tisdag 16 april 2019

En olycklig fanatiker, eller Drottningen som älskade sin mor



Häromdagen dök det i mitt nyhetsflöde på nätet upp ett bildspel med undertiteln: ”De tjugo blodigaste ledarna någonsin”. Det innehöll bilder på ett geografiskt och tidsmässigt sett brett urval av politiska ledare, från förkristen tid till våra dagar, som ansågs vara diktatoriska eftersom de dödat och förföljt ett stort antal människor.  Uppställningen tycktes dock vara gjord utan någon verklig systematik: Ledarna var varken ordnade kronologiskt eller alfabetiskt och det gick inte att avgöra om man definierat dem enligt någon tänkt grad av grymhet, där den förste exempelvis ansågs ”minst blodig” på en stigande skala. Till varje bild hade fogats en kort undertext.[1] Bland de första som nämndes, närmare bestämt nummer 2 i ordningen, var Maria Tudor, drottning av England 1553-58. Om henne meddelades i undertexten: ”Oavsett hur kort hennes styre var kommer Maria I alltid att vara känd som ´bloddy Mary´ på grund av hennes förföljelse av protestanterna, varav några brändes levande”.[2]  Rent historiskt är denna beskrivning korrekt. Maria var fanatisk katolik och hon brände verkligen protestanter på bål, bland dem en ärkebiskop av Canterbury. Som bekant kan dock ingen dömas rättvist utan hänsyn till tid och sammanhang och bland historiens regenter, av vilka många har blod på sina händer i större eller mindre utsträckning, kan jag personligen knappast tänka mig någon som i så hög grad förtjänar medlidande och sympati som Henrik VIII:s äldsta dotter. Hur skulle ni själva bedöma henne?

Drottning Maria av ätten Tudor var dotter till Henrik VIII i dennes äktenskap med Katarina av Aragonien. Hennes födelse i februari 1516 gav inte upphov till så stora festligheter som förlossningen av en prins, en tronföljare, skulle ha gjort men kungen var ändå på gott humör. De tidigare graviditeterna hade slutat med att barnet antingen dött i samband med förlossningen eller en kort tid efteråt.[3] När det venetianska sändebudet, med rätta men utan överdriven taktfullhet, påpekade att glädjen för kungen skulle varit större om han fått en son, svarade Henrik glatt att det fick ordna sig så småningom. Kungaparet var ungt och friskt. Det skulle säkert bli söner i framtiden. Som den anhängare av tidens humanism hon var, lade drottning Katarina ann på att utbilda sin dotter i intellektuella ämnen, som latin. Även om hon inte personligen ledde undervisningen följde hon den med intresse och tog råd av både engelsmän och lärda från hemlandet Spanien för att förkovra sin dotter.[4] Allt tyder på att Maria också fick lära sig de praktiska sysslor som förknippades med skötseln av ett hushåll. Det hade hennes mormor, Isabella av Kastilien, varit mån om att inpränta i sina egna döttrar tillsammans med de lärda studierna.[5] Att prinsessan undervisades i latin och humanistisk filosofi(hon läste Erasmus på moderns maning), innebar inte att hon var ämnad att bli engelsk regent. Även sådana som talade för kvinnors intellektuella bildning menade att kvinnor per definition inte var lämpade att härska. De var av naturen lättledda och kunde utan svårighet lockas att begå dårskaper med katastrofala konsekvenser. Det räckte med att studera berättelsen om syndafallet i lustgården för att bevisa detta.[6]  Med tiden stod det klart att kung Henriks förhoppning om kommande söner i äktenskapet inte skulle slå in. De många graviditeterna hade slitit på drottningens kropp och hälsa och hon tycktes för framtiden dömd till ofruktsamhet. Den omständigheten att Henrik samtidigt begåvats med en son utom äktenskapet måste ha vållat oro: Varför nekade Gud kungen en arvtagare till tronen?[7]  Ändå övervägdes länge möjligheten av en lösning där Maria kunde koras till faderns efterföljare. Hon kunde gifta sig med sin kusin kungen av Skottland och på så vis förena de båda rikena, det som engelsmännen drömt om så länge. Eller hon kunde ingå äktenskap med den nye kejsar Karl V, en kusin på moderns sida. Särskilt drottningen verkade för den planen: Vad kunde inte hennes framtida dotterson åstadkomma som arvtagare till både tyskromerska riket och England! Även om dessa planer tyvärr gick i stöpet, vilket försvagade Katarinas ställning vid hovet, fanns det vid mitten av 1520-talet inga tecken på att prinsessan Marias ställning var hotad. Tvärtom sändes hon vid 9 års ålder till gränstrakterna mot Wales, vilket började bli tradition för engelska tronarvingar. Trots att hon aldrig erhöll titeln ”Prins- prinsessa av Wales”, vilket ingen blivande drottning gjort i denna dag, utgick allt flera initierade från att Maria i tidens fullbordan skulle efterträda sin fader. Då hände något oväntat: Kungen blev förälskad!

Henrik VIII:s passionerade kärlek till Anne Boleyn har diskuterats av många.[8] Här är nog att konstatera att de följande 10 åren blev omskakande för hela kungafamiljen och de främsta politikerna och ämbetsmännen. Särskilt traumatiskt måste det ha varit för den flicka som under de känsliga tonåren steg för steg förvandlades från prinsessa till bastard. Hur mycket Maria i realiteten märkte de första åren är svårt att säga. Visserligen blev det snart omöjligt för henne att träffa båda sina föräldrar samtidigt men hon hade sitt eget hov och det var ingen självklarhet att kungabarn umgicks med sina föräldrar. Hon kunde skriva till Katarina utan restriktioner och när hon och faddern träffades visade de ömsesidig värme för varandra. Men i början av 1530-talet störtade allt samman: Henrik och Katarina separerade på sommaren 1531.Följande år utropades kungen till engelska kyrkans överhuvud, vilket innebar att han kunde gifta om sig utan påvens tillstånd och i juni 1533 kröntes Anne Boleyn till drottning av den nye ärkebiskopen av Canterbury, Thomas Cranmer. Efter prinsessan Elisabets födelse i september samma år upplöstes Marias hov och hon utnämndes till hovdam hos sin halvsyster. För dem av hennes gamla tjänare som följde med henne var det svårt att komma ihåg att hon inte längre var prinsessa utan ”lady Maria”, kungens oäkta dotter. En del trogna själar lämnade tjänsten i frustration och sorg. Påfrestningarna gjorde Maria sjuk. Vid ett tillfälle 1534 tilläts hennes mor, som själv blev alltmer isolerad och närmast levde i fångenskap, att besöka sin dotter för att trösta och uppmuntra henne. Det var sista gången de träffades. Under tiden hade flera lagar stiftats, som gick ut på att kungen var den engelska kyrkans överhuvud och att barnen i äktenskapet med Anne Boleyn var att se som hans legitima arvingar. Varenda undersåte måste svära en ed på att acceptera detta. Särskilt munkar och nunnor hade svårt att godta det nya systemet och flera av dem avrättades, liksom biskop John Fisher och filosofen och politikern Thomas More. För Anne Boleyn var Maria det verkliga hotet mot hennes ställning och med sin vanliga oförmåga att dölja sina känslor sade hon öppet vad hon tänkte om sin styvdotter: ”Hon är min död och jag hennes”. För Maria var det säkert frustrerande att hon inte tilläts hata den far som i praktiken hade förskjutit henne, berövat henne hennes kungliga rang och störtat hennes mor i elände. Katarina fortsatte in i det sista att mana sin dotter att hålla en låg profil och lyda kungens befallningar, så länge hon inte ”förlorade sin själ”. Det är inte konstigt om Maria började se den protestantiska rörelse som, sedan påvestolen satts ur spel, närmast oundvikligt började få fotfäste i England, som en personifikation av allt ont som hade drabbat henne och hennes familj.   

På sommaren 1536 tycktes emellertid allt ordnas till det bästa. Både Katarina av Aragonien och Anne Boleyn var döda och kungen hade ingått ett tredje äktenskap som tycktes behaga alla. I det sammanhanget välkomnades den nu 20-åriga Maria tillbaka till hovet. Även om hon fortfarande betraktades som bastard var hon nu en integrerad medlem av kungafamiljen på samma villkor som halvsystern Elisabet, även hon klassad som illegitim efter moderns avrättning. Under kungens sista tio år bodde de två systrarna och deras lillebror Edvard, Henriks son med Jane Seymour, ofta på samma slott. I den tronföljdsordning som upprättades 1544 införde kung Henrik sina båda döttrar i successionen, för den händelse deras bror skulle avlida utan arvingar. Genom att samtidigt fortsätta hävda deras illegitima status antydde fadern i själva verket deras likaberättigande till tronen, eftersom det i praktiken skulle ha varit omöjligt att legitimera båda döttrarna.[9]

Efter Henrik VIII:s död 1547 inträdde en period då protestantismen mer uttalat framhölls som engelsk statsreligion. Katoliken Maria hävdade ståndaktigt sin rätt att fira katolsk gudstjänst, om hon så måste be om militärt stöd från sin kusin kejsar Karl V. Unge Edvard VI:s ministrar gav med sig men blev förmodligen mindre benägna än någonsin att erkänna Maria som tronarvinge. Vid Edvards död 1553, barnlös vid knappa 16-års ålder, sökte man sätta en avlägsen släkting till Maria på tronen.[10] Maria mobiliserade emellertid egna styrkor och tågade mot London. Folk i allmänhet tycks också ha givit henne sitt stöd. I mitten av juli 1553 tågade den nya drottning Maria in i London under folkets helhjärtade jubel. Också halvsystern Elisabet fanns i hennes följe.

I september 1553 kröntes den nya regenten. Några dagar senare förklarade parlamentet att gamle kung Henriks äktenskap med Katarina av Aragonien var att se som lagligt. Detta var ett ödesdigert beslut på flera sätt. Samtidigt som det försatte drottningens halvsyster i ett svårt läge, innebar det i praktiken att den politik som förts i tjugo år - skapandet av en anglikansk statskyrka, indragningen av klostren, med efterföljande donationer av kyrklig jord till adliga godsägare osv - och där de olika delmomenten ytterst byggde på förutsättningen att Henrik VIII:s första äktenskap varit ogiltigt, upphävdes. Maria hade fått folkets oreserverade stöd därför att hon var kung Henriks odiskutabla arvinge i egenskap av hans dotter. Om hon nöjt sig med detta och strävat att styra England efter tidens krav och växlingar, som Elisabet senare så klokt skulle göra, hade Maria kunnat gå till historien som en framgångsrik härskare. Genom att omedelbart rehabilitera sin mor hade hon i praktiken utropat sig till Katarinas efterföljare och förkämpe för den konservativt fromma katolska tro modern representerat men som nu, tjugo år senare, bara kunde upprätthållas med våld. Hur rörande hävdandet av  moderns rättigheter än kan tyckas ur Marias personliga synvinkel, avgjorde detta i praktiken de kommande årens reaktionära politik, med förföljelse och dödsdomar mot protestantiska dissidenter, ett upproriskt parlament och, för Marias vidkommande, ett slut i ensamhet och med ett rykte som blodig tyrann.[11] I sitt testamente från 1558 förordnade drottningen att hennes ”älskade mor, i ljust minne bevarad”, skulle flyttas från sin grav i Peterborough och jordfästas vid hennes sida i Westminster Abbey i London: ”Hedervärda gravar eller monument skall resas till ett tillbörligt minne av oss”.[12] Så blev det nu inte men orden visar med sorglig tydlighet vad som ytterst drev drottning Maria under hennes regeringstid - Att återupprätta sin mor och den katolska tro hon dött för. Antagligen betraktade Maria sin mor och kanske också sig själv som martyr.[13]

Det går naturligtvis inte att bortse från att drottning Maria Tudors regeringstid präglades av ett diktatoriskt styre där oliktänkande förföljdes på ett minst sagt grymt sätt men förtjänar hon den svartmålning som ”Bloddy Mary” eftervärlden bestått henne. Jag upprepar den fråga som ställdes inledningsvis: Hur skulle läsaren själv döma?

                   

          

                

    



[2] Bildtexten använder den engelska namnformen: ”Mary”. Jag har följt regeln att ge regenter svenska namn. Då ”bloddy Mary” anses vara ett allmänt vedertaget smeknamn för drottningen återges det på engelska.
[3] Katarina hade genomgått minst tre graviditeter före 1516, däribland sonen Henry, som föddes 1511 men dog efter några månader.
[4] Fraser ger intrycket att det främst var modern som engagerade sig i prinsessans undervisning, ett tecken så gott som något på att Henrik VIII aldrig på allvar räknade Maria som tronföljare.
[5] I Marias egen generation kan man tänka på den svenske greven och riksdrotsen Pehr Brahe den äldre och hans bekanta Hushållsbok för ungt adelsfolk, som noga går igenom vad en adlig husmor bör känna till om praktiska sysslor i kök och källare.
[6] En av de få, eller kanske den enda vid engelska hovet, som med visshet inte delade denna åsikt var drottning Katarina. Hennes mor och far hade genom sitt äktenskap slagit samman de två rikena Aragonien och Kastilien, som de fortsatt att regera var för sig, utan att någondera parten hade överhöghet över den andra. Efter erövringen av Granada betecknades Ferdinand och Isabella av påven som deras katolska majestäter, dvs. båda räknades som suveräna furstar.
[7] Henry Fitzroy, hertig av Richmond, 1519-36. 
[9] Deras mödrar gjorde under perioden 1533-36 samtidigt anspråk på att vara drottning av England. 1544 var för övrigt det år då Gustav Vasa införde arvkungadöme i Sverige.
[10] Jane Gray (”niodagarsdrottningen”), härstammade från en yngre syster till Henrik VIII. 
[11] Bland dem som dömdes till döden och brändes på bål var ärkebiskop Thomas Cranmer, mannen som en gång krönt Anne Boleyn till drottning.
[12] Fraser, s. 458.
[13] Denna text bygger huvudsakligen på Antonia frasers bok Henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning1995), främst kapitel 4-5 och 9-10 och David Starkey, Elisabet, vägen till tronen(svensk översättning 2003), främst kapitel 4-5 och kapitel 17-18.    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar