Den olycklige tronföljaren, del II, "Nåd för din son, nåd för Ryssland".

Greve Schönborn, vicekansler vid hovet i Wien, trodde varken sina ögon eller öron. Den unge mannen som stod framför honom, eller snarare sprang omkring i rummet, verkade halvt vansinnig och sade sig vara Rysslands tronföljare. Han grät och ropade att den tyskromerske kejsaren måste skydda honom för hans far, dennes andra hustru och närmaste rådgivare. De hade med avsikt fördärvat hans hälsa och nu tänkte de tvinga honom att bli munk, kanske döda honom. Han medgav att han var en vek person men hans rätt till tronen kom av Gud och hade inget med karaktären att göra. Ministern trodde först att det rörde sig om ett dåligt skämt eller kanske en provokation. Men småningom förstod han att det otroliga var sant: ynglingen var Alexej Petrovitj, arvinge till Rysslands tron. Sedan den höge gästen fått dricka ett glas stärkande vin, som han tömde i ett enda drag, förmådde kanslern honom att återvända till det värdshus där han bott föregående natt. Nästa morgon, 11 november 1716, framlades ärendet för Hans majestät kejsar Karl VI. Situationen var, enkelt uttryckt, komplicerad. Hur hanterar man som statchef i en av Europas äldsta monarkier det faktum att sonen till ledaren i Europas nya nordliga stormakt plötsligt kommer instörtande och begär asyl av rädsla för sin egen far?[1] Om det är fråga om uppror kan det vara lika farligt att stöta sig med fadern som med sonen. Den ene har makten idag, den andre skall få den i morgon, eller kanske när som helst. Den ryska armén hade nu börjat överta det rykte som karolinerna haft tidigare. Vem visste vad tsar Peter kunde ta sig till om Habsburg skyddade hans förrymde arvinge. Å andra sidan, vilken skamfläck på österrikes rykte om gästen skickades hem och sedan dödades![2] Lösningen blev att tillsvidare inkvartera Alexej och hans sällskap i ett avsides beläget slott i Tyrolen. Här bodde de väl bevakade men ändå behandlade som kejsarens gäster. Officiellt visste Karl VI inte att Rysslands tronföljare befann sig på Österrikisk mark. Men tsar Peter var sonen på spåren. Uppgifterna går lite isär om hur snabbt Peter fattade misstankar att sonen helt sonika ”stuckit iväg”. Enligt Troyat förföljde faderns agenter honom redan vid tiden för ankomsten till Wien, medan det enligt Massie tog några månader innan man på allvar började söka rymlingen. Också för Peter var situationen besvärlig. Hur erkänner kejsaren i en uppåtstigande stormakt med äran i behåll inför världen att hans son och arvinge inte står ut hemma utan flyr till främmande land? Rysslands tronföljare hade blivit ett statsproblem i två länder. Tsaren lät författa ett brev till sin kollega i Wien med innebörden att, för den händelse hans son påträffades inom Habsburgs gränser, han ofördröjligen måtte sändas tillbaka med eskort ”med hänsyn till osäkerheten på vägarna”. Brevet skulle dock inte överlämnas förrän det var klart bevisat att Alexej vistades på österrikisk mark. Så småningom spårades tronföljarens gömställe upp av ryssarna, varpå Peters brev vederbörligen överlämnades till Wien. Där var man fortfarande osäker på vad som var bäst att göra. En kurir sändes till Tyrolen med besked om vad som hänt och för att ta reda på om Alexej kunde tänka sig att resa hem. Den stackars ynglingen blev helt ifrån sig och upprepade än en gång att Wien måste skydda honom. Man beslöt att förflytta honom och hans följe till Neapel, också det en del av Österrike vid denna tid. I maj 1717 nådde man bestämmelseorten och den ryske tronföljaren kände sig säker.

Vid det här laget hade splittringen inom tsarfamiljen också uppmärksammats i Sverige. Alexej hade på omvägar hört sig för om möjligheten att få skydd hos Karl XII. Samtidigt som kungen insåg propagandavärdet av detta tvekade han ändå med sin strikt patriarkala världssyn att understödja en son som rest sig mot sin far, även om denne far råkade befinna sig i krig med Sverige sedan 17 år tillbaka. När han till sist beslutat sig att ta Alexej under svenskt beskydd var det försent.[3]  Tsarens män hade följt efter tronföljaren till Neapel och underrättade genast sin herre var han fanns. Tsar Peter skrev ännu ett brev till Wien, där han uttryckte ”sin förvåning” att Karl VI inte underrättat honom att sonen vistades inom hans gränser. Tsaren krävde nu att hans budbärare skulle få träffa Alexej och tillkännage ”vår faderliga vilja” för honom. Det fanns inget godtagbart skäl att neka, menade Peter. Ingen utomstående hade rätt att gå emellan en far och hans son, något som särskilt gällde i Ryssland och naturligtvis i högsta grad när fadern råkade vara tsaren själv. Brevet slutade: ”I avvaktan på ert beslut, som kommer att vara normerande för de mått och steg som vi å vår sida anser oss böra ta, förbliver vi Eders Kejserliga Majestäts gode broder – Peter”.[4]  Det var lätt att förstå vad som menades med ”de mått och steg vi anser oss böra ta”. Den ryske tronföljaren var knappast värd ett krig med tsaren. Dessutom var det förmodligen inte mer lockande för kejsaren i Wien än för Karl XII att stödja en son som vänt sig mot sin far. Å andra sidan skulle Österrike komma i dålig dager om man utlämnade en gäst till stupstocken, även om gästen råkade vara son till sin bödel. Man beslutade att försöka få Alexej att ”frivilligt” återvända till Ryssland. Två ryska sändebud, av vilka den ene hette Tolstoj[5], tilläts träffa prinsen i närvaro av Neapels guvernör. Blotta åsynen av faderns rådgivare gjorde Alexej skräckslagen. De överlämnade ett brev från tsaren, där denne klandrade sin son för alla bekymmer han ständigt orsakat sin far. Om han genast återvände hem lovade Peter vid allt heligt att ge honom sin förlåtelse. I annat fall skulle han ”förbanna dig för all evighet” och ”begagna alla medel för att straffa dig såsom en förrädare och upprorisk son förtjänar”. En lång tid vägrade prinsen att återvända hem men efter diverse hot och påtryckningar, bland annat från sin älskarinna som förmåtts att ställa sig på de ryska sändebudens sida, gav han med sig. Hans högsta önskan var att få gifta sig med flickan som vid den här tiden var gravid. Peter tycktes inte ovillig att uppfylla sonens begäran. Alexej förklarade per brev för Karl VI att han ämnade återvända till Ryssland och på vintern 1717 lämnade han Neapel. Färden gick genom Centraleuropa mot ryska gränsen. Alexej tycktes lugn och förhoppningsfull. Hans älskarinna hade av hänsyn till sitt havandeskap tillsvidare stannat i Italien men skulle komma efter senare. Alexej beträdde åter rysk mark i januari 1718. Han hade varit borta i ett drygt år. Många som tröttnat på tsar Peters reformer och hoppats att tronföljarens flykt skulle leda till uppror fruktade för hans öde. En del kände till och med förakt för Alexej: ”Den dåren har återvänt hem för att han fått löfte att gifta sig med sin älskarinna”, sade en furste till sin vän. ”Vad han kommer att få är en kista”. Förutsägelsen skulle visa sig riktig. Några dagar efter ankomsten till Moskva, 3 februari 1718, fördes Alexej inför en stor samling andliga och världsliga dignitärer i Kreml. Palatset bevakades av tsarens nya gardesregementen, hans trognaste soldater, med vapnen laddade för skott. Tronföljaren, nu knappast bättre än fånge, fick höra en utskällning som förmodligen ingen annan kronprins någonsin hört maken till av sin egen far. Kort sagt: Alexej var fel! Han hade försummat sin utbildning, visat sig lat, svikit sin hustru(den tyska prinsessan som dog 1715), sin far och sitt land. Rymt utomlands och anstiftat krig mot fadern. Den antagligen av skräck halvt vansinnige prinsen bad om nåd, vilket han lovades på två villkor: Han måste avstå sina arvsanspråk på tronen till sin halvbror Peter och namnge alla som på något sätt understött hans ”konspirationer” mot fadern. Alexej gav därpå fadern i ett angränsande rum namnen på några vänner och anhängare. Därefter fick han i den närliggande Uspenskikatedralen vid korset och evangelierna offentligt svära att han avstod från tronen till förmån för sin halvbror Peter.[6] Ett påbud stadgade att den som i fortsättningen verkade för Alexejs tronanspråk skulle anses som förrädare mot staten. Alla som innehade tjänst inom armén eller förvaltningen måste svära att följa detta påbud och vem som så önskade kunde oberoende av stånd avlägga eden.[7] Tsaren var fast besluten att en gång för alla göra upp räkningen med dem som motsatte sig eller kunde tänkas motsätta sig hans styre. Den nu suspenderade tronföljaren pressades därför till ytterligare angivelser av personer som på något sätt understött honom. Det gällde nu inte bara sådana som hjälpt Alexej att lämna Ryssland 1.5 år tidigare utan alla han genom åren diskuterat sin ställning med och som hade, eller kanske hade, sympatiserat med honom. Under vårvintern 1718 gick en våg av massarresteringar över Ryssland, med särskilt fokus på de två huvudstäderna Moskva och Petersburg. I stort sett alla som vistades i grannskapet påverkades av processen. Apotekare på berörda platser fick order att inte sälja droger för att hindra eventuella misstänkta från att begå självmord. Bönder som lämnade en stad där en misstänkt vistades fick sina transportmedel genomsökta. Personer av alla samhällsklasser tycks ha arresterats, från medlemmar av den kejserliga familjen till en ”vanlig” man som fungerat som tolk åt Alexej under flykten. Bland de mer prominenta offren fanns en biskop som i sina böner uttalat sympati för Alexej och hans mor, tsarens första hustru som satt i kloster sedan nära tjugo år. Han skulle dessutom ha förutspått Peters snara död. Sedan hans ståndsbröder, som antagligen inte vågade annat, dömt honom förlustig sin värdighet, så att han kunde utlämnas till den världsliga rättvisan, utropade prelaten: ”Är jag ensam skyldig? Se in i era hjärtan. Vad säger de er? Hör på folket. Vad säger de”? Ett pikant inslag i i härvan utgjordes av tsarens första hustru, som alltså gått i kloster för många år sedan. När man uppsökte henne för att ta reda på vad hon visste om sonens förehavanden, visade det sig att hon förälskat sig i en officer som besökt hennes kloster och rörts av hennes öde. Tsaren reagerade som en girigbuk viken blir bestulen på tio kronor av en miljardstor förmögenhet: Han blev rasande. Den forna hustruns älskare fick en särskilt plågsam död, där den långdragna processen slutade med att mannen i levande tillstånd spetsades på en påle. Ett antal nunnor som misstänktes ha känt till sin medsysters ”förvillelse” pryglades, några så grundligt att de avled. FD tsaritsan kom dock undan med prygel och förvisning till ett än avlägsnare kloster.[8] En annan som fick en utdragen död var den ovannämnde biskopen, nu definierad som ”avsatt munk”. Han steglades till döds, varefter huvudet höggs av och kroppen brändes Enligt Troyat hann den modige prelaten ropa ut en förfärlig spådom till sin grymme härskare: ”Om du låter din son dö kommer det blodet att falla tillbaka på ditt eget och de dinas huvuden från far till son ända till den siste tsaren! Nåd för din son! Nåd för Ryssland”![9] Andra dömdes ”bara” till att få tungan utsliten. Åter andra kom undan med prygel, landsförvisning eller konfiskering av egendomar. Stämningen i Ryssland våren 1718 måste ha påmint om stämningen under skådeprocesserna i Sovjet på 1930-talet, naturligtvis med hänsyn till de olika epokerna, en annan syn på världen osv. Att det rådde skräck bland folket kan vi nog utgå ifrån. Eftersom tsaren inte gjorde något för att dölja vad som försiggick utan tvärtom verkar ha önskat basunera ut förloppet inför folket och världen i allmänhet, måste de flesta ryssar som umgicks i större kretsar och inte levde alltför isolerat ha snappat upp åtminstone brottstycken av den skandal som skakade samhällets översta skikt. Var skulle detta sluta? En ambassadör skrev hem till sin regering: ”Miljoner människor anropar himlen för att få bort tsaren. Man hoppas bara på en ledare”.[10] Allt detta löste dock inte det egentliga problemet för tsaren: Vad göra med sonen? Att han blivit en samlande symbol för de missnöjda var allvarligt nog men någon verklig sammansvärjning hade inte kunnat påvisas. Länge verkade allt ordna sig för Alexej. Hans stora förhoppning var att gifta sig med sin älskarinna och leva lycklig med henne. Det skrev han till henne i flera brev. Han berättade också att han ätit middag med sin far och att allt verkade vara som det skulle. Sorgligt nog blev det just älskarinnan som gav Alexej nådastöten. Exakt var hon kom ifrån är osäkert. Massie hävdar att hon ursprungligen kom från Finland och att hon hamnat i Ryssland som krigsfånge. Troyat säger bara att hon var livegen och hade tillhört en man som en gång varit informator åt tronföljaren Hur som helst kom hon från samhällets lägre klasser.  Hennes främsta ambition var förstårligt nog att komma ur den historia hon hamnat i, som älskarinna till en högt uppsatt man med en ännu mäktigare far som hade makten över liv och död och som betraktade sonen som förrädare, med minsta möjliga skada för egen del och gärna med så stor vinst som möjligt. När hon i april 1718 anlände till Petersburg fördes hon inför tsaren, som frågade ut henne om förhållandet med tronföljaren och vad han sagt och gjort som kunde ha politisk betydelse. Det visade sig att hon i sin ägo hade utkast till några brev som Alexej skrivit till ryska dignitärer, andliga och världsliga, under tiden i exil. Där förklarade han att han tvingats lämna Ryssland därför att tsaren tänkte spärra in honom i kloster. Peter och hans rådgivare önskade ”utplåna mig ur folkets hågkomst” och sökte göra troligt att han var död. Det var inte sant: Alexej befann sig på en ”säker plats” och under högt beskydd, dvs. kejsar Karl VI. Detta var nog för nya förhör med Alexej. Efter flera pressande samtal och sedan han tillslut förstått att hans älskarinna förrått honom, bröt han samman och bekände vad som helst: Om armén kallat på honom för att göra uppror mot sin far skulle han ha gjort det osv. Han arresterades och sattes i Peter-Paulfästningen.  Den om inte trolösa så i alla fall lösmynta älskarinnan kom dock undan och lär ha ingått ett lyckligt äktenskap med en rysk officer. 
Nu samlades två domstolar för att döma Alexej, en andlig och en världslig. Prästerna förmådde inte  besluta sig för vad som var rättvisast att göra. Tsaren hade visserligen rätt att döda sin son som den brottsling han var men som en nådig furste kunde han också benåda honom. För båda vägarna fanns prejudikat i Den Heliga Skrift. De världsliga dignitärerna, av vika några nyligen utretts för samröre med den "förrädiske" tronföljaren, kom å sin sida fram till att Alexej förtjänade döden, men sist och slutligen var det tsaren själv som måste avgöra saken. Under hela rättegången, som pågick från mitten till slutet av juni 1718, torterades Alexej flera gånger med knutpiska. Slutligen, innan tsaren kunnat besluta sig för vad som borde göras, dog prinsen 26 juni 1718, 28 år gammal. Efteråt fick han en begravning som det anstod hans rang och värdighet. Tsaren deltog i akten tre dagar efter sonens död, i samma fästning där han avlidit Peter lär till och med ha kysst den dödes ansikte. Vad Peter den store än kan ha känt efter sonens död var ett viktigt mål uppnått, precis som efter terrorn på 1930-talet: Ingen vågade längre kritisera Rysslands härskare.[11]                              

