torsdag 22 oktober 2015

Solkungarnas svägerskor


Då den unga hertiginnan av Södermanland, Hedvig Elisabet Charlotta, på sommaren 1775 vistades hos sin svärmor på Ullriksdal utanför Stockholm läste hon, enligt My Helsings nyligen utgivna bok, flera memoarer av personer som vistats vid europeiska hov. Detta inspirerade henne till att i brevform skildra livet vid svågern, Gustav III:s hov. Hennes anteckningar och andra efterlämnade papper utgör en viktig källa för historiker som behandlar den gustavianska tiden.
Om man ställer frågan vilka förebilder Charlotte haft är det svårt att tänka sig att Elisabet Charlotta av Pfalz inte varit en av de viktigaste, kanske den mest betydelsefulla. Denna kvinna, som i historien är känd under smeknamnet ”Liselotte”, hade flera likheter med sin sentida namne. Som de flesta europeiska kungligheter var de släkt på långt håll. På mödernet härstammade båda från lantgreve Vilhelm V av Hessen[1]. Bägge hade god iakttagelseförmåga, skarp tunga och vass penna. Bägge deras män var bröder till furstar som lade ned stor energi på att stärka kungamakten i sitt respektive rike och att utgöra mittpunkten, solen, vid sina respektive hov. Liselotte blev dock aldrig drottning av Frankrike, medan hertiginnan av Södermanland så småningom besteg den svenska tronen.
Liselotte kom från tämligen kaotiska förhållanden och togs under några år om hand av sin faster Sofia av Pfalz, som hon skrev många brev till under tiden i Frankrike.[2] Knappt tjugo år gammal giftes flickan bort med Filip av Orléans, yngre bror till Ludvig XIV av Frankrike. Och kom 1672 till sitt nya land.
Den nya hertiginnan visade sig vara både energisk och roande men också kontroversiell i sitt uppträdande. Hon kunde utan besvär jaga en hel dag och vägrade att bära mask till skydd mot solen. För en sentida betraktare tycks hon motsvara alla klassiska fördomar om tyskars matvanor; hon älskade korv och surkål  och drack helst öl. Hennes språkbruk var kanske roligt om man hade humor men knappast passande för en medlem av den franska kungafamiljen. Ibland var det rent vulgärt: ”Jag är så förkyld att jag ser ut som en morot som någon skitit på”, kunde hon skriva, eller: ”jag känner mig eländig som en gammal hund”. Kungens utomäktenskapliga barn kallades ”muslortar” och hans trogna väninna Madame de Maintenon avfärdades med epitet som ”Den gamla gumman, häxan, horan” eller ”sopan”. Å andra sidan hade hertiginnan självironi. Apropå sin tilltagande fetma skrev hon att: ”Jag skulle nog duga att äta om jag ugnstektes som en spädgris”. Det egna ansiktet definierades som ”en blandning av grävling, katt och apa”.

Hertig Filip var mer intresserad av män än kvinnor men lyckades ändå göra sin hustru gravid. Enligt henne var han dock tvungen att placera ut helgonbilder och radband i sin närhet för att gå iland med uppgiften. Efter två lyckade havandeskap bröt makarna den fysiska kontakten och hertiginnan kunde i lugn och ro ägna sig åt brevskrivning, jakt, mat och hundar: ”De bästa människor jag träffat i Frankrike”. Några tankar på att blanda sig i statsangelägenheterna tycks hon inte ha haft, såvida hon inte var personligt berörd
 Kontroverser med kungen uppstod sällan men när så skedde visade hertiginnan att hon var en självständig individ. När Ludvig inledde ”Det pfalziska kriget” under förevändning att försvara svägerskans ”rättigheter” sedan hennes bror avlidit utan arvinge, blev Liselotte förtvivlad. ”Mitt namn används till att ödelägga mitt land”, utbrast hon i brev till släkten och förmådde inte dölja sina känslor för offentligheten. Hon fick en reprimand för sin oförmåga att behärska sig.  När kungen arrangerade äktenskap mellan hertiginnans son och en av sina illegitima döttrar blev brudgummens mor så chockerad att hon helt sonika vände Ludvig ryggen och lämnade rummet, efter en knappt märkbar nigning. Sonen fick en örfil som straff för att han accepterat giftermålet. Om hon utsattes för kritik, exempelvis för sin stötande vokabulär eller sin oförmåga att hålla efter släkt och hovdamer, gjorde Liselotte klart att hon inte tog ansvar för andras dumheter och för egen del minsann tänkte fortsätta att säga vad hon ville – det hade kungen själv sagt att hon fick göra inom familjen, så det så!    Ibland använde Liselotte dock charm för att klara sig ur en knipa. När kungen en gång förebrådde henne för några brev, där Madame de Maintenon i vanlig ordning svartmålades, försvarade hon sig storartat: ”Jag skulle inte avsky Maintenon om jag inte älskade er och trodde att hon berövat mig er gunst”.  Kungen brast i skratt
Åren gick och. så småningom dog hertig Filip.  Enligt gammal sed borde Liselotte nu ha gått i kloster, vilket dock inte blev fallet. Hon hann uppleva sin svåger konung Ludvigs död och frapperades av hans lugn inför slutet:  Det verkade närmast som om han förberedde sig inför en vanlig resa, tyckte änkehertiginnan.  Själv levde Liselotte fram till 1722. In i det sista bevarade hon sin cyniskt humoristiska stil. ”Kyss mig ordentligt”, sade hon på dödsbädden till en uppvaktande hovdam. ”Jag är på väg till det land där alla är jämlika”.[3]                  
 
När hertiginnan av Södermanland ett drygt halvsekel efter sin namnes död satte sig att skriva sin journal över livet vid sin svåger Gustav III:s hov, var hon kanske medvetet inställd på att inte anamma sin föregångares språkbruk. Hennes anteckningar och brev är, såsom de återges av Helsing och andra, klara och skarpa i sina omdömen men saknar Liselottes tendens till vulgaritet. Kvickheten och självironin är dock gemensamma drag. Innan den 15åriga Elisabet Charlotta reste till Sverige 1774 skrev hon en självkaraktäristik, där hon bland annat konstaterade: ”Jag har en oförfärad och fräck uppsyn, som ibland blottar den godhet som jag då och då visar”. Hon anklagade också sig själv för en benägenhet att driva med omgivningen och påpekade, troligen på order av sin guvernant, att hon på denna punkt måste bättra sig. Vidare menade hon sig ha gott omdöme, uppskatta samtal med begåvade människor och att fälla kvicka anmärkningar. Däremot undvek hon, i motsats till de flesta ”livliga personer”, att diskutera saker hon inte begrep. Vad utseendet beträffade var hon ingen skönhet men led å andra sidan inte av detta. Sin ”illa formade örnnäsa” och den ”missformade” munnen tillskrev hon de grimaser hon brukat göra som barn och fortfarande ägnade sig åt ibland. Det var med andra ord en självsäker och glad tonåring som lämnade Eutin 1774 för att gifta sig med hertig Karl av Södermanland, den äldste av Gustav III:s bröder.
Hertiginnan sade sig inledningsvis finna behag i sin makes sällskap men då paret misslyckats med att bli med barn svalnade känslorna. När Sophie Piper senare beklagade sig över sitt eget äktenskap tröstade Charlotte henne med att greve Piper åtminstone var värd respekt, vilket var avgörande för ett fungerande förhållande. Uppenbarligen uppfyllde hertigen inte sin hustrus krav i det avseendet. När paret blev allt mer kritiskt till kungen beklagade sig hertiginnan över makens oförmåga att agera när det gällde.  
I motsats till Liselotte tycks Charlotte tidigt ha drömt om att spela en politiskt aktiv roll. I sitt ”månadsbrev” från februari 1779 kritiserade hon drottning Sofia Magdalenas obenägenhet att bli sin makes rådgivare, vilket hon ansåg vara en hustrus uppgift och mot slutet av 1780.talet skrev hon till hertig Karl och hävdade att hon inte skulle anse sig värdig att kallas hans hustru om hon inte gav honom goda råd när så krävdes. Förhållandet till kungen tycks också i hög grad ha påverkats av hans benägenhet att visa förtroende för henne. Om han öppet diskuterade problem med henne blev hon i sin tur benägen att släta över de fel och brister hon fann hos svågern. Var han å andra sidan mer distanserad blev hennes kritik starkare, en ganska begriplig reaktion med vår tids synsätt.

I väntan på att få en mera framträdande plats på den politiska scenen skapade Charlotte vad som med modernt språkbruk närmast kan betecknas som en ”tjejklubb”. Förutom hertiginnan själv ingick Sophie von Fersen,(senare gift Piper), Jeanna von Lantingshausen och Camille de Pons, dotter till den franske ambassadören.[4]  För Charlotte var Sophie utan tvivel viktigast. De var nästan jämnåriga och hade varit kompisar sedan Sophies mor sammanfört dem under resan till Sverige. De bildade rentav en egen ordern för ”den sanna vänskapen” och ristade in sina namn på ett träd vid hertigparets slott Rosersberg. Även Camilles namn togs med men, av någon anledning, inte Jeannas.
Att läsa de citat ur hertiginnans korrespondens som Helsing återger är närapå som att läsa nutida E-postmeddelanden eller sms från en ung tjej till hennes kompisar. På vårvintern 1785 visade det sig, på grund av dåligt väglag, omöjligt att äta ute vid Fiskartorpet på Djurgården men, skrev Charlotte till Sophie. ”om jag råkar er och Jeanna på Djurgården, eftersom ni har kommit överens om att promenera där, kan vi slå följe en stund till fots. Var snäll och meddela mig era planer och underrätta även Jeanna”.
Sommaren 1787 firade gänget midsommar tillsammans. Efter dansen kring stången, som hertiginnan av hänsyn till sin värdighet nöjde sig med att iaktta på håll, åkte man ut på Mälaren. Sällskapet plockade blommor i en öppen park vid stranden och frampå småtimmarna åt man en tidig frukost vid ett värdshus, varefter det var dags att åka hem till Rosersberg. ”Jag har nog aldrig haft så roligt”, skrev Charlotte glatt till prinsessan Sofia Albertina. Ibland funderade hertiginnan över vad eftervärlden skulle säga om den hittade vänkretsens inbördes korrespondens. Det klokaste de skrivit var snarast att beteckna som det minst vansinniga, tyckte hon men det viktigaste var att hon hade så goda vänner. Jämfört med det var eftervärldens dom inte särskilt viktig.        
Gustav III:s sista år blev turbulenta för hertiginnan av Södermanland. Kriget mot Ryssland och dess följdverkningar gick direkt ut över hennes vänner och kungens agerande gentemot adeln kränkte dessutom hennes känsla för det passande. Det var aristokratins lidande, snarare än folkets, som fick henne att vända sig mot svågern. Hon tycks dock inte ha varit helhjärtat för oppositionen, bortsett från under riksdagen 1789. När kungen deltog i ett bröllop, som svägerskan stod för, blev hennes omdömen om honom så positiva att vännerna misstänkte att hon bytt sida i den politiska striden. Strax före skottet på maskeraden skrev hon att hon kände ömhet för svågern, trots de sorger han vållat henne och hon fördömde attentatet som ”det värsta tänkbara brott”. Då kungen avlidit konstaterade Charlotte att han varit ”ett stor man och ett geni men ingen god kung” . Med detta eftermäle var Sveriges solkung  ett avslutat kapitel för Hedvig Elisabet Charlotta, hertiginna av Södermanland. I motsats till Liselotte av Orleans, som dog några år efter Ludvig XIV, var hennes liv dock långt ifrån slut.  Nu var hon hustru till den nye kungens förmyndare och i sinom tid skulle hon bestiga tronen                 

           

 

                




[1] Även stamfar till Fredrik I av Sverige.
[2] Fastern hade med andra ord samma namn, även om stavningen är annorlunda, som drottning, Charlottas bästa väninna Sophie von Fersen, till vilken hon dedicerade sina anteckningar från Gustav III:s hov. Sofia av Pfalz är dessutom stammoder till drottning Lovisa Ullrika.
 
[3] Uppgifterna om Liselotte är hämtade från Antonia Frasers bok ”Ludvig XIV och kärleken”.
[4] Det är troligt att även andra räknads in i vänkretsen men av Helsing framgår att dessa tre var de viktigaste av Charlottes vänner.. Jag har valt att ange både familjenamn och makens namn för Sophie eftersom hon är känd under båda i historien. Jeanna anges med makens efternamn medan Camille anges med faderns. Hon var visserligen gift men äktenskapet tycks i praktiken inte ha existerat

5 kommentarer:

  1. Det framgår tydligt i flera källor från den tiden att Hedvig Elisabeth Charlotta ALDRIG tålde Gustaf III. Hon försökte visserligen ge sken av göra det, men snarare var det så att hon försökte ställa sig in.

    SvaraRadera
  2. Hon sörjde honom inte heller det minsta efter att han mördats. Tvärtom uttrycker hon sympatier för de sammansvurna, skrev i ett brev att mordet på G III var det bästa som hänt, visade vid flera tillfällen att hon var beredd på att göra vad som helst få kungen undanröjd, skrev kallsinnigt i sin dagbok om hur hon emotsåg hans dödsdag och för att inte tala om hur hon ansträngde sig för att svartmåla honom på alla sätt samt de förtalskampanjer mot honom som satte igång. Gustaf III och Hedvig Elisabeth Charlotta var aldrig någonsin något annat än fiender.

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  5. "Hon tycks dock inte ha varit helhjärtat för oppositionen, bortsett från under riksdagen 1789." Än en gång (på grund av censuren): När man läser igen de samtida källorna (inklusive hertiginnans egen korrespondens) så råder det ingen tvekan om att hon var en av oppositionens ledare. Mer än ett samtida vittnesmål tyder på att hon hatade Gustaf III mer än vad Anckarström gjorde och var beredd på att göra vad som helst för få kungen undanröjd. Efter att ha analyserat i stort sett varenda källa utesluter jag inte möjligheten att hon hade tänkt döda kungen själv. Varför skulle hon annars ha velat gå på maskeradbalen den 16 mars 1792? På den tiden gjorde hon allt för att undvika Gustaf III, så varför ens överväga att gå till just den form av tillställning att chansen att stöta på honom var som störst? Jo, sannolikt att själv avsluta hans liv.

    SvaraRadera