Det första mötet

 

Det är ofta svårt, för att inte säga omöjligt, att genast bedöma vikten av en enskild händelse i livet. Ett till synes viktigt möte med exempelvis en framstående politiker kan visa sig betydelselöst medan ett slumpartat sammanträffande vid en fest eller på en konsert visar sig bli livsavgörande. Så var det för adelsmannen Axel von Fersen och Frankrikes kronprinsessa Marie Antoinette i januari 1774.

De två ungdomarna var jämnåriga, 18 år. Fersen var son till en svensk greve, krigare och politiker som de senaste tjugo åren varit en av sitt lands främste. Sonen hade i tre år rest runt på sin Grand Tour i Europa för att fullborda sin utbildning till fulländad världsman. Han hade träffat furstar och kungar vid de många italienska och tyska hoven, studerat matematik, historia, språk, fäktkonst och fortifikation, besökt kyrkor, museer och utgrävningarna i Pompeji – till och med träffat den gamle Voltaire på hans gods vid franska gränsen mot Schweiz, där filosofen satt iförd sina antika kläder(á la Louis XIV), sitt ”mycket rynkiga ansikte” och ”synnerligen vackra ögon, som har ett mycket satiriskt uttryck” De talades vid i två timmar.[1] Överallt väckte Fersen beundran för sitt vackra ansikte, ståtliga figur och förnämt distanserade sätt. Gustaf Philip Creutz, svenska sändebudet i Paris, konstaterade senare att ingen av hans landsmän som besökt Frankrike smällt in så bra i Parissocieteten och vid hovet och att ingen heller kunde ha fört sig bättre och mer passande än riksrådet och FD lantmarskalken von Fersens äldste son. Toppbetyg över hela linjen med andra ord.

Om Axel von Fersen vid sin ankomst till Paris i slutet av 1773 var en adelsyngling som äntligen nått den plats han helst av allt ville besöka och där han kanske rentav kunde göra karriär, var den jämnåriga Marie Antoinette en visserligen gladlynt men frustrerad flicka med en allt starkare känsla att ha hamnat fel i tillvaron. Som yngsta dotter till kejsarinnan Maria Teresia hade hon länge varit en av många i en stor syskonskara – inte så att hon medvetet försummats eller behandlats illa. Man räknade bara inte med henne som kandidat till något storslaget äktenskap. Med tiden dog dock flera av de äldre syskonen eller försvann på annat sätt ur räkningen och plötsligt, vid mitten av 1760-talet, stod ”Antoine”, som hon kallades i familjen, som enda kvarvarande kandidat till en äktenskapsallians med Frankrike.[2] Genast började utbildningen för den storslagna framtiden som drottning vid Europas främsta hov. Uppgiften visade sig svår. Flickan var långt ifrån obegåvad men hade svårt att verkligen fördjupa sig i ett ämne. Hon tyckte bättre om att dansa, skratta, leka och umgås med goda vänner än att sitta med näsan i någon tråkig bok om historia eller fransk geografi. Hon måste ha roligt för att det hon läste verkligen skulle sätta sig, konstaterade en fransk informator som hade skickats till Wien. När det gällde kunde hon dock föra sig – ingen gick med sådan värdighet eller dansade med sådan grace som Frankrikes tilltänkta drottning. Detta med bildningen fick väl ordna sig med tiden och konsten att föra sig var trots allt det viktigaste.     

Så avreste bruden till Frankrike, dit hon anlände i maj 1770. Bröllopet var visserligen storslaget men för den nya kronprinsessan var flyttningen omskakande. Från att ha varit den yngsta prinsessan vid Habsburgarnas hov blev hon nu första dam vid hovet i Versallies, eftersom kungen inte hade någon drottning. Som alltid vid ett hov blev nykomlingen strängt iakttagen och eftersom man i Versallies höll hårdare på etiketten än någon annanstans var det strängare än någonsin – bokstavligt talat varenda gest och handling var reglerad, från morgonuppstigning till sänggående. Att alliansen med Frankrikes gamle arvfiende Habsburg ogillades av de flesta vid hovet gjorde inte saken bättre – det var som om folk bara väntade på att prinsessan skulle göra något misstag eller begå någon överträdelse. Redan kallades Marie Antoinette ”Österrikiskan” bakom sin rygg, det skällsord som revolutionärerna snart skulle sprida i sina pamfletter och nidskrifter.

Den enda som inte intresserade sig för prinsessan var hennes make, Frankriks Dauphin prins Ludvig. Han var blyg och hämmad och hade säkert aldrig velat gifta sig överhuvudtaget, särskilt inte med någon som var så olik honom till sätt och utseende. Han var klumpig och fet och gjorde rent allmänt ett slarvigt intryck – pudret låg spritt över kläderna, jackornas knappar lossnade och han välte möbler när han gick genom slottets salar. Ändå var han inte dum – han läste gärna, särskilt historia och encyklopedisternas verk. Dessemellan sysslade han med smide, jagade eller åt goda måltider. Som godsägare på landet eller hertig vid något mindre hov hade han säkert gjort stor lycka. Som arvtagare till ett rike där kungen förväntades vara solen i sitt eget universum var han, uppriktigt sagt, en katastrof. Det är knappast förvånande att detta omaka par de första åren inte lyckades ha samlag med varandra. Det skulle ta sju år innan Marie Antoinette blev gravid.[3]  Prinsessan utsattes för ett starkt tryck, dels från modern som undrade varför ingenting positivt hände i det arrangerade äktenskapet, dels från sin närmaste omgivning i Versallies. Ambassadörer och hovmän iakttog nogsamt minsta skiftning och tecken inom kungliga familjen – vad betydde de fläckar som hittats på kronprinsparets lakan? Kronprinsen hade kysst sin hustru offentligt, var de på väg att förenas till slut? Men ingenting hände. Att kungens yngre bröder gifte sig med två systrar från Savojen hotade försvaga Marie Antoinettes ställning ytterligare och när den yngre av hennes svägerskor nedkom med en son 1775 blev stämningen snudd på fientlig. Skräniga torgmadamer, som hade rätt att sända representanter då en kunglighet låg i födslovåndor, förföljde sin nya drottning genom palatset med hånfulla frågor varför hon inte skänkte dem en tronarvinge. Den olyckliga kvinnan brast i gråt i sin kammare. I detta potentiellt hotfulla läge anlände den unge Axel von Fersen till Paris och Versallies.[4]      

Läser man skildringarna av det första mötet(eller snarare de första mötena), mellan Frankrikes blivande drottning och adelsmannen från Sverige, slås man av hur lite som egentligen händer. Unge Fersen besöker hovet flera gånger och träffar både den gamle kung Ludvig XV, hans älskarinna Madame du Barry och kronprinsparet. Inget tyder på något annat än att det rört sig om helt konventionella sammanträffanden. Det är på en bal med maskerade gäster på operan i Paris som något verkar ha inträffat.

Fersen har varit på operan tidigare och gjort ett antal damer sin kur. Vid ett tillfälle beklagar en av dem att han inte är hennes man, så att de kan ligga med varandra:

-          Jag svarade att det på inget sätt utgjorde något hinder men hon sprang sin väg.

Fersen hittar då en annan trevlig dam med flor för ansiktet som är mer tillmötesgående: - Jag tror att hon var sångerska, fast hon påstod att hon inte var det, skriver han i sin dagbok och tillägger: ”Hon var fortfarande mycket vacker när vi(Fersen och hans informator), lämnade balen klockan tre”.

30 januari 1774 besöker Fersen åter en operabal. Det är ovanligt många människor samlade och man kan knappt röra sig. Plötsligt närmar sig en ung maskerad dam – de börjar prata med varandra. Vad de säger får vi inte veta, bara att de talas vid ”en lång stund”. Efter ett tag märker Fersen att de är iakttagna. En grupp samlas runt dem och betraktar dem nyfiket. Kvinnan blir ängslig och drar sig undan men lyfter först sin mask. Det är kronprinsessan![5]

Loomis antar att den unge adelsmannen måste ha befunnit sig ”i en ganska animerad sinnestämning” över att oförhappandes möta och nästan på tu man hand konversera Frankrikes blivande drottning. Hur Fersen än reagerade och vad han än kände är det tydligt att Marie Antoinette bevarat minnet av den okände ädlingen i sitt hjärta, ty när Fersen drygt fyra år senare återvänder till Frankrike och presenteras för hovet utropar drottningen: ”å, det är ju en gammal bekant”! Ingen annan i familjen reagerar med ett ord.

Loomis vill tolka detta så att flera möten som vi inte känner till måste ha ägt rum mellan de två ungdomarna innan Fersen lämnade Paris i maj 1774. Teoretiskt är det naturligtvis möjligt, men med tanke på hur strikt reglerad tillvaron vid franska hovet var är det knappast troligt att något mer privat sammanträffande kan ha ägt rum utan att lämna spår i källorna. Något måste ha hänt under de korta, konventionella mötena i Versallies eller vid balen på operan i Paris som lämnat avtryck i Marie Antoinettes minne. Det är frestande att tala om ”kärlek vid första ögonkastet”, men kanske är det något betydligt trivialare och samtidigt mer betydelsefullt som inträffat.

Fersen var en ung, ståtlig ädling från ett avlägset land. Det innebar både att han omgavs av den air av hemlighetsfullhet som unga människor lätt attraheras av och att han, i motsats till adelsmännen i Versallies, inte kunde förvänta sig att få förmåner av den blivande drottningen. Under den korta stund i operasalen då Fersen inte visste vem den maskerade kvinnan var märkte kanske Marie Antoinette att denne man attraherades av henne i egenskap av kvinna! För första gången i livet såg någon henne enbart som människa och fann henne attraktiv och intressant att konversera. För en kunglighet, särskilt en ung kunglighet som länge upplevt besvikelser och förödmjukelser i sitt äktenskap och smygande fientlighet från sin omgivning, måste en sådan händelse, hur obetydlig den än kan förefalla, sätta outplånliga spår i minnet. Så inleddes, utan att vare sig Fersen eller Marie Antoinette just då anade det, det förhållande som skulle förläna ett skimmer av trakisk romantik även åt den blodiga franska revolutionen.[6]

  

                           

---

[1] Det är fascinerande hur många av sin tids, men också nästföljande generations stora eller legendariska personligheter Voltaire träffat. i 20årsåldern mötte han Karl XII:s beryktade rådgivare Görtz, som lär ha föreslagit honom att ta tjänst hos Karolinerkungen. Som god vän till Fredrik den store både kände och brevväxlade han med Sveriges drottning Lovisa Ulrika och hennes son Gustav III. Han lärde känna den blivande Madame Pompadour redan då hon var en ung flicka och spelade senare en viss roll i hennes väg till makten. Utan att veta det mötte han alltså även olycksdrottningen Marie Antoinettes stora kärlek, som skulle spela en så ödesdiger roll i den revolution han själv förutspått. Om han fått leva lite längre hade Voltaire mycket väl kunnat träffa Napoleon, som reste till Frankrike första gången samma år filosofen avled(1778). Napoleon var då 9 år.  

[2] Kejsarinnan Maria Teresia fick 16 barn på nitton år, av vilka hela nio var döttrar. Flera av flickorna fick dock smittkoppor, som antingen blev deras död eller antogs ha gjort dem sterila och därmed olämpliga för äktenskap. Den mest berömda av döttrarna utöver Marie Antoinette är hennes tre år äldre storasyster Maria Karolina, drottning av Neapel. Av de fem pojkarna blev två kejsare.

[3] Det har skrivits mycket om Marie Antoinette och Ludvig XVI och deras, bokstavligt talat fysiska, förhållande till varandra. Författare som Loomis och Zweig menar att kungen hade för trång förhud vilket gjorde själva den fysiska akten svår vid samlaget. De hävdar också att detta givit Ludvig mindervärdeskomplex och närmast gjort honom till ett redskap i sin hustrus händer. Fraser nämner å sin sida att det ryktats att kungen hade trång förhud men anser att detta i sig inte bör ha påverkat möjligheten till samlag. Ludvig var snarare blyg och oerfaren och dessutom upplärd från barnsben att hysa misstänksamhet mot habsburgare i allmänhet. Marie Antoinettes påstådda ”makt” över sin make ser Fraser som betydligt överdriven – delvis uppdiktad av drottningen själv, för som hon sade: ”Jag låter alla tro att jag har större inflytande än jag har, annars skulle jag ha ännu mindre”. Det kan tilläggas att äktenskap där parterna under flera år haft få eller inget samlag ingalunda är okända fenomen inom furstedynastier. Sju år är inte ens något ”rekord” i sammanhanget. De samtida Gustav III och Sofia Magdalena tog nio år på sig att fullborda äktenskapet, med viss hjälp av sin hovstallmästare. Därefter tog det ytterligare två år innan drottningen blev gravid. Ludvig XIII och Anna av Österrike var gifta 23 år innan Ludvig XIV föddes.    

[4] Ludvig XV avled i maj 1774 och efterträddes av sin äldste sonson. Scenen med de påstridiga torgmånglerskorna ägde alltså rum drygt 1,5 år efter Marie Antoinettes första möte med Fersen , men den antyder ändå i vilken pressad ställning hon befann sig vid hans ankomst.

[5] De sekundärkällor jag använt beskriver scenen något olika. Om man lägger ihop dem är ovanstående vad som i huvudsak tycks ha inträffat.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på Stanley Lommis, Den farliga vänskapen, Marie Antoinette, Axel von Fersen och flykten till Varennes(svensk översättning 1973), främst s. 12-14 och 38-42, och Herman Lindqvist Axel von Fersen, kvinnotjusare och herreman(1991), främst s. 32-33. Hos Lindqvist ges en utförlig redogörelse för Fersens Grand Tour genom Europa 1770-73, inklusive det ovan omtalade mötet med Voltaire. Antonia Fraser ger en insiktsfull och medkännande beskrivning av Marie Antoinettes första år i Frankrike i sin biografi över drottningen från 2002 inberäknat mötet på operan i Paris (kapitel 5_8).

Ett kylslaget bröllop

 

En företeelse som visserligen förknippas med kungahus och andra förnäma familjer men som de flesta nog inte associerar till i första hand i samband med dynastier, är hovdvärgarna och narrarna. Om man reflekterar över dem förknippas de förmodligen främst med medeltid och renässans, trots att hovdvärgar är kända sedan antiken.  Under medeltid och renässans var det närmast på modet för kungar och furstar i Europa att hålla sig med minst en dvärg eller narr. Deras uppgift kunde både vara att underhålla gäster med upptåg och andra tokigheter och att ”säga sanningar” till sin herre, sådant som ingen annan vågade säga men som fursten borde få höra.[1] Dessa män och kvinnor var ofta kroppsligt ”deformerade”, med puckelrygg eller annan form av ”vanskapnad”. De sågs både som dårar och varelser med en hemlighetsfull makt – att komma nära en dvärg ansågs bringa lycka, men de kunde räkna med både hugg och slag om deras herre blev missnöjd. Sverige är knappast ”hovdvärgarnas land”, men vi har några stycken att visa upp. Erik XIV hade dvärgen Herkules, som lär ha fått sitt namn som en hånfull anspelning på det skepp med samma namn svenskarna erövrade i vad som blev inledningen till Nordiska sjuårskriget. Eriks svägerska Katarina Jagellonica hade sin kvinnliga dvärg Dorothea, som dock långt ifrån att vara någon narr var sin härskarinnas närmaste förtrogna. Så sent som i början av 1700-talet hade Karl XII en egen dvärg vid namn Luxemburg. Vad vi här skall ägna oss åt är emellertid en episod från 1700-talets Ryssland, som väl illustrerar vad dvärgar kunde få utstå men onekligen har sina komiska poänger.[2]       

Under 1730-talet styrdes Ryssland av Anna Ivanovna, Peter den stores brorsdotter – dvs. hon var regent. Var gällde själva styrandet av riket överlät hon det med varm hand åt sina gunstlingar. Anna hade i sena tonåren gifts bort med hertigen av Kurland, som då nominellt tillhörde Polen-Litauen och idag utgör en del av västra Lettland. Hertigen hade dock avlidit under parets resa till sitt rike och den nyblivna änkan hade, på farbror Peters befallning tvingats fortsätta färden ensam för att garantera det ryska inflytandet i hertigdömet.[3] Här levde nu Anna under relativt små omständigheter och det var kanske naturligt att hon lärde sig njuta av det goda livet kunde skänka. Med tiden inledde hon ett förhållande med sin sekreterare Ernst Johann von Biron(Bühren), en adelsman av något dunkel härkomst.[4]

Efter kusinen Peter II:s död valde ett starkt parti ur ryska högadeln Anna till kejsarinna, mot att hon accepterade flera inskränkningar i sin maktutövning. Sedan hon genom en mindre statskupp i Moskva lyckats annullera dessa löften, övertig hon sina företrädares ställning som enväldig ”härskare över allt Ryssland”.[5] Efter något år slutade hon emellertid att delta i riksrådets sammanträden och ägnade sig istället åt diverse nöjen: fester, sex med Bühren, skjuta fåglar från Vinterpalatsets fönster samt andra mer eller mindre spektakulära upptåg. Den egentliga makten övertogs, förutom av gunstlingen Bühren, av flera tyska och några ryska adelsmän.[6]      

Ett av Annas stora nöjen var just dvärgar, ju fulare desto bättre. Liksom så många andra furstar fascinerades hon av dessa ”monster” och tyckte om att se dem göra grimaser och fåna sig. På så sätt, menade kejsarinnan, lärde man sig både hur ”normala” människor såg ut och stimulerades att själv vårda sin hälsa. Därför fanns det ett eget litet hov av fysiskt, ibland även psykiskt, handikappade personer vid tsarhovet. I denna grupp ingick en kvinnlig kalmuck som tydligen åtnjöt sin härskarinnas särskilda intresse. En dag ropade hon att hon hade lust att gifta sig och Anna lovade uppfylla hennes önskan. En adelsman ur rikets förnämsta aristokrati ställde upp på spektaklet. Han var ingen dvärg eller led av annat kroppsligt ”lyte”, men eftersom kejsarinnan tyckte om att låta folk spela pajas inför sig brukade han hänga på – allt för hovgunsten. På utsatt dag, i februari 1740, samlades en stor mängd bröllopsgäster i Petersburg. De hade kallats från rikets alla hörn och bar sin respektive hemtrakts särskilda dräkter. I en halvt ståtlig, halvt löjlig procession drog gästerna genom staden till ljudet av klockor och gälla instrument – några red till häst andra på en hjort, en hund eller en gris. Brudparet red elefant. Gunstlingen Bühren, nu hertig av Kurland, stod för festmåltiden. När så allt var klart fördes de nygifta till ”bröllopsgården”, vilken visade sig vara ett palats helt gjort av is.[7] Här fanns sovgemak, badrum, matsal, gallerier, statyer, kanoner, en konstgjord elefant och två pyramider – allt gjort av is. (Även sängkammarens inventarier var gjorda i detta material). För att brudparet inte skulle smita iväg till något varmare härbärge stod vakter vid ingångarna. Det var bara att, under kejsarinnans glättiga övervakning, lägga sig i den kylslagna bädden som vilket nygift par som helst. Därefter uppsökte Anna sin egen varma säng i Vinterpalatset.[8] Brudparet hade inte frusit ihjäl nästa morgon men lär ha åkt på en rejäl förkylning och blivit lite blåslagna. Exakt hur det gick sedan är tydligen oklart men de två skall småningom ha emigrerat och faktiskt fått två barn. Efter hustruns död gifte adelsmannen om sig och levde ytterligare många år. Vad kejsarinnan Anna beträffar var hennes tid utmätt, om det nu var hennes allmänt utsvävande liv eller någon specifik sjukdom som orsakade det. Hon avled åtta månader efter det kylslagna bröllopet i oktober 1740, 47 år gammal.[9]  

  

                

  

---

[1] Ett klassiskt exempel ur skönlitteraturen är naturligtvis narren i Shakespeares ”Kung Lear”.

[2] Angående Erik XIV:s dvärg, se Katarina Harrison Lindbergh, Det nordiska sjuårskriget 1563-1570(2021. Beträffande Katarina Jagellonicas tjänarinna och dvärgen Luxemburg, se Dorothea (hovfunktionär) – Wikipedia och Anders Luxemburg – Wikipedia. I förbigående kan nämnas att skrivaren personligen hyser ett speciellt intresse för Luxemburg, alltsedan jag i pojkåren hörde SR:s uppsättning av Strindbergs Karl XII(1986), där denne dvärg spelar en viss roll.  I skrivande stund har jag dessvärre icke funnit nog material att ge denne man en egen text. Jag hoppas en dag göra en blogg om ”Dvärgen från Kumla”.

[3] Hertig Fredrik Wilhelm Kettler var en ättling till Ordensstatens siste stormästare, som erhållit Kurland som förläning 1561. Sedan Anna blivit kejsarinna övertogs Kurland, åtminstone på papperet, av hennes makes farbror, som residerade i Danzig(nuvarande Gdansk).Mittau(nuvarande Jelgava), var Kurlands huvudstad.     

[4] Bührens farfar hade ingått i tjänarstaben hos dåvarande hertigen av Kurland(enligt Troyat var han stalldräng).. Fadern avancerade till officer och var uppenbarligen nog välbärgad att låta Ernst johann studera i Königsberg(nuvarande Kaliningrad). Bûhren relegerades och återvände till hertighovet. Enligt egen uppgift var han av fransk adlig härkomst och lät därför stava sitt namn ”Biron”(som det fortfarande stavas på nätet.). Tack vare sin härskarinnas gunst blev han med tiden själv hertig av Kurland. (Se Ernst Johann von Biron – Wikipedia).

[5] Angående kejsarinnan Annas maktövertagande, se Dynastihistoria: Konsten att överlista ett högadligt råd.

 

[6] Detta innebar inte att Ryssland helt stagnerade som expansiv stormakt. Man ingick en koalition med Österrike(Tyskromerska riket), mot Ottomanska riket, i syfte att skapa ryskt herravälde i Svarta havet. Bland annat ockuperades Krim, vilket man dock tvingades lämna till följd av freden i NisS 1739.I G. A Bürgers version av den ryktbare Münchhausens äventyr deltar baronen i detta ryskturkiska krig.  Enligt Troyat var det ändå under Annas regering(1734), som Ukraina definitivt införlivades med ryska kejsardömet. Jag har dock inte lyckats få detta bekräftat.    

[7] Byggnaden skall ha varit tjugo meter lång, tio meter hög och sju meter bred.

[8] Det var inte det palats med samma namn som finns i Petersburg idag. Det började byggas först under kejsarinnan Elisabets regim 1741-61.

[9] Denna text bygger huvudsakligen på Henri Troyat Fantastiska furstinnor(svensk översättning 1999), främst s. 94-98.  Se även Anna Ivanovna – Wikipedia.

Kunglig kärleksförklaring - tänkbar bakgrund till svensk version av Greensleaves

 

Att jag skriver så mycket om engelsk historia beror kanske delvis på att jag kommer från ett anglofilt hem. Min far älskade England. Han hade varit i London flera gången och bodde en tid på Dartmoorheden, där bland annat Conan Doyles roman ”Baskervilles Hund” utspelas. Nå! En engelsk sång min far var särskilt förtjust i var ”Greensleaves”. Han blev lyrisk när den spelades och visst är den vacker att lyssna på. Vem som komponerade den och när är omdebatterat. Det finns många versioner – en handlar om julen och Jesusbarnet. En annan, som lär vara den ursprungliga, om en mans olyckliga kärlek till en kvinna(lady Greensleaves). Mannen tar ett sorgset farväl av sitt hjärtas dam, betygar henne sin kärlek och ber henne att inte svika honom.

Enligt en tradition skall denna text ha skrivits av ingen mindre än kung Henrik VIII, då denne trånade efter hovdamen Anne Boleyn, som senare blev hans hustru och avrättades 1536. Enligt vad som nu anses riktigt härrör de första kända nedteckningarna av folkvisan å andra sidan från 1580-talet, vilket gör det minst sagt osannolikt att kungen skulle ha författat originalet mer än ett halvsekel tidigare.[1]

För några veckor sedan hörde jag en svensk version av Greensleaves med titeln ”Marias sång”, insjungen av Peter Jöback(text Ulf Schagerström).[2] Den var helt ny för mig. Jag hade varken hört texten eller kände till dess existens. Jag blev omedelbart fängslad. Av texten framgår att det är mörk kväll i juletid, obekant var eller när. Sångaren, gissningsvis en ung man, verkar ha besök av en efterlängtad person, förmodligen en kvinna. Antingen förknippar skalden henne rent allmänt med värme och lycka eller kommer hon kanske från ett fjärran land, ty texten inleds med frågan:

             Säg, vem är du som har kommit hit från den ljusa och varma våren

             Vem är du som vill stanna här och dela de flyende åren.

I nästa vers antyds att någon form av förbjuden kärlek är med i spelet. Poeten utbrister:

            Hur har du lyckats att ta dig hit till mitt hjärta och till min saknad

        Säg, vad har fått dig att söka mig där min dröm är så väl bevakad

   

Sista strofen ger en vacker stämningsbild och antyder åter en romantisk hemlighetsfullhet:

                Låt vägen hit ligga gömd i snö och kom in till elden och friden

                Låt tiden stanna i denna stund

                Kom, vi stannar den brusande tiden

 

Refrängen lyder:

                 Hör hur julens klockor slår

                 hör hur de spelar natten lång

                 Kom, kom och värm dig här i skydd av Marias sång[3]

 

Vi förstår genast att detta handlar om en ung man som en snöig julkväll får besök av sin älskade mot omgivningens vilja, alternativt längtar efter att få besök av sagda dam. Sedan jag lyssnat till denna version ett antal gånger, slog det mig plötsligt att den, teoretiskt alltså, mycket väl kunde ha skrivits av Henrik VIII, men inte då han var kung utan ännu prins av Wales.

 

Vintern 1501-02 tycktes England och dess nye kung stå på höjden av sin makt. Dryga 15 år hade gått sedan Henry Tudor, en adelsman av walesiskengelsk härkomst och med ett visserligen avlägset men dock kungligt påbrå, övertagit tronen efter sin seger i slaget vid Bosworth. Genom sitt giftermål med prinsessan Elisabeth av York hade han ytterligare stärkt sitt tronanspråk och de båda hade begåvats med två söner och två döttrar, alla redo att på olika sätt brukas i dynastins och rikets tjänst. Av allt att döma var makarna dessutom lyckliga tillsammans.

Efter flera år av förhandlingar och förberedelser hade tronföljaren prins Arthur av Wales gifts bort med Katarina av Aragonien, yngsta dotter till Spaniens kungapar Ferdinand och Isabella. Bröllopet firades med en storslagen ceremoni i London i november 1501 och även om brudgummen själv verkade blek och tystlåten och helt överskuggades av sin yngre bror, den tioårige hertig Henrik av York, var det väsentliga tills vidare att huset Tudor vunnit erkännande bland Europas stormakter.[4] Så föll dråpslagen i tur och ordning. Först dog tronföljaren på slottet Ludlow vid gränsen mot Wales, drygt 15 år gammal i april 1502. Tio månader senare avled drottningen i barnsäng, precis 37 år gammal.[5] Plötsligt stod Henrik VII ensam med en 11-årig son som tronföljare – en olycka eller oväntad sjukdom och hans dynasti skulle vara utplånad. Till råga på allt fanns det flera tronpretendenter, av vilka i synnerhet Edmund de la Pole, hertig av Suffolk, etablerat sig som officiell kandidat och reste runt i Europa för att finna ”sponsorer” som kunde bekosta en invasion av England. Av rapporter kungen mottog verkade det som de flesta betraktade hans ätt som uträknad så snart han själv avlidit. Att Henrik VII under sådana förhållanden drabbades av depression och försämrad hälsa är inte märkligt.[6]

För att stärka sin dynasti och vinna tid ordnade kungen en trolovning mellan sonen Henrik och svärdottern Katarina. Sådana arrangemang  fordrade dispens från påven, eftersom kontrahenterna i kyrkans ögon var syskon efter Katarinas första äktenskap. Även om formuleringarna i duspensen inte behagade alla inblandade, erhöll man i sinom tid det åtrådda dokumentet från Rom och det bestämdes att giftermålet skulle ske i juni 1505, då prinsen blivit 14 år och räknades som myndig. Under mellantiden hann dock mycket vatten rinna under broarna och dagen innan bröllopet skulle stå förklarade prinsen, på sin fader konungens befallning, att han protesterade mot giftermålet med broderns änka.[7]

Katarina var nu ensam i ett främmande land, med en svärfar som i stort sett betraktade henne som en felslagen investering, trots att hon fortfarande officiellt var förlovad med prins Henrik. Under de närmaste åren levde hon närmast i husarrest, med ett mycket snålt tilltaget underhåll och knappt i stånd att bekosta de mest grundläggande behov – i breven till sin far berättade hon att hon måst sälja sina smycken för att köpa mat och klädkontot var, åtminstone enligt hennes egen mening, närmast obefintligt: Hon var ”nästan naken”. Hennes ställning som ”änkeprinsessa av Wales” gjorde henne dock till medlem av den kungliga familjen och hon vistades ofta vid hovet. Sin ”make” Henrik fick hon emellertid bara träffa sporadiskt. Något närmare umgänge förekom inte.[8]

Också Henrik var hårt hållen. En spansk diplomat rapporterade hem att prinsen hölls lika strängt isolerad som en ung flicka utestängd från världen: ”Han bor i ett rum som bara kan nås genom kungens svit, går endast ut för att träna, omgiven av en begränsad krets av lärare och vänner, utvalda av kungen. För andra är vid livsstraff förbjudet att tala med honom. Han går bara ut i parken genom en privat dörr. Äter alltid ensam på sitt rum och öppnar aldrig munnen annat än för att svara på vad hans far eller farmor säger till honom".[9] Inte heller här var det fråga om medveten elakhet. Kungen ville med all säkerhet skydda sin ende överlevande son för faror. Det är naturligtvis möjligt att spanjoren, frustrerad över det uppskjutna giftermålet med Katarina, överdriver prinsens isolering, men att den tonårige Henrik upplevt det som påfrestande att ständigt övervakas av fadern kan vi utgå ifrån.

Vad kände då prins Henrik för Katarina? Efter faderns död i april 1509 gifte sig den nye kungen inom sex veckor med broderns änka. Själv gav han genom åren olika förklaringar till den brådstörtade privata vigseln, alltefter vad tiden men säkert också känslan fordrade – än var det kärlek, än ett löfte till den döende fadern som fått honom att handla som han gjorde. Historiker som David Starkey och Antonia Fraser tror på kärleksmotivet, medan John Guy lutar åt att politiska bevekelsegrunder spelat främsta rollen. Med utgångspunkt från vad vi vet om kungens karaktär verkar det förra mest sannolikt. Henrik VIII är, på gott och ont, känd som en av västerlandets mest passionerade kungar genom tiderna. Ännu dryga trettio år efter sin första vigsel, vid nära femtio års ålder och efter tre avverkade drottningar, vägrade denne man att äkta en kvinna som inte appellerade till honom i fysisk bemärkelse, även om han senare accepterade henne som sin ”goda syster”. Det giftermål som ändå ingicks med Anna av Kleve i februari 1540 blev det kortaste av alla kung Henriks legendariska äktenskap. Att tro att samme konung vid knappa 18 år, för att behaga sin döde far eller av hänsyn till politiska konjunkturer, skulle ha ingått ett giftermål som inte på något sätt motsvarade hans egna böjelser förefaller helt verklighetsfrämmande. Vi kan därför utgå ifrån att både Henrik VIII och Katarina av Aragonien var lyckliga att i juni 1509 äntligen få gifta sig och börja leva tillsammans.[10]

Mot denna bakgrund är det möjligt att i fantasin föreställa sig en scen som illustration till texten i Ulf Schagerströms svenska version av ”Greensleaves”.

Det är en mörk julkväll på Greenwich eller Richmond Palace(sannolikt 1507 eller 1508). Den 16-17årige prins Henrik, Englands tronföljare sedan fem år, sitter ensam i sitt rum. En brasa sprakar i spisen. Facklor i hållare kastar sitt skugglika sken på väggarna. Ett vax- eller talgljus brinner på bordet. Där står också en bägare vin och en karaff för påfyllning.[11] På en fönsterbänk ligger en luta. Det är stjärnklart. Snön gnistrar i månskenet. Därute hörs en klocka kalla till andakt och åminnelse av Gudsmodern Maria, hon som en gång upplevde det stora undret i Betlehem. Vad som sedan händer är inte helt säkert. Kanske har Katarina av Aragonien på hemliga vägar lyckats ta sig till fästmannens rum, eller sitter han och önskar att hon skall göra det?

Han tar upp lutan och börjar spela. Sedan han funnit rätta melodin skriver han ned orden, allteftersom de kommer upp i huvudet:

         Säg, vem är du som har kommit hit från den ljusa och varma våren  

         Vem är du som vill stanna här och dela de flyende åren

         Hör hur julens klockor slår

          Hör hur de spelar natten lång

           Kom, kom och värm dig här

           I skydd av Marias sång

 

Än en gång bör påpekas att Henrik VIII aldrig skrev dessa rader, men visst är tanken suggestiv![12]     

        

 

---

[1] Det är å andra sidan klart dokumenterat att kungen var en hängiven kompositör. Han har efterlämnat över 30 stycken, både sånger och instrumentala verk. Texterna hyllar ofta ungdomen och kärleken.

[2] Peter Jöback, Jag kommer hem igen till Jul(2002). 

[3] Min kvalificerade gissning är att ordet ”sång” här syftar på ljudet av en kyrkklocka, kanske helgad åt ljungfru Maria.

[4] Prins Henrik ledsagade sin blivande svägerska till altaret vid vigseln i ST Paul och på den efterföljande festen dansade han sig så varm att han måste kasta av sig jackan. En och annan bland åskådarna bör ha undrat om inte detta när allt kom omkring var deras blivande kung. De skulle i så fall snart få rätt. 

[5] Elisabeth av York avled på sin födelsedag II februari 1503.

[6] Att han dessutom tycks ha älskat sin gemål gjorde knappast saken bättre. Beskrivningen av hur de båda tröstar varandra vid nyheten om äldste sonens död 1502 är gripande läsning ännu efter drygt 500 år. Man tänker på Per Brahe den äldres ord om stämningen vid svenska hovet efter drottning Margareta Lejonhufvuds död 1551: ”Solen miste sitt sken”. 

[7] Det huvudsakliga skälet till det inställda bröllopet antas vara Isabellas av Kastilien död hösten 1504. Därmed upphörde unionen mellan de två iberiska rikena och Katarinas av Aragonien position försvagades, Det blev nu mer angeläget för England att knyta an till Habsburgarna, som inom överskådlig tid kunde väntas ärva såväl Burgund som Kastilien, utöver själva det tyskromerska riket.

[8] Även akademikern och författaren Terry Breverton, som överlag anser Henrik VII vara en av Englands bästa härskare genom tiderna, medger i sin biografi att kungen behandlat svärdottern ”tämligen ovarsamt(seemingly uncarring treatment)”. Det var dock sannolikt inte fråga om ren elakhet. Henrik behövde pengarna till andra ändamål, som att muta kejsaren att inte understödja de engelska dissidenterna på kontinenten. Under allt detta fortsatte Katarina av Aragonien envist att hävda att hon var prins Henriks utvalda gemål och att ingen kunde ändra på detta. Med samma envishet hävdade hon senare äktenskapets giltighet då Henrik VIII sökte få det annullerat.   

[9] Översättningen till svenska(från Breverton), är min egen.

[10] Detta hindrar naturligtvis inte att Henrik VII på sin dödsbädd verkligen uppmanat sonen att snarast äkta Katarina. Motivet för att uppskjuta eller till och med inställa vigseln var, som omnämnts ovan, sannolikt att kungen hoppades på bättre allianser för sonen och riket. Dessa förutsättningar gällde dock bara så länge Henrik VII var i livet. När sonen stod i begrepp att inta tronen blev det viktigare att snabbt befästa makten genom äktenskap och arvingar. Angående frågan vad det nya kungaparet kände för varandra kan noteras Katarinas ständiga hänvisningar under olyckligare dagar till ”den kärlek som funnits mellan oss” och hennes försäkran inför slutet att ”mina ögon åtrår er mer än allt annat”. Henrik och Katarina måste rimligen en gång ha älskat varandra.  

[11] Denna scen har en viss förlaga i Margaret George Henrik VIII:s självbiografi(svensk översättning1989). I romanens första del, ”Kärlek och överdåd”, återges en scen där dåvarande tronföljaren sitter ensam i sitt rum på Greenwich och spelar luta och komponerar, önskande att ”min älskling vore här och kunde vila i min famn”, Det är dock inte vinter utan sensommarkväll och kompositionen har ingenting med ”Greensleaves” att göra. Greenwich och Richmond Palace var två av de slott vid Themsen där de första Tudorkungarna helst vistades.  

[12] Denna text bygger huvudsakligen på Terry Breverton, Henry VII, the maligned Tudor King((2016, 2019), kapitel 9 och Antonia Fraser Henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1995), kapitel två. Se även John Guy, Henry VIII, The Quest for Fame(2014, 2019), kapitel 1 och Henry VIII: Mind of a Tyrant Part Two with David Starkey.