Den lärde muraren

 

 

Sir Thomas Moyle, ägare till godset Eastwell Park i grevskapet Kent i sydöstra England, betraktade med tillfredställelse arbetarnas flit. Han höll på att renovera och bygga ut sitt hus och allt tycktes gå som han önskade. Det var en vacker sommardag år 1530. Kanske stod sir Thomas och begrundade de senaste ryktena om de egendomliga turerna kring kung Henriks skilsmässa från drottning Katarina, som aldrig tycktes nå ett avgörande eller njöt helt enkelt av det varma solskenet. Nu var det visst tid för folkets middagsmål. Plötsligt såg han något besynnerligt: en av arbetarna, en äldre murare med grånat hår, satt ett stycke ifrån sina kamrater och läste en bok. Det var inte vanligt att en hantverkare kunde läsa – det fanns folk som menade att sådant var direkt olämpligt. Tjänstefolk och andra lägre stående varelser borde inte lära sig läsekonsten. Hur skulle det gå om de inte utförde sitt arbete utan uppförde sig som lärda män från Cambridge eller Oxford och vilka farliga, upproriska tankar kunde de inte få i sitt huvud! Sir Thomas skyndade bort mot mannen, om för att ge honom en skrapa eller inte är ovisst men hejdade sig helt perplex när han märkte vilken sorts bok mannen studerade. Den var skriven med latinsk skrift! Nu blev sir Thomas nyfiken på allvar. Ven var denne egendomlige man. Helt artigt men med förundrat tonfall hälsade han muraren och frågade hur denne lärt sig de lärdes linqua franca. Svaret gjorde honom nästan vimmelkantig.

-          Jag är Richard Plantagenet, förklarade mannen lågt. Min far var kung Rikard III.[1]

Muraren berättade att han var född 1469, vilket innebar att han vid tiden för mötet var drygt 60 år. Som liten hade han uppfostrats i ett avskilt hus på landsbygden av en kvinna han trott vara sin mor. Vid 11-års ålder fördes han till London, där en informator lärt honom läsa och skriva och också undervisat honom i latin. Mannen hade hela tiden visat sig vänlig och omtänksam men vem som bekostade studierna fick pojken aldrig veta. Det märktes dock att någon högt uppsatt eller åtminstone rik person hade intresse för honom - Regelbundet kom det pengar och nya snygga kläder. En gång hade han förts till ”ett ståtligt hus”, där en ”magnifikt klädd man med stjärna och sammetsband”[2] talat med honom och givit honom några guldmynt.

I augusti 1485 hade ynglingen åter kallats från sina studier. Nu fördes han till en slätt där en armé slagit läger. Här fanns också en paviljong med de tre lejonen, Englands kungliga vapen. Pojken ledsagades till denna och stod åter inför ”den magnifikt klädde mannen”, som han nu förstod var kung Rikard själv.

Kungen hade hastigt omfamnat honom:

-          Mitt barn, sade han. Jag är din far och om jag segrar skall jag offentligt erkänna dig som min son. Men skulle det gå så illa att jag förlorar, måste du hålla dig dold och inte låta någon veta vem du är, ty ingen som står mig nära kommer att gå säker.

Därmed hade kungen givit honom en börs av guld och bjudit honom farväl. Senare förstod unge Richard att han fått besöka Bosworth Field dagen före det berömda slaget.

Sedan kungen stupat följde Richard sin ”fars” råd – reste till London, sålde sina dyrbara kläder och sin börs och använde pengarna att utbilda sig till mutare. Vilket han nu alltså varit i över 40 år.

Sir Thomas blev rörd och säkert också imponerad av mannens berättelse, som han tydligen inte såg någon anledning att tvivla på.[3] Upphetsad av tanken att bland sina tjänare ha en ättling till Vilhelm Erövraren och Rikard Lejonhjärta, bjöd han den förnäme hantverkaren en tjänst i sitt hushåll, men denne bad helt ödmjukt om en stuga på godsherrens mark där han i frid kunde ägna sig åt sina studier. Så skedde och i tjugo års tid bodde sedan den lärde eremiten i sitt hus tills han avled i november 1550, vid 81 års ålder.[4]               

Sir Thomas Moyle blev med tiden en både rik och inflytelserik man, talman i underhuset och sheriff i Kent. Han avled i oktober 1560. Sägnen om den mystiske kungaättlingen levde vidare i familjen men inte förrän dåvarande earlen av Winchelsea, en ättling till sir Thomas, i början av 1700-talet i gravboken för Eastwells församling fann en notis om begravning för en Richard Plantagenet 22 november 1550, insåg han att det kunde finnas någon sanning i berättelsen.

Men Var legenden sann? Rikard III:s kärleksliv är långt mindre legendariskt än hans äldre bror, Edvard IV:s men också denne man, som i sin propaganda gärna framställde sig som renlevnadsman, sägs ha erkänt två utomäktenskapliga barn, sonen John och dottern Katherine, som av flera skäl anses vara avlade före äktenskapet med Anne Neville 1472. Inget är dock känt om deras mödrar eller dessas bakgrund.[5] Om Rikard redan erkänt två utomäktenskapliga barn – varför väntade han över 15 år och till strax före den drabbning som skulle bli hans död med att avslöja sanningen för det tredje? Det har också framkastats att den lärde muraren i själva verket skulle vara identisk med hertigen av York, den yngre av de båda ”prinsarna i Towern”, som också hette Richard och av många tros ha kommit undan farbroderns lömska anslag 1483. Beteckningen ”Plantagenet” skulle passa in på honom. Weir, som i sin bok driver tesen att båda Edward IV:s söner mördats i Towern och med farbror Rikard som ansvarig, avfärdar denna senare teori helt och hållet: Om muraren i Eastwell verkligen var av kungligt påbrå, menar hon, bör han ha varit Rikard III:s illegitime son och inget annat. Att dåvarande hertigen av Gloucester inte avslöjat sin hemlighet tidigare kan bero på att han velat skydda barnets mor, vem det än var.

Ytterligare en möjlighet är att Rikard helt enkelt och simpelt inte haft tid att erkänna sitt sista snedsprång. Om berättelsen är sann skall pojken som nämnts vara född 1469, oklart vilken tid på året. Det rådde då ett spänt förhållande i den kungliga familjen. Brytningen mellan kung Edvard IV och dennes forne mentor och stridskamrat earl Warwick(”Kungamakaren)”, som periodvis också varit förmyndare åt Rikard av Gloucester, var definitiv och under några månader hölls kungen till och med fängslad på Warwicks slott. Mot slutet av året tvingades earlen släppa sin fånge men deras relation kunde inte repareras. Efter ytterligare någon tid anslöt sig Warwick till den avsatta kungafamiljen Lancaster(Röda rosen), och återinsatte Henrik VI på tronen. Både Edvard IV och Rikard av Gloucester tvingades fly till Burgund(Nederländerna). Sedan de återvänt i maj 1471, Warwick stupat och både Henrik VI och hans son dödats, var det snart tid för Rikard att gifta sig med Anne Neville, Warwicks dotter.

Om hertigen under dessa minst sagt kaotiska förhållanden inte ansett sig ha tid eller möjlighet att erkänna ytterligare ett utomäktenskapligt barn, vore det i sanning förklarligt. Enligt vad sonen senare berättat skall fadern ju ändå diskret ha sörjt för hans utbildning och omvårdnad. Också det hastiga mötet i augusti 1485 kan förklaras utifrån rådande förhållanden. Kung Rikard hade då nyligen förlorat först sin son, prinsen av Wales, och sedan sin hustru. Allt han arbetat för tycktes på väg att falla samman. Han hängdes också, med rätt eller orätt, ut av sina fiender som brorsönernas mördare. Kanske närde kungen i detta svåra läge en önskan att möta sin av allt att döma flitige och välartade son innan han gick ut i striden. Om han segrade kunde gossen kanske rentav utnämnas till tronföljare eller åtminstone tilldelas något inkomstbringande hertigdöme, som i sin tur kunde locka en rik arvtagerska – allt sådant som med tiden kunde ge upphov till nya mäktiga dynastier.[6] Så blev som vi vet inte fallet. Kung Rikard stupade och sonen dömdes till ett obemärkt liv som hantverkare och senare som studerande eremit, ett liv han å andra sidan tycks ha varit fullt nöjd med och som definitivt var tryggare än att tillhöra ett medeltida furstehus.

Allt detta är dock bara spekulationer. Vad vi har av konkreta bevis är en stuga på godset Eastwells mark som än idag lär kallas ”Plantagenet cottage", byggd på samma plats där den lärde murarens hus en gång stod. I församlingskyrkan i Eastwell, svårt skadad under andra världskriget, står en kista som enligt inskriptionen ”antas vara Richard Plantagenets, 22 december 1550”. Innehåller denna sarkofag kvarlevorna efter den siste sanne ättlingen till Vilhelm Erövraren?[7]

                            

---

[1] Kungar och blivande kungar omtalas i texten med svensk namnform, medan övriga namn återges med engelsk. En fördel med detta är att minska risken för förväxling. Rikard III kallas sålunda ”Rikard”, både före och efter tronbestigningen medan släktingar med samma namn återges ”Richard”. Alla översättningar från engelska till svenska är mina egna.

[2] ”Star and garter”, strumpebandsordens insignier.

[3] Om historien är sann, kan man gissa att sir Thomas Moyle inte fått höra den ”i ett svep” utan under flera kortare samtal.

[4] Berättelsen återges här i stort sett efter Weir. Richard of Eastwell - Wikipedia anger att mötet skall ha ägt rum omkring 1546, nära tjugo år senare än Weir, vilket knappast är troligt med tanke på att muraren redan år 1530 skall ha varit drygt 60 år. Naturligtvis vet vi inte hur vädret var den dagen eller exakt när på året mötet skedde. Det verkar dock, med tanke på det pågående husbygget, troligare att det varit sommar än vinter.

[5] Se Richard III of England - Wikipedia, under rubriken ”issue”.  

[6] Detta är skrivarens personliga tankar om bakgrunden till den förmodade kungasonens öde.

[7] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weir, Richard III and the Princes in the Tower(bearbetad nyutgåva 2014), s.  176-77). 

Prinsarna och lejonet

 

En tidig vårkväll 1914 steg en lång man i 30-årsåldern iland från en oceanångare på kajen i Marssele i Frankrike. Han tycktes helt lugn och glad att ha kommit hem till Europa efter en kanske ansträngande resa. I tullen gick man igenom hans bagage utan större intresse – det var sent och tjänstgörande kontrollant längtade hem till familjen och sängen. Plötsligt upptäckte tullmannen en flätad korg med lock i passagerarens packning:

-          Vad innehåller korgen, monsieur, frågade han artigt.

-          Inget som behöver förtullas, svarade mannen lika artigt men kanske med ett något egendomligt, liksom vaksamt ansiktsuttryck.

Tjänstemannen rynkade pannan:

-          Tyvärr, det är många som försöker smuggla in saker. Jag måste be att få se innehållet i korgen.

-          Finns ingen anledning, framhärdade resenären envist,

Tullaren blev nu alltmer övertygad om att han hade en storförbrytare framför sig – kanske en spritsmugglare, terrorist eller spion utsänd av tyskarna.

-          Jag blir tvungen att tillkalla överinspektören, förklarade han myndigt.

En nyfiken folkmassa hade nu börjat samlas, hur skulle detta sluta. Vem var den envise mannen, en mördare, förfalskare?

Överinspektören infann sig iförd, som berättaren skriver. ”galonerad mössa, glasögon och pipskägg”.

-          Vad finns i denna utsökt flätade korg, frågade han.

-          Inget tullpliktigt, upprepade den långe mannen.

Nu var myndigheternas tålamod slut:

-          Min Herre, jag frågade vad som finns i korgen. Om ni inte svarar, blir vi tvungna att tillgripa andra medel.         

Mannen böjde sig fram och viskade, så att alla närvarande hörde:

-          Det ät ett lejon i korgen.

De kringstående tog det som skämt och lustigheterna haglade. Men tullinspektören ansåg att det roliga fick vara slut. Försökte främlingen driva med Frankrikes representant!

-          Min gode man, skämta inte med republikens myndigheter. Öppna omedelbart korgen!

Mannen öppnade nu äntligen korgen och – voilá, upp hoppade en lejonunge, med morrhåren på ända och dessutom iförd en egendomlig blågul klädnad, som ett slags överrock.

Det blev först alldeles tyst, så bröt allmänt skratt ut bland de samlade och mannen med lejonet kunde lugnt fortsätta sin resa. Man kan förmoda att ingen av de närvarande glömde scenen på länge.[1]

 

Mannen med sitt exotiska ressällskap var ingen annan än prins Wilhelm, yngre son till Sveriges kung Gustav V. Han hade varit på resa på den afrikanska savannen och en kväll hittat den lilla varelsen, som fått tassar och nos svedda av en gräsbrand.  Mamman hade flytt med sina övriga ungar. Prinsen och hans följeslagare tog hand om djuret tills vidare, fullt beredda att återlämna honom om modern skulle visa sig. Så skedde emellertid inte och alltså fick ungen följa sin räddare eller kidnappare, vilket man vill, på resan hem till Europa och Sverige. Han fick heta Simba.[2] Prins Wilhelms nya vän visade sig vara världens charmtroll. Alla älskade honom och ville kela med honom – undantaget möjligtvis den dam på franska Rivieran som i hastigheten fick bomullsklänningen uppriven av ett alltför leklystet lejon vilket, som prinsen senare skrev, resulterade i att ”damen fick en chock och jag en saltad räkning från modemagasinet tvärs över gatan”. Annars lär det för det mesta ha gått bra, även om prinsen i sina memoarer antyder att en del vådligheter ägt rum. Resan mot Norden fortsatte.[3]

Hemma på Stenhammar i Sörmland fann sig husets nye invånare tydligen väl till rätta. Simba brukade ligga som en annan vaktpost på trappan och spana ut över omgivningarna. En del besökare skall ha tvekat att passera medan de bofasta snart vande sig vid nykomlingen från Afrikas stäpper. En som genast blev kompis med Simba var husets son prins Lennart, fem år vid tillfället. Far och son beskriver i sina respektive memoarer hur de två lekte så det stod härliga till, både på Stenhammar och i villan på Djurgården i Stockholm.[4] När Lennart var i närheten var Simba alltid noga med att hålla klorna i styr, vilket det annars var si och så med enligt Vilhelm. Lennart för sin del skriver att det räckte med att menande säga ”Simba, nå nå nå”, för att hans nye vän skulle, om uttrycket tillåts, hålla sig i skinnet.

Nu är som bekant en sörmländsk herrgård inte den bästa platsen för ett afrikanskt lejon att växa upp på, hur väl omhändertaget det än blir. Wilhelm reflekterar i sina minnen över om det alls var moraliskt rätt att ta det stackars djuret från dess ursprungliga och rätta miljö. Men, som han skriver, om ingen hade tagit hand om den skadade lejonungen skulle han ha dött, ensam och övergiven på den brinnande savannen. Och då var det ju bäst att han fick en tid som sällskapsdjur i Sverige, eller hur?

Vilken åsikt man än har om saken hade tiden snart kommit då beslutet måste fattas – Skulle Simba skjutas eller överlämnas till en djurpark med professionella skötare? Avgörandet påskyndades av det plötsligt utbrutna första världskriget, som kallade Wilhelm till sina plikter i flottan. Det fick bli djurparken i Köpenhamn. Senare konstaterade prinsen att det kanske varit bättre med ett skott i tinningen. Då han två år senare besökte djurparken kände Simba inte igen sin forne vän och kort därefter kom beskedet att lejonet avlidit i en okänd sjukdom.

 

En inte alltigenom lustig historia, kan man tycka. Men både prins Wilhelm och sonen Lennart fick i alla fall ett vackert minne för livet och Simba en tid av verklig kärlek från människorna. För resten – nästa gång ni står i tullen och ser någon som inte vill öppna bagaget: Håll avståndet, man vet ju aldrig.[5]           

                   

---

[1] Återgivandet av de båda tullmännens reflektioner är naturligtvis helt fiktivt från min sida.  I övrigt återges episoden i tullen så som prins Wilhelm skildrar den i sin bok-

[2] Lejon på swahili.

[3] Som exempel på hur omtyckt Simba gjorde sig skall nämnas att det blågula skynke han hade på sig vid ankomsten till Frankrike var en pläd eller filt till skydd mot kylan som två snälla damer stickat åt honom under båtresan, givetvis i hans nya ”hemlands” färger.

[4] Oakhill, nu Italiens ambassad.

 

[5] Denna text bygger på, prins Wilhelm, Episoder(1951), kapitlet om Simba. Se även Lennart Bernadotte,Käre prins, god natt(1977), s. 26.

Prins på sommarlov

 

                                                    Stenhammar år 2020

 

Så har sommarlovet börjat! Sommarlov är väl något av det finaste som finns när man är liten och längtar efter att vara fri från allt pluggande. Sommarsemestern är säkert också efterlängtad bland de vuxna men samma njutning som Sommarlovet för ett solbarn är det ändå inte. Undrar när detta med sommaren och konsten att njuta av den gjorde sitt inträde bland svenska ungdomar: Kom det i och med skolpliktens införande 1842 eller senare, när detta med att gå i skolan hunnit sätta sig på allvar. Eller är det kanske tvärtom så att gåvan att njuta särskilt av sommaren är en gammal nordisk tradition vi fått i blodet tack vare våra långa mörka vintrar – våra vackraste sommarpsalmer är ju betydligt äldre än den allmänna svenska skolplikten. Hur som helst är sommarlovets ljuvlighet åtminstone en sekelgammal företeelse för majoriteten svenska skolbarn, vilket man hittar exempel på inte minst i Astrids Lindgrens böcker. En skolkille som var jämnårig med henne och som verkligen längtade till sommaren under vinterns studier var prins Lennart Bernadotte, sonson till Gustav V och son till prins Wilhelm.[1] För honom innebar sommaren inte bara att vara ledig från skolan, även om hemläxorna tyvärr ofta var många. Framför allt innebar den att komma bort från det stelt formella hovet i Stockholm, där man alltid måste vara så försiktig med vad man sa och gjorde och(inte minst), att få träffa pappa Wilhelm – eller ”Farsan”, som det blev när Lennart börjat i gymnasiet och titlarna lagts bort mellan far och son.

Prins Wilhelm bodde på Stenhammars slott i Sörmland vid sjön Valdemaren i Flens kommun. Egendomen är känd sedan medeltiden och har genom århundradena tillhört olika släkter, som Rosenhane och Ribbing. Våra dagars Stenhammar, som är detsamma som på Wilhelms tid, uppfördes på 1600-talet men fick sitt nuvarande utseende vid mitten av 1800-talet. Prinsen, som också var hertig av Södermanland, hade tilldelats egendomen genom en donation av hovmarskalken och riksdagsmannen Robert von Kraemer vid dennes död 1903.[2]  Här brukade prins Wilhelm tillbringa somrarna, annars var han mest på resor i fjärran land. Med åren gjorde han sig ett namn både som reseskildrare, novellist och poet. Stenhammar blev känt som en vitterhetens boning dit många medlemmar ur dåtidens svenska kulturelit gärna sökte sig. [3]

För sonen Lennart var väl den intellektuella aspekten av livet på Stenhammar inte så viktig de första åren. Roligare var att fritt få umgås med barnen till godsets många anställda och hälsa på i ladugården och smedjan. Särskilt kul var att iaktta smedens smått ironiska minspel mot barnsköterskan, när hon sökte hålla sin skyddsling under uppsikt: ”Jag vet minsann en del om den här killen du inte känner till”, sade hans blick. Överhuvudtaget innebar Stenhammar strålande möjligheter att själv jobba och mecka med nya tekniska underverk, vare sig det gällde första egna båten eller motorcykeln. En gång samlades pojkarna till stort sjöslag ute i viken, beväpnade med våta handdukar och sjögräs. Just när striden stod som hetast kom prins Lennart för full fräs med nya motorbåten in mellan de två flottorna, varvid samtliga krigare ”störtade i plurret”. Sonens seger bevittnades från bryggan av prins Wilhelm, som låg raklång med benen viftande i luften och skrattade så tårarna stod honom i ögonen.[4]  Allt var förstås inte bara glam och stoj på Stenhammar. Som redan nämnts fanns det läxor att göra och till lunchen skulle man vara punktlig och något så när välvårdat klädd(i den mån nu en skolgrabb i busåldern kan vara det). När man var bortbjuden till grannfamiljer i trakten gällde det också att uppföra sig städat, inte alltid så lätt det heller för en tonårskille. Men leken låg ändå alltid nära till hands på Stenhammar, särskilt som prins Wilhelm själv verkar ha haft minst en buspojke sittande i ögat:

-          Min son, brukade han säga, om skalkar(skojare, bedragare), lockar dig, följ med en bit och se vad de gör.

En annan regel var:

-          Du får göra vad du vill. Men kommer du hem och har dränkt dig, då får du smörj.   

Ibland gick leklystnaden och skämten kanske väl långt – som när Wilhelm, Lennart och deras vänner besökte en granne som ägde en mycket värdefull porslinssamling. Själva medförde de överskottsporslin som de skaffat i en affär. Sedan värdfolket stolt förevisat sina rariteter och dragit sig tillbaka, började gästerna från Stenhammar krossa det överblivna porslinet med ljudligt krasande. Det stackars värdparet var förtvivlade – frun i huset bröt närapå samman fullständigt. Så mycket större blev glädjen när de upptäckte att dyrgriparna stod kvar i sina skåp, fullständigt oskadda. Att köra bil som en fartdåre på Sörmlands vägar, dessutom med fötterna på ratten och händerna under stjärten, är väl knappast rekommendabelt i våra dagar. Ändå är det just vad Lennart Bernadotte påstår att hans far gjorde ”när han var på spralligt humör”. ”Ja”, suckade en gång historieprofessor Alma Söderhjelm efter en racerkörning: ”Jag har ju tänkt mig att på något sätt förenas med familjen Bernadotte och blir det inte i livet så kanske i döden”.[5]

Sommarens stora höjdpunkt var förstås midsommarfesten. Förberedelserna pågick hela dagen och på nidsommaraftons kväll tågade gårdens herre, sonen Lennart(bärande svenska flaggan), gårdens övriga ungar och ett antal vuxna bort till festplatsen för resning av majstången och kvällens dans. Som på alla bättre fester hade värden första dansen ensam med gårdens första dam – i det här fallet inspektorns fru eftersom prins Wilhelm var frånskild. Därefter trädde övriga gäster fram. Efter ett tag drog sig värdfolket tillbaka till slottet för kvällens middag. Dessa tillställningar var roliga, men med tiden kom det så mycket folk att det privata mer intima midsommarfirandet dessvärre upphörde. För Lennart var det heller inte så bekvämt att plötsligt uppträdda i kostym, finklädd som ”herrskapsbarn, han som ville vara kompis och stoja med de andra grabbarna och tjejerna på gården. Då var det bra mycket trevligare att gå klädd i oljig motorcykeloverall! Men allting har som bekant sina sidor och midsommar var ändå årets bästa tid.

 

Glada fester, practical jokes med grannar och sjökrig med kompisar i all ära – när man läser greve Lennarts memoarer, är det tydligt att det verkligt magiska med Stenhammar var naturen! Att midsommaren stod så högt i kurs hos pojken, som med åren utvecklades till man, berodde just på de vita sommarnätterna. Att sova medan månen lyste där ute eller inte se soluppgången en tidig morgon, kändes som att försumma något viktigt. Natursvärmeriet blev bara starkare av att det kopplades samman med den oerhörda frihetskänsla det innebar att vistas på Stenhammar, i kontrast mot det inrutade livet vid hovet i Stockholm. Vi låter Lennart själv beskriva hur en natt på faderns gods kunde te sig:

-          Jag hängav mig åt ett mystiskt försmältande, jag öppnade alla själens dörrar, jag insöp sommarnatten, och den levde sig in i mina djupaste hjärterötter för att stanna där och leva kvar som en ständig längtan genom ungdomstid och mannaår. …Det vita slottet sov på sin kulle och murarna återkastade redan gryningsljuset. Detta var hemma.

(I sammanhanget kan nämnas att Lennart Bernadotte inte är ensam om att ha upplevt slottet vid Valdemaren som något av en fristad och kontrast mot livet i huvudstadens salonger. Någon gång vid mitten av 1700-talet skrev skalden, hovmannen och tidningsmannen Olof von Dalin en dikt som nästan lika gärna kunde ha författats 170 år senare av den unge prins Lennart. Första strofen lyder:

-          Stenhammar, skönaste verk av naturen,

Hur skall jag sjunga din fägnad och pris?

Nyss ifrån Stockholm som fågeln ur buren

Vördar jag dig långt mer än Paris.

Längre fram talas om hur ”all täckhet här uppslagit sitt läger” och att ”konst och natur åt varandra här le”

Men, avslutar poeten så sin dikt:

-          tänk att Karin, som Stenhammar äger,

vackrast dock är utav allt vad vi se).[6]       

Stenhammar var med andra ord på fler sätt än ett symbolen för och början till frigörelse för den man som i sinom tid skulle skapa sitt berömda och älskade blomsterparadis på slottet Mainau vid Bodensjön.[7]

Med denna text om sommarlivet för en kunglighet för ett sekel sedan, önskas en trevlig sommar till såväl barn som vuxna.

       

 

                 

              

---

[1] Lennart var 1,5 år yngre Astrid. Hon föddes i november 1907, han i maj 1909.

[2] Stenhammar tilldelades kungahuset med särskild företrädesrätt för hertigen av Södermanland. Eftersom Kraemer både var poet och företagit resor i främmande länder, kan man nog utgå från att han varit nöjd med hur egendomen skulle komma att användas och utvecklas under Wilhelms tid. Det slott Wilhelm mottog var alltså vad exteriören beträffade ungefär 50 år gammalt. Idag ägs Stenhammar av kung Karl Gustaf.

[3] Bland de ännu i våra dagar omtalade kan nämnas Albert Engström(författare och tidningsman), Pär Lagerkvist(författare), Einar Nerman(konstnär och tecknare), och skådespelaren Anders de Wahl.

[4] Det framgår inte exakt när denna festliga episod ägt rum. Av Greve Lennarts berättelse att döma bör pojken ha varit någonstans mellan 12-14 år, vilket skulle innebära att drabbningen stått under perioden 1921-23, alltså för lite drygt 100 år sedan.  

[5] Vi får komma ihåg att bilen för ett sekel sedan var något helt annat än i våra dagar - minst lika mycket en lyxartikel att ”ha kul med” eller skryta med som ett fortskaffningsmedel, Kärleken till bilar och höga farter lär som bekant gå i arv inom huset Bernadotte. Vår egen Karl Gustaf har fått böta för fortkörning en eller ett par gånger. Dock icke(får man hopas), efter bilkörning för fot..

[6] Denna ”Karin”(Catharina), Ribbing, gift med friherre Gabriel Falkenberg, hade förövrigt en bror som hette Lennart. Det var under en sommar på Stenhammar Lennart Bernadotte första gången träffade sin blivande hustru, Karin Nissvandt. Slump eller öde, är man frestad fråga. Dalins dikt återges i sin helhet i Carl Asplunds och Lennart Bernadottes gemensamt utgivna minnesbok Prins Wilhelm och Stenhammar(1965), vilken undertecknad en gång ägt men i skrivande stund synes ha förlorat. Se tills vidare 373 (Illustrerad svensk litteraturhistoria / 3. Frihetstiden) (runeberg.org). Angående slottet Stenhammars historia, se Stenhammars slott – Wikipedia.      

[7] Denna text bygger huvudsakligen på Lennart Bernadotte, Käre prins, god natt)1977), kapitlet ”Friheten på sommarslottet.

Generalguvernören

 

När jag och två medföljare för någon vecka sedan besökte Sveaborg i Finland, visade guiden oss bland annat en portal med svenska riksvapnet. De tre kronorna, i gul färg, var visserligen fullt synliga men urblekta. Vad hade hänt? Det var generalguvernör Bobrikov, förklarade vår vägvisare. ”Han ville få bort allt som påminde om den tid då Finland var en del av Sverige och gav order att riksvapnet här skulle slipas bort. Det gick inte, så då fick det vara kvar”. Vi fortsatte vår i flera avseenden angenäma promenad – solskensväder, vackra byggnader, trevligt sällskap men det vandaliserade riksvapnet väckte tankar. Själva handlingen var i och för sig inte mer än man kunde vänta sig - Nikolaj Bobrikovs gärning som rysk generalguvernör i Finland i början av förra seklet är inte obekant för en svensk som läst och forskat kring Nikolaj II:s sorgliga regering åren före revolutionen. Men låg det ändå inte något betecknande i att guvernören misslyckats i sin strävan att utplåna det svenska riksvapnet på den fästning som en gång kallades ”Nordens Gibraltar”?

 

När Finland 1809 övergick till Ryssland efter 1808-09 års krig, fick landet i stort sett behålla sina svenska lagar. Tsaren regerade med utgångspunkt från Gustav III:s regeringsform 1772 och räknades som finsk storfurste. Landet hade egna mynt, egen armé vars soldater inte var förpliktade att tjänstgöra utanför de egna gränserna och egen tull. Man fick egen lantdag med modell efter svenska ståndsriksdagen och i Petersburg inrättades ett särskilt kansli med ansvar för finska angelägenheter. Finskan var, vid sidan av svenskan, officiellt ämbetsspråk i förvaltningen Överhuvudtaget sökte ryssarna bejaka det finska inslaget i landet i syfte att motverka invånarnas(högst eventuella) längtan att återförenas med Sverige. Man kan säga att Finland snarare var anslutet till Ryssland än en del av det väldiga imperiet. Naturligtvis fanns det avigsidor – under de första nära 60 åren inkallades lantdagen överhuvudtaget inte, under Nikolaj I stängdes det finska kansliet i Petersburg och under Krimkriget angreps Finland av västmakternas flottor. Men i det stora hela fick finnarna reda sig själva. För första gången sedan Karl XII:s dagar slapp de oroa sig för att bli anfallna av sin mäktige granne och de kände att deras överhet brydde sig om dem. Särskilt Alexander II:s regeringstid präglades av ett gott förhållande mellan Petersburg och Helsingfors – infrastrukturen förbättrades, nya skolor öppnades Mariehamn på Åland grundades. Mot slutet av 1800-talet inträdde emellertid en påtagig färändring.         

Vare sig det berodde på fruktan att Finland skulle kunna utgöra brohuvud för fientliga truppstyrkor, en önskan hos moderlandet att öka kontrollen över provinserna i allmänhet – med tanke på den tilltagande revolutionära aktiviteten i Ryssland kring förra sekelskiftet, att en finsk officer i en bok manat sina landsmän att ta till vapen mot den ryska överheten eller tsarens irritation vid upptäckten att han inte kunde köpa ett finskt frimärke med ryska rubler -1898 utsågs Nikolaj Bobrikov till finsk generalguvernör.

Bobrikov var omkring 60 år vid sin ankomst till Finland. Som gammal stabsofficer var han van vid ett system där order var order och överheten befallde. Tsarens ord var lag och hans befallningsman tsarens förlängda arm: Att tvista med guvernören var detsamma som att tvista med tsaren, närapå med Gud Fader själv och följaktligen uteslutet.[1] Guvernören hade delvis på egen hand satt upp handlingsplanen för sin nya uppgift. I korthet fick den ut på att stegvis göra Finland till en helt integrerad del av ryska kejsardömet: Rubeln skulle ersätta Marken som officiellt mynt, ryskan göras till förvaltningsspråk, finska tullen avskaffas, finska armén uppgå i den ryska. Det motstånd som oundvikligen skulle uppstå måste ”krossas till varje pris”, noterade Bobrikov i sitt betänkande. Tsar Nikolaj godkände upplägget. Med friskt mod, får man förmoda, reste Finlands nye styresman i oktober 1898 att ta sitt fögderi i besittning.

Redan början borde ha väckt betänkligheter. När Bobrikov inför finska senaten förklarade hur de alla från och med nu i första hand skulle tjäna ”sitt fosterland Ryssland”, förstod ingen vad han sade eftersom talet var på ryska. Det första verkligt påtagliga tecknet på vad som höll på att ske var det så kallade ”februarimanifestet” från 1899. Enligt detta fråntogs lantdagen rätten att delta i lagstiftbingen, om dessa lagar var att betrakta som ”rikslagar”, dvs. berörde hela ryska riket. Bland annat ansågs frågor om finska militären numera endast angå tsaren, eftersom arméns göranden och låtanden var en angelägenhet för riket, eller hur? I praktiken innebar detta att finska lantdagen fråntagits sin lagstiftningsrätt. Många trodde att tsaren ”tvingats” skriva under manifestet av ”dåliga rådgivare” men oavsett vad man ansåg om bakgrunden till vad som hänt var bitterheten och vreden stor i Finland. 1899 steg vattnet ovanligt högt i de finska vattendragen. Mer eller mindre uttalat såg många detta som ett straff för tsarens brott mot de principer som fastställts 90 år tidigare. Genom att markera hur högt vattnet stigit 1899 markerade man också sitt missnöje med februarimanifestet och den förryskningspolitik som nu inletts.

I början avstod man dock från att mer handgripligt angripa Bobrikov, hans underlydande eller tsaren. Som så ofta tillgrep man satir och allegorier. Dikter och berättelser om ”Bobban” trycktes i finska tidningar, utan att censuren under lång tid insåg vem som åsyftades. En dikt, skriven i bästa Kallevallastil, antydde att generalguvernören kanske handlade på egen hand, tsaren ovetande:

-          Visste husbonden i huset,

han, den vördnadsvärde dommarn,

här i höga huvudgården,

till vad bragder du är skyldig,

att du har ett hemskt förflutet,

ner till helvettet du sändes,

till den hetaste av klyftor,

där din skam du kunde dölja…

 

Målningar visade finska sagohjältar som plöjde åkrar där ormar i de ryska färgerna stack upp huvudet. Bobrikov fann, vilket också är vanligt i diktaturer, att vissa missnöjesyttringar var svåra eller omöjliga att bekämpa – hur förbjuder man människor att lägga blommor på Alexander II:s staty i Helsingfors som en hyllning till en tidigare tsar som värnat Finlands särart och återinvigt lantdagen eller att sjunga ”Vårt land”, när tidigare tsarer andäktigt lyssnat till nationalhymnen och gjort honör?

 

Naturligtvis visste tsaren vad som hände – ytterst var det han som godkände den nya politiken i Finland. Men flera personer i hans närhet förstod hur vansinnig denna inriktning var. Tsarens mor, född dansk prinsessa, skrev till sin son och varnade honom: Såg han inte vad som hände! Finnarna hade ju hittills trivts och varit lyckliga under den ryska överhögheten men nu hade split och bråk uppstått där – allt ”av kärlek till fosterlandet”. ”Det är ett säreget sätt att visa fosterlandskärlek på”, påpekade änkedrottningen sarkastiskt. Kort sagt, Bobrikov måste avskedas.  Men tsaren vägrade. På sitt vanliga stillsamma, mjuka sätt försäkrade han sin mor att han bara följde sitt samvete och vad som var bäst för Ryssland. Det var naturligtvis möjligt att han hade fel, men han måste göra som hans samvete bjöd honom. Han förstod att hon skulle reagera negativt och bad, som den lydige pojke han i grund och botten var hela sitt liv: ”Var snäll och bli inte ond på mig, skänk mig blott din medkänsla och bed i dina tankar att Guds osynliga hand skall visa mig min tunga jordiska väg ”.[2] De många deputationer med upprop om ett stopp på förryskningspolitiken, som kom från flera länder och undertecknats av många framstående personer – både kulturellt och politiskt, togs för det mesta inte emot av tsaren.[3] 

 

Åren gick. Tyglarna drogs åt alltmer – 1903 fick Bobrikov diktatorisk fullmakt att avbryta möten, upplösa föreningar och landsförvisa personer som uppfattades som fientliga mot Ryssland.[4] Detta minskade å andra sidan inte finnarnas motstånd, som fortfarande tog sig subtila uttryck. Då guvernören en gång besökte en mekanisk verkstad i Helsingfors för att tacka de anställda för deras goda arbete, vägrade arbetsledaren skaka hand utan stod stilla i enskild ställning – Det kunde ju inte vara passande att ta en så ”hög herre” i hand.  Först i och med utbrottet av rysk-japanska kriget 1904 blev situationen explosiv. Grupper bildades som verkade för ett mer aktivt motstånd mot ockupanterna än civil olydnad och finurliga satirer. Som ofta hörde unga studenter till de ivrigaste revolutionärerna och naturligtvis var Bobrikov deras främsta hatobjekt. En av dessa unga män hette Eugen Schauman, av adlig finlandsvensk börd och medlem av en släkt som innehaft både militära och administrativa tjänster sedan 1600-talet. Han var född i dagens Ukraina 1875 men hade avlagt studentexamen i Helsingfors. 1904 var han ämbetsman av lägre grad i finska senaten. Hans far hade gjort strålande karriär i Ryssland men som så många andra råkat i onåd på grund av sin kritik mot förryskningspolitiken. Schauman stod i kontakt med en grupp revolutionärer som flera gånger försökt mörda Bobrikov men misslyckats. Nu förklarade han sig redo att själv utföra dådet.

 

16 juni 1904 gick Bobrikov uppför trappan till sitt kansli i senaten. Schauman gick fram till honom och avlossade ett skott som tydligen träffade halsen men inte så allvarligt att generalguvernören riktigt förstod vad som hänt. Attentatorn begick därefter självmord genom att skjuta sig i hjärtat. Bobrikov fortsatte lugnt upp till sammanträdessalen, där man uppmärksammade vad som hänt:

-          Är ni skadad, frågade senatens vice ordörande.   

-          Nej, svarade generalguvernören kort.

-          Ni har blod på halsen.

-          Då är jag alltså skadad, mumlade Bobrikov, bleknade och sjönk ner på en stol. Strax därefter fördes han till sjukhus men avled följande dag.

 

Den överväldigande majoriteten av Finlands folk gladde sig åt Bobrikovs öde En av de få som höjde ett varningens finger var en då drygt 30-årig man, som läst både historia och litteratur vid universitetet men som på senare år sadlat om till juridiken. Han verkade aktivt för Finlands sak men var överlag snarare böjd för kompromisser än konfrontationer. En kort tid hade han varit biträdande professor i förvaltningsrätt vid universitetet i Helsingfors. Nu hade han tjänst som överdirektör vid statskontoret. Egentligen hette han Johan Gustaf Hellstên men hade förfinskat sitt namn i tonåren. Dagen efter Bobrikovs död skrev han en artikel där det påpekades att ett mord inte kunde vara rätt sätt att lösa Finlands problem: ”Ett brott är alltid ett brott, inga ändamål kan ändra på den saken”. Denne man skulle tjäna sitt land i vått och torrt det närmaste halvseklet och tillsammans med Mannerheim räknas som en av det moderna Finlands grundare. Han har gått till historien under namnet Juho Kusti Paasikivi. Nu, juni 1904, var han dock som sagt ganska ensam om att beklaga Nikolaj Bobrikovs öde. Inte ens tsaren tycks ha blivit särskilt upprörd – kanske hade modern och andras övertalningsförsök till slut börjat verka. Det fanns rentav de som trodde att ryska säkerhetstjänsten haft ett finger med i spelet vid attentatet.[5]

Den nye generalguvernören, furst Obolenski, var av helt annat virke än Bobrikov. Han reste runt i sin provins och lyssnade till vad folket hade att säga. Även om detta inte räckte för att stoppa den revolutionära andan inom oppositionen, gick nu utvecklingen i Finland mot en klar liberalisering. Inom några år hade man en modern tvåkammarriksdag med kvinnlig rösträtt(Finland var första land i Norden att få rösträtt för kvinnor 1906). Efter ytterligare ett årtionde blev Finland en självständig stat.

Och på Sveaborg syns alltjämt de svenska kronorna på sin portal, om än något skamfilade efter Bobrikovs order. Vore kanske idé för vissa politiker i dagens Ryssland att erinra sig den gamle stabsofficerens öde.[6]                     

 

                                 

---

[1]  Nikolaj Bobrikov – Wikipedia.

[2] Vad som inte framkommer här är vilken hållning tsarens hustru, tsaritsan Alexandra, intog i Finlandsfrågan. Med tanke på det inflytande hon på relativt kort tid skaffade sig över sin gemål och hennes misstro mot svärmodern, vilken för övrigt var ömsesidig, är det en kvalificerad gissning att hon rått sin ”Nicky” att tvärtom visa hårdhet mot de uppstudsiga finnarna. Det kan inte ha varit lätt för den i grund och botten välmenande mannen att jämka mellan dessa två oförenliga kvinnor i hans liv.

[3] Då så en gång verkligen skedde skall Nikolaj II ha svarat med följande, för oss naiva men för denne konstant konfrontationsrädde man typiska replik: ”Jag förstår inte den här kritiken. Är Rysslands lagar på något sätt sämre än de finska”? Man kan tycka vad man vill om detta men sådan var den man som styrde Ryssland de sista 22 åren före revolutionen.

[4] En av dem som drabbades var Carl Mannerheim, äldre bror till den blivande marskalken, vilken å sin sida vid denna tid troget tjänade Ryssland. Gustav Mannerheim lär aldrig ha slutat vörda minnet av sin forne herre, tsaren. Det är knappast förvånande att det före revolutionen nästan rådde total brytning mellan syskonen.

[5] I Ryssland är som bekant allt möjligt

[6] Denna text bygger huvudsakligen på Jorma & Päivi Turomi-Nikula. Nikolaj Ii Storfursten av Finland(svensk översättning 2010), Kapitel VIII-XI.