När jag i
sällskap med två vänner för några veckor sedan besökte Finland åkte vi en dag
med buss till Nådendal, en liten charmig småstad utanför Åbo känd bland annat
för sitt medeltida Birgittakloster.[1]
På återfärden till Åbo kom vi att sitta bredvid en vänlig äldre dam som, då hon
hörde att vi var svenskar, började tala finlandsvenska med oss. Vi berättade om
vad vi gjort på utflykten och våra(misslyckade), planer att besöka marskalk
Mannerheims fädernegods Villnäs, ytterligare några kilometer nordväst om Åbo. Damen
visade stort intresse för våra historiska resor men nämnde också hur glad hon
var att få tala sitt finlandsvenska modersmål: ”Det är inte ofta man får
tillfälle att göra det nuförtiden”, sade hon leende.
Nej,
finlandssvenskan är uppenbarligen på tillbakatåg i dagens Finland. Under de
dryga tre dagar vi var i Åbo hörde jag bara en handfull personer tala
finlandssvenska – vår färdkamrat i bussen, damen i hotellreceptionen och en
familj vi satt granne med en morgon vid frukosten. Alla andra talade i princip
finska eller engelska. Jag, som värdesätter Sverige-Finlands gemensamma
förflutna, tog för vana att fråga personer vi träffade om de kunde svenska. De
som inte uttryckligen svarade nej eller att deras kunskaper var begränsade, gav
intrycket att ducka för frågan – man ville inte gärna tala svenska. Engelskan är ju ett världsspråk, det borde
väl räcka? Även om väg- och gatuskyltar i Åbo var både svenska och finska var
attityden tydlig – finlandsvenskan är ett minoritetsspråk som bör brukas i så
begränsad utsträckning som möjligt, kanske rentav försvinna på sikt.
En tydlig
markering utgjordes av den affisch för en kommande musikal om hertig
Johan(senare Johan III), och hans hustru Katarina som vi såg på flera ställen i
Åbo. All information om evenemanget, både på affischen och på nätet, var på
finska, trots att namnen på spelets medverkande var svenska och trots att Johan
III var född i Sverige och bodde i Finland en relativt kort period av sitt liv(omkring
sex år). En ansiktsbild av hertigen vid en servering i närheten av vårt hotell
hade enbart finsk text. En del av vår gemensamma historia var i princip
tillgänglig enbart för finnarna.[2]
Nu utgör
detta inte hela bilden. I delar av Finland, särskilt Österbotten, är finlandssvenskan
fortfarande ett majoritetsspråk och finlandssvenskan räknas än idag som ett av
Finlands två huvudspråk. Ändå är det svårt att frigöra sig från tanken att
tendensen går mot en ökad ”fennomanisering” av det land som i 600 år var en
helt naturlig del av Sverige och som svenskarna aldrig ockuperat med våld(i
motsats till exempelvis Halland eller Skåne som ju fortfarande är svenska
områden). Under den övervägande delen av sin existens har Finland utgjort
Sveriges östra rikshalva. Sverige är en oavvislig del av Finlands historia,
liksom Finland är en del av Sveriges.[3] Åbo domkyrka utgör ett tydligt bevis på
detta. Dess gravar är som en lista över svenska historiska personer – Sveriges
mest legendariska drottning Karin Månsdotter, som ju var en äkta
Stockholmsflicka av bondesläkt, ligger här och det gör också hennes dotter
Sigrid och barnbarnet fältherren Åke Tott. Isak Rothovius, som var en av
stormaktstidens ledande präster, slutade som biskop i Åbo men kom ursprungligen
från en fattig bondefamilj i Småland. Hans efterträdare på biskopsstolen, Eskil
Petraeus, var en tvättäkta värmlänning från Grums, som innan han blev biskop
var både domprost och professor i teologi i Åbo. Som språkkunnig deltog han i
arbetet med den första kompletta översättningen av Bibeln till finska(under
ledning av Rothovius), och skrev i det sammanhanget en finsk grammatik. Både
Rothovius och Petraeus ligger begravda i Åbo domkyrka.[4]
Utbytet har
även gått i omvänd riktning. Stockholms föste överståthållare Claes Fleming,
som brukar kallas vår förste moderne stadsplanerare, var född i Finland. Han
anses också som en av förgrundsgestalterna inom svenska flottan, även om han
kan sägas ha ett visst ansvar för Vasas förlisning.[5]
I generationerna före Fleming var Claes Kristersson(Horn), även han född i
Finland, en av Erik XIV:s duktigaste medarbetare under Nordiska sjuårskriget.
Gustav Adolf berömde sitt finska rytteri(hakkapeliterna), och räknade dessa som
en elitstyrka. ”Näst Gud gav mig finnarna segern”, sade kungen efter Breitenfeld.
Krigarkungarna Karl XI och Karl XII hade finnar nära sig, bland annat flera av
släkten Carpelan – en medlem av familjen var unge Karl XI:s läromästare i
krigskonst. En annan hörde till de sista som fick officersfullmakt av Karl XII
och var med vid Fredriksten i november 1718.[6]
Utöver
krigare och ämbetsmän har Finland också skänkt Sverige många intellektuella
personligheter av rang. Bland de mera kända kan nämnas diplomaten och poeten
Gustaf Philip Creutz, läraren och humanisten Henrik Gabriel Porthan(”den
finländska historiens fader”), samt biskopen, poeten och psalmdiktaren Frans
Michael Franzén. Vi skall heller inte glömma de stora finlandssvenska namnen
från tiden efter Finlands anslutning till Ryssland 1809 – poeter och historiker
som Runeberg och Topelius och, naturligtvis, kompositören Jean Sibelius.
Trots att
Finland alltså i ett halvt årtusende var en helt naturlig del av Sverige, var
det samtidigt ett försummat område. Att gå in på detaljer skulle föra för långt
utanför vårt ämne. Låt oss konstatera att då Finland 1809 genom krig
omvandlades till ett ryskt storfurstendöme, var stora delar av finska folket
med betoning på de övre klasserna redo att acceptera de nya förhållandena,
övertygade att både landet och de själva vann mera på att styras från
Petersburg än Stockholm. Samtidigt blev det naturligt för finnarna att bejaka
sin egen kulturella identitet. Svenskan, som i århundraden varit förvaltningens
och de styrandes språk i Finland, framstod under 1800-talets lopp alltmer som
språket för en överklass som inte varit i stånd att skydda landet mot angrepp
och i stor utsträckning utnyttjat finnarna till sin och Sveriges egen fördel.
Filosofen och författaren Johan Vilhelm Snellman hävdade vid mitten av
1840-talet, med inspiration från tidens tyska tänkare, att finskan måste få en
ledande ställning inom bildning och förvaltning om landet skulle kunna utveckla
sin egenart och kultur. Detta brukar anses som det verkliga startskottet för
den fennomanska rörelsen, även om liknande tankar ventilerats tidigare.[7]
Tillän början gynnade ryssarna dessa stämningar. Om deras finska undersåtar
framhöll sin egen kultur på bekostnad av den svenska innebar det också att de
indirekt var lojala mot tsardömet. Mot slutet av ryska tiden gick tsaren dock
in för att russifiera Finland, vilket genast väckte ramaskri i landet.[8] Så, i
december 1917, då Ryssland råkat i anarki och Europa härjades av första
världskriget passade Finland på att förklara sig självständigt, vilket det
varit sedan dess – trots inbördeskrig, ryska överfall, allians med Nazityskland
och ett latent hot om nya sovjetiska(ryska), angrepp eller krav på inflytande.
Finnarna har på alla tänkbara sätt kämpat för och lyckats bevara sitt
oberoende.
Under det
dryga sekel Finland varit ett självständigt land har svenskans status skiftat i
takt med konjunkturerna. Janne Väistö, forskare vid Åbo akademi och författare
till avhandlingen(i svensk översättning), Det
andra inhemska i den andra republikens Finland: införandet av svenskan som
obligatoriskt ämne i grundskolan 196882017), ser ett tydligt samband mellan
Finlands skiftande förhållande till Ryssland och svenskans position. I tider då
Ryssland uppfattas som hotfullt blir det angeläget för Finland att manifestera
sin samhörighet med Norden och Västeuropa och därmed också med Sverige och det
svenska språket. Uppfattas Ryssland som vänligt förlorar svenskan i status.
Väistö menar att svenskans framtida ställning i Finland är osäker. Å ena sidan
har Rysslands ockupation av Krim åter gjort svenskan värdefull. Å andra sidan
har Finland genom sitt medlemskap i EU knutits till den västeuropeiska sfären
på ett sätt som på sikt gör svenskan mindre viktig som symbolisk markör. Väistö
finner det i och för sig osannolikt att svenskan helt skulle förlora sin
position som ett av Finlands två huvudspråk ”men: vilken betydelse det svenska
språket får i framtiden inom det nordiska samarbetet vet vi inte”.[9]
Att döma av
mina, förvisso mycket ytliga erfarenheter från juni 2025 är svenskans status
relativt låg i dagens Finland. Trots att Rysslands agerande på senare år långt
ifrån varit mindre aggressivt, tvärtom, tycks man anse svenskan som oviktig –
engelska räcker som andraspråk. Jag vill på intet sätt säga något nedsättande
om engelskan, än mindre om finskan. Att finnarna sätter sitt modersmål före sin
västra grannes är helt naturligt – Vem väntar sig idag att jämtlänningar och
skåningar skall tala danska eller norska därför att de en gång var en del av unionen
Danmark-Norge? Men visst vore det synd om finlandssvenskan helt försvann? De
senaste årens händelser i vårt närområde understryker dessutom ytterligare vårt
behov av samhörighet. 2024 blev både Sverige och Finland medlemmar i NATO, till
stor del som följd av hotet från Ryssland efter invasionen av Ukraina. Ledande
politiker i både Sverige och Finland poängterade under anslutningsprocessen
vikten av att de båda länderna blev medlemmar tillsammans – vi skulle stå enade
inför det nya hotet från öster. Redan på 1930-talet verkade eldsjälar som Sveriges
utrikesminister Rickard Sandler för ett gemensamt försvarsförbund mellan
Sverige och Finland, främst med baktanken att skydda Ålands oberoende. Den
gången stupade planerna på Sovjets motstånd och Sveriges rädsla att dras in i
det nyss utbrutna andra världskriget. Nu, 86 år senare, är Sverige och Finland
allierade inom NATO och vi står åter inför ett ryskt hot. Att i det läget
erinra oss och bevara vårt gemensamma språkhistoriska arv borde kunna tjäna som
ytterligare ett sätt att poängtera vår gemenskap. Men, som påpekats ovan, om
Sverige är en del av Finlands historia, är också Finland en del av Sveriges.
Kanske borde finskan få högre status i svenska skolor så att flera börjar
studera det, på samma sätt som finnar förr i världen förväntades studera
svenska. Borde svenska monument med kopplingar till vår gemensamma historia
förses med både svensk och finsk text. Utopier? Ja, kanske. Men
Sverige-Finlands gemensamma arv bör bevaras på båda sidor Östersjön. I 600 år
var vi ett enat land och vi är fortfarande bröder och systrar.
Terve moi,
Suomi från Sverige!
Boson Gidner, historisk skribent
[1] En modernare sevärdhet på platsen är Muminvärlden.
[2] Att efter nära 500 år sätta upp en musikal om Johan III (kallad (hertig Johan i Finland), och Katarina Jagellonica vittnar å andra sidan om ett historiskt medvetande som knappast finns i Sverige idag. Vem, utom möjligen någon eldsjäl på lokal nivå, skriver i våra dagar en musikal eller pjäs kring vasabrödernas dramatiska historia?
[3] I december 2025 har Finland varit ett självständigt land i 108 år, dvs. lika länge som det utgjort ett ryskt storfurstendöme(1809-1917). Först om 599 år kommer Finland att ha varit ett eget land lika länge som det utgjort en organisk del av svenska riket.
[4] Fakta kring domkyrkan och dess gravar finns att hämta i Turku Cathedral, a Guide celebrating its seven centuries Denna lilla bok finns endast att köpa i kyrkan. Av någon anledning saknas utgivningsår.
[5] Claes Fleming föddes för övrigt på Villnäs utanför Åbo Precis som marskalk Mannerheim, även om det skedde drygt 200 år tidigare.
[6] Christer respektive Wilhelm Carpelan.
[7] Det är i sammanhanget ironiskt, samtidigt som det i någon mån understryker poängen i fennomanernas resonemang, att de så gott som alla hade svenska namn. Snellman var till och med född i Stockholm 1806. Familjen emigrerade till Finland några år efter att landet anslutits till Ryssland.
[8] Sibelius ”Finlandia” komponerades som en protest mot den nya politiken.
[9] Svenska som obligatoriskt ämne i Finland | FÖRENINGEN SVENSK UNDERVISNINGSHISTORIA // TIDSKRIFTEN VÄGVAL i SKOLANS HISTORIA. Detta skrevs alltså före Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022.