---

[1] Av allt att döma var inte marken så förberedd för Alexejs ankomst till Wien som hans sändebud(främst enligt Troyat), hade hävdat inför sin herre. Kanske tjänaren var offer för önsketänkande, förståligt med tanke på att man ju inte gärna rakt ut kunde avslöja att den ryske tronföljaren planerade att rymma hemifrån. Förmodligen har sändebudet endast kommit med allmänt hållna trevare hur tronföljaren skulle tas emot i Wien,, trevare som självklart besvarats i konventionella ordalag.   

[2] Beteckningen ”Österrike” eller ”österrikisk mark” används här för enkelhetens skull om hela det tyskromerska riket. 

[3] HJ Lindeberg, Görtz, ett offer för enväldet(1925), s. 56-58. Denna händelse är ett tydligt exempel på Karl XII:s oförmåga att föra krig utanför slagfältet, en svaghet i hans karaktär som åtminstone i vår tid, alltför sällan betonas av hans kritiker, vilka oftast lägger fokus på de lidanden det långa kriget orsakade Sverige. Vi kan med till visshet gränsande sannolikhet utgå ifrån att Gustav III inte skulle ha försummat tillfället om Katarina den storas son lämnat Ryssland under kriget 1788-90, ett långt ifrån otänkbart scenario.

[4] Med tanke på den diplomatiska, om än hotfulla, tonen i brevet undrar man om den rastlöse, impulsive och häftige Peter den store verkligen skrivit det själv eller låtit en sekreterare med sinne för diplomatspråk författa episteln efter en ungefärlig diktamen.

[5] Anfader till författaren.

[6] Denne Peter, son till tsaren och hans andra hustru Katarina, avled dock redan 1719 vid knappt 4 års ålder. Av Peter den stores och Katarinas 12 barn uppnådde endast döttrarna Anna och Elisabet vuxen ålder. Elisabet övertog makten genom en statskupp 1741 och regerade till sin död tjugo år senare. Enligt Rysslands officiella regentlängd härstammar huset Romanov av idag från en dotterson till Peter den store, Annas son med Karl Fredrik av Holstein-gottorp.  

[7] Detta påminner om den ed Henrik VIII av England på 1530-talet ålade sina undersåtar att svära och enligt viken kungen var att se som engelska kyrkans överhuvud, samt hans barn i andra äktenskapet som enda arvingar till tronen.

[8] Där satt hon i tio år tills sonsonen Peter II besteg tronen, varefter hon återvände till hovet och behandlades som den änkedrottning hon var. Detta bevisar riktigheten av historikern Eduard Radzinskijs ord: ”I Ryssland gäller det att leva länge”.

[9] Troyat, s. 217. Den siste tsarens son, vars blödarsjuka spelade en så ödesdiger roll i uppladdningen till revolutionen 1917, hette Alexej. I motsats till Peter satte den siste tsaren sin hustrus och sons lycka och välbefinnande före allt annat, inklusive riket och sitt eget samvete. Tsarfamiljen mördades dessutom i juli 1918, nästan på dagen 200 år efter Alexej Petrovitjs död.´  

[10] Troyat, s. 222. En viktig skillnad mellan Stalins terror och händelserna 1718 är att långt fler arresterades än dog under affären med Alexej. Många av de misstänkta frikändes eller, som Peters hustru, överlevde fångenskapen 1718 slog heller inte skräckväldet lika blint som på 1930-talet. Peters bästa vänner var aldrig i fara.  Det var också påtagligt att Peter själv ledde processen. Även om Stalin själv undertecknade dödsdomar och i slutänden hade det högsta ansvaret för de enskilda offrens öde, sökte han gärna distansera sig från vad som hände. Bödlarna kunde själva anklagas för ”överdrivet nit” och utåt var deras roll nästan viktigare än Stalins. Peter agerade själv åklagare i processen mot sonens ”anhängare” Det fanns ingen Berja på hans tid.

[11] Denna text bygger främst på Henri Troyats och Robert K. Massies böcker om Peter den store: Massie, Peter den store hans liv och värld(svensk översättning 1986/1993), kapitel 53-54. Troyat. Peter den store(svensk översättning 1981/1993), s. 202-230.