Jag undrar
ibland vilka som läser min blogg. Nej, jag håller inte på med någon
gallupundersökning, är bara fundersam. Är mina läsare rojalister, som jag själv
eller bara allmänt intresserade av historia. Finns det kanske någon
ärkerepublikan som brukar gå in och kika på mina texter? En riktig republikan,
alltså någon som verkligen brinner för avskaffandet av monarkin, tycker
antagligen att min blogg är egendomlig, kanske rentav ett onödigt slöseri med
tid. Vad är det för mening att skriva ner en massa texter om olika kungahus,
tänker vederbörande. Det enda dessa potentater sysslar med är ju att lägga
beslag på folkets pengar. Det är ”vanligt folks” historia som bör ihågkommas.
Uppfattningen
att kungar och deras hov inte gör annat än att bestjäla folk på pengar framstår
förmodligen som totalt verklighetsfrämmande för dem själva. I våra dagar kan de
hävda att de representerar sina länder och sådant kräver sina utgifter. Man
måste visa sig värdig att personifiera sitt land, både inåt och utåt. I äldre
tid behövde kungarna skatteintäkter både till representation och till krig. Att
dessa krig kostade både pengar och människoliv var en sak men på sikt skulle de
gagna folket; antingen hindrades en potentiell fiende att invadera det egna
landet eller också lade man själv under sig territorier vilkas tillgångar
skulle öka landets och därmed folkets välfärd. Det har alltid funnits
godtagbara förklaringar till de kostnader kungar och andra potentater lägger på
sitt folk. Få kungligheter betraktar sig själva som tjuvar och ännu färre
skulle förmodligen erkänna om de blev öppet anklagade för att ha stulit
”vanligt folks” tillgångar. Det är inte
heller vanligt att sådana personer begår ”stöld” i ordinär mening, eller kanske
upptäcks de helt enkelt mera sällan än andra människor. Det finns dock vad vi kan kalla ”vanliga
brottslingar” också bland furstar. En sådan var storfurst Nikolaj Romanov, även
om hans brott inte drabbade ”folket”.
Nikolaj
Romanov föddes 1850 och var brorson till tsar Alexander II av Ryssland. Fadern
hette Konstantin och var den högste ansvarige för rikets östersjöflotta. Han
var dessutom känd som liberal och hade både arbetat aktivt för livegenskapens
upphävande och i egenskap av polsk guvernör gjort vad han kunde för att på
fredlig väg åstadkomma lugn i sin provins. Furst Konstantin hade många barn och
ståtligast av dem alla var Nikolaj, hans äldste son.
Som många rikemanssöner
var Nikolaj en playboy som älskade livet bland skådespelerskor och ballerinor i
Petersburg. Att ha ”historier” var inget ovanligt i släkten Romanov; både tsar
Alexander och storfurst Konstantin hade fasta förhållanden utanför äktenskapet,
samtidigt som de troget skötte sina plikter i rikets tjänst. Nikolaj var
dessutom ogift så det fanns inte mycket att anmärka på den unge furstens
leverne. Någon gång i början av 1870-talet dök emellertid en farlig kvinna upp
på scenen. Hon var amerikanska och hette Fanny Lear, om det nu var ett riktigt
eller fingerat namn. Edvard Radzinskij skriver i Alexander II att hon liknade de äventyrare som på 1700-talet gjorde
sig pengar på godtrogenheten i Europas förnäma salonger, sådana som Cagliostro eller
Madame de La Motte.[1] Även om
han stämplar Fanny som tillhörig det förgångna redan under hennes egen livstid
är det ändå betecknande att en sådan kvinna gjorde intryck i Ryssland några
årtionden före 1917 på samma sätt som föregående sekels motsvarigheter gjort i
Frankrike kort före 1789. Hursomhelst lämnade Fanny USA, som det verkar i den
bestämda avsikten att lägga an på karlar av tillräckligt förnäm börd och
(antagligen), med tillräckligt mycket pengar för att kunna bekosta en ”dams”
uppehälle. Hon kom till franska Rivieran där Europas ädlingar gärna höll till
under säsongen. Av någon anledning tycks hon ha gjort särskilt intryck på
ryssar, som gärna hade henne till sällskap. Hon bestämde sig för att fortsätta
till Petersburg. För att undvika att stämplas som lyxprostituerad kallade hon
sig ”dansös”. Om hon var utbildad i detta yrke är en annan fråga. Man kan utgå
från att hon åtminstone dansade tillräckligt bra för att göra intryck på sin
publik, vare sig föreställningen hölls på en allmän teater eller i mer privat
omgivning.
