Fjärdingsman
Nils Pedersson i Daginge socken utanför Trosa var fundersam. Vad var det
egentligen som pågick i trakten? För nästan två veckor sedan hade han fått
besök av en man som kallade sig Jochom köpman och som bett att få låna häst. Han
skulle hälsa på sin fästekvinna i Nyköping. Visst, det gick bra. Man gjorde upp
om priset för hästen, köpmannen lämnade halva summan i förskott och gav sig
iväg nästa dag. Någon vecka senare var Jochom tillbaka. Han lämnade igen
hästen, betalade resten av hyran och gav sig av med ett skepp som låg i
närheten. Efter några dagar dök karlen upp igen: Tänk så förargligt, han hade
glömt sitt pass för sjöresan i Nyköping! Gick det möjligen för sig att få hyra
häst igen? Nu anade Nils ugglor i mossen. Han hade tyckt att det var nåt skumt
med Jochom redan första gången han kom på besök men kunde inte förklara för sig
själv vad som var fel. Nu märktes det tydligt att något inte stämde. Varför i
all sin dar red karlen till Nyköping när han hade ett präktigt skepp att färdas
på och vilka var de sex männen han hade med sig? De talade så konstigt; kors,
det lät ju som danska! Var de spioner? Man visste aldrig var man hade dansken,
han ställde alltid till med sattyg. Nå, det var bäst att göra som Jochom sa.
Den som inget vet har inget ont av det. Köpmannen fick sin häst och försvann
igen. Nu, tre dagar senare, var han tillbaka med ett ännu större sällskap; elva
personer medräknat Jochom själv och de sex männen från förra gången. Av de övriga
fyra var två kvinnor och två män. Kvinnorna var särskilt besynnerliga: det
verkade som om de var rädda att visa sig. De höll sig på anstånd från de andra
och höll upp dukar för ansiktena. När fjärdingsmannens hustru gick lite närmare
låssades en av dem gråta och dolde ansiktet i händerna. Nils och hans hustru
uppförde sig som gott värdfolk och bjöd sina oväntade gäster på mat och dryck,
vilket de väl tycktes behöva. Efter en stund gav sig sällskapet av i en julle
och en av männen lovade att komma tillbaka nästa dag med pengar för förplägnaden
och fodret åt hästarna, som de lämnade kvar. ”Ta väl hand om dem”, sade han och
försvann med de andra. Det var det sista Nils Pedersson såg av sina underliga
besökare.
Ytterligare några veckor senare, i augusti 1640, stod fjärdingsmannen inför landets mäktigaste män för att berätta om vad han upplevt. Han måste ha känt sig omtumlad. Inte nog med att han, en stackars simpel ämbetsman av lägre grad, befann sig på kungliga slottet ansikte mot ansikte med riksens råd. Han hade också haft landets andra dam på sin mark. Ty kvinnan som dolt sitt ansikte i handen var ingen mindre än hennes majestät Maria Eleonora av Sverige, änka efter salig konung Gustav Adolf den store, som så tappert stupat för den sanna protestantiska tron åtta år tidigare. Länge nog hade hon utstått rådets kyla och oförståelse inför hennes stora sorg över förlusten av sin make och deras ovilja att ge henne något som helst inflytande. Nu var hon på väg att lämna ”sitt” rike och återvända hem till Brandenburg.[1]
Bakgrunden till denna, på 1600-talet hårresande och än idag säregna om också inte helt unika händelse, är komplicerad. Maria Eleonora, syster till kurfursten av Brandenburg, hade kommit till Sverige tjugo år tidigare för att gifta sig med kung Gustav II Adolf. Eftersom kurfursten var tveksam till giftermålet, som han fruktade skulle ses med mindre blida ögon i Polen under vilket han som furste av Preussen var vasall, tvingades kungen närapå enlevera sin brud. Man kan förmoda att den nya drottningen blev något överraskad vid ankomsten till huvudstaden i sitt nya land. Hon var van vid stenhusen i det redan vid denna tid ståtliga Berlin och såg nu vad en besökare några år tidigare liknat vid en by i Ryssland, med betande getter på trähusens gräs- och björknävertak. De enda byggnader som reste sig över gyttret var några kyrkor och slottet Tre kronor. Senare talade hon om Sverige som ett kallt land ”fullt av slemma berg" och hon jämförde, osmidigt nog får man säga, öppet detta grova, sorgtyngda och outvecklade land med sin barndoms vackra, luftiga och fruktbara Brandenburg-Preussen, En sådan inställning gjorde henne knappast populär inom makteliten i ett land som just tog de första stegen mot att bli stormakt och som alltför väl visste hur underutvecklat deras rike ännu var.[2]
De första åren var dock det huvudsakliga problemet de många misslyckade graviditeterna och det faktum att Gustav Adolf så ofta var bortrest från sitt land och sin drottning. Då hennes kloka och omtänksamma svägerska Katarina manade henne att försöka slappna av och inte oroa sig så för sin man, svarade Maria Eleonora sorgset att hon sannerligen önskade att hon kunde sluta vara orolig men det gick bara inte, när hon visste att kungen utsatte sig för så många faror i kriget. ”Denna oro kommer säkert att ta livet av mig”, suckade den stackars drottningen. 1626 uppfylldes i alla fall Maria Eleonoras högsta önskan, hon födde ett friskt och starkt barn. Om det bara varit en pojke! Drottning Kristina sade senare att hennes mor blivit förtvivlad. Inte nog med att barnet var en flicka, hon var dessutom ful! Även om Moa Matthis tvivlar på riktigheten av Kristinas ord är det fullt tänkbart att drottningen i första besvikelsen kände motvilja mot denna varelse, som varken var den son det borde ha varit eller såg ut som en ”riktig” flicka. Om så var fallet gick det snart över. Då drottningen i början av 1630-talet reste till Tyskland för att träffa sin man skrev hon ängsliga brev till sin svägerska och undrade hur lilla Kristina hade det; mådde hon bra? Måtte Gud hjälpa henne! I november 1632 stupade kungen vid Lützen. Det var ett hårt slag för Sverige. För Maria Eleonora blev det närmast en katastrof.
Det tog lång tid att få hem det kungliga liket. Medan man väntade på att sjötransporten skulle komma iväg var den olyckliga änkan ständigt vid den dödes sida. Hon hade också fått hand om hans hjärta, som tagits ut då kungen balsamerades. Att drottningen sörjde sin man, vilket hon otvivelaktigt gjorde, var till en början inget problem. Det viktigaste för rådet, med kansler Axel Oxenstierna i spetsen, var att hindra Maria Eleonora från att skaffa sig inflytande över svensk politik och begränsa, eller helst helt upphäva, hennes inflytande över dottern Kristinas uppfostran. Varför de handlade så kan diskuteras. Moa Matthis, vars bok om Maria Eleonora närmast kan betecknas som en försvarsskrift i feministisk anda, menar att rådsherrarna, mot traditionen för svenska änkedrottningar, berövat drottningen en rättmätig plats i förmyndarregeringen. Det enda konkreta exempel ur historien hon hänvisar till är Gustav Adolfs mor som under sonens korta omyndighet ingick i regeringen, ett exempel Maria Eleonora också åberopade för att hävda sin rätt. I själva verket hade Sverige inga prejudikat i 1600-talets nutidshistoria för en sådan situation som nu uppstått. Visst hade kvinnor tagit ledningen i akuta krislägen, som Kristina Gyllenstierna efter sin mans död 1520 eller, som Katarina Stenbock, agerat medlare under kungafamiljens inbördes stridigheter. Ingen av dem hade dock haft någon lagfäst ställning, varken som regent eller medlem i en regering. Den enda kvinna som verkligen styrt landet i egenskap av regent, Margareta i slutet av 13 och början på 1400-talet, hade gjort det med segrarens rätt. Gustav Adolfs förmyndaregering hade varit mycket kort och mest avsedd att fungera som en tillfällighetslösning tills läget på den politiska scenen lugnade sig en smula; här handlade det om ett förmyndarskap som skulle vara över tio år. Karl IX:s änka hörde dessutom till den sortens människor som snabbt sätter sig i respekt hos omgivningen, vilket hennes svärdotter uppenbarligen inte lyckats med. Kristina hade också utfört en drottnings oavvisliga plikt; att föda söner åt sin man.[3] Det enda verkligt jämförbara svenska prejudikat Maria Eleonora kunde ha åberopat var hertiginnan Ingeborg, som på 1300-talet varit förmyndare för sonen Magnus Eriksson sedan denne blivit svensk kung vid tre års ålder. Förmodligen skulle rådsherrarna ha besvarat ett sådant påpekande med att Sverige på den tiden varit ett oupplyst, ”barbariskt” rike.[4]
Ytterligare några veckor senare, i augusti 1640, stod fjärdingsmannen inför landets mäktigaste män för att berätta om vad han upplevt. Han måste ha känt sig omtumlad. Inte nog med att han, en stackars simpel ämbetsman av lägre grad, befann sig på kungliga slottet ansikte mot ansikte med riksens råd. Han hade också haft landets andra dam på sin mark. Ty kvinnan som dolt sitt ansikte i handen var ingen mindre än hennes majestät Maria Eleonora av Sverige, änka efter salig konung Gustav Adolf den store, som så tappert stupat för den sanna protestantiska tron åtta år tidigare. Länge nog hade hon utstått rådets kyla och oförståelse inför hennes stora sorg över förlusten av sin make och deras ovilja att ge henne något som helst inflytande. Nu var hon på väg att lämna ”sitt” rike och återvända hem till Brandenburg.[1]
Bakgrunden till denna, på 1600-talet hårresande och än idag säregna om också inte helt unika händelse, är komplicerad. Maria Eleonora, syster till kurfursten av Brandenburg, hade kommit till Sverige tjugo år tidigare för att gifta sig med kung Gustav II Adolf. Eftersom kurfursten var tveksam till giftermålet, som han fruktade skulle ses med mindre blida ögon i Polen under vilket han som furste av Preussen var vasall, tvingades kungen närapå enlevera sin brud. Man kan förmoda att den nya drottningen blev något överraskad vid ankomsten till huvudstaden i sitt nya land. Hon var van vid stenhusen i det redan vid denna tid ståtliga Berlin och såg nu vad en besökare några år tidigare liknat vid en by i Ryssland, med betande getter på trähusens gräs- och björknävertak. De enda byggnader som reste sig över gyttret var några kyrkor och slottet Tre kronor. Senare talade hon om Sverige som ett kallt land ”fullt av slemma berg" och hon jämförde, osmidigt nog får man säga, öppet detta grova, sorgtyngda och outvecklade land med sin barndoms vackra, luftiga och fruktbara Brandenburg-Preussen, En sådan inställning gjorde henne knappast populär inom makteliten i ett land som just tog de första stegen mot att bli stormakt och som alltför väl visste hur underutvecklat deras rike ännu var.[2]
De första åren var dock det huvudsakliga problemet de många misslyckade graviditeterna och det faktum att Gustav Adolf så ofta var bortrest från sitt land och sin drottning. Då hennes kloka och omtänksamma svägerska Katarina manade henne att försöka slappna av och inte oroa sig så för sin man, svarade Maria Eleonora sorgset att hon sannerligen önskade att hon kunde sluta vara orolig men det gick bara inte, när hon visste att kungen utsatte sig för så många faror i kriget. ”Denna oro kommer säkert att ta livet av mig”, suckade den stackars drottningen. 1626 uppfylldes i alla fall Maria Eleonoras högsta önskan, hon födde ett friskt och starkt barn. Om det bara varit en pojke! Drottning Kristina sade senare att hennes mor blivit förtvivlad. Inte nog med att barnet var en flicka, hon var dessutom ful! Även om Moa Matthis tvivlar på riktigheten av Kristinas ord är det fullt tänkbart att drottningen i första besvikelsen kände motvilja mot denna varelse, som varken var den son det borde ha varit eller såg ut som en ”riktig” flicka. Om så var fallet gick det snart över. Då drottningen i början av 1630-talet reste till Tyskland för att träffa sin man skrev hon ängsliga brev till sin svägerska och undrade hur lilla Kristina hade det; mådde hon bra? Måtte Gud hjälpa henne! I november 1632 stupade kungen vid Lützen. Det var ett hårt slag för Sverige. För Maria Eleonora blev det närmast en katastrof.
Det tog lång tid att få hem det kungliga liket. Medan man väntade på att sjötransporten skulle komma iväg var den olyckliga änkan ständigt vid den dödes sida. Hon hade också fått hand om hans hjärta, som tagits ut då kungen balsamerades. Att drottningen sörjde sin man, vilket hon otvivelaktigt gjorde, var till en början inget problem. Det viktigaste för rådet, med kansler Axel Oxenstierna i spetsen, var att hindra Maria Eleonora från att skaffa sig inflytande över svensk politik och begränsa, eller helst helt upphäva, hennes inflytande över dottern Kristinas uppfostran. Varför de handlade så kan diskuteras. Moa Matthis, vars bok om Maria Eleonora närmast kan betecknas som en försvarsskrift i feministisk anda, menar att rådsherrarna, mot traditionen för svenska änkedrottningar, berövat drottningen en rättmätig plats i förmyndarregeringen. Det enda konkreta exempel ur historien hon hänvisar till är Gustav Adolfs mor som under sonens korta omyndighet ingick i regeringen, ett exempel Maria Eleonora också åberopade för att hävda sin rätt. I själva verket hade Sverige inga prejudikat i 1600-talets nutidshistoria för en sådan situation som nu uppstått. Visst hade kvinnor tagit ledningen i akuta krislägen, som Kristina Gyllenstierna efter sin mans död 1520 eller, som Katarina Stenbock, agerat medlare under kungafamiljens inbördes stridigheter. Ingen av dem hade dock haft någon lagfäst ställning, varken som regent eller medlem i en regering. Den enda kvinna som verkligen styrt landet i egenskap av regent, Margareta i slutet av 13 och början på 1400-talet, hade gjort det med segrarens rätt. Gustav Adolfs förmyndaregering hade varit mycket kort och mest avsedd att fungera som en tillfällighetslösning tills läget på den politiska scenen lugnade sig en smula; här handlade det om ett förmyndarskap som skulle vara över tio år. Karl IX:s änka hörde dessutom till den sortens människor som snabbt sätter sig i respekt hos omgivningen, vilket hennes svärdotter uppenbarligen inte lyckats med. Kristina hade också utfört en drottnings oavvisliga plikt; att föda söner åt sin man.[3] Det enda verkligt jämförbara svenska prejudikat Maria Eleonora kunde ha åberopat var hertiginnan Ingeborg, som på 1300-talet varit förmyndare för sonen Magnus Eriksson sedan denne blivit svensk kung vid tre års ålder. Förmodligen skulle rådsherrarna ha besvarat ett sådant påpekande med att Sverige på den tiden varit ett oupplyst, ”barbariskt” rike.[4]
När den döde
väl förts till Nyköping vägrade drottningen länge att ge ifrån sig liket, som
hon önskade skulle begravas samtidigt med henne. När begravningen genomförts på
sommaren 1634, ville hon att kistan åter skulle öppnas eller åtminstone själv få
tillåtelse att gå in i gravvalvet. Båda önskningarna avslogs. Det har skrivits
mycket om denna galna drottning som vägrade acceptera sin makes död och man har
åberopat drottning Kristinas beskrivning av hur hon som liten tvingades sitta i
ett rum med svarta draperier hos den ständigt gråtande modern. Å andra sidan
finns beskrivningar från såväl utländska diplomater som unga adelsflickor som
förmedlar bilden av en begåvad, vänlig, glad och snäll änkedrottning, redo att
hjälpa dem som har det svårt och illa behandlad av de styrande i sitt land. Matthis
menar att Kristinas beskrivning av sin mor varken kan ses som objektiva fakta
eller har till egentligt syfte att framställa henne som galen; endast att
markera den stora skillnaden mellan modern och Kristina själv. Att Kristinas
sentida beskrivning inte kan ses som fakta är korrekt, men de olika
framställningarna av drottningen motsäger heller inte varandra per automatik. Vi
bör minnas att dåtidens politiska skikt nog inte var berett på djup sorg.
Scenen i Hamlet, där kungen manar sin brorson att upphöra med en ogudaktig och
omanlig sorg över sin faders död utgör nog en ganska träffande illustration av
hur man såg på livet och döden i 1600-talets Europa. Visst kunde man sörja en
anhörig som dött, att inte göra det vore otacksamt. Men det var lika fel att
oupphörligt klaga över något som ytterst låg i Guds händer. Livet på Jorden var
en förberedelse för tillvaron efter döden och det gällde att göra sig förtjänt
av paradiset när den stunden kom. Alla människor dog och hade man tur mötte man
åter sina kära hos Gud. I synnerhet kungligheter måste tänka på att uppföra sig
korrekt i förhållande till döden, eftersom de alltid borde föregå med gott
exempel inför folket. Kärlek var dessutom en företeelse som normalt inte
förknippades med kungliga äktenskap, den ansågs närmast vara en nackdel. Tanken
att en drottning kunde behöva en ömt tröstande axel att luta sig mot för att
gråta ut sin stora sorg över sin herres död fanns helt enkelt inte på agendan
för män som den effektive politikern Oxenstierna. Maria Eleonora fick därför
inte den hjälp med sitt sorgearbete som varje människa har behov av då hon mist
någon hon älskar. Det finns flera exempel på kungligheter som i samma situation
uppfört sig ”förryckt” eller åtminstone egendomligt, samtidigt som de varit
fullt kapabla att sköta sina åligganden.[5]
Kristinas sentida skildring av en moder helt försjunken i sin sorg och den
glada, vänliga drottning som möter oss i andra vittnesmål går därför utmärkt
väl att förena med varandra
När Gustav
Adolf begravts återstod frågan om änkedrottningens ekonomi och hennes relation
till sin dotter. Att Maria Eleonoras ekonomi var dålig berodde kanske delvis på
hennes intresse för konst och arkitektur, som fick kosta mycket men minst lika
mycket på omständigheterna vid hennes giftermål. Eftersom hon gift sig mot
broderns vilja hade hon aldrig fått någon hemgift från Brandenburg och man får intrycket att Gustav Adolf inte gjort riktigt klart vilket underhåll hans
hustru skulle ha om han dog före henne. I alla fall blev detta en segdragen
tvistefråga mellan förmyndarregering och änkedrottning.
Långt viktigare var frågan om den unga drottning Kristnas uppfostran. Problemet var inte moderns ”hysteriska” sorg utan vilken syn på rådet och landet hon förmedlade till sin dotter. Alla visste att Maria Eleonora ogillade både kanslern och hans medarbetare, en inställning de i sanningens namn inte gjort mycket för att ändra. Dessutom var det tydligt att hon höll på kungamaktens överhöghet i förhållande till rådet, något som förmyndarna ogillade starkt. Man ville inte riskera att i framtiden få en härskare som propsade på envälde för egen del. Att Brandenburg slutit sig till Sveriges motståndare i det alltjämt pågående trettioåriga kriget stärkte knappast änkedrottningens ställning. Förmyndarna dristade sig dock inte ta det vågade steget att skilja Kristina från hennes mor så länge Oxenstierna vistades nere på kontinenten. Först när han kom hem på sommaren 1636 fattades beslutet, även om det inte heller nu skedde utan viss tvekan. På hösten samma år genomfördes separationen.
Det är intressant att jämföra detta med förhållandena under Karl XI:s förmyndarregering ungefär tjugo år senare. Även om änkedrottning Hedvig Eleonora inte utövade någon praktisk makt ingick hon formellt i regeringen som dess ordförande, trots att hon var knappt tio år yngre vid sin mans död än Maria Eleonora varit när hon blev änka. Inte heller begränsades moderns möjligheter att ha kontakt med sin son; det har rentav hävdats att hon hämmade Karl XI:s andliga bildning genom att prioritera fysisk rörelse framför läsning. Hur som helst förblev hon sonens stora förebild och hade i sinom tid en långt mer framträdande roll vid hovet än hans egen drottning. Ingen tycks ha klagat på hennes inflytande över sonen före trontillträdet.[6] Det kan finnas många förklaringar till varför Karl X Gustavs änka fick en så diametralt motsatt ställning jämfört med Gustav II Adolfs änka och frågan hör egentligen inte hit. Kanske det helt enkelt berodde på att hon haft turen att föda en son.
Långt viktigare var frågan om den unga drottning Kristnas uppfostran. Problemet var inte moderns ”hysteriska” sorg utan vilken syn på rådet och landet hon förmedlade till sin dotter. Alla visste att Maria Eleonora ogillade både kanslern och hans medarbetare, en inställning de i sanningens namn inte gjort mycket för att ändra. Dessutom var det tydligt att hon höll på kungamaktens överhöghet i förhållande till rådet, något som förmyndarna ogillade starkt. Man ville inte riskera att i framtiden få en härskare som propsade på envälde för egen del. Att Brandenburg slutit sig till Sveriges motståndare i det alltjämt pågående trettioåriga kriget stärkte knappast änkedrottningens ställning. Förmyndarna dristade sig dock inte ta det vågade steget att skilja Kristina från hennes mor så länge Oxenstierna vistades nere på kontinenten. Först när han kom hem på sommaren 1636 fattades beslutet, även om det inte heller nu skedde utan viss tvekan. På hösten samma år genomfördes separationen.
Det är intressant att jämföra detta med förhållandena under Karl XI:s förmyndarregering ungefär tjugo år senare. Även om änkedrottning Hedvig Eleonora inte utövade någon praktisk makt ingick hon formellt i regeringen som dess ordförande, trots att hon var knappt tio år yngre vid sin mans död än Maria Eleonora varit när hon blev änka. Inte heller begränsades moderns möjligheter att ha kontakt med sin son; det har rentav hävdats att hon hämmade Karl XI:s andliga bildning genom att prioritera fysisk rörelse framför läsning. Hur som helst förblev hon sonens stora förebild och hade i sinom tid en långt mer framträdande roll vid hovet än hans egen drottning. Ingen tycks ha klagat på hennes inflytande över sonen före trontillträdet.[6] Det kan finnas många förklaringar till varför Karl X Gustavs änka fick en så diametralt motsatt ställning jämfört med Gustav II Adolfs änka och frågan hör egentligen inte hit. Kanske det helt enkelt berodde på att hon haft turen att föda en son.
Redan innan
mor och dotter skilts åt planerade Maria Eleonora att lämna Sverige. Hon hade
långa samtal med ett sändebud från Brandenburg, där hon bland annat berörde sin
stora bedrövelse över hur hennes hemland plågades av kriget, som nu inte längre
var ett krig för den sanna tron utan övergått till rent erövringskrig. Hon
talade om hur adeln bestal kronan på dess inkomster, samtidigt som man
beskyllde henne för att inte hålla ordning på sin egen ekonomi. Hon ville resa
hem och bygga en stad till minne av sin käre Gustav Adolf. Trots att varken
hennes bror eller andra släktingar uppskattade tanken på hennes flykt, som de
fruktade kunde skapa politiska problem, började hon göra förberedelser. Hon
dolde för övrigt inte sin önskan att lämna Sverige för någon. När allt var
klart och en del av hennes tillhörigheter redan förts ur landet utförde hon sin
plan på sommaren 1640. Hon stängde in sig i sina gemak på Gripsholm med
motiveringen att hon ville fasta, en vana hon infört några månader före flykten
för att inte väcka misstankar. Därefter tog hon sig ut ur slottet genom en
hemlig gång och försvann. Danske kungen hade skickat män för att bistå henne.
Han var visserligen inte mer förtjust i planen än någon annan, men som dansk
kunde han förstås inte avstå från att ge svenskarna ett tjuvnyp. Detta var
bakgrunden till fjärdingsman Nils Pederssons sällsamma upplevelse som nämndes
tidigare.
Efter många om och men hamnade änkedrottningen slutligen i Preussen. Några år efter att hennes dotter övertagit makten återvände hon emellertid till Sverige, där hon stannade till sin död 1655. Året innan hade hennes dotter följt hennes exempel och lämnat tron och rike.
Efter många om och men hamnade änkedrottningen slutligen i Preussen. Några år efter att hennes dotter övertagit makten återvände hon emellertid till Sverige, där hon stannade till sin död 1655. Året innan hade hennes dotter följt hennes exempel och lämnat tron och rike.
[1]
Berättelsen om fjärdingsmannens upplevelser är hämtad ur Moa Matthis bok Maria Eleonora, drottningen som sa nej
från 2010, som utgör huvudkällan till denna text. Formuleringarna av hans tankar är
dock delvis mina egna.
[2] Man kommer
osökt att tänks på den blivande drottning Desirée som 190 år senare gav uttryck
för samma ovilja mot detta ”vargarnas land” och som i likhet med Maria Eleonora
föredrog att resa hem till sitt älskade Frankrike. Drottning Charlottas omdöme
om den nya kronprinsessan som ”ett bortskämt barn som blott gör det som faller
henne in”, sammanfattar förmodligen i sin tur ganska väl Oxenstiernas och hans
medarbetares syn på Maria Eleonora.
[3] Karl
IX:s hustru, Kristina av Holstein-Gottorp.
[4] Å andra
sidan skulle drottningen med fördel ha kunnat peka på Frankrike som ett
efterföljansvärt exempel Från 1559 till 1661 hade landet tre änkedrottningar
som alla förestod regeringen i sina svaga eller omyndiga söners ställe.
Resultatet blev visserligen inte alltid det bästa, men alla tre kvinnorna, i
synnerhet Katarina av Medici på 1500-talet, visade kraft och politisk
begåvning. Det är onekligen ironiskt att man i Sverige, som tillät kvinnlig
tronföljd, hindrade en änkedrottning från att ta del i landets styre medan man i
Frankrike, där salisk lag tillämpades, nästan vanemässigt styrdes av en
änkedrottning under nära ett sekel.
[5] Victoria
av Storbritannien betraktades närmast som vansinnig efter prins Alberts död
1861. Hon kunde plötsligt lägga sig på golvet och skrika ut sin vånda, vilket
inte hindrade henne att i andra lägen uppträda som drottning. Storhertiginnan
Louise av Baden, mor till Gustav V:s hustru, vägrade att förändra något i
trädgården på Mainau efter makens död, vilket resulterade i ett fruktansvärt
förfall. Detta hindrade henne inte från att fortsätta att styra med fast hand
över sitt hushåll. Se exempelvis kapitlet "Dödens makt och välde" i Knut Hagbergs bok om drottning Victoria från 1947 och Lennart Bernadottes memoarer.
[6] Läs mer
om detta i Göran Rystads bok om Karl XI från 2001.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar