fredag 18 mars 2016

Tsar bortsprungen i Paris


Ibland gör man bort sig ordentligt. Det händer oss alla någon gång i livet, oftast flera. Ju högre ställning i samhället man har, desto pinsammare för en själv och desto roligare för omgivningen. Är man privilegierad från födseln kan det bli särskilt pinsamt om man av någon anledning måste träda ut ur sin trygga, inrutade omgivning. Förr i världen var det sällan kungar hamnade i ett sådant läge, möjligtvis i samband med något uppror eller större revolution Men det finns exempel på regerande furstar som lyckats ställa till det ordentligt för sig även utan någon omvälvning till ursäkt.

På våren 1867 reste den 49-årige tsar Alexander II av Ryssland till världsutställningen i Paris. Syftet var att knyta närmare förbindelser med Frankrike sedan en ny stormakt, det expansiva Preussen, seglat upp på den europeiska politiska himlen och kommit de etablerade makterna att känna ett ökat behov av samverkan och beskydd. Att resa till Frankrike var kontroversiellt; dels med tanke på att Frankrike dikterat den för Ryssland katastrofala freden efter Krimkriget ett årtionde tidigare, dels därför att många polska flyktingar som önskade självständighet för sitt land rest dit sedan det senaste upproret mot ryssarna slagits ned. Tsaren blev också avrådd från att fara men stod på sig. Bortsett från det rent politiska värdet i att Rysslands tsar personligen gav Frankrikes kejsare sitt stöd, fanns det en hemlighetsfull orsak till hans iver att resa till Paris - Han hade stämt möte med en ung dam. Hon hette Katarina.1], var tjugo år, tillhörde en av den ryska adelns förnämsta ätter och hade lärt känna tsaren tre år tidigare. Hennes familj var utblottad och hon hade gått i skola vid det förnäma Smolnyjinternatet i Petersburg. Vid ett besök på skolan hade tsar Alexander fått ögonen på flickan och genast blivit förälskad. Det dröjde länge innan han lyckades göra henne till sin älskarinna, om det nu berodde på prydhet, oskuld eller kall beräkning från Katarinas sida. Slutligen kom han dock därhän och lär rentav ha lovat att gifta sig med henne, under förutsättning att hans drottning avled. Han skall från detta ögonblick ha betraktat flickan som sin ”hemliga hustru”. Självklart gick det snart rykten vid hovet om vad som hänt. Katarina blev illa berörd och för att skydda hennes anseende skickade Alexander henne till släktingar i Italien. Därmed trodde alla att kärlekshistorien var slut men tsaren höll i själva verket kontakt med Katarina och bad en kvinna i hennes närhet skaffa ett hus i Paris för flickans räkning. Som man kan förstå var den eldige kavaljeren mycket ivrig att möta sitt hjärtas dam då han reste till Frankrike på våren 1867.
Tsaren med följe anlände per tåg till Paris 20 maj och möttes på stationen av Alexanders ”kollega”, Napoleon III. Man inkvarterades i Elyséepalatset. Frånsett en del irriterande sympatiyttringar för Polen under den inledande kortegen tycktes allt förlöpa lyckligt. På kvällen såg man en operaföreställning om Katarina den Stora, varpå tsaren och hans sällskap återvände till palatset. Vad som sedan hände verkar närmast hämtat ur en fars men lär faktiskt vara sant. Mitt i natten vaknade tsarens hovminister av att någon knackade på hans dörr. Till sin förvåning såg den gamle trotjänaren majestätet i egen hög person utanför. Alexander förklarade sig vilja gå ut i Paris helt utan eskort och bad endast om ”lite pengar”, sådär en hundratusen franc. Förmodligen med viss tvekan och förskräckelse efterkom ministern sin herres önskan, varpå denne lämnade palatset och försvann i en hästdroska. Vagnen stannade på en gata i närheten av Elyséepalatset. Vittnen såg tsaren mycket noga läsa en lapp och därefter gå in genom en villaport. Tanken bakom det hemlighetsfulla besöket i nattens Paris var naturligtvis att tsarren i lugn och ro skulle avlägga visit hos Katarina i hennes nyinköpta hus - men en obehaglig överraskning väntade. Obekant med staden som han var råkade Alexander gå in genom fel port och när han upptäckte misstaget visade det sig till råga på olyckan att gatporten inte gick att öppna inifrån. Här stod nu alla ryssars tsar, storfurste av Finland, Kiev, mm, på väg till ett hemligt kärleksmöte, instängd på en bakgård i Paris utan att någon officiellt visste vart han tagit vägen. Man kan föreställa sig det rabalder som skulle utbrutit om husets ägare upptäckt främlingen och kallat på polis: ”RYSKE TSAREN ARRESTERAD FÖR INBROTTSFÖRSÖK I PARIS”. Lyckligtvis var Alexander inte ensam på sin utflykt. Hur inkognito han än önskade vara måste tsaren alltid åtföljas av sin säkerhetstjänst och så var också fallet denna kväll. När alla ryssars självhärskare stått en stund på sin bakgård, förmodligen halvt desperat och halvt road, gick en agent ute på gatan fram till villamuren och gjorde tecken åt Alexander att rycka i ett snöre som hängde ned invid porten. Tsaren gjorde så och porten öppnade sig. Därefter kunde han lugnt gå in i huset bredvid och möta sin, kanske något otåliga, mätress. När han återkom till Elyséepalatset var hovet, som föreställt sig alla möjliga tragedier, i upplösning. Tsaren själv var glad och tillfreds. Man kan gissa att han kände sig lättat att ha kommit ifrån sitt äventyr utan generande publicitet. Det inträffade fick honom inte att bryta med Katarina. Deras relation skulle tvärtom i sinom tid leda till större rabalder men det är en annan historia.[2]       




[1] Jekaterina. Dolgorukaija.
[2] Berättelsen återfinns i Edvard Radzinskijs bok Alexander II.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar