Riksbyggaren på dödsbädden - Gustav Vasas död

                Gustav Vasa mot slutet av sitt liv, målning av Wilhelm Boy  

                                                     

                                                                                 
En dynastigrundares död är ofta säregen: dvs. om hans väg till makten varit skickelsediger och äventyrlig och han sedan regerat länge och präglat sin tid. Av de fyra kungar som grundat svenska dynastier i modern tid (vilket här räknas som 1500-talet och framåt), är det två som verkligen kan sägas ha format sitt eget öde – Karl Johan och Gustav Vasa.[1] Bägge kom till makten efter år av omvälvande händelser som fört dem båda genom segrar och nederlag, blodbad och fältslag, flykt och segrar. Även om det i efterhand kan sägas att Karl Johan är den som gjort den verkliga klassresan, han var ju varken kunglig eller av adlig börd och gick sannerligen den långa vägen, från simpel soldat i ett franskt regemente till konung i eget rike, måste även Gustav Vasa ha begrundat sitt sällsamma öde där han låg på sitt yttersta hösten 1560.

40 år tidigare hade han varit en laglös förrädare på flykt som med ringa framgång sökt förmå omgivningen att åter resa sig mot danskarna. Under tiden blev hans far och flera andra släktingar avrättade, modern och flera systrar sändes bort i fångenskap. De flesta såg han aldrig mer. Hans arv och gods konfiskerades av Kronan. Vilka planer han än hade då han landsteg utanför Kalmar våren 1520 eller under resan genom Dalarna den följande senhösten och vintern – Att han skulle bli svensk kung, regera i nära fyra årtionden och skapa en stor familj med många prinsar och prinsessor kan han helt enkelt inte ha föreställt sig. I sitt sista tal till ständerna hade han just påpekat hur otrolig en sådan utveckling verkat den gången ”då jag gick i skog och skjul klädd i vadmalsklut, drack vatten och åt ynkeliga”. Men han hade blivit kung, likt fåraherden David som av Gud utkorats till furste i Jerusalem och nu, när han såg tillbaka på sitt liv, kunde han egentligen vara rätt nöjd med sitt verk. Han hade lagt grunden till en enad stat där alla gamla maktfaktorer, inte minst kyrkan, var krossade. De självsvåldiga bönderna och bergsmännen i Dalarna och Småland var kuvade. Adeln, som hans företrädare ”Kristian Tyrann” onekligen gjort honom tjänsten att kapa några huvuden på den där gången 1520, hade hållit sig lojal. Dess främsta representanter var hans nära släktingar och hade, om än efter lite buller i Västergötland i slutet av 1520-talet, lärt att böja sig för hans vilja. Han var rik – ägde omkring 5 000 hemman för egen del och kunde sägas med råge ha kompenserat sig för den förlust han lidit i sin ungdom på kung Kristians tid. I herr Eskils kammare gick högarna av silver nästan upp till taket. Kronan var bestämd att gå i arv inom hans ätt. Hans fyra söner tycktes garantera tronföljden och fick de bara egna arvtagare skulle huset Vasa sitta säkert på tronen. Men ändå! Där han låg i sin kammare på Stockholms slott i väntan på slutet kände han sig orolig vid tanken på framtiden. Vad skulle hända när han inte längre fanns?

Att efterlämna ett stort arv är under stundom svårare än att dö utfattig, ty den fattige behöver inte bekymra sig om sina ägodelars fortbestånd när han väl är död. Men den rike våndas över allt han samlat och vad som nu skall ske med det. Som Predikaren säger i Gamla Testamentet: ”Men när jag så vände mig till att betrakta alla de verk som mina händer hade gjort och den möda som jag hade nedlagt på dem. Se! Då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind. …Och jag blev led vid all den möda som jag hade gjort mig under solen, eftersom jag åt någon annan, som skall komma efter mig, måste lämna vad jag har gjort och vem vet om denne skall vara en vis man eller en dåre?”[2]

 Vare sig Gustav Vasa inför döden betänkte dessa Salomos visdomsord eller inte måste dess innebörd likväl ha slagit honom, ty hans arvtagare visade sannerligen en olycklig benägenhet att handla impulsivt och utan att reflektera. Hans äldste son hade fått i skallen att gifta sig med Englands nya drottning, trots att vilken sansad människa som helt kunde se att hon inte var intresserad och kanske aldrig skulle gifta sig. I dessa dagar var Erik på väg mot Elfsborg för att segla till England. Vad skulle det inte kosta riket, både i form av penningar och förödmjukelse. Och Johan, med sina ambitioner att få inflytande i Livland när nu Ordensstaten höll på att falla samman. Han, Gustav hade givit pojken ett hertigdöme i Finland för att ha uppsikt över förhållandena på andra sidan Östersjön, inte för att dra in landet i vågsamma krig med Ryssland eller Polen. Och skandalen i Vadstena förra vintern, som Cecilia ställde till med sin svåger Johan av Ostfriesland. Den affären hade klarats upp först nu, i september 1560, med att den unge mannen svurit på att flickans ära inte kränkts och att han själv aldrig skulle hämnas den behandling han fått utstå i fängelset. Bortsett från själva skandalen hade Erik med all önskvärd tydlighet visat sin hetsighet och brist på självkontroll då greven arresterades. Var sådana hetsporrar vuxna att axla hans mantel. Skulle de inte förstöra hans verk inom bara några år?  Det var verkligen som om Predikarens ord om all denna världens fåfänglighet skrivits för och av honom själv.[3]  

Med detta grubbel över framtiden kom också ruelsen över det egna förflutna. Gustavs själasörjare, mäster Johannes, berättar att kungen bekänt sig vara ”illa tillfreds i mitt samvete” över att ”inte ha regerat som jag borde”. Att inför döden ängslas över begångna försyndelser var å andra sidan kutym på 1500-talet. Existensen av en gudomlig allmakt var något alla var ense om, även om frågan exakt hur människan borde förhålla sig till denna allmakt på senare år vållat åtskillig religiös och politisk splittring i Europa. Ingen kristen människa gick i döden utan att känna ånger särskilt inte en härskare, vars ämbete närmast förutsatte någon form av våldsutövning – kuvande av uppror, indrivning av impopulära skatter, krig med andra makter eller rentav mord på politiska motståndare. Om kungen/drottningen därtill allvarligt strävat att göra sin vilja gällande och utöva den suveräna makten i riket, och Gustav Vasa var förvisso en sådan härskare, var hårdhet och stränghet mot omgivningen och undersåtarna närmast oundvikligt. Att sedan inför döden uttrycka ånger över begångna missgärningar innebar endast ett medgivande av den egna dödligheten och litenheten inför den allsmäktige. Huruvida suveränen på ett rent personligt plan verkligen ansett sig ha handlat orätt är en öppen fråga.

Ovanpå minnen, oro för familjen och (eventuell), ruelse över begångna gärningar kom också tanken på undersåtarna ”Hur skall det gå med er svenskar under en annans styre”, lär Gustav ha muttrat. ”ni som förstår så lite av denna snöda världens angelägenheter”. Även om historiker som Lars Olof Larsson i vår tid syns mer benägna att framhäva kungens negativa sidor, hans hänsynslöshet, girighet och trolöshet, är det nog orätt att bortse från tanken att Gustav Vasa uppriktigt älskat sitt folk. Länge var säkert hans huvudsyfte som kung att berika sig själv – en egentligen ganska naturlig inställning med tanke på att han, en adelsman, en gång förlorat allt han ägde och gått fredlös i skogarna. Vem visste hur länge tronen skulle förbli hans? Bäst att samla i ladorna och bygga en fast grund att stå på. Men då man har regerat i trettiosju år, finner sig ha skapat en dynasti, förvandlat sig själv till patriark och vet att slutet är nära, känner man lika naturligt ansvar för dem man härskat över och undrar om någon annan skall vara i stånd att sköta landet lika väl som man själv. Visst hade Gustav dödat många, till och med gamla vänner och släktingar som trotsat honom. Kanske han rentav sänt sturarnas rättmätige arvinge i döden och många av hans forna tjänare hade drivits i exil eller förvisning från hovet.[4] Men allt detta hade skett för folkets skull, för deras bästa på lång sikt. Sade inte Bibeln ”Den man älskar, den agar man”, och Hustavlan gav husbonden rätt att prygla uppstudsiga familjemedlemmar och tjänare. Vad var konungen om inte folkets husbonde och då han var Guds ombud i sitt rike måste han ha rätt att döda dem som trotsat honom, såsom Gud slagit både kungar och riken då de trotsat Hans bud. Detta hindrar inte kungen från att uppriktigt älska sitt folk.

Även om allt detta nära 500 år senare kan förefalla som rena hårklyverier och svepsjäl, var det säkert vad den gamle kände där han låg på sitt yttersta. Han hade kommit till makten som ung revanschlysten adelsman, han dog som landsfader ängslig för undersåtarnas framtid.[5]

Vilka skiftande känslor och tankar kungen än kan ha erfarit, I september 1560 stod det klart att Gustav Vasa gick mot slutet. Som så ofta visade han sig envis och vresig. Då biktfadern bad honom skrifta sig snäste han: ”Sök hellre medel mot min sjuka mage och brännande huvud”. Då en hovman undrade om han önskade något suckade han å andra sidan: ”Ja, himmelriket men det kan du inte skänka mig”. Slutligen begärde han självmant sakramentet. Den sista morgonen  låg kungen som död. Hovet och familjen, de som var tillstädes, stod samlade kring honom. Prästen fortsatte sitt tal om Gud och himmelriket men kungens förre svåger Sten Lejonhuvud avbröt honom: ”Det har inget värde vad ni säger. Kungen hör er inte”. Fader Johannes stod på sig: ”Ers nåd, giv ett tecken om ni tror på Jesus Kristus och hör mina ord”! Till de församlades förvåning svarade kungen högt och tydligt: ”Ja”. Sedan var allt slut. Gustav Vasa, kungen som med viss rätt kan kallas vår förste moderne ledare, var död. Klockan var åtta på morgonen 29 september 1560.[6]    

          

 

                    

        

 

---

[1] Trots att benämningen ”Gustav Vasa” numera anses ohistorisk väljer jag ändå att använda den, dels för att den fortfarande är allmänt vedertagen, dels för att den ger en särmarkering åt en av de betydelsefullaste gestalterna i svensk historia.  

[2] Ovanstående bibelcitat är hämtat ur en inläsning av Jaques Werup som i sin tur ingår i en samling bibeltexter som lästs in av kända kulturpersonligheter, som Lars Gustafsson, Per Westerberg och Hans(Hasse), Alfredsson. Då jag inte längre har tillgång till Originalinspelningen kan jag inte ange vilket årtal inläsningen gjordes, men det bör ha varit någon gång i början av 1990-talet.  ,

[3] Den ende av de äldre sönerna Gustav Vasa odelat litat på mot slutet av sitt liv tycks ha varit Magnus som ”är mig kär, ty du har aldrig förtörnat mig”. Yngste sonen Karl, knappt tio år vid faderns död, kan kungen knappast ha haft någon klar uppfattning om. Ändå blev det ironiskt nog Karl(sedermera Karl IX), som mest liknade sin far till karaktär och politisk gärning.

[4] Professor Lars Olof Larsson menar att ”Daljunkern” sannolikt, som han själv påstod, var son till Sten Sture den yngre och sålunda kan ses som rättmätig arvinge till svenska tronen efter faderns död. Ynglingen avrättades på Gustav Vasas önskan av rådet i Rostock 1528.

[5] Författaren Maurice Druon, som skrivit romansviten Den dömda ätten om de franska kungarna under 1300-talets första hälft, reflekterar i samband med skildringen av Filip IV(den skönes), död 1314: ”Varenda människa tror mer eller mindre att världen kommit till på samma gång som hon och plågas i dödsögonblicket av tanken att nödgas lämna ett ofullbordat universum bakom sig”. Filip kan ses som förlöpare till reformationen: Han fängslade påven, vilket gav upphov till den ”babyloniska fångenskapen” i Avignon och ”stora schismen” inom katolska kyrkan. Om Filip varit samtida med Gustav Vasa hade han säkert infört protestantismen i Frankrike. Filip efterträddes för övrigt av tre söner i följd. Hans yngste son hetta dessutom Karl. 

[6] Denna text bygger huvudsakligen på prologen och epilogen till Lars Olof Larssons biografi Gustav Vasa – landsfader eller tyrann?(2002), och Åke Ohlmarks, Konungen är död, en tusenårskrönika om svenska monarkers slut(1983), s.73-77.

Rikard III av England och Karl IX av Sverige - två furstar, två usurpatorer, två intressanta öden

 

”En häst! En häst! Mitt rike för en häst”!

Så ropar den desperate, grymme men också tappre konung Rikard i sin sista strid – slaget vid Bosworth 22 augusti 1485, i Shakespeares berömda drama. Strax därefter stupar kungen, nedhuggen av den ädle riddaren Henry Tudor, earl av Richmond, som därefter övertar tronen och gör slut på det inbördeskrig som plågat England så länge – Rosornas krig. Rättvisan har segrat!

Våra dagars historiker avvisar det mesta i denna berättelse. För det första sade Rikard III aldrig ”mitt rike för en häst”. Henry Tudor deltog inte i striden – Han såg på från en kulle en bit bort och det är inte sant att kungen bar kronan på sitt huvud under striden och att den sedan överlämnades till segraren. Det finns till och med forskare, både akademiker och hobbyforskare i sociala medier, som satsar heder och ära på att rentvå Rikard III från all skuld i sina brorsöners död, om de nu överhuvudtaget mördades. Rikard må ha varit hänsynslös i vissa lägen men ändå en duktig ledare som ärligt strävade att göra sitt bästa, både som hertig av Gloucester och senare som kung av England. Andra håller fast vid den klasiska bilden av kungen som en grym och samvetslös mördare.

Vad som än är sant eller inte, repliken ”mitt rike för en häst” är bevingad. Det är många, särskilt inom skönlitteraturen, som med en lätt frisering av citatet sagt sig vara redo att ge ”ett kungarike” för det ena eller andra.[1] De flesta känner förmodligen till själva uttrycket utan att tänka på eller ens veta var det kommer från.

Det lustiga är att orden lika gärna kunde ha fälts av en svensk kung. 17 september 1605, nästan exakt 120 år efter slaget vid Bosworth, var kung Karl IX av Sverige mycket nära att omkomma i slaget vid Kirkholm utanför Riga efter att ha förlorat sin häst på slagfältet. I motsats till Rikard III lyckades han emellertid rädda sig från platsen, tog sig hem och regerade ytterligare några år innan han avled 1611. Det räddade antagligen hans rykte från att bli lika svartmålat som hans engelske föregångares. Det är ett faktum att både Rikard och Karl mer eller mindre stal tronen från en brorson och att båda, fast på olika sätt, kommit att förknippas med brutalitet och mord. De båda kungarna har flera beröringspunkter.

Sedd i sin helhet påminner vasadynastin närmast om familjen Tudor, som övertog tronen efter kung Rikards död på slagfältet. Båda släktena förvandlade sina riken till enade länder och gjorde dem till viktiga aktörer i Europa. Ser man på epoken mellan Gustav Vasas och Karl IX: död 1560-1611, som med viss rätt kan kallas vasasönernas tid, erinrar den svenska dynastin dock snarast om huset York, den sista Plantagenetdynastin. I båda fallen stred tre bröder om makten, med representanter ur högadeln som aktörer på ena eller andra sidan. I motsats till Gustav Vasa kröntes hertig Richard av York dock aldrig till kung, även om han strävade att erkännas som tronföljare och mot slutet av sitt liv hävdade starkare anspråk på tronen än huset Lancaster. Av hans fyra söner var det dessutom bara två(inte tre som i familjen Vasa), som blev kungar.[2]

Hertig Richards yngste son föddes 2 oktober 1452, nästan på dagen 98 år före Gustav Vasas yngste son.[3] De förlorade sina fäder vid ungefär samma ålder och har knappast haft någon personlig relation till dem. Å andra sidan är det möjligt att båda pojkarna, just därför att de aldrig lärt känna sina fäder upplevt ett starkt behov att följa dem i spåren och sett dem som förebilder att leva upp till. Kort efter Hertig Richards död lät hans äldste son utropa sig till kung Edvard IV och vann dessutom en övertygande och blodig seger i slaget vid Towton i mars 1461. Edvard var en ung, ståtlig man och en tapper soldat som drog allas blickar till sig(i synnerhet kvinnornas). På alla sätt utgjorde han en lysande kontrast till den svage sjuklige Henrik VI av Lancaster och allt talade för att han gick en lysande framtid till mötes. Då, i maj 1464, slog bomben ned. Kung Edvard gifte sig med en engelsk dam på omkring 27 år, Elisabet Woodville.

Hon var ingen bondkvinna som Karin Månsdotter – hennes far var visserligen lågadlig men både han och hans egen far hade kämpat tappert i hundraårskriget mellan England och Frankrike. Elisabets mor var en kvinna ur Europas förnämsta aristokrati, med släktband till både tyskromerska kejsare och franska kungahuset. Ändå blev Edvard IV:s giftermål sin tids stora politiska skandal i England, ungefär som kung Eriks giftermål i Sverige 1568.

Redan hustruns ”låga” ursprung på faderns sida var chockerade. Att hennes familj i det längsta hade stöttat den förlorande sidan i ”rosornas krig” gjorde inte saken bättre. Dessutom hade kungen och Elisabet låtit viga sig i hemlighet i hennes familjekapell på godset Grafton i mellersta England. Bara modern och huskaplanen var närvarande. Englands nya drottning var därtill omkring fem år äldre än sin make och hade två barn från ett tidigare äktenskap. Som om detta inte räckte höll earlen av Warwick, den i historien legendariske ”kungamakaren”, just i samma veva på med förhandlingar för Edvard IV:s räkning angående giftermål med Bona av Savojen, syster till drottningen av Frankrike.[4] Först efter någon tid vågade kungen bekänna vad han gjort men vägrade hårdnackat att ogiltigförklara äktenskapet. Där stod nu earlen av Warwick, denne man som i Europas ögon betraktades som Englands de facto regent - gjord till åtlöje, uppenbarligen totalt okunnig om sin ”skyddslings” planer och ur stånd att driva igenom sin vilja. Under de närmaste åren fick han ständigt uppleva hur hans politik motarbetades: Förhandlade Warwick med kungen av Frankrike knöt Edvard IV förbindelser med hertigen av Burgund. Ville Warwick gifta bort en släkting med någon rik arvtagerska lade drottningens familj beslag på den åtråvärda kandidaten. Detta med drottningens familj var särskilt påfrestande för högadeln. Kanske det på sätt och vis varit bättre om Edvard IV gjort som Erik XIV och äktat en vacker ”enkel” värdshusflicka. Naturligtvis skulle engelska högadeln reagerat lika häftigt som sina svenska ståndsbröder ett sekel senare men en flicka av enkelt ursprung hade på sin höjd använt sitt inflytande till att ge vissa förmåner åt familjen, inte till att ta makten vid hovet.

 Elisabet Woodville hade icke mindre än sju systrar och fem bröder och drottningen och hennes mor visade sig vara experter på att gifta bort dem inom Englands främsta aristokrati. Det mest spektakulära exemplet var då John Woodville, knappt 20 år, gifte sig, eller giftes bort med änkehertiginnan av Norfolk, 65 år. Dessutom tog naturligtvis drottningens släkt över alla inkomstbringande befattningar i riket, de som Warwicks familj tidigare haft. Inte heller kungens äldste bror, hertig George av Clarence, kunde fördra att trängas ut av en uppkomlingsdynasti som Woodvilles. Clarence och Warwick gick nu samman i uppror mot Edvard IV. Ett tag hölls kungen fängslad och under ett halvår – oktober 1470, april 1471, återinsattes den gamle kung Henrik VI på tronen. Med hjälp av trupper från Burgund lyckades emellertid Edvard IV efter en  kort exil återta sin tron. Hans yngste bror, 18årige Rikard som utnämnts till hertig av Gloucester hade följt honom i landsflykten.

På denna punkt skiljer sig York- och vasabrödernas historia åt på ett flagrant sätt. Alla svenskar som kan sin kungliga historia vet att hertig Karl deltog i brodern Johans uppror mot Erik XIV 1568. Det lär till och med ha varit Karl som, trots att han var knappt 18 år, ledde de militära operationerna under revolten. Hertig Rikard valde istället att 1470-71 stödja sin bror kungen mot brodern George hertig av Clarence och deltog aktivt i de två drabbningar som ledde till Edvards slutliga seger.[5] Både Rikard och Karl var i sena tonåren då familjen skakades av inbördes strider och båda debuterade på den politiska scenen i samband med ett uppror där deras två äldre bröder stod mot varandra. I båda fallen var dessutom en viktig faktor bakom upproret att kungen gift sig med en kvinna som adeln ansåg olämplig. Revolterna slutade visserligen helt olika men både Rikard av Gloucester och Karl av Södermanland befann på den segrande sidan och kunde framträda i en stärkt position. Båda drog efter inbördeskriget till sina hertigdömen för att ta dem i besittning. Båda var vid tidpunkten omkring 20 år.

Både Rikard och Karl styrde sina områden som suveräna furstar. Eftersom Rikard tilldelats sin förläning av brodern medan Karl erhållit sin genom faderns testamente är det möjligt att den svenske hertigen, åtminstone på papperet, varit något mer självständig än sin engelske motsvarighet ett sekel tidigare. I praktiken var de dock båda sin egen herre.[6] Några direkta tvister av det slag som förekommit mellan Hertig Karl och Johan III synes inte ha varit för handen i England.[7] En annan skillnad gäller hertigarnas huvudsakliga uppgift och sysselsättning: Där Rikard främst verkar ha gjort tjänst som chef för övervakningen av engelsk-skotska gränsen, har Karl gjort sig själv till ett slags företagsledare med intressen i gruvdrift, glastillverkning etc. Rikard har inte heller grundat några städer i sitt rike, såsom Karl grundat exempelvis Karstad och Mariestad. Båda har å andra sidan varit djupt engagerade i byggandet och förskönandet av sina huvudresidens – Middlesham Castle i Yorkshire respektive Nyköpings hus i Sörmland. Båda beskrivs också som mycket effektiva i sin maktutövning och angelägna att göra sina fögderier starka och oberoende. Samtidigt finns hos båda ett tydligt drag av hänsynslöshet redan under hertigtiden, något som särskilt visar sig i förhållande till deras kvinnliga anhöriga. I Rikards fall handlade det om svärmodern Anne Beauchamp, änka efter ”kungamakaren” earl Warwick som stupat i drabbningen mot Edvard IV:s trupper vid Barnet 1471.

Sedan Edvard var tryggt återinstallerad på sin tron gifte sig Rikard med grevinnans yngsta dotter Anne 1472. Den äldre brodern George av Clarence hade tidigare gift sig med Annes äldre syster Isabell.[8] För att lösa tvister om arvfördelningen mellan de båda bröderna, som nu också var svågrar, lät kungen förklara Anne Beauchamp för ”juridiskt död” vilket dömde den stackars kvinnan till ett liv i obemärkthet och närmast fångenskap på svärsonen Rikards slott. I Sverige sökte hertig Karl i många år komma över Strömsholms slott där Katarina Stenbock, Gustav Vasas änka, residerade. Karl hade dock ingen framgång och styvmodern satt i orubbat bo hela sin långa änketid.

Medan Rikard mot slutet av Edvard IV:s regering distanserat sig alltmer från hovet i London, har Karl istället kommit närmare Johan III och i praktiken styrt riket under långa perioder. I båda fallen har familjesituationen spelat en avgörande roll för förändringen Där hertig Clarence dunkla död fjärmat Glouchester från kung Edvard, har Sigismunds utnämning till polsk kung och förbittringen mot högadeln fått Johan III att lita mer på sin bror. Både Edvard IV och Johan III gick i själva verket mot slutet. I båda fallen skulle den äldre broderns död öppna dunkla vägar till makten för den yngre.

Edvard IV av England avled oväntat i april 1483. Johan III av Sverige dog efter några år av bräcklig hälsa och alltmer bitter mot omgivningen i november 1592. Hertig Rikard var 31 vid sin brors död, Karl cirka tio år äldre. Både Edvard och Johan lämnade efter sig ett splittrat rike där deras söner av olika skäl inte var i stånd att regera självständigt. Prinsen av Wales var tolv år och skulle behöva förmyndare. Kung Sigismund var bunden av sina plikter i Polen och måste inhämta tillstånd att resa hem. Dessutom rådde som så ofta oenighet inom båda rikenas elit. Varken prinsen av Wales eller Sigismund var i princip hotade i sin egenskap av tronföljare, men omgivningen ville på olika sätt begränsa deras makt. För Englands aristokrati var det viktigt att Edvard IV:s änka inte fick något som helst inflytande politiskt. Ett sekel senare ville de ledande inom svenska kyrkan stoppa vad de betraktade som ett katolskt hot från Sigismund och Polen. Adelsmän som Erik Sparre önskade ett system där kungen stod under adelns kontroll och var ålagd att höra deras råd.  Dessa faktorer öppnade vägen för Rikard av Gloucester och Karl av Södermanland att själva ta makten.

Vår tids historiker är oense om vad som ytterst drivit de båda hertigarnas handlande Terry Breverton och Lars Olof Larsson framställer Rikard III respektive Karl IX som hänsynslösa, brutala maktmänniskor som inte dragit sig för något för att uppnå sina mål. Medan Rosemary Horrox och Erik Petersson främst ser dem som barn av en i sig brutal tid och menar att de mycket väl kan ha varit ärligt övertygade om att vad de gjorde var bäst för landet.[9]  Det står dock klart att båda agerat mycket brutalt och(särskilt i Rikards fall), mycket snabbt.

Vid underrättelsen om Edvard IV:s död tog Rikard kontakt med hertigen av Buckingham, en av Englands ledande aristokrater. De båda männen förenade sina styrkor och mötte i Northhamton det följe som eskorterade den unge prinsen av Wales till London för hans kröning. Följet leddes av Anthony Woodville, den mest framstående av drottningens bröder, som under hela prinsens uppväxt lett hans uppfostran på slottet Ludlow vid gränsen mot Wales. Efter ett tydligen helt angenämt möte mellan Woodville, Gloucester och Buckingham arresterades följande morgon helt plötsligt alla de ledande männen i prinsens följe, förutom Woodville också en halvbror till prinsen och chefen för hans hovstat – människor han känt och levt med hela sitt liv. Prinsen underrättades att man avslöjat en ”konspirration”, initierad av hans morbror, riktad mot både honom själv och Gloucester. Förmodligen helt förvirrad fortsatte prinsen färden mot London, dit man nådde 4 maj 1483. Vad som sedan hänt prinsen och hans yngre bror hertigen av York är än idag omtvistat. De har gått till historien som ”prinsarna i Towern”. Klart är att den lojalitet Rikard tidigare visat sin bror nu var glömd och att en hetskampanj fördes mot Edvard IV:s familj under försommaren 1483. Tal hölls på offentliga platser i London där först den döde kungen och sedan hans söner utmålades som illegitima – Man hänvisade bland annat till Edvard IV:s många älskarinnor och hans allmänt ”omoraliska leverne”. 6 juli 1483 kröntes hertigen av Gloucester till kung Rikard III.

I Sverige tog motsvarande process betydligt längre tid. Det dröjde nära sex år efter Johan III:s död innan hertig Karl i praktiken blivit svensk kung och ytterligare sex innan han började använda titeln officiellt. Först 1607, 15 år efter broderns död, lät han kröna sig. Redan åren 1593-94  måste dock den som ville ha kunnat se var Karl stod. Genom Uppsala möte 1593, där protestantismen förklarades vara svensk statsreligion, försvagades automatiskt katoliken Sigismunds ställning till förmån för protestanten Karl. Då den nye kungen kom hem ställdes han inför Fait accompli. Sigismund tvingades skriva under beslutet, kröntes och återvände till Polen efter att ha placerat några av sina, som han såg det, trognaste män på de viktigaste slotten i Sverige. Men det hjälpte inte. För varje år, nästan för varje dag, stärkte hertig Karl sin makt i landet. Adelsmän som Erik Sparre och biskopar som Abraham Angermannus hade först stått på hertigens sida. De hade både önskat stärka sin egen makt och skapa enighet i religionen. Men det var Sigismund som var kung! Nu märkte de att hertig Karl inte kunde hejdas med lagliga medel. Sparre och andra adelsmän flydde till Polen.    

När Sigismund 1598 återkom med trupper för att återta makten visade det sig för sent, dock delvis på grund av hans egen tvehågsenhet. I slaget vid Stångebro förlorade kungen och tvingades utlämna flera av de adelsmän som slutit sig till honom, bland dem Erik Sparre. De avrättades senare i vad som kallas Linköpings blodbad. Också andra aristokrater avrättades. Sigismund återvände till Polen(trots att man kommit överens om förhandlingar). Han förklarades därför avsatt och Karl IX:s regering tog i praktiken sin början.

Rikard III:s regering präglades av oro och revoltstämning. Redan innan Rikard utropats till kung hade några av hans vänner vänt sig mot honom. Många inom engelska högadeln hade önskat begränsa, helst eliminera, den makt som utövades av Edvard IV:s änka och hennes familj – Det var därför de varit hertigen behjälpliga att arrestera kronprinsens eskort på vägen till London. Att beröva Edvard IV:s son hans lagliga arv var något helt annat. Liksom sina svenska ståndsbröder drygt 100 år senare fick de nu dyrt umgälla sitt misstag: De hade trott sig stärka sin egen makt. Istället släppte de fram en usurpator till tronen.  Män som Edward IV:s gamle vän sir William Hastings och hertigen av Buckingham avrättades.

Rikard III:s tid på tronen blev dock kort. Sommaren 1485 landsteg Henry Tudor, en avlägsen släkting till gamla kungadynastin Lancaster som under många år levt i landsflykt i Bretagne och Frankrike, i Wales och gjorde anspråk på tronen. Härarna möttes 22 augusti 1485 vid Bosworth Field, en slätt nära staden Leicester i mellersta England. Kung Rikard ledde själv sin här men stupade, sannolikt förrådd av sina egna. Shakespeare har gjort scenen odödlig genom repliken om kungariket och hästen, men den är som sagt troligen ren fantasi Oavsett vilket har Rikard III under flera århundraden framställts som. något av den personifierade ondskan bland Englands monarker. På senare tid(främst det senaste seklet), har en förändring skett. Man påpekar att Rikard under sin tid som hertig av Gloucester gjorde mycket för att stärka sitt hertigdömes administration och att hans fiender skrivit hans eftermäle. År 2012 hittades vad som visade sig vara Rikards kvarlevor under en parkeringsplats i Leicester. I mars 2015 gavs kungen en ståtlig statsbegravning i stadens katedral.

Karl IX var ytterst nära att dela samma öde som Rikard III. Striden mellan honom och Sigismund fortsatte men nu i Baltikum. 17 september 1605 stod slaget vid Kirkholm utanför Riga mellan Karls och Sigismunds trupper. Sigismund var dock inte närvarande. I en scen som hämtad ur Shakespeare förlorade kung karl sin häst… men räddades. Efteråt skrev han om hur hans män övergivit honom: ”så att därest Gud icke hade hulpit oss, när hästen under oss störte, och en livländare vid namn Henrik Wrede icke hade hulpit oss på sin häst igen, då hade vi kommit levande eller döda i fiendens händer”.[10]

Trots att Kirkholm var ett svårt svenskt nederlag(där stupade fler svenskar än vid Poltava), var det efter detta slag som pendeln började svänga. Den svenska krigsmakten och förvaltningen byggdes upp och inom mindre än femtio år stod Sverige som en stormakt i Nordeuropa. Karls son Gustav Adolf gick till historien som krigshjälte och statsman, vilket kanske också i någon mån räddade Karls minne.[11] Men vad hade hänt med Sverige om Karl IX stupat vid Kirkholm på samma sätt som Rikard III vid Bosworth och vilket hade Karls anseende varit idag?[12] Över 500 år efter sin död är Rikard III fortfarande ett hett omdebatterat ämne inom engelsk historieskrivning – dödade han sina brorsöner i Towern och var han så ond som hans fiender påstår? Karl IX är väl inte helt bortglömd i Sverige men hans öde intresserar på sin höjd akademiker och en och annan ”historienörd” som älskar Vasatiden. Hos oss är det Karl XII, stormaktstidens siste kung, som väcker debatt – galen envåldshärskare eller lysande hjälte? Det vore upplyftande om Gustav Vasas yngste son, som ändå kallas ”odlingens grundare” i sitt forna hertigdöme Värmland,) bestods samma intresse i sitt forna rike som hertigens av York yngste son i sitt.             

 

               

                                      

---

[1] I Sverige har exempelvis Stieg Trenter och Nils Olof Franzén i sina böcker travesterat den berömda repliken.

[2] Tronpretendenten Yorks förnamn stavas här med engelsk namnform, Richard, medan sonens namn genomgående stavas med svensk, Rikard. 

[3] Blivande Karl IX föddes 4 oktober 1550.

[4] Bona gifte sig istället med hertig Galeazzo Sforza av Milano. Deras sondotter, som också hette Bona gifte sig 1518 med kung Sigismund I av Polen och blev mor till bland annat Katarina Jagellonica, Första gemål till dåvarande hertig Johan, senare Johan III av Sverige.    

[5] Slagen vid Barnet och Tewkesbury i april 1471. Både Rikard och Karl förde alltså militärt befäl i sena tonåren, med respektive mot sin äldste bror.

[6] Rikards hertigdöme kom med tiden att omfatta stora delar av norra England med York som ”huvudstad”. Karls upptog huvuddelen av Södermanland, Närke och Värmland plus några socknar i Västergötland. Också Östergötland kom med tiden att i praktiken delvis ligga under Karl på grund av brodern Magnus sinnessjukdom. Därtill kommer mark och egendomar som båda hertigarna samlat på sig lite här och var i respektive rike genom fördelaktiga uppgörelser. Båda var på sitt sätt framgångsrika affärsmän.  

[7] Kanske av den enkla anledningen att det under sena 1400-talet inte förekom större stridigheter om exempelvis religionen. Edvard IV tycks dessutom ha litat på sin yngste bror på ett helt annat sätt än de flesta vasar gjort med sina närmaste släktingar.

[8] Det var i samband med denna händelse den första brytningen mellan Edvard IV och hertigen av Clarence ägde rum, eftersom Clarence gift sig mot broderns vilja. När kung Edvard våren 1471 återvände till England bytte Clarence emellertid sida och anslöt sig åter till sina bröder. Detta räddade honom en tid men hans ständiga bråkande och orosstiftande närmat tvingade kungen att fängsla honom för förräderi 1478. Vid en summarisk rättegång dömde George av Clarence till döden och avled kort därefter i Towern möjligen(som legenden säger), dränkt i ett fat vin.

[9] Terry Breveton berör Rikard III i sin biografi över efterträdaren Henrik VII från 2016. Han säger sig i en tidigare biografi över Rikard ha ägnat hela fyra sidor åt att lista de mord han anser att kungen begått. Eftersom jag inte haft tillgång till denna biografi kan jag inte bedöma om alla dessa påstådda handlingar bör betecknas som mord. Författarens åsikt om Rikard III framgår å andra sidan tydligt i boken om Henrik VII. Se i övrigt Rosemary Horrox, Richard III a faild King?(2020), Lars Olof Larsson, Arvet efter Gustav Vasa, en berättelse om fyra kungar och ett rike(2005), och Erik Petersson Den skoningslöse, en biografi över Karl IX(2008).    

[10] Petersson, s. 198.

[11] Lars Olof Larsson skriver, med en ironisk anspelning på Oxenstiernas klassiska omdöme om Kristina, att Karl IX:s anseende räddats åt eftervärlden eftersom han ”dock var den store Gustav Adolfs fader”. 

[12] Kanske är det faktum att den(i politiskt avseende) hänsynslöse Karl IX i slutändan ändå stod som segrare, anledningen till att inget drama i Shakespeares stil skrivits om honom När Strindberg vid förra sekelskiftet arbetade på sin sykel av historiska dramer, kom han till slutsatsen att Karl IX var honom övermäktig: ”En riktig kopparbjesse att tas med”, konstaterade han i ett brev. Han övergick istället till sonen Gustav Adolf, som antagligen bedömdes som psykologiskt mer lätthanterlig. Kan för övrigt tilläggas att jag under ett besök vid Drottningholmsteatern för några år sedan blev upplyst att Karls brorson Sigismund år 1609 vid hovet i Polen bevistat en föreställning av Shakespeares ”Rikard III”, framförd av en engelsk teatergrupp. Jag har visserligen inte hittat någon bekräftelse på detta, men om det är riktigt kan man gissa att den polske kungen djupt beklagat att Kirkholm icke slutade på samma sätt som Bossworth, trots den svenska förlusten. Angående Strindberg och Karl IX, se  August Strindbergs samlade verk no 42 ”Gustav Adolf, skådespel i fem akter”(1998), s. 309.  

   

Sysslolös krigare på tronen - Fredrik I

 

En del kungar har fått extremt dåligt anseende av eftervärlden. Oftast gäller det regenter som förlorat sin krona eller åtminstone förlorat ett stort krig. Sådana kungar brukar å andra sidan med tiden debatteras och kanske omvärderas – var de verkligen så dåliga som samtiden och efterföljande generationer föreställer sig eller hade de kanske ödet och tiden emot sig? Det är visserligen sällan dessa kungar blir helt återupprättade, en fläck av misslyckande blir alltid kvar. Men de får ändå chansen att ”tala för sig” på nytt och för det mesta har de i alla fall några trogna försvarare, ständigt redo att upprätthålla deras ära.

En kung som ingen verkar vilja försvara i efterhand är Fredrik I av Sverige Karl XII:s svåger, som regerade Sverige(om det nu är rätta ordet), 1720-51. Läser man Åke Ohlmarks¨ ”dödsruna” över denne konung i hans bok om svenska kungars hädanfärd innehåller nästan vartannat ord ett nedsättande omdöme:

-          vår mest lastbare och ovärdigaste monark, omgav sig med liderliga kreatur, horkarlar, mutkolvar och fifflare. Fosterlandsförrädare, letting och roué. Eventuell svågermördare.

Rubriken på kapitlet om Fredrik är helt enkelt: ”Svinnet från Kassel”.[1]

Historikern Herman Lindqvist tilldelar för sin del Fredrik epitetet ”Den slemme”, även om det tycks vara rent privat och inte förekommer i hans böcker.

Nu är jag själv inte den som gärna drar en lans för Fredrik, inte så att hans sexualmoral, eller snarare brist på sådan, inger mig sedlig motvilja eller att hans eventuella skuld i Karl XII:s död skulle brännmärka honom som förrädare. Det är bara det att jag aldrig känt mig särskilt engagerad i denne historiskt trots allt rätt obetydlige monark. Men liksom de flesta historiekunniga blir jag misstänksam då bilden av en kung eller liknande är alltför ensidig, i synnerhet om den är ensidigt negativ. Var Fredrik I verkligen så vidrig?[2]      

Fredrik, äldste överlevande son till lantgreve Karl av Hessen-Kassel, var en av dessa otaliga småfurstar som det tyskromerska kejsarriket vimlade av. Han skall ha erhållit ”en för sin tid vårdad uppfostran” och reste i sin ungdom, som hans ställning krävde, runt i Europa för att fullkomna sin utbildning. Han besökte bland annat Italien och Danmark. I maj år 1700, vid omkring 25 års ålder, gifte sig Fredrik med sin släkting Lovisa Dorotea av Preussen, vars far kurfurst Fredrik av Brandenburg vid den här tiden just stod i begrepp att utropa sig till Preussens förste kung.[3]  Paret vigdes i Berlin men fick bara fem år tillsammans innan Lovisa avled. Äktenskapet blev barnlöst. Kanske Fredrik helt enkelt inte hade tid att avla barn, eftersom han tillbringade mesta tiden i Spanska tronföljdskriget, där han på den antifranska koalitionens sida höljde sig med blod och ära under hertig Marlborough och Eugen av Savojen. Han avancerade till general och lär ha utmärkt sig som en både klok och tapper krigare.     

Mot slutet av tronföljdskriget började lantgreven söka sig en ny hustru.[4] Hans ögon föll ganska snart på den svenska prinsessan Ulrika Eleonora, en kvinna på drygt tjugo år vars bror kung karl tycktes ha kört fast i sitt försvarskrig mot en större koalition och som saknade arvinge till tronen. Efter ett synnerligen sirligt friarbrev, vars innebörd idag förmodligen skulle vara obegripligt för de flesta och några års förhandlingar, stod bröllopet i Stockholm i mars 1715.[5]      Några år senare stupade kungen och hans syster och svåger kunde börja sitt intrigspel för att inta den vakanta tronen. De uppnådde visserligen sitt mål men till priset av att i stort sett hela den kungliga envåldsmakten gick förlorad, så att det nu var ständerna och rådet som utövade den egentliga makten. Kungen hade visserligen fortfarande sista ordet ifråga om viktigare utnämningar men i praktiken blev hans roll alltmer representativ.

Där satt han nu alltså, Fredrik av Hessen-Kassel - kung i ett främmande land som förvandlats från stormakt till randstat, vars språk han aldrig riktigt lärde sig, där krigare inte längre stod särskilt högt i kurs och där kungen inte längre hade någon makt. Hans hustru var dessutom uppenbarligen ur stånd att attrahera honom fysiskt, om det nu berodde på henne eller honom själv. Om Fredrik verkligen låg bakom Karl XII:s död kan man säga att straffet blev att ”styra” ett land där hans och Karls gåvor inte längre efterfrågades. Karl hade beståtts en död värdig en krigare, Fredrik fick sitta sysslolös på tronen.

Det är nu han börjar degenerera. Den tappre krigaren och glade sällskapsbrodern från förr förfaller till en man enbart intresserad av njutningar i form av kvinnor, jakt och bordets fröjder.[6] sannolikt ansåg han att om han nu inte fick styra riket själv, så skulle han ändå ha något roligt för sin surt förvärvade krona. Det är under Fredrik I Sverige får sin första och egentligen enda maítresse-en-titre, en officiell kunglig älskarinna enligt franskt mönster. Den vackra Hedvig Taube hade dock förmodligen gärna avstått från sin ”hederspost”, som visserligen gav släkten fina poster och henne själv dyrbara smycken men knappast verklig lycka.  Hon avled i februari 1744, 29 år gammal.[7]  

Fredrik fortsatte sitt lättingsliv ytterligare sju år innan han avled i mars 1751 vid nära 75 års ålder. Mot slutet av sitt liv var han dock med om något som kan sägas utgöra det enda verkligt bestående från hans regeringstid – Sverige fick ett eget ordensväsen 1748 i och med att serafimer- svärds- och nordstjärneorden grundades. Ohlmarks, vars minst sagt negativa inställning till Fredrik redan framgått, skriver att kungen sin sista dag ”låg med sina feta händer andäktigt knäppta och såg i taket efter de änglar han hoppades skulle komma nedflygande och hämta hans förhärdade gangstersjäl till paradiset”(var nu författaren fått den uppgiften ifrån). Säkert finns det mycket att anmärka mot Fredrik I:s liv och leverne, särskilt efter tronbestigningen i Sverige. Men frågan är om inte denne man också förtjänar ett visst mått av medlidande.[8]         

      

---

[1] Åke Ohlmarks, Konungen är död, en tusenårskrönika om svenska monarkers slut(1983), s. 96-97.

[2] För den intresserade kan meddelas att skrivaren själv närmast anser Karl XIII vara ”vår ovärdigaste monark”.

[3] Ett viktigt steg på vägen mot det tyska kejsardömet som utropades 170 år senare

[4] Noga räknat blev Fredrik lantgreve först vid faderns död 1730.

[5] Angående Fredriks  friarbrev, se Hermans historia – 4. Hedvig Taube | SVT Play, cirka 4 minuter in i programmet.

[6] Fredriks sentida efterföljare Oscar II lär en gång ha konstaterat att inget yrke är så nedbrytande för en människas moral som att vara konstitutionell monark – att ha landets högsta ämbete men aldrig tillåtas en egen åsikt i politiska frågor: ”Jag har varit det i tjugo år så jag vet”. Kung Fredrik skulle säkerligen hållit med honom. Citatet återges i Herman Lindqvists biografi över Oscar(II (2022, författarinläsning). 

[7] Hedvig blev å andra sidan tysk riksgrevinna med namnet von Hessenstein. Av de fyra barn hon fick med kungen uppnådde två vuxen ålder. Sonen Fredrik Vilhelm blev både fältmarskalk, riksråd och generalguvernör i svenska Pommern under Gustav III. Se Hedvig Taube – Wikipedia

[8] Angående Fredrik I, se Fredrik I – Wikipedia.