I Petersburg
gjorde Fanny succé och träffade snart tsarens brorson storfurst Nikolaj, som nu
var något över tjugo år. Exakt vad som sedan hände är osäkert. Enligt Radzinskij
ska Nikolaj ha blivit helt betagen i Fanny, gett henne pengar och lovat att
skriva testamente till hennes förmån, trots att han ännu inte hade egna
tillgångar utan levde hos och av föräldrarna. Deras olika palats var å andra
sidan utmärkta kärleksnästen för Nikolaj och Fanny då föräldrarna var
frånvarande. Förhållandet kom naturligtvis ut och för att undvika tråkigheter
skickade tsaren efter samråd med Konstantin unge Nikolaj till dagens
Uzbekistan, där Ryssland just förde expansionskrig mot områdets olika lokala
härskare.
Vid
hemkomsten till Petersburg var storfursten överste och hade erhållit
utmärkelser för tapperhet. Hans bravader som krigare hade dock inte dämpat
intresset för kvinnor. Han lär under kriget ha planerat att våldgästa ett
lokalt harem men hindrats av sansade personer i sin omgivning. Tillbaka i
huvudstaden återupptog han förbindelsen med Fanny. Deras förhållande
underlättades av att Nikolaj nu fått ett eget palats. Familjen funderade på att
snabbt gifta bort den unge playboyen med någon passande kunglighet men innan
man kom så långt inträffade katastrofen.
En vacker dag i april 1874 upptäckte
Nikolajs mor att några ädelstenar fattades i infattningen till en ikon hon fått
i gåva vid sitt bröllop nästan trettio år tidigare. Tjuven hade helt enkelt
brutit loss dem. Först misstänkte man att någon klåfingrig tjänare varit i
farten men utredningen visade att en av Nikolajs anställda pantsatt stenarna i
huvudstaden. Mannen förklarade att han agerat på Nikolajs order. Tsarens
brorson fast för stöld av sin egen mors ädelstenar! Detta var fruktansvärt och
ännu värre att han tagit stenarna från en ikon, något av det heligaste som
finns för en ortodox kristen. Den 24årige Nikolaj togs i förhör, både av sin egen
far och av chefen för hemliga polisen. Enligt Staffan Skott skall han ha varit
feg och skyllt på andra medan Radzinskij, som citerar storfurst Konstantins
dagbok, ger intrycket att han helt frankt erkände vad han gjort. Furst
Konstantin beskrev sonen som ”förhärdad och utan ånger”. Tsar Alexander och
hans bror kom överens om att brottslingen skulle förklaras otillräknelig. På
detta sätt räddades faderns prestige och han kunde fortsätta att tjäna riket.
Nikolaj fråntogs sina krigsutmärkelser och sändes långt bort från Petersburg.
Fanny Lear tvingades lämna landet och också att lämna ifrån sig de pengar hon
fått av sin älskare.[2]
Nikolaj led
ingen materiell nöd i sin exil. Först bodde han i Ural och sedan i Tasjkent,
där han byggde sig ett eget palats för det rikligt tilltagna underhåll han fick
av släkten. Han tycks ha fördrivit sin tid med nya kvinnohistorier men även med
arkeologiska forskningar och förbättringar av områdets infrastruktur.[3]
Exilen varade till hans död i början av 1918. Drygt fyrtio år hade gått sedan
historien med Fanny Lear och ett knappt år före storfurstens död hade tsardömet
fallit i revolutionen. När man läser historien om denne excentriske furste är
man frestad att citera Napoleons förmodade konstaterande: ”Från det sublima
till det löjliga är det blott ett steg”.[4]
[1] Den kvinna som låg bakom den beryktade ”hallbandsaffären”,
vilken underminerade den franska kungamaktens anseende och indirekt anses ha
bidragit till revolutionen.
[2] Jag har
inte funnit några uppgifter om hennes fortsatta öden. Det enda som framgår är
att hon skrev sina memoarer. Förmodligen dog hon utfattig men eftersom hon
tycks ha varit intelligent är det också möjligt att hon fann nya hållpunkter
att ta fasta på.
[3] Nikolaj
fick åtminstone en son i förvisningen. En sondotter till storfursten levde i Moskva
under Sovjettiden och hade till yrke att göra cirkuskonster på motorcykel. Hon beskrivs
som mycket vacker och hade tydliga minnen av farfaderns palats i Tasjkent. För
att undgå trakasserier av kommunisterna kallade hon sig Natalia Androsovna,
efter sin styvfar. Hon dog 1999.
[4] Min text
bygger huvudsakligen på Radzinskijs skildring. I sin bok Romanovs skriver Staffan Skott att det finns flera versioner av
bakgrunden till storfurst Nikolajs öde. Eftersom Ra:s bok är skriven efter
Sovjetunionens fall och man kan förmoda att han haft tillgång till säkrare
uppgifter har jag valt att hålla mig till hans text. Jag avstår dock från att
diskutera författarens spekulationer kring hur olika politiska intriger kan ha
påverkat hanteringen av skandalen med ädelstenarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar