torsdag 17 februari 2022

Den förälskade mätressen - Louise de La Valliére

Att kungligheter ägnar sig åt utomäktenskapliga affärer ingår väl närmast i den stereotypa bilden av l’ancien régime. Mätressen som fenomen förknippas också ofta med just Frankrike, kanske särskilt med de sista kungarna före revolutionen. Att vara älskarinna(älskare), åt en högt uppsatt person, oavsett vederbörandes titel, betyder emellertid olika saker beroende på var, när och vem det gäller. Under 16-1700-talet var ställningen som utomäktenskaplig partner åt en kunglighet närmast ett yrke som krävde betydligt mer av sin utövare än enbart förmåga att tillfredsställa furstens bokstavligt talat köttsliga behov. En mätress måste kunna föra sig väl, konversera, dansa, vara spirituell, ha kompetens att inta en ledande roll vid hovet och i stort sett fungera som ställföreträdande drottning, eller i något enstaka fall kung. Den som inte klarade detta kunde på sin höjd räkna med en kortare tids tjänstgöring men aldrig att bli erkänd som maitresse an titre. Detta gällde särskilt i Frankrike, där kungamakten av Guds nåde hade sin högborg. Svenska mätresser vid samma tid var snarast att se som sällskapsdamer med sexuell kunskap, mycket därför att svenska kungar framåt 1700-talet fått sin makt kraftigt beskuren. Absolutistiska kungar som Karl XI och Karl XII och senare de gustavianska kungarna avstod från utsvävningar av detta slag – det var inte förrän under frihetstiden och efter 1809 som den officiella älskarinnan gjorde entré i vårt land, och då endast för kortare tid. En gyllene regel för en kunglig mätress oavsett tidsålder var dock att inte på allvar förälska sig i sin ”arbetsgivare” - hon var ett tidsfördriv, inte en fast partner. Det klokaste dessa kvinnor, ty det var som sagt oftast kvinnor det gällde, kunde göra var att njuta av de förmåner och, ibland, behag de kunde få för att när den tiden kom kunna dra sig tillbaka med värdighet och se fram emot en tryggad pensionärstillvaro eller ett passande giftermål[1]. Ett exempel på faran med att bli allvarligt förälskad i en kunglig tillfällighetspartner utgörs av den olyckliga Louise de La Valliére, Ludvig XIV:s första officiella älskarinna. 

Louise de La Valliére kom från en adlig men inte särskilt rik familj. Hon var född i mitten av 1640-talet och beskrivs som en varmhjärtad och allvarligt lagd flicka med ljust hår och stora blå ögon, vilkas smäktande blick vann omgivningens hjärtan. I stort sett var hon den sorts undergivna lydiga kvinna som dåtidens ideal föreskrev, åtminstone bland präster och andra män i maktställning. Hon var religiöst lagd och det antogs att hon helst velat gå i kloster. Helt menlös var hon emellertid inte och, som det skulle visa sig, inte utan egen vilja. Hon älskade att rida vilket ansågs ”tufft” av en kvinna i hovkretsarna.  En ung adelsman, Jaques de Bragelongue, hade en gång friat till Louise men avvisats av hennes mor som inte ansåg honom fin nog.[2] Vare sig Louise ville gå i kloster eller inte blev det inte så, kanske därför att den avgift som måste erläggas för att bli ”Kristi brud” var för stor för familjens ekonomi. Istället skickades flickan till Blois, där kung Ludvigs farbror hertigen av Orléans, residerade. Här uppfostrades hon tillsammans med hertigens egna döttrar och fick lära sig något av vad som krävdes för att göra karriär vid hovet. En dag i maj 1660, då Louise var 16 år, fick man besök av konung Ludvig själv som just var på väg att möta sin spanska brud, prinsessan Maria Theresia. Ludvig XIV var nu en ung man på dryga 20 år som ännu stod under förmynderskap av sin mor och dennas gode vän kardinal Mazarin. Louise hade naturligtvis fått lära sig att vörda konungen och nu stod han här, en ståtlig yngling med uttrycksfulla svarta ögon. Hon blev blixtförälskad men än så länge hade de båda inte ”sett varandra” på allvar. Kort därefter gick Louise i tjänst hos den engelskfödda prinsessan Henriette som gift sig med kungens yngre bror. Därmed ingick hon i de högsta hovkretsarna.[3]

Äktenskapet mellan Ludvig XIV och Maria Theresia ingicks planenligt i oktober 1660. Det visade sig emellertid snart att Frankrikes nya drottning, uppfostrad vid det etikettsbundna och strängt fromma spanska hovet, var helt oförmögen att spela rollen som första dam vid det hov med kungen som centralfigur hennes make drömde om att skapa. Därför miste hon snart allt värde för Ludvig, utom vad gällde att avla kungabarn. Han började söka sällskap på annat håll.[4] Den första hans ögon föll på var svägerskan Henriette. Hon var livlig och spirituell och av en helt annan kaliber än drottningen. Att inleda ett förhållande med sin egen svägerska var dock inte helt okomplicerat eftersom de enligt kyrkans synsätt var syskon.[5] Man kom därför överens att kungen skulle låtsas uppvakta en av Henriettes hovdamer och på så sätt få anledning att besöka hennes våning. Den utvalda medspelerskan i denna charad var ingen annan än Louise de La Valliére. Nu inträffade emellertid något omskakande – farsen blev verklighet. Inom kort var Ludvig verkligen förälskad i den sex år yngre hovdamen. Det berättas att kungen en dag skall ha tjuvlyssnat på några damer som satt och skvallrade i en trädgård, bland dem Louise. Den 17åriga flickan berättade för sina vänner att hon ansåg kungen åtråvärd för sin egen skull – att han var Frankrikes härskare borgade närmast för att man inte skulle eller borde förälska sig i honom. Om han däremot vore en vanlig man skulle ingen lättrörd kvinna kunna motstå hans charm. När Ludvig hörde detta förstod han att Louise älskade honom och beslöt att göra henne till sin mätress. Läsaren må själv avgöra om denna anekdot är sann eller inte. Vad som är säkert är att kungen och Louise var ett par sommaren 1661. Det står också klart att Louise inte var redo för den roll hon nu väntades spela. En kunglig mätress borde utnyttja sin förmånliga ställning till egen och andras fördel. Louise gjorde inte detta. Hon hade blivit Ludvigs älskarinna delvis av egen böjelse men främst på hans befallning - hon hade inte en tanke på att dra fördel av sin nya position.[6] Inte heller var hon i stånd att hantera den kritik, för att uttrycka sig milt, som förhållandet med kungen ådrog sig från kyrkligt håll. Ludvig XIV må för eftervärlden förkroppsliga det kungliga enväldet men han var medveten om att en högre makt stod över honom, på samma sätt som gällde för alla dödliga. En dag skulle han svara för sig inför Gud och dömas för sina synder. Kungar hade naturligtvis personliga biktfäder. Sådana var som regel benägna att överse med sin arbetsgivares snedsprång, i förtröstan att de skulle bättra sig med tiden. Andra prelater var mindre finkänsliga. För kungen var de straffpredikningar som en del präster understod sig att hålla mot hans leverne visserligen pinsamma och ibland verkningsfulla, men han kunde hantera problemet. Stackars Louise var känsligare. Då hon en dag i fastan 1662 hörde teologen Jaques Bossuet, förste hovpredikant sedan några år tillbaka, dundra mot den syndfulle ”kung David”, flydde hon helt sonika från slottet och sökte skydd i ett kloster utanför Paris. Då ”den alldra kristligaste kungen”(Ludvigs officiella titel), fick veta detta avbröt han genast den audiens han för tillfället höll, kastade sig upp på en häst och sökte upp sin käresta i klostret. Louise övertalades att återvända. Det kan knappast råda något tvivel om att Ludvig XIV vid denna tid var uppriktigt fäst vid sin blyga älskarinna.[7]

Förhållandet fortsatte ytterligare några år. Med tiden fick paret fem barn av vilka två överlevde barndomen, dottern Marie Anne och sonen Louis. Tämligen snart stod det dock klart för Ludvig XIV att Louises oreserverade dyrkan och undergivenhet inte var nog. Han behövde en mätress som kunde glänsa vid hovet, någon som var beredd att ta för sig och som han kunde ösa gåvor över i visshet om att hon skulle dra fördel av de förmåner hon fick. Säkert önskade han sig också en kvinna som mer ohämmat kunde bjuda på rent fysiska njutningar. Kort sagt, Frankrikes kung ville ha en mer sinnligt lagd favorit. Valet föll på markisinnan de Montespan, visserligen av förnämare börd än Louise men inte heller hon någon rik arvtagerska. Däremot var hon känd för kvickhet, intelligens och charm.[8]  I motsats till Louise var hon gift, vilket skulle spela en viss roll för hennes kollegas öde.

I maj 1767 upphöjdes Louise de La Valliére till hertiginna och tilldelades mark i Touraine och Anjou. Samtidigt erkände kungen deras dotter Marie Anne som sitt barn.[9] I gåvobrevet framhölls den nya hertiginnans många dygder och den ”särskilda tillgivenhet” Ludvig hyste för henne poängterades. Enligt all konvenans i dylika spörsmål borde nu Louise dra sig tillbaka och avnjuta en stilla tillvaro som ”pensionerad” mätress. Den stackars kvinnan förmådde emellertid inte göra sig fri från sitt beroende av sin, uppenbarligen,  FD kunglige älskare. Då Ludvig vid samma tid drog i fällt i spanska Nederländerna reste Louise efter honom i trots mot hans uttryckliga befallning. Då hon nådde hären ville varken kungen eller hans drottning först kännas vid henne, men nästa morgon bjöds hon ändå ta plats i drottningens vagn. Ludvig blev tydligen en smula rörd av Louises efterhängsenhet, även om det också fanns mer egoistiska skäl att behålla henne vid hovet. Eftersom Athénaís var gift var hennes förhållande med kungen särskilt skandalöst i kyrkans ögon – alltså fanns det skäl att låtsas att Louise fortfarande var kungens favorit, på samma sätt som den gången Louise varit ”förkläde” för kungens kärlek till sin svägerska.  Följaktligen besökte kungen både Louise och Athénaís regelbundet och gav båda dyrbara och generösa skänker. Om tillvaron som kunglig mätress varit påfrestande redan från början, var ställningen som medlem i ett de facto harem fullkomligt outhärdlig för den fromma Louise. Återigen sökte hon gå i kloster men kallades tillbaka, denna gång dock inte av kungen själv utan genom sändebud och på uttrycklig befallning. Tillslut bad hon Athénaís lägga sig ut för henne och fick tillstånd att ge sig av. Vid ett möte med drottningen bad Louise om förlåtelse för sina ”brott” mot henne. Maria Theresia visste emellertid vem som spelat förförarens roll i denna affär – hon förklarade ömsint att hon för länge sedan förlåtit Louise. Också kungen var rörd efter sitt sista möte med den forna favoriten. Det syntes att han gråtit. Så gick Louise de La Valliére i kloster hos karmeliternunnorna i Paris, sommaren 1674. Det skedde dock inte i hemlighet utan påminde snarast om en större ceremoni där en högt uppsatt kvinna fördes till sista vilan. Både drottningen och andra av rikets främsta kvinnor närvarade då hertiginnan Louise blev syster Louise. Hon var nu trettio år och skulle vistas i kloster resten av livet. Hon fick regelbundet besök av dottern Marie Anne, som ingått ett förnämligt gifte med en prins av blodet.[10] Då Louise 1683 fick veta att hennes son med kungen avlidit vid 16-års ålder, sade hon att hon hade större anledning att beklaga hans födelse än hans död då han var ett minne av hennes forna syndfulla liv, det liv som den gången som hon själv sade tyvärr inte ingivit henne fasa.  Louise de La Vallierre avled i kloster i juni 1710. Hon blev 66 år gammal.[11]           

                                                   



[1] Detta gällde alltså främst Frankrike och i någon mån också England under 15-1700-talet. Vissa kungar, som Henrik II och Ludvig XV, höll sig rentav med fasta mätresser som närmast var att betrakta som bihustrur och där förhållandet varade tills endera parten avled. De legendariska ”frillorna” vid det svenska vasahovet var inga mätresser i egentlig mening eftersom de avskedades när kungen/hertigen väl gifte sig, om de inte rentav själva utkorades till kunglig gemål, vilket som bekant hade sina risker.  Dessa frillor utgör närmast en motsvarighet till våra dagars sambos.   

[2] Utan att veta det lade hon därmed grunden till ett sentida litterärt drama. I fortsättningen på De tre musketörerna låter Dumas den tappre Athos´ son spela rollen av Louises tillbedjare. Då han inser att kungen lagt beslag på hans käresta förlorar han livsmodet och stupar i strid. Athos dör kort efteråt av sorg över sonens olycka.

[3] Henriette var dotter till den avrättade engelske kungen Karl I och hade redan i sina spädaste år gått i landsflykt i Frankrike. Eftersom hennes mor var syster till Ludvig XIII var Henriette kusin till både sin make och den nye kung Ludvig. Till ära för sin beskyddare, den franska änkedrottning Anna, fick prinsessan tillnamnet Anne i Frankrike.

[4] Därmed inte sagt att Maria Theresia skulle ha behandlats illa. Hon åtnjöt alla de privilegier som tillkom kungens gemål och Ludvig gjorde klart att hans hustru skulle behandlas med respekt också av hans mätresser. Då markisinnan de Montespan en gång uttalat sig respektlöst om sin härskarinna påpekade Ludvig skarpt: ”Madame, hon är er drottning”. Paret fick sex barn, av vilka endast sonen Louis uppnådde vuxen ålder. Han avled dock 1711, fyra år före fadern. Drottning Maria Theresia dog 1683.     

[5] Rent biologiskt var det dock ingen skillnad på Henriette Anne och Maria Theresia. Båda var kusiner till Ludvig XIV, den ena på faderns, den andra på moderns sida.

[6] Icke desto mindre ägde hon ett hus i Paris där det hölls fester för hovet, kanske mer till gästernas än Louises nöje. Förmodligen ansågs detta som obetydligt jämfört med vad franska kungars mätresser brukade unna sig.

[7] På liknande sätt bannade Gustav II Adolfs hovpredikant, senare biskop i Västerås, Johannes Rudbeckius på 1610-talet sin herre för hans förbindelse med en holländsk kvinna av borgerlig härkomst. Detta trots att Gustav Adolf, i motsats till Ludvig XIV femtio år senare, då ännu inte var gift. Det är med andra ord en myt att äldre tiders kungar skulle ha stått över alla morallagar, i synnerhet under det strängt ortodoxa 1600-talet.   

[8] Madame de Monespan kallades Athénaís(efter gudinnan Athena), och är känd under detta namn i historien. 

[9] Sonen Louis, greve Vermandois, föddes senare samma år.

[10] Hon avled 1739.

[11] Denna text bygger huvudsakligen på Antonia Fraser, Ludvig XIV och kärleken,(svensk översättning 2008).


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar