dynastigrundaren från Wales

Vissa människor är förutbestämda att spela en roll i historien. Hur denna roll gestaltar sig och hur pass betydelsefull den blir beror av många faktorer; den egna personligheten, tidens krav och förutsättningar osv men någon slags betydelse kommer de att få. I en monarki är statschefen ett exempel på denna typ av människa.

Andra skapar sin historiska roll med tiden. I en svår, omvälvande epok kan en person med blygsam bakgrund nå upp till de högsta ämbetena i sitt land och ibland rentav få en maktposition i flera länder. Franska revolutionen och första världskriget är exempel på epoker med god jordmån för den sortens människoöden. Sådana personer vet att de kommer att gå till historien därför att de själva påverkat dess förlopp.

Det finns också de som egentligen inte haft stor betydelse under sin levnad men vilkas handlingar långt senare fått oanade följder. En sådan person är walesaren Owen Tudor. Han föddes kring sekelskiftet 1400 och avrättades 1461. Man vet inte mycket om hans bakgrund men familjen tycks ha varit framstående i sin hemtrakt. Släktingar till Owen har varit inblandade i upprorsförsök mot den engelska överhögheten under Henrik IV. Den omständigheten att han under sitt liv stått i nära kontakt med engelska hovet visar både att han själv ansetts fin nog att hålla till där och att släktens förflutna inte legat honom i fatet hos huset Lancaster.

Någon gång under 1420-talet kom Owen in i kretsen närmast den engelske kungen. Det rådde en viss förvirring vid hovet eftersom den segerrike Henrik V nyligen avlidit och lämnat efter sig en omyndig son, i själva verket ett spädbarn och en änka på tjugo år, drottning Katarina av släkten Valois. Det finns flera versioner av vad som nu hände och vilken roll Owen Tudor spelat i kungafamiljen.

Enligt en berättelse,, vilken bland annat återges i Marget Georges roman Henrik VIIII:s självbiografi, var Owen anställd hos änkedrottning Katarina som kammarherre och ansvarig för hennes klädkammare då tycke uppstod mellan dem.  Enligt en annan variant skall Owen istället haft tjänst hos en adelsman som i sin tur haft anställning i det kungliga hushållet och på detta sätt fått kontakt med Katarina. En tredje teori går ut på att änkedrottningen i själva verket haft ett förhållande med en kusin till hennes döde make och att hon för att undgå följderna av detta gift sig med Owen Tudor. Att de båda verkligen ingått en vigsel tycks man tämligen säker på. (engelska Wikipedia). Eftersom de var jämnåriga och Owen dessutom beskrivs som mycket vacker är det enligt min uppfattning åtminstone inte otänkbart att en verklig vänskap, som senare utvecklats till ett fysiskt kärleksförhållande, uppstått mellan adelsmannen från Wales och Henrik V:s änka. Hur det än förhåller sig med relationen till Owen födde änkedrottning Katarina i början av 1430-talet en son, Edmund, som fick efternamnet Tudor. Flera barn följde, bland annat sonen Jasper.                  

Efter änkedrottningens död 1437 arresterades Owen av kung Henriks förmyndare men lyckades fly, bara för att på nytt gripas. En kort tid senare frigavs han av Henrik VI, som förutom att återlämna de egendomar Owen haft erkände pojkarna Tudor som sina halvbröder. Kungen bör således ha uppfattat Owen som moderns make, eller åtminstone hennes erkände ”livskamrat”. Familjen Tudor fortsatte att tjäna kungahuset men efter Yorkisternas seger vid Mortimers cross 1461 greps Owen och avrättades. Han lär in i det sista ha trott att han skulle få leva och på stupstocken sägs han ha utropat, som den svenska översättningen av Georges roman återger orden: ”Det huvud ska nu ligga på stupstocken som var vant att ligga i drottning Katarinas knä”.

Här kunde episoden med en framfusig, ganska obetydlig adelsman ha slutat utan att historien tagit större notis om den men de kommande årens strider förde Owens ättlingar allt närmare maktens centrum. Drygt 20 år efter hans död besteg sonsonen Henrik tronen som Henrik VII. Under Tudorernas tid grundlades vad som skulle bli det brittiska imperiet.