Drängens vittnesmål

I söndags var det 448 år sedan ”Sturemorden”, då ett antal svenska adelsmän miste livet på Uppsala slott på order av Erik XIV. I samband med denna händelse blev kungen sjuk och för någon tid ej i stånd att styra riket. Ett drygt år senare avsattes han och tillbringade sina sista år i fångenskap.

Erik har länge förknippats med dessa mord; om man inte har särskilt breda kunskaper om honom men ändå vet något så är det att han var galen och mördade några adelsmän, att han gifte sig med en vacker flicka som hette Karin och att han blev förgiftad av sin bror.

Än i dag är det vanligt att avfärda hans handlande I Uppsala med att han var sinnessjuk; det märks i ett inlägg från13/12 2004 på historiesajten.se och i ett inlägg från 22/11 2008 på svensk historia.se, även om det senare inlägget problematiserar ämnet en aning. Vad jag här vill diskutera är inte så mycket vad som låg bakom Sturemorden utan snarare hur lite vi vet om vad som egentligen hände.

För några år sedan läste jag för nöjes skull vad några mer eller mindre etablerade historiker haft att säga om händelserna 24 maj 1567. Resultatet blev överraskande, inte därför att de bedömde vittnesmålen på olika sätt utan för att de inte var ense om vad huvudvittnet egentligen uppgivit.

Det vittnesmål som brukar åberopas som det viktigaste lämnades av en av Svante Stures anställda, drängen Anders. En så känd fackman som Hans Villius beskrev 1991  i sex dagböcker  detta vittnesmål som en av de färgstarkaste skildringar som finns av en dramatisk händelse i vår historia. Det framgår klart att han bedömer vittnesmålet som sannfärdigt. Enligt Villius uppger drängen att kungen besökte hans herre i dennes fängelse på morgonen 24 maj och bad om förlåtelse för att han gripit honom. Sedan gick kungen sin väg men lite senare såg Anders honom springa ute på borggården och gå åt det håll där Nils Sture, Svantes son, satt fängslad. Sedan följde morden.

I sin biografi över kungen från 1996 åberopar Knut Carlqvist samma dräng som vittne men hävdar att han påstått att kungen besökte Svante Sture fört efter att Nils dräpts och att Erik då bad om förlåtelse för att han låtit gripa Svante. Carlqvist menar å andra sidan att drängen förmodligen tagit fel på tidsföljden och att kungen i själva verket besökte Svante Sture före hans sons död.

I äldre tid menar Fryxell i första delen av berättelser ur svenska historien att kungen besökt Svante Sture två gånger, före och efter Nils Stures död. Han uppger inte var uppgiften kommer ifrån. I en biografi över Erik från 1935 menar Ingvar Anderson att drängen Anders vittnesmål inte stämmer kronologiskt men lämnar samma beskrivning av händelseförloppet som Hans Villius.

Hur kan vi med en sådan oenighet om förspelet till Sturemorden påstå oss veta vad som egentligen hände?

Om man försöker utreda vad som rent konkret utlöste morden blir resultatet detsamma. Flera författare nämner kungens bror hertig Johan i sammanhanget men vilken betydelse han haft kan de inte enas om. Hertigen satt fängslad på Gripsholms slott i maj 1567 och enligt Fryxell skall underrättelsen att denne lyckats fly ha gjort kungen så upprörd att han beordrat Sturemorden. Carlqvist nämner också en sådan underrättelse men den skall ha anlänt först Efter morden. Den utlösande faktorn skulle istället ha varit att en i övrigt obekant person uppenbarat sig på borggården och då misstänkts vilja mörda kung Erik.

En nutida jurist skulle förmodligen dra slutsatsen att vi med ledning av alla dessa olikartade uppgifter i stort sett inte vet något om vad som verkligen hände i Uppsala 24 maj 1567, utom namnen på dem som dödades. Vi kan följaktligen inte heller lättvindigt avfärda kungens  handlande som en galnings verk.