En bortglömd kungason - hertig Johan av Östergötland

 

Kungen sprang in i slottet. Han hade ridit i sporrsträck till Uppsala från Stockholm på fyra timmar och bytt häst lika många gånger. Där, på slottet, låg drottningen i födslovåndor och kungen var ivrig att få veta hur det gick. Synen som mötte honom i förlossningsrummet var upprörande. Drottningen låg och svettades, omgiven av tjattrande, beskäftigt hovfolk. Luften var kvav och det syntes att hustrun stod på gränsen till det uthärdliga. Kungen stormade in i rummet:

-          Ut, för tusan djävlar, skrek han. Ut era fördömda parasiter! Ser ni inte att drottningen håller på att krevera! Han vände sig till jordemodern: Vill ni ta livet av min hustru! Upp med fönstren, här behövs frisk luft och så tar ni av skjortan, Hon är ju genomsvettig! Tvätta henne och på med rent linne!

Den förskräckta kvinnan försökte protestera. Att öppna fönstren vore ju att släppa in döden och skjortan hade burits av den heliga Elin. Bättre skydd kunde man inte tänka sig för en barnaföderska![1]

Men kungen lyssnade inte. Nu vände han sig mot gemålen, Tog henne i sina armar och ställde henne på golvet:

-          Marsch runt rummet! Det hjälper. Andas in vårluften! Jag hjälper dig över våndan!

Efter en stund lade han henne på nytt i sängen.

För drottningen var det som om kungen förlöste henne och för första gången sedan bröllopet fyra år tidigare kände Gunilla Bielke verklig tillgivenhet och kärlek för sin make, den 30 år äldre Johan III. Hon var osäker om hon somnat eller svimmat, men då hon återkom till medvetande stod han böjd över henne gråtande av lycka:

-          Du har skänkt mig en son, tack min älskade! Hör klockorna. De ringer för vår son och för min drottning! Han skall bli hertig av Östergötland![2] Men vad skall han heta?

-          Johan, min kung, svarade hon. Han skall heta Johan, efter sin far.

Kungen fann inga ord för sin glädje utan omfamnade bara sin hustru.

Ungefär så här beskriver Anna Sparre i sin roman Prinsessan av Wasa(1991), hertig Johans av Östergötland födelse på Uppsala slott 18 april 1589. Om beskrivningen är sann visar det att den kolleriske vasakungen också varit en omtänksam make och far.[3]

 

Johan III:s yngste son tycks i våra dagar närmast okänd för folk i allmänhet – om man inte är född inom hans forna domäner, där lokalhistoriker(eller patrioter), bevarat hans namn i skolor, torg och vägar. Historiker verkar i stort sett glömma bort den obetydlige prinsen, medan skönlitterära författare ibland tar sig tid att påminna om hans existens.[4]  Detta beror naturligtvis på att hans historiska roll blev obetydlig, men det kunde lätt ha slutat annorlunda.

När hertigen av Östergötland föddes låg hans far minst sagt på kollisionskurs med sin högadel. Knappt två år tidigare hade kungens äldste son Sigismund valts till polsk kung, ett projekt som fadern allt ivrigare önskade dra sig(och Sigismund), ur. Några månader efter unge Johans födelse reste kungen till Reval(dagens Tallinn), i svenska Estland för att träffa sin son och söka få honom med sig hem. Detta misslyckades och kungen återvände till Sverige, rasande på allt och alla – i synnerhet på högadeln. I mars 1590, då yngste sonen var knappt ett år gammal, fastställde ständerna en ny successionsordning som garanterade arvsföljden i första hand åt Johan III:s manliga ättlingar, därefter till hans bror hertig Karl och slutligen till kvinnolinjen, dock utan att närmare specificera vilken prinsessa som åsyftades.[5]   Hertig Johan stod alltså som nummer två i tronföljden. Utöver sitt östgötiska hertigdöme(som också omfattade delar av Västergötland och Närke), tilldelades han även faderns forna hertigdöme i Finland och dessutom titeln ”greve av Åland”.[6] Det fanns således alla förutsättningar för en lysande framtid åt den unge fursten.

