måndag 28 maj 2018

"Sire, ge mig rättvisa", domstolsförhandlingarna om Henrik VIII:s första äktenskap 1529


Att en regent står inför domstol är i ett längre historiskt perspektiv mycket ovanligt. I realiteten sker det bara i samband med revolutioner eller uppror, dvs. när fursten ifråga redan blivit avsatt. Att en politisk ledare av något slag skulle tvingas avlägga räkenskap för sina handlingar och samtidigt sitta vid makten var in i vår tid praktiskt taget uteslutet. Men ingen regel utan undantag. År 1529 inträffade i England en händelse som var anmärkningsvärd redan på förhand: ett regerande kungapar stod inför domstol. Ännu egendomligare var att kungen i fråga teoretiskt sett själv begärt att få utrett huruvida han var brottslig. Drottningen för sin del var säker på att så inte var fallet. De som bevittnade mötet mellan kungen och drottningen i rättegångsalen skulle aldrig glömma vad de såg och hörde. Det som inträffade skulle i sinom tid göras odödligt av den store Shakespeare själv. Och ändå kunde denne store mästare med säkerhet inte återge känslan, lidelsen i vad han beskrev, så som det måste ha framstått när det hände. Trots detta är scenen idag inte särskilt känd: Bara den som studerat engelsk 1500-talshistoria närmare känner med visshet till den. Ändå är det som hände på sitt sätt lika gripande som avrättningen av två av Henrik VIII:s gemåler, enligt undertecknats åsikt faktiskt den mest gripande händelsen i hela Henrik VIII:s äktenskapsdrama. Läsaren får själv döma.

Mot slutet av 1520-talet rådde viss oro inom det engelska kungahuset. Henrik VIII hade snart regerat i tjugo år men ägde fortfarande ingen son. De söner som fötts i äktenskapet med Katarina av Aragonien hade alla dött kort efter förlossningen. Bara en dotter, Maria, var i livet. Ändå hade kungen en utomäktenskaplig son på snart tio år. Varför blev det ingen arvinge i äktenskapet och, om det fortsatte så, vem skulle ärva tronen? En kvinna på tronen var knappast att rekommendera, både med tanke på tidens synsätt på förhållandet man/kvinna och de praktiska problem detta i sin tur gav upphov till. Det finns indicier på att kungen en tid övervägt att göra sin utomäktenskaplige son Henry Fitzroy till tronföljare, eller åtminstone ge pojken en sådan position i hierarkin att en framtida tronbestigning inte framstod som helt otänkbar för rikets högsta kretsar. På våren 1524 tilldelades Henry titeln hertig av Richmond, Ett område som ingått i familjen Tudors besittningar innan de besteg tronen. Den nye hertigen gavs också rikets högsta rang, närmast efter kungens legitima barn och deras eventuella ättlingar[1]. Om kungen verkligen varit inne på tanken att förbereda sin son för kungatronen, ändrades detta brådstörtat då han en kort tid senare mötte den vackra och slagfärdiga Anne Boleyn. Ytterligare något senare begärde kungen skilsmässa från drottning Katarina. Att vid denna tid få skilsmässa fordrade att något misstag begåtts i samband med äktenskapets ingående: kanske var kontrahenterna allt för nära släkt eller hade ena parten varit trolovad med någon annan när äktenskapet ingicks. Om inga barn avlats kunde man hävda att äktenskapet aldrig fullbordats, en möjlighet som var utesluten i detta fall. Henrik VIII valde att, med hänvisning till vissa bibelcitat, hävda att han begått en synd då han knappt tjugo år tidigare äktat sin bror Arthurs änka. Eftersom de båda enligt kanonisk rätt var syskon hade Henrik och Katarina begått incest. Följaktligen var äktenskapet att betrakta som ogiltigt. Om det var kungens uppflammande passion för sin hustrus hovdamm som i första hand fick honom att vilja bryta upp från äktenskapet eller avsaknaden av manlig arvinge gjorde honom benägen att följa sin passion fullt ut, går inte att avgöra med säkerhet. Säkert är att Henrik snart var uppriktigt övertygad om att ett fel begåtts och måste rättas till. Lika säkert är att drottningen inte delade hans uppfattning: Eftersom hon aldrig haft samlag med sin förste man hade hon heller aldrig varit gift med honom i andlig bemärkelse. Detta hade hon svurit på redan strax efter Arthurs död nära trettio år tidigare och ingen förmådde henne någonsin att överge denna ståndpunkt. Kanske hade Katarina trots allt gett med sig om kungen nöjt sig med att begära separation utan att förneka äktenskapets giltighet. Om hon visserligen tvingats lämna tronen men å andra sidan fått status som kungens FD hustru är det möjligt att hon nöjt sig med en ”pensionärstillvaro” på något slott eller i ett förnämare kloster. Livet där skulle för övrigt i stort sett ha motsvarat den tillvaro hon redan förde i praktiken. Nu begärde man att hon skulle erkänna att hon begått vad som för en kristen, moraliskt högtstående människa var att se som en dödssynd. I både fysisk och andlig mening. Varken som kvinna eller som kungadotter av ett framstående furstehus var det möjligt för drottning Katarina att acceptera detta. Därför avvisade hon alla försök till medling, också sådana som kom från hennes sympatisörer: hon var drottning av England och skulle så förbli till sitt sista andetag.[2] Också andra komplikationer fanns ur Henriks synpunkt. Påven, den enda makt som var i stånd att upphäva en katolsk monarks äktenskap, var vid denna tid så gott som helt i händerna på tyskromerske kejsaren Karl V, systerson till drottning Katarina. Även om Karl säkert inte hyste någon idealistisk kärlek till sin moster låg det knappast i hans intresse att Englands kung bröt sin äktenskapsallians med hans hus, om inte annat så för att sätta käppar i hjulet för en tänkbar rival om hegemonin i Europa. Kungens närmaste rådgivare, Thomas Wolsey, var kardinal och befann sig alltså i den minst sagt penibla situationen att vid en eventuell process med Rom samtidigt företräda Henriks och kyrkans intresse. En komplicerad affär på många sätt med andra ord.

Under åren 1527-28 kom processen ändå igång men något konkret resultat uppnåddes inte. Det enda som egentligen hände var att historien om kungens ”problem” blev allmän egendom. Även om Henrik VIII offentligt förkunnade hur mycket han älskade Katarina och att han inte önskade något högre än att ha henne till hustru, bara det kunde bevisas att en sådan relation inte var syndig, blev det snart bekant att kungen planerade giftermål med en annan, dessutom en kvinna av relativt låg börd.[3] På sommaren 1529 var till slut allt klart för prövning inför en andlig domstol. Här stod alltså ett regerande kungapar inför rätta för att få utrett huruvida de möjligen begått blodskam de senaste tjugo åren. Det hela hjälptes inte upp av att de hade diametralt motsatta åsikter i frågan. Förhandlingarna öppnades i maj 1529 i en parlamentslokal som låg i nära anslutning till Bridewell Palace i London. De dröjde dock till 21 juni innan det var dags för kungaparet att framträda. Drottningen hade upprepade gånget bett att få målet överfört till Rom, till påve Clemens personligen. Hon hade hotat att inte infinna sig till förhandlingarna, men 21 juni 1529 var både hon och kung Henrik på plats. Där fanns också en stor mängd åskådare, både sådana som deltog å tjänstens vägnar och vanliga nyfikna. Det hela inleddes med att kungen gav sina tvivel om äktenskapets giltighet illkänna, samtidigt som han upprepade att han högaktade drottningen personligen. Kardinal Wolsey förklarade därpå sin roll som kungens och kyrkans representant i dessa förhandlingar: Han hade inte på något sätt tagit initiativet till processen. Så var det drottning Katarinas tur. Sedan hon först formellt upprepat sin begäran att få målet överfört till Rom hände det otroliga. Katarina reste sig från sin plats, gick fram till kungens tron och föll på knä. Sedan kungen rest upp henne höll hon ett tal som ingen av de närvarande skulle glömma:

-         Sire jag ber er, för all den kärlek som funnits mellan oss, ge mig rättvisa. Jag är en stackars kvinna och en främling född utanför ert välde. Jag har inga vänner här och än mindre en opartisk rådgivare. Jag vänder mig till er som rättvisans källa i detta rike.

Hon bedyrade att hon alltid varit sin man trogen på alla sätt; älskat dem han älskade, även om dessa kanske inte varit hennes vänner. Om det hon sade var lögn var hon beredd att mista livet. Att de flesta av deras barn avlidit var Herrens verk och underförstått ingenting som hade med giltigheten av deras äktenskap att göra. Så kom hon in på kärnfrågan, äktenskapet med kungens äldre bror:

-         När ni hade mig(hade samlag med), första gången tar jag Gud till vittne på att jag i sanning var jungfru, aldrig rörd av en man. Om detta är sant eller ej får ert samvete besvara.[4] Ned dessa ord neg drottningen djupt för sin make och avlägsnade sig ur salen. En härold ropade att hon skulle återvända och hennes kammarherre påpekade:

-         Madame, ni kallas tillbaka.

-         Det är mig likgiltigt. Denna domstol är inte opartisk. Jag stannar inte.                                

Kvinnor som bevittnade scenen visade öppet sin sympati med drottningen. De kände solidaritet med denna syster på tronen som svikits av en otrogen make. Den franske ambassadören konstaterade att om kvinnorna fick bestämma skulle kung Henrik definitivt förlora processen.[5] Även om det inte var kvinnorna som avgjorde ”vann” inte heller kungen processen i egentlig mening. Förhandlingarna fortsatte ytterligare en månad. Hovmän, som förmodligen visste vad deras kung önskade, lade fram detaljer som skulle tyda på att Katarina och prins Arthur haft samlag med varandra, medan andra, främst präster av hög rang, menade att kung Henrik var hennes laglige man. Under hela denna vägrade drottningen envist att åter visa sig i domstolen. I slutet av juli 1529 förklarade påvens utsände, en italiensk kardinal, att påven själv ämnade överta målet, så snart kurians sommaruppehåll var avslutat. Sålunda var processen slutförd utan något avgörande.

Som vi vet skulle kung Henrik efter många om och men få sin skilsmässa, bland annat till priset av de första stegen mot en kyrkoreformation i England. Det bestående minnet av domstolsprocessen var det tal som drottning Katarina hållit och som tveklöst gett henne en stor moralisk seger.[6] Ingen av de hustrur kungen senare lät avrätta skulle få tillfälle att på samma sätt utmana honom inför rätta och samtidigt vädja till den kärlek de båda hyst för varandra. Det är inte den mest dramatiska scenen i berättelsen om Henrik VIII:s gemåler. Men visst är den gripande?                                



[1] At Richmond fick titeln hertig innebar dessutom en upphöjelse, då det tidigare endast varit ett eerldöme.
[2] Det var visserligen på pappret omöjligt att få skilsmässa enbart med motiveringen att man ”behövde” en nu hustru för att få fler barn, vilket skulle ha gjort det möjligt för Katarina att gälla som kungens före detta hustru i samma stil som när en skilsmässa ingås i våra dagar.. Ett sådant tillvägagångsätt skulle med facit i hand ändå ha varit mindre chockerande för samtiden än det mesta av vad Henrik VIII kom att uppleva under sin äktenskapliga karriär  Det bör kanske förtydligas att detta är min personliga uppfattning.   
[3] Anne Boleyn hade visserligen kungligt blod i ådrorna men jämförd med en dotter till Ferdinand och Isabella av Spanien var hon inget annat än en engelsk lantbo.
[4] Talet återges på s. 176-77 i Antonia Frasers bok Henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1995). Jag har föe enkelhets skull bytt ut några ord ur citatet.
[5] Man kan jämföra med de sympatiyttringar som mötte Marie Antoinette då hon i domstol anklagades för incest med sin son och vädjade till alla mödrar i salen.
[6] Shakespeare återger det nästan ordagrant i andra akten  av ”Henrik VIII”(1613).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar