Att Erik XIV
friade till Elisabet av England är något de flesta med kunskap om Vasatiden
känner till. Det är också en av de faktorer som länge använts för att
illustrera kungens ”dårskap och överspändhet” för eftervärlden. Att han även
friade till Skottlands drottning Maria Stuart är däremot mindre omtalat. Det
tycks inte heller ha varit något mer allvarligt menat anbud – snarare önskade
Erik göra den engelska drottningen svartsjuk genom att också bjuda hennes
bekanta rival hand och rike. Kanske skulle Elisabet då inse vad hon höll på att
gå miste om. Ändå var saken tillräckligt avancerad för att två ”ambassader” i
snabb följd skulle sändas till hovet i Edinburgh i början av 1560-talet – först
adelsmannen och diplomaten Nils Birgersson (Grip), sedan en större deputation
under ledning av Per Brahe den äldre, kungens kusin och Sveriges förnämste
adelsman utanför själva kungahuset. Denna senare legation anlände till
Skottland 1562. I skrivande stund har jag inte hittat någon som mer utförligt
diskuterar detta frieri och hur svenskarna upplevde sitt besök vid det
renässanshov i miniatyr som den skotska drottningen ivrigt försökte skapa. Vad
som ändå framgår är att tanken på en personalunion Sverige-Skottland inte stod helt
främmande för de ledande adelsmännen i det lilla öriket. Trots att drottningen
själv var katolik låg den faktiska makten i landet hos en grupp adelsmän som
till övervägande del var protestanter med kalvinistisk anstrykning. Även om
förhållandet mellan dessa män och deras unga härskarinna än så länge till
övervägande del var artigt och respektfullt var det långt ifrån förtroligt.[1]
Båda sidor sneglade på varandra med en ömsesidig misstänksamhet som mer eller
mindre väntade på ett tillfälle att utlösas i våldsamheter. Redan hade minst
två adelsmän hotat – eller bekänt sina planer att enlevera drottningen för att
förmå henne att gifta sig med dem. Det var sällan långt till revolter och
inbördeskrig i detta skotska rike, där i politiskt avseende medeltidens
feodalvälde fortfarande härskade och de finare familjerna styrde sina områden
mer eller mindre som självständiga furstar. Bekämpade de inte varandra så
motarbetade de ivrigt kungamaktens försök att få större kontroll över riket i
den anda av växande statsmakt som vid mitten av 1500-talet börjat få överhanden
på flera håll i Europa, inte minst i länder som England, Sverige och(även om
adeln där fortfarande utgjorde en betydande maktfaktor), Frankrike.
För de
protestantiska lorderna, under ledning av Maria Stuarts halvbror earlen av
Moray, var ett äktenskap mellan deras katolska drottning och en protestantisk
furste som kungen av Sverige vida att föredra framför motsvarande förening med
en katolsk potentat som Spaniens kronprins eller(nästan ännu värre), någon
konkurerande aristokrat hemma som kunde tänkas göra sig mäktig på de övriga
lordernas bekostnad. Maria Stuart själv visade sig smickrad över det svenska
anbudet men förklarade sig ännu vara för tyngd av sorgen efter sin förre make för
att orka tänka på nytt giftermål.[2]
Det blev alltså inte något äktenskap Sverige-Skottland men, för att ett
ögonblick vara kontrafaktisk – hur hade ett äktenskap mellan Maria Stuart och
Erik XIV sannolikt gestaltat sig?
Erik XIV och
Maria Stuart hör(i Eriks fall kanske snarare hörde), till sina länders mest
legendariska historiska gestalter. Det finns en påfallande symmetri i deras
öden, nästan som om de vore sammanlänkade. De inte bara regerade samtidigt – de
tillträdde sina troner ungefär samtidigt och avsattes ungefär samtidigt. I båda
fallen orsakades avsättningen av ett uppseendeväckande mord(i Eriks fall en
mindre massaker), följt av ett ingånget kontroversiellt äktenskap.[3]
De båda furstarna tillbringade sedan flera år i fångenskap för att slutligen
mer eller mindre direkt mördas – den ene sannolikt genom gift, den andre på
stupstocken efter en juridisk skenprocess. Erik XIV avled visserligen tio år
före Maria Stuart men i gengäld nästan exakt tio år före henne – Erik dog
25februari 1577, Maria Stuart avrättades 8 februari 1587.[4]
Båda regenterna var esteter med stort intresse för musik, litteratur och poesi. Erik komponerade själv musik, Maria skrev små skaldestycken. Båda var också förtjusta i jakt och olika former av sport. Erik spelade sin tids fotboll och tennis(som han förresten fått importerad från England av brodern Johan). Maria Stuart spelade golf. Dans var ett populärt nöje vid både svenska och skotska hovet. Deras sorgliga öden har gjort att skalder, författare och konstnärer genom tiderna skildrat deras liv – Georg von Rosen, Gustav Fröding, Friedrich Schiller. Deras långa fångenskap har också förlänat båda en smula romantisk martyrgloria – vad man än må säga om deras politiska gärning är det knappast möjligt att inte känna medlidande med deras ensliga tillvaro i dystra slott, även om de oftast behandlades väl av sina övervakare. Tyvärr hade de också en del negativa sidor gemensamma. Båda hade uppenbart svårt att styra sina impulser. Hos Erik tog sig detta ofta uttryck i vredesutbrott och handgripligheter mot personer han ansåg eller misstänkte hade förbrutit sig mot honom. Också när det förelåg skäl till oro(som vid det bekanta ”Vadstenabullret”), medförde Eriks häftighet och obetänksamhet att problem som borde ha skötts med diskretion och finkänslighet gav upphov till storstilade skandaler som skadade kronans intressen. Maria Stuart var lättrörd. Även om det kan sägas att den skotska adeln var minst sagt svårhanterlig, särskilt för en kvinna som vuxit upp vid det förhållandevis lugna franska hovet där kungamakten av princip var okränkbar(trots att två kungar och en kusin till skotska drottningen senare blev mördade), måste det medges att drottningens lidelsefulla sätt och oförmåga att hantera komplicerade situationer lugnt och med eftertanke(särskilt i fråga om hennes äktenskapsplaner), ledde till inbördes stridigheter som bidrog till hennes fall. Hon var helt enkelt inte skapad att styra det fattiga och karga Skottland med sin brutala krigaradel. Hon grät vid starka sinnesrörelser, led ofta av depressioner och måste då inta sängläge.
Skulle då
inte en förening mellan dessa två komplicerade personligheter garanterat ha
slutat i katastrof? Det är naturligtvis möjligt. Att Maria Stuart var katolik
skulle definitivt ha varit en komplikation i det protestantiska Sverige. Å andra
sidan blir som bekant – och - + enligt matematikens regler och det är tänkbart
att Sveriges kung och Skottlands drottning tillsammans utgjort ett starkt par
som lyckats samla aristokratin kring sig. Maria Stuart var av en förnäm, anrik
kungaätt – med henne hade Sverige fått en drottning som, vad anor beträffar,
väl kunnat mäta sig med hertig Johans polska prinsessa – även om Polen var
betydligt rikare än Skottland. Maria var även känd för sin älskvärdhet och sitt
mod. Ingen som kände Maria Stuart, vore de så hennes bittraste fiender, undgick
i regel att imponeras av hennes personlighet och sant kungliga utstrålning.
Hennes mjukt behagfulla sätt väckte samtidigt tjänarnas välvilja och sympati.
En sådan drottning borde väl kunnat hantera den förhållandevis resonabla
svenska 1500-talsaristokratin. De hade definitivt inte haft anledning att
anmärka på hennes ursprung, såsom var fallet med Karin Månsdotter. Med en
representativ, charmfull och kulturellt begåvad drottning vid sin sida, dessutom
en kvinna som sannolikt snart skänkt honom barn, kan man anta att Erik XIV
varit mindre orolig för högadelns förehavande och avstått från den förföljelse
av sturarna som aktivt bidrog till hans avsättning 1568.[5]
Det är också sannolikt att dessa två
komplicerade personligheter, som uppenbart båda hade starkt behov av kärlek och
trygghet, förenade i äktenskap gemensamt kunnat ge varandra vad de önskade. För
att ett ögonblick anknyta till Eriks mer kända frieri till Elisabet, kan det
hävdas att den engelska drottningen, som på ett tidigt stadium valde att vara
just drottning medan ”de rent
kvinnliga” aspekterna av karaktären beslutsamt undertrycktes, inte passat vid den ömhetstörstande
grubblaren Erik XIV:s sida.
Allt detta
är naturligtvis rena spekulationer utan faktiskt värde ur rent historisk
synpunkt, men visst är det intressant och fascinerande att fundera över.[6]
[1] Maria Stuart hade tillbringat sina viktigaste uppväxtår i Frankrike som trolovad och senare gift med Frans II, som emellertid avled efter kort tid på tronen. Under tiden hade den protestantiska reformationen fått överhand i Skottland och en grupp ledande aristokrater gått samman i det uttryckliga syftet att göra protestantismen till statsreligion i riket. Vid sin återkomst till Skottland 1561 tvingades Maria Stuart acceptera fakta, men förblev själv trogen mot katolska kyrkan. Att hon dessutom hade starka arvsanspråk på Englands tron bidrog till de spända relationerna med grannriket. De protestantiska lorderna hade i Edinburghtraktaten sommaren 1560 accepterat Elisabets rätt till engelska tronen, vilket Maria Stuart officiellt aldrig gjorde.
[2] I själva verket önskade drottningen länge gifta sig med Spaniens tronföljare Don Charlos, som dock avled före sin far, fysiskt och psykiskt sjuk, vilket hovet i Madrid länge lyckades dölja och den skotska drottningen inte kände till. Ett sådant äktenskap hade därför med säkerhet blivit än mer katastrofalt än de två giftermål Maria Stuart ingick under sin tid i Skottland.
[3] Maria Stuart fängslades av lorderna i juni 1567, en knapp månad efter Sturemorden. I maj 1568 lyckades hon fly och samlade en armé. Efter nederlaget vid Langside 13 maj 1568 flydde hon till England, vilket blev inledningen på hennes nära tjugo år fångenskap. Erik XIV avsattes och fängslades i september 1568.
[4] En skillnad är att Maria Stuart blev skotsk drottning redan några dagar efter sin födelse i december 1542, medan Erik besteg tronen först efter Gustav Vasas död 1560, vid 27 års ålder. Den skotska drottningen tillträdde å andra sidan i praktiken först vid hemkomsten från Frankrike i augusti 1561, en dryg månad efter Eriks kröning i Uppsala.
[5] I sitt i övrigt olyckliga äktenskap med den skotskengelske adelsmannen Henry Darnley nedkom Maria Stuart i juni 1566 med sonen James(senare Jakob VI av Skottland och I av England.
[6] Herman Lindqvist berör kortfattat Erik XIV:s frieri till Maria Stuart i in minibiografi om kungen från 2014, Erik XIV – prakt, drömmar, mörker. Den skotska adelns inställning till olika giftermålsförslag för Maria Stuart omnämns i kapitel 3 av Alison Weir, Mary Stuart Queen of Scots and the Murder of lord Darnley(2003).