Johan III:s död i november 1592, då sonen var tre år, ändrade emellertid allt. Pojken togs nu omhand av sin mor, som var alltför ung och oerfaren att i längden förmå hävda sig mot män som hertig Karl eller adelsmän som Erik Sparre. Gunilla Bielke drog sig tillbaka till godset Bråborg i Östergötland, där hon själv avled då sonen var nio år. Hertig Karl, som vid denna tid aktivt strävade att lägga beslag på tronen, såg nogsamt till att själv överta brorsonens uppfostran som ”sin egen son”. Vad detta innebar i praktiken – om hertigen behandlades som fullvärdig prins eller ett slags förnämare fånge, vet vi inte. Det faktum att han haft Johan Skytte till lärare tyder ändå på att prinsen fått en fostran i enlighet med sin rang, jämbördig med kusinen Gustav Adolfs.

Då farbrodern 1604 officiellt blev Sveriges kung, avsade sig den 15årige Johan alla anspråk på tronen, något han senare bekräftade vid kusinens trontillträdde.[7] Under återstoden av sitt liv kom han att styra över sitt östgötiska hertigdöme(Finland hade fråntagits honom av hertig karl), som också utvidgades med ytterligare delar av Västergötland. Därtill blev han Gustav Adolfs svåger genom sitt giftermål med prinsessan Maria Elisabet.[8]

Bilden av hertig Johans styrelse är blandad. I likhet med sin far visade han smak för estetik – samlade konst och byggde slott - bland annat Johannisborg i Norrköping, som dock inte hann bli färdig medan hertigen levde. Detta ledde(precis som för fadern), till att Johans ekonomi undergrävdes. Samtidigt beskrivs han, paradoxalt nog, som en duktigare administratör än fadern, med sinne för lukrativa industrisatsningar. Ytterligare en aspekt utgörs av den jakt på häxor som skall ha bedrivits i Johans hertigdöme. Det synes svårt att avgöra exakt vilken roll hertigparet spelat i sammanhanget men att ett antal kvinnor avrättats för häxeri under Johans tid i Östergötland är säkert.[9]

Idag är hertig Johan dock främst ihågkommen som stadsplanerare i sitt hertigdöme. I Skövde, som hörde till hertigens domäner, finns ett torg och en gata uppkallade efter Johan. I Mjölby har ett bostadsområde fått hans namn.

Johan, hertig av Östergötland, son till Johan III och Gunilla Bielke, avled 5 mars 1618, vid nära 29årsålder. Han ligger begravd i Linköpings domkyrka, vid sin makas sida.[10]                   

---

[1] Bör syfta på Elin av Skövde – Wikipedia.

[2] Gunilla Bielkes far hade varit ståthållare i Östergötland.

[3] Anna Sparre Prinsessan av Wasa(1992), inläsare Christina Scholin). Kungens ovan återgivna repliker är delvis ett verk av skrivarens egen fantasi. Sparre beskriver Johan III:s agerande i förlossningsrummet utan några direkta repliker. Kungens ord till Gunilla Bielke och drottningens val av namn för sonen återges dock nästan ordagrant efter Sparres bok.

[4] Som redan nämns skildras hertig Johans födelse ingående i Anna Sparres Prinsessan av Wasa, trots att bokens egentliga huvudperson är hans mycket äldre halvsyster Anna. Även i samme författares Karin Månsdotter spelar Johan en liten roll i samband med Karins dotter Sigrids öden och äventyr vid hovet. Strindberg låter i sitt skådespel Gustav Adolf vid ett tillfälle kungen yttra att vad som gör fadern(Karl IX), till usurpator inte är avsättandet av Erik XIV eller Sigismund, utan ”att han gick förbi hertig Johan, som var tronföljare”. När jag sökte fakta till denna text fann jag å andra sidan ingen egen artikel eller spalt om hertig Johan i Den svenska historien del 5, ”Sverige blir stormakt”(nyutgåva 1980).

[5] Vid denna tid fanns endast fyra legitima barnbarn till Gustav Vasa(Erik XIV:s linje oräknad), Sigismund och Anna(Johan III:s barn från första äktenskapet), Johan av Östergötland, samt hertig Karls dotter Katarina, blivande mor till Karl X Gustav. Hertig Karl var för tillfället änkeman och skulle först två år senare gifta om sig med Kristina av Holstein-Gottorp(Gustav Adolfs mor). Johan av Östergötland var följaktligen nummer två i tronföljden efter halvbrodern Sigismund då ständerna samlades 1590. Med tanke på Sigismunds trängda läge som kung i Polen är det inte uteslutet att kungen övervägt att på sikt göra sin yngre son till svensk tronföljare. Det är säkerligen inte en slump att hertigen avlats sommaren 1588, ett år efter Sigismunds avresa till Polen.

[6] Denna titel har mig veterligt aldrig tildelats någon annan kunglighet, svensk eller rysk.

[7] Av fri vilja eller fruktan kan man fråga sig.

[8] Då hon var sjuklig, oklart om det enbart var fysiskt eller även psykiskt, lär äktenskapet ha varit olyckligt, Maria Elisabet avled i augusti 1618, några månader efter sin gemål.

[9] Om detta, se Maria Elisabet av Sverige – Wikipedia.

[10] Denna text bygger huvudsakligen på Hertig Johan av Östergötland – Wikipedia och där gjorda anvisningar. Se även Lars Ericson(Wolkes) biografi över Johan III(2004), s. 322-23. 

Exilkung på statsbesök i Sverige

 

I våra dagar är statsbesök vanligt förekommande. Politiska ledare av olika slag besöker varandra med pomp och ståt och utbyter tankar eller umgås rent allmänt. Fenomenet är dock relativt nytt. Före 1800-talet var det mycket ovanligt att kungligheter eller motsvarande ledare personligen besökte sina kolleger i andra länder. Vid mitten av 1700-talet blev det i och för sig vanligt att unga kungligheter for på resor liknande adelsmännens Grand Tour, (som i sin tur uppstått under 1600-talet). Det hände också allt oftare att kungar reste utomlands under sina regentskap, men de for då vanligen under mer eller mindre fantasifulla antagna pseudonymer, som ”Greven av Haga”(Gustav III), eller ”Greve von Falkenstein”)kejsar Josef II).

Det var i någon mån franska revolutionen och de efterföljande Napoleonkrigen som tvingade fram en förändring. När Europas kungar måste fly undan en ny tids stormar och behovet av kollegial samverkan mellan furstarna ökade, blev det meningslöst att spela komedi och låtsas vara något annat än man var – ju mer privilegierna ifrågasattes, dess viktigare att framhålla dem inför omvärlden och sig själva. Att få besök av en kung/prins på resa eller rentav driven i exil kunde emellertid innebära pinsamma svårigheter för värdlandet, vilket svenskarna fick erfara hösten 1804.[1]      

Åren närmast efter sekelskiftet 1800 medförde på ytan en period av lugn i kriget mellan revolutionens Frankrike och Europas monarkier. Efter segern vid Marengo och freden i Amienes var Napoleon Bonaparte otvivelaktigt Europas ”starke man” och ingen kunde heller förneka att han åstadkommit lugn och ordning hemma i Frankrike. Monarker som Sveriges Gustav IV Adolf och Rysslands Alexander I hade egna problem med knotande undersåtar och upproriska adelsmän och var framför allt fokuserade på att söka bevara lugnet i sina riken. Dessutom blev de alltmer irriterade på engelsmännens översittarfasoner när det gällde handeln på världshaven och deras ovilja att respektera de nordiska ländernas neutralitet i kriget med Frankrike. Tendenser att försöka komma överens med Paris märktes allt tydligare.  Då inträffade två händelser som förändrade allt. I mars 1804 greps den franske fursten hertig Enghien i sitt slott i Baden vid gränsen till Frankrike av en kommandostyrka franska soldater, fördes med våld över gränsen och avrättades några dagar senare på slottet Vincennes utanför Paris. Napoleon såg hertigen som potentiell säkerhetsrisk och som inspirationskälla för den rojalistiska oppositionen. Dessutom var han en potentiell tronpretendent, av betydligt segare virke än Ludvig XVI:s två bröder - grevarna av Provence och Artois.[2] Om hertigen undanröjdes borde det tysta ”legallisterna” eller åtminstone försvaga deras politiska ställning. Det gjorde det också i någon mån men i stort sett hela Europa chockades. Att mer eller mindre kidnappa en man av kunglig härkomst, gäst på ett främmande lands territorium och ättling av en av Frankrikes ädlaste familjer, föra bort honom med våld och sedan låta avrätta honom efter en summarisk ”rättegång”, var snudd på helgerån – så gör man bara inte! Två månader senare, maj 1804, kom nästa chock – Napoleon ämnade kröna sig till kejsare. Uppkomlingen från Korsika ville göra sig till jämlike med habsburgarna och tsaren. Vilken skymf mot furstarna! Nu var måttet rågat. En tredje koalition mot Frankrike förbereddes och som extra markering av sitt ogillande bjöd Sveriges kung Gustav IV Adolf in de franska prinsarna Ludvig av Provence och Karl av Artois(senare Ludvig XVIII och Karl X), samt den senares son Louis Antoine, hertig av Angoulëme. De anlände i september 1804.

 

Att mötet kom att äga rum i Kalmar berodde förmodligen på att det låg bra till vid kusten, lättåtkomligt för gäster från utlandet. På grund av ogynnsamt väder råkade emellertid greven av Provence(den äldre av de två kungabröderna), och hans brorson hamna på Öland, där resurserna att ståndsmässigt mottaga ättlingar av huset Bourbon hösten 1804 var minst sagt begränsade. Det enda fortskaffningsmedel man fick tag i var ett gammalt uttjänt elände till vagn som numera förfallit till bostad för höns, med ty åtföljande bieffekter. Man får hoppas att prinsarna, som vid det här laget levt i landsflykt över tio år, tog saken med jämnmod och kanske till och med en smula humor. Slutligen nådde man fastlandet och prinsarna mötte den småländska societeten, inberäknat biskop och landshövding, Den högst ansvarige för evenemanget var en gammal bekant till gästerna – ingen annan än Axel von Fersen deras svägerska Marie Antoinettes förtrogne och kanske mer än så.[3] Vad han i grund och botten ansåg om att agera värd för furstar som lyckats fly det revolutionära Frankrike medan de han älskat och kämpat för mött en neslig död på schavotten, kan vi bara gissa oss till. Hans dagbok visar att han hyst blandade känslor men om det berodde på gamla minnen eller gästernas allmänna attityder här och nu är svårt att avgöra. Angående Karl(greven av Atois), medgav Fersen att han var begåvad och kvick men ”hans svaga karaktär gör honom minde lämpad för den roll han har spelat. Han har inget sinne för politik”. Grevens son, hertig Angouléme, avfärdades med orden ”Ynklig, moraliskt och fysiskt”.[4] Å andra sidan var alla de tre prinsarna artiga mot svenskar som besökte dem, menade Fersen och med tanke på att småländska borgare i regel inte förstod franska fortlöpte programmet förhållandevis friktionsfritt[5]. 

