onsdag 11 mars 2015

Kungen som inte ville vara med


 
 
 
 
Det var en gång ett litet land som hade en illa utrustad armé. Detta land var omgivet av flera större länder där det bodde elaka kungar som ville härska över hela världen. En dag bestämde sig en av de elaka kungarna för att börja krig mot en annan elak kung. För att komma till det land där kriget skulle föras måste han passera genom det lilla landet vars armé var så svag. Den elaka kungen skickade genast en budbärare till det lilla landet och begärde att få föra en del av sin här genom det. Om de som bestämde i det lilla landet inte gick med på saken hotade kungen att han kunde börja krig mot dem istället. Kungen i det lilla landet var en mycket gammal och vis man som för allt i världen inte ville ha krig.
-          Om ni inte går med på det här kravet avgår jag, sa kungen i det lilla landet till sin regering.
              Då gick regeringen i det lilla landet med på den elaka kungens krav.
 
Så skulle en sagoversion av midsommarkrisen 1941 kunnat låta. Frågan om samlingsregeringens beslut att låta tyskarna transitera en armédivision genom Sverige i inledningen av kriget mellan Nazityskland och Sovjetunionen i juni 1941 har debatterats enda sedan dess. Inte minst gäller detta Gustaf V:s roll i spelet; hotade han med att abdikera och var hotet i så fall allvarligt menat? Nu senast har författaren och historikern Erik Carlsson tagit upp frågan i sin bok Midsommarkrisen 1941.
 
Carlson ställer sig tvivlande till om kungen menat alvar och om han ens hotat att avgå.
Carlsson utgår huvudsakligen från tre källor i sin bedömning av vad kungen sagt och tänkt; utrikesminister Christian Günthers redogörelse för ett samtal med kungen 22/6 1941, given vid två tillfällen under 1950-talet, Per Albin Hanssons relation av ett möte med kungen samma dag i Günthers närvaro, avfattad någon månad efter händelserna och Annelie Posses redogörelse för ett samtal med prins Eugen 1944.
 
Günther berättar att kungen vid en audiens på slottet 22 juni 41 sagt att om tyskarnas krav inte tillgodosågs så ”vill jag inte vara med” Denna formulering återkommer flera gånger hos Günther och låter onekligen en smula småbarnsaktig. Per Albin menar att kungen sagt sig inte vilja riskera att Sverige hamnade i krig på grund av ett avslag beträffande transiteringen. Han skulle hellre ”ta sin ställning i övervägande”. /Regeringskolleger uttryckte det, efter att ha hört statsministerns föredragning av samtalet, som att kungen var ”beredd att ta konsekvenserna av ett avslag).   
Annelie Posse tog upp frågan om kungens eventuella abdikation 1941 med prins Eugen några år efter händelserna och fick till svar att prinsen inte hört något om sådana planer. Då prinsen frågade sin bror om saken, svarade denne att han aldrig övervägt att abdikera sommaren 1941. När händelserna togs upp till debatt 1947, konstaterade dåvarande riksmarskalken att ingen som han talat med tycktes ha haft uppfattningen att kungen planerat att abdikera om transiteringen avslogs. Det finns inte heller några tecken på att Gustav V skulle ha underrättat sin familj om möjligheten att han skulle avgå under midsommaren 1941 (Carlsson 2014, s. 76-80 och 95).
 
Vad sade då egentligen kungen vid sitt möte med Hansson och Günther 22 juni 1941 och vad menade han?   
Formuleringen ”Jag vill inte vara med”, låter som sagt småbarnsaktig men också trovärdigt naturlig. En detalj som Carlsson inte uppmärksammat är den nära vänskapen mellan kungen och utrikesministern. I sin bok Spelaren Christian Günther visar journalisten Henrik Arnstad att de två stod varandra nära. Familjen Günther var adlig och hade tidigare haft förbindelse med kungafamiljen. Christian Günther brukade regelbundet spela bridge på slottet och det hände rentav att kungen själv besökte Günthers för ett parti. Arnstad hävdar att kungen i stort sett varit Günthers redskap under midsommarkrisen. (Arnstad 2006, s. 15, 28 och 194-95). Även om detta inte stämmer blir formuleringen ”jag vill inte vara med” naturlig om man tänker sig att orden i första hand sagts av en man till hans nära vän, inte av en konung till hans utrikesminister. Till detta kommer att Per Albin Hanson enligt alla uppgifter anlänt till slottet en stund efter Günther på förmiddagen 22 juni. Även om Günther i sina sentida redogörelser inte nämner att han talat med kungen ensam innan Per Albin dök upp, kan vi nog utgå från att formuleringen ”vill inte vara med” användes under det enskilda samtalet med utrikesministern. Det förklarar den påtagliga skillnaden i ordval mellan Günthers och statsministerns redogörelser. Den Gustav som mötte sin gode vän enskilt ”ville inte vara med” om ett avslag på kravet om transitering. Konungen som strax efteråt mötte sina två ministrar hotade ”ta sin ställning i övervägande”,
 
Menade då kungen allvar? Källorna tycks peka på att så inte var fallet. Det råder inget tvivel om att Günther var för transiteringen. Om han och kungen ”pratat ihop sig” på tumanhand innan statsministern kom, kan de ha gjort upp om vad som borde sägas. Det är också tänkbart att kungen agerat på eget bevåg, lugnt räknande med att bara antydan om en abdikation skulle få de politiker och ämbetsmän som framför allt önskade sammanhållning i en svår tid att böja sig för hans vilja.
Hur kungen än tänkte och vad eller vem som än styrde honom, lyckades taktiken. Även om det inte var kungens agerande som främst ledde till att transiteringen godkändes, visste man vilken åsikt han hade och att en abdikation från hans sida inte var utesluten i händelse av avslag på tyskarnas begäran om transitering. Gustav V var en av de aktörer som verkade för transiteringen. Det sista ordet om huruvida godkännandet var strategiskt och moraliskt försvarbart lär inte ha sagts ännu.                                
 
                         
 

 

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar