återvända tycks en del hovmän gjort sig redo att besöka henne, då kungens dödskamp drog ut på tiden och man trodde att han kanske skulle tillfriskna. 

[6] Den snabba färden hade dock inget med Ludvig XV:s dåliga rykte att göra, utan handlade åter om rädsla för smittspridning.

[7] Denna text bygger huvudsakligen på Antonia Frasers och Stefan Zwegs biografier över Marie Antoinette, vilka båda ger en relativt utförlig beskrivning av Ludvig XV:s sista dagar. Som antytts ovan skiljer sig författarna på vissa punkter. Zweig beskriver exempelvis hur kungen för att bevisa sin ånger över sitt ”syndiga liv” tvingats att, genom sin biktfader, offentligt erkänna sina fel och lova bot och bättring om han tillfrisknade. Någon sådan ”ceremoni” nämns inte av Fraser. Antonia Fraser, Marie Antoinette(svensk översättning(2002), s. 115-17 och Stefan Zweig, Marie Antoinette, en olycklig drottnings historia(svensk översättning i nyutgåva 1989), kapitel 6. 

Ett talande klassiskt citat - Chamberlain, Shakespeare och Münchenkonferensen

 

”Premiärministern gick runt och tog alla ministrar i hand. Folkmassan pressade sig fram mot raden av poliser för att se bättre – det var reportrar, flygmekaniker, bybor, skolpojkar, en mor som höll sin baby i famnen. Kameramännen svängde runt för att följa Chamberlain på hans tur. Han log stort, vinkade med hatten i handen. Han strålade förtjust som ett barn. Till sist stod han framför ett batteri av mikrofoner.

-          När jag var en liten pojke, började han och väntade tills det blivit tyst, brukade jag säga till mig själv: Om jag inte lyckas vid första försöket så är det bara att försöka igen och igen och igen och det har jag gjort också den här gången. I handen hade han en papperslapp, som han nu kastade ett öga på för att kontrollera de ord han förberett:

-          När jag kommer tillbaks från Berlin, hoppas jag kunna säga som Hetsporren i Henrik IV – att ”på nässlan fara plockar man blomman säkerhet”.

Han nickade för att understryka det han just sagt och folkmassan jublade. Han log och viftade med hatten igen och vände sig sedan mot planet”.[1]

 

Så skildrar författaren Robert Harries den brittiske premiärministern Neville Chamberlains avsked till åskådarna inför sin resa till München 29 september 1938. Även om vissa detaljer inte stämmer med verkligheten(Chamberlain talade aldrig om att ”komma tillbaka från Berlin”, dit han ju heller inte reste), finns det inget tvivel om att scenen i sina huvuddrag återger stämningen och känslorna den där morgonen på flygplatsen utanför London. Det är också säkert att Chamberlain höll det tal som återges ovan och att han, vilket är det väsentliga här, citerade en rad ur Shakespeares ”Henrik IV”.[2]   

 

Mycket har sagts och skrivits om Münchenkonferensen och inte minst om vad Chamberlain sade efter återkomsten till England nästa dag. Hans tal om ”peace in our Time”(fred i vår tid), hör väl till de mest omdebatterade och avhånade formuleringarna av någon regeringschef i modern historia, kanske genom tiderna. Han har beskyllts för naivitet och godtrogenhet i förhållande till Hitler och för att ha svikit tjeckerna, kanske rentav med sin eftergivenhet ha bidragit till krigsutbrottet ett år senare. Ändå sade Chamberlain bara vad folket och de flesta andra just då ville höra och önskade skulle vara sant – Han hade ju faktiskt slutit avtal med Hitler och kunde knappast omedelbart ha sagt att alltihop förmodligen var bortkastat och bedrägeri från motpartens sida. Det finns egentligen inget klandervärt i vad Neville Chamberlain valde att säga vid hemkomsten från München – det var inte mer än vad vilken politiker som helst skulle ha sagt i hans kläder. Talet vid avfärden till Tyskland – om att plocka säkerhetens blomma från farans nässla, har däremot sin särskilda innebörd och borde kanske ha stämt premiärministern till eftertanke inför vad han just stod i begrepp att göra. En verklig Shakespearenörd som hörde talet skakade kanske på huvudet: Var detta verkligen rätt citat att ta till då man reste för att hindra ett krig vid förhandlingsbordet! Låt oss titta lite närmare på vad Chamberlain egentligen råkade säga. I vilket sammanhang förekommer dessa ord ursprungligen?     

 

Shakespeares ”Henrik IV” utspelar sig i det tidiga 1400-talets England. Dramat skrevs i två delar och skildrar, som framgår av namnet, huvuddragen av den engelske kung Henrik IV:s regering 1399-1413.  Den replik som intresserar oss är hämtad ur pjäsens första del.

Det är ett splittrat rike vi möter i dramats början. Den engelske storbaronen Henrik Bolingbroke har störtat sin frände och föregångare Rikard II från tronen och låtit utropa sig till kung. Som ofta i sådana lägen radar problemen snart upp sig. Redan har ett uppror slagits ned och den avsatte kungen mördats i sitt fängelse. Men de som en gång hjälpt kung Henrik till makten börjar irritera honom. Besvärligast är den stolta adelssläkten Percy, med huvudsäte vid gränsen mot Skottland i norr. Dess arvtagare, den stolte Henry(Harry – för sin tapperhet och impulsivitet kallad ”Hotspur, hetsporren”), har just besegrat skottarna i ett stort slag men vägrar nu att ge sina fångar till kungen.[3]  Ett villkor är att denne i sin tur löser ut ädlingen Edmund Mortimer, en svåger till Percy som inte haft lika stor tur i sin kamp mot walesarna i väster. Problemet ur kungens synvinkel är att denne riddare har ett visst anspråk på tronen och dessutom förefaller opålitlig. Det passar därför inte kungen illa att Mortimer förblir i fångenskap.[4] Efter ett häftigt gräl med Henrik IV beslutar sig den vredgade Hotspur att göra uppror mot ”usurpatorn”. Efter viss tvekan deltar också fadern och farbrodern och anhängare börjar uppbådas. Det visar sig dock att många av Percys´ underlydande tvekar att ställa upp. En av dem påpekar i brev riskerna med en revolt. Den store krigaren utropar föraktfullt:

-                 Det är farligt att bli förkyld, farligt att sova, farligt att dricka. Men bland farans nässlor skall vi plocka säkerhetens blomma.[5]  

 

När Neville Chamberlain citerade dessa klassiska ord inför resan till München var det troligen med innebörden att efter den tid av fara för krig som man nu genomled, skulle den permanenta säkerheten vinnas: De stundande förhandlingarna med Hitler skulle med andra ord leda till fred för överskådlig tid. I original har Hotspurs ord närmast motsatt innebörd: Att förhandla leder ingenstans. Bara genom att våga ett uppror mot kung Henrik finns chansen att uppnå verklig säkerhet för adeln. Sett med 1930-talets ögon, liksom med vårt eget 2020-tal till måttstock kan den stolte riddarens ord rentav ses som en maning att bekämpa totalitära despoter. Endast genom att göra motstånd mot dem, bland ”farans nässlor”, kan vi vinna ”blomman säkerhet”.

Undrar om någon gjorde liknande reflektioner inför Münchenkonferensen.

              

       

---

[1] Ur Robert Harries´ roman München (svensk översättning 2019), inläsning av Reine Brynolfsson. 

[2] Se British Prime Minister Neville Chamberlain leaves for Munich (1938) - YouTube.

[3] Detta innebar i praktiken att Percy betraktade sig som suverän furste, oberoende av ”centralregeringen” i London. Percy hade 14 september 1402 vunnit en stor seger mot skottarna i slaget vid Homildon Hill(i Shakespeares pjäs kallat ”Holmedon”), och därvid bland annat tagit earl Archibald Douglas till fånga. Vad som i realiteten orsakat osämja mellan Percy och kungen tycks ha varit att den senare velat hindra de som deltagit i striden från att lösa ut sina fångar, detta för att hindra dessa att återvända till Skottland och återgå i krigstjänst vid en eventuell engelsk invasion. Följden blev istället att skottarna gick samman med sin besegrare mot Henrik IV. Se Battle of Homildon Hill - Wikipedia.

[4] Släkten Mortimer innehade motsvarande ställning i gränsområdena mot Wales som Percy vid skotska gränsen. Edmunds syster Elisabet var gift med Henry ”Hotspur”. Mortimer hade i juni 1402, några månader före svågerns seger mot skottarna, fallit i fångenskap hos Walesiska rebeller. Henrik IV misstänkte att han mer eller mindre givit sig fången, en tanke som tycktes bekräftad när Mortimer senare gifte sig med rebelledarens dotter. Olyckligtvis hade Mortimers dessutom möjlighet att göra anspråk på tronen eftersom deras mor var sondotter till Edvard III, därtill genom en äldre broder till kung Henriks far, hertig John av Lancaster. Liksom i fråga om de skotska fångarna från Homlidon förbjöd kung Henrik att Mortimer löstes ut, en faktor som ingalunda minskade klyftan mellan Kronan och familjen Percy. Allt detta stämmer i stort med Shakespeares upplägg, utom att Percys svåger aldrig var tronpretendent. Hans yngre brorson, också han med namnet Edmund, sågs dock som pretendent av kung Henriks fiender, då han i rakt nedstigande led härstammade från Edvard III:s andre son Lionel, hertig av Clarence.              

[5] Shakespeares ”Henrik IV” ur TV-serien ”Hollow of the Crown”, baserad på Shakespeares krönikespel, översättning för SVT Nicklas Källén svensk medietext(2012)..