För Ludvig av Provence tycks en höjdpunkt med besöket i Kalmar ha varit att se den plats där Gustav Vasa en gång landsteg vid sin återkomst till Sverige efter danska fångenskapen och exilen i Lübeck. Om han läst på inför resan till Sverige eller faktiskt var kunnig i svensk historia får lämnas därhän. Hur som helst besökte han Stensö udde utanför Kalmar och lät på en av platsens minnesstenar inrista att ”Frankrikes övergivne konung” varit där 1 oktober 1804. Tronpretendenten medförde dessutom vid sin avresa ett stycke jord från Stensö – kanske han ansåg det bringa tur för den som önskade befria sitt land från ”förrädare och upprorsmän” och återta sina fäders tron.

Besöket varade i tre veckor, Rent praktiskt hade det ingen större betydelse, mer än att det markerade var Sverige stod i konflikten mellan det gamla och nya Frankrike. Fersen ville dock tona ned den politiska aspekten genom att be prinsarna att inte göra några offentliga uttalanden mot Napoleon på svensk mark.[6] Framför allt blev det ett storslaget evenemang för Kalmar som stad och på sätt och vis det första moderna statsbesöket i Sverige, låt vara av en kungafamilj i exil.[7]               

      

             

---

[1] Ovanstående reflektioner kring kungligheters förändrade beteende under sina utlandsresor i början av 1800-talet är författarens egna. 

[2] Enghien tillhörde familjen Condé och var således ättling till den store krigaren från solkungens dagar. Han hade flera gånger deltagit i kriget mot revolutionsarméerna på habsburgarnas sida. Det är inte egendomligt att Napoleon och andra revolutionsledare betraktade hertigen som en potentiellt farlig motståndare som måste undanröjas – även om Talleyrand senare fördömde det inträffade som ”något värre än ett brott. Det var en dumhet”. De flesta fransmän tycks ha godtagit hertigens öde som åtminstone ett nödvändigt ont, även om kritik förekom också inom landet. Det verkligt ödesdigra var hur händelsen upptogs utomlands. Efter hertigens död blev det för många europeiska ledare moraliskt omöjligt att komma överens med Napoleon, trots att de ännu många år skulle smickra och buga för honom – allt i syfte att i görligaste mån bevara sin självständighet. På sikt var de dock övertygade om att mannen som ”mördat” en fransk prins av blodet måste störtas. Med viss överdrift kan man jämföra hertig Enghien med markisen Monaldesco, som avrättades efter att ha förrått drottning Kristinas planer på Neapel. Liksom Napoleon i fallet Enghien  såg drottningen och med rätta markisen som en  förrädare som förtjänade sitt straff men hennes politiska rykte tog svår skada. Även markisen avrättades på ett berömt franskt slott, Fontainebleau.     

[3] Gustav IV Adolf vistades för tillfället hos sin hustrus släktingar i Tyskland, ett besök som blev allt dyrare för värdfolket. Kungen återkom hem i februari 1805 och hade då vistats utomlands i 1,5 år.

[4] Greven av Artois, blivande Karl X, hade flytt från Frankrike redan några dagar efter Bastiljens fall i juli 1789. (Familjen Condé hade för övrigt gjort detsamma. Den blivande hertigen av Enghien var sonson till dåvarande prinsen av Condé). Greven av Provence(Ludvig XVIII), hade ironiskt nog lyckats fly ur Paris samma natt som kungaparets misslyckade ”flykt till Varennes iscensattes i juni 1791.  

[5] De tre prinsarna besvarade de hyllningar Kalmarborna gav dem med att säga ”Tackar” , på svenska.  

[6] Så blev också fallet. De franska prinsarnas deklaration mot Napoleons upphöjelse till kejsare daterades ”Östersjön”.

[7] Denna text bygger huvudsakligen på Herman Lindqvist Historien om Sverige del VII, ”När riket sprängdes och Bernadotte blev kung”(1998), s. 164-67.