Kungar som aldrig regerat

Enligt nutida forskning är det Karl X Gustav som regerar Sverige nu. Det har nämligen bara funnits nio kungar med namnet Karl före vår nuvarande kung. På samma sätt har det inte funnits 14 kungar med namnet Erik, jag är dock inte säker på hur många Erik som verkligen suttit på Sveriges tron. Vår nuvarande svenska kungalängd bygger delvis på biskop Johannes Magnus uppställning från 1500-talet som börjar med Noaks sonson Magogg, vilken anses ha kommit till Sverige efter syndafloden. När Gustav Vasas söner gav sig själva ordningsnumret XIV respektive IX utgick de från denna uppställning och trots att vi nu anser oss veta att många av de kungar 1500-talets forskare räknade med inte existerat använder vi fortfarande deras regentlängd för numreringen av Sveriges monarker.

Min avsikt med detta inlägg är inte att kräva korrigering av den svenska regentlängden. Det skulle i längden bli alldeles för besvärligt och inte tjäna något verkligt syfte, lika lite som det är meningsfullt att ändra dateringen på kända historiska händelser efter nutida tidräkning. (Enligt gregoriansk tidräkning dog Karl XII exempelvis 11 december, inte 30 november). Även om man ändrade regenternas nummerordning skulle vanorna sitta i. Karl XII blir på något vis inte densamme om man kallar honom Karl VI och alla vet vi att Karl X Gustav ledde armén över Bälten. Hur skulle man kunna vänja sig att kalla vår representative kung vid hans namn?

Vissa forntida svenska kungar har alltså aldrig existerat. Detta fenomen är säkert inte unikt för Sverige. Har verkligen alla forntida norska, danska, frankiska och anglosaxiska kungar funnits i verkligheten? Underligare och smått lustigt är det med de sentida kungar som ingår i sina länders regentlängder och som verkligen existerat men som i realiteten aldrig suttit på tronen. I Sverige finns inga sådana regenter. Tronföljare som blivit suspenderade räknas Inte som kungar i vårt land, utom kanske av sina mest nitiska anhängare. I Frankrike och England är det annorlunda.

Vi vet alla att Ludvig XVI avsattes och giljotinerades i Franska revolutionen men när kungafamiljen återkom till Frankrike efter Napoleons fall kallade sig den nye kungen Ludvig XVIII och det är under det namnet han är känd i historien. Om det funnits en Ludvig XVIII förväntar man sig att det också skall ha funnits en Ludvig XVII. Men så var i realiteten inte fallet. Ludvig XVI:s son, hertigen av Normandie, överlevde sina föräldrar och satt någon tid kvar i Le Temple, dit kungafamiljen förts 1792. Efter faderns död utropade monarkisterna honom till kung och kallade honom följdriktigt för Ludvig XVII men pojken satt aldrig på tronen i praktiken och knappast ens på papperet. Hans öde är ett av de mest omdiskuterade i Frankrikes historia. Senare forskning tycks tyda på att han verkligen dog i fångenskap, sjuk och ensam. Trots att hans farbror var den förste bourbonkungen efter revolutionen räknas pojken enligt regentlängden som monark.

På samma sätt är det med ”Napoleon II”. Napoleons son i äktenskapet med ärkehertiginnan Marie-Louise fördes efter faderns fall till Österrike, med det uttryckliga syftet att få honom att glömma sitt franska ursprung. Även om han aldrig lär ha glömt sin far återvände han heller aldrig till Frankrike och dog i unga år 1831. När hans kusin i början av 1850-talet återinförde det franska kejsardömet kallade han sig likafullt ”Napoleon III” och han betecknas också så i historieböckerna. Detta exempel är egentligen mer frapperande än fallet med ”Ludvig XVIII” eftersom det låg i den gamla kungaättens intresse att markera sitt avståndstagande från revolutionen, medan familjen Bonnaparte inte vann något på att ”utropa” Napoleons son till regent.

Johan I av Frankrike utgör ett gränsfall, ty han föddes verkligen som kung men regerade aldrig. Johan föddes 1316 och eftersom hans far var död när han föddes blev han genast kung. Dessvärre avled han efter fem dagar och farbrodern Filip, som varit regent sedan gamle kungens död, besteg tronen som Filip V. frågan är öppen om Johan ”den gode”, som regerade vid mitten av 1300-talet, bör kallas II eller I.

Den engelske kungen Edvard V nådde nästan fram till tronen. Som son till Edvard IV skulle han vid faderns död ha bestigit tronen men under en resa till London greps hans anhängare och farbrodern Rickard utropades till kung sedan Edvard förklarats illegitim. Pojken är känd som den äldste av ”prinsarna i Towern”, vilkas öde debatteras än idag. Trots att prinsen aldrig tillträdde tronen fick näste engelske kung med namnet Edvard ordningsnummer VI i regentlängden.

Det är spännande att fundera över hur monarkiernas regentländer egentligen tillkommit.