söndag 19 mars 2017

Förspelet till Linköpings blodbad


Gustav Banér var den förste som gick till stupstocken. Han vände sig mot åskådarna och förklarade att han endast tjänat landets laglige kung. Han talade inte bara för sig själv utan också för sina olyckskamrater, som strax skulle dela hans öde och hänvisade till deras anhöriga:

-          Här bliva idag 22 faderlösa barn och fyra bedrövade änkor. Deras tårar och vårt oskyldiga blod ropar dagligen till Gud, det vet jag. Oskyldigt dör jag, hörer det! Och förbannade vare de som talar illa på vår döda mull!

Därefter lade han huvudet på stupstocken. I nästa ögonblick rullade det i sanden. Också de andra bedyrade sin oskuld och åkallade Gud som den rättmätige domaren, vilken en dag skulle straffa deras fiender. Det var 20 mars år 1600 och Linköpings blodbad var avslutat. Det är gripande att läsa denna historia och än mer då man hör vittnesmålen från några av de avrättades barn. En av Gustav Banérs döttrar berättar hur alla närvarande, också deras fiender, grät då föräldrarna tog avsked.  En annan dotter har skildrat hur vakterna hindrade de dömdas hustrur att följa dem till avrättningsplatsen. Det är nästan omöjligt att inte känna medlidande med dem som drabbades av denna tragedi och med 400 års distans erfara något av den smärta familjerna måste ha upplevt den där marsdagen i Linköping.

Det brukar sägas att segraren skriver historien men skildringar som dessa undgår inte att förläna något av en martyrgloria åt de dömda, oavsett läsarens personliga åsikter om bakgrunden till blodbadet. Ändå är det nödvändigt att fråga sig: Hur oskyldiga var de som avrättades i Linköping och var det verkligen ”den laglige kungen” de i första hand kämpat för och för vars skull de nu offrade sitt liv?

Djupare sett var avrättningarna i Linköping kulmen på en maktkamp, ibland rent inbördeskrig, som rasat sedan Gustav Vasas död 40 år tidigare. Som så ofta när en dominant ledare går bort uppstod genast oenighet om arvet efter den döde, dels inom själva kungafamiljen, dels mellan kungamakten och högadeln. Gustav Vasa hade gjort Sverige till ett arvrike men samtidigt delat upp landet i hertigdömen för sina många söner. Inom den nya dynastin kom striden att stå mellan kungen, som naturligt nog var angelägen att bevara kronans maktmonopol, och hertigarna, som strävade att uppnå så stor självständighet som möjligt för sina respektive domäner. Under en stor del av kung Gustavs regering hade adeln hållit sig lugn. Delvis berodde det troligen på att Kristian Tyranns utrensningar vingklippt några av rikets främsta ätter men också på att adeln dragit fördel av reformationen, som givit dem tillgång till mycket av kyrkans jord. Den generation adel som fötts i nära anslutning till Stockholms blodbad 1520, representerad av män som Svante Sture och Pehr Brahe, var dessutom vana vid en dominerande konung, som lyckats tvinga sin vilja på såväl dem själva som på allmogen i stort. Den generation högadelsmän som växt upp under kung Gustavs senare regeringstid var mindre benägen att ovillkorligt böja sig för furstemakten, samtidigt som dess representant inte längre ägde samma självklara auktoritet som den store konungen förvärvat under nära 40 år på tronen.  Det gällde för de tre maktfaktorerna att hela tiden balansera mellan varandra, så att ingendera parten någonsin stod ensam mot de båda andra. Detta inträffade emellertid 1568, sedan Erik XIV först fängslat sin äldste bror, därefter deltagit i Sturemorden, för att slutligen gifta sig med en kvinna av folket. Högadeln och hertigarna, Johan och Karl, förenade sig omedelbart till uppror och kungen störtades. Hertig Johans maktövertagande som Johan III medförde temporärt att adelns ställning stärktes. Antalet friherrar och grevar ökade och flera förläningar blev ärftliga. Den nye kungen lovade också att inte låta någon ”vanbördig ” dvs. ofrälse, sätta sig till doms över adelsmän  eller få en högre position i riket, såsom hade skett under kung Eriks tid. Trots detta förlitade sig Johan gärna, i likhet med sin äldre bror, på ofrälse sekreterare i sin styrelse. Den lärde och begåvade högadelsmannen Erik Sparre förordade i kontrast till detta ett system där kungens makt begränsades av riksråd och ständer, samtidigt som han pläderade för aristokratins förtur till högre ämbeten.[1]  Trots dessa motsättningar bibehölls samförståndet mellan kung Johan och aristokratin under lång tid. Detta berodde i stor utsträckning på deras gemensamma strävan att hålla den maktfullkomlige hertig Karl stången. Dennes strävan efter självständighet och ökat inflytande gick ofta ut över såväl kungens som adelns intressen. 1587 inträffade emellertid något som på sikt fullständigt kastade om den svenska maktstrukturen. Johan III:s svåger Stefan av Polen avled barnlös och Johans son Sigismund, som också var svensk tronarvinge, valdes till polsk kung. Tillän början tycktes detta minska hertig Karls inflytande, då de statuter som gjordes upp inför Sigismunds avfärd stadgade att makten i kungens frånvaro huvudsakligen skulle ligga hos rådet och ständerna. Också hertigens makt inom hans egna domäner minskades avsevärt. Det visade sig emellertid snart att kung Johan ångrade sitt beslut att sända sonen till Polen och då adeln aktivt motarbetade Sigismunds abdikationsplaner, blev den olycklige fadern rasande. De adelsmän som verkat för sonens kandidatur och sedan motsatt sig hans hemresa(bland dem Erik Sparre och Gustav Banér), anklagades för förräderi och satt under de närmaste åren periodvis i arrest. I detta läge uppträde hertig Karl som kungamaktens försvarare mot adeln och blev sin broders närmaste förtrogne. Då kungen var deprimerad och sjuklig var hertigen i praktiken ofta ställföreträdande härskare. Högadeln tycktes plötsligt besegrad av kungamakten. Johan III avled emellertid i november 1592 och förklarade på sin dödsbädd att ”Alla som utan Guds förtörnelse kan skonas må frigivas”. Följaktligen släpptes de fängslade riksråden och var åter redo att verka för sin sak. I väntan på Sigismunds ankomst kallades till kyrkomöte i Uppsala i mars 1593.  Här beslutades att augsburgska bekännelsen i praktiken skulle gälla som statsreligion i riket.  Sverige var nu definitivt ett protestantiskt land . Riksrådet och hertig Karl, som blivit ”den förnämste” i den tillförordnade regeringen, var eniga om att Sigismund måste godkänna mötesbeslutet om han önskade krönas till svensk kung. Det är begripligt att man önskade enighet i religionen, efter de många åren av splittring under Johan III:s tid. Ändå borde riksråden ha insett att de genom detta krav stärkte protestanten Karls position gentemot katoliken Sigismund. Trots sin katolska tro var kungen inte någon rabiat fanatiker. Både före och efter ankomsten till Sverige lovade han att ”ingen för tron varken hata eller älska”. Visserligen fanns i hans närhet sändebud från påven som hoppades att Sigismund efter sin tronbestigning skulle återinföra katolicismen i Sverige men Polen var inte något fanatiskt katolskt rike. Sigismunds morbror, Sigismund II August, hade på sin tid förklarat för sina undersåtar: ”Jag är inte kung över era samveten” och när den franske prinsen Henrik av Anjou på 1570-talet kandiderade till den polska tronen, ansågs det som besvärande att han spelat en aktiv roll under bartolomeinatten.[2]  Sigismunds egen far hade sökt införa en religionsordning där katolskt och lutherskt blandades. Sigismund själv framstår närmast som en fridens man, snarare en vän av konst och musik än av Inkvisitionen eller absolutismen.  Det är därför knappast troligt att kungen någonsin planerade att återinföra katolsk statsreligion i Sverige med våld, som hans fiender kom att hävda. Riksråden borde, med tanke på de erfarenheter man hade av Sigismund respektive hertig Karl, ha insett att den förre vore betydligt lättare att kontrollera än den senare, även till det eventuella priset av en stärkt kungamakt. Om de redan 1593 mer helhjärtat stöttat kungen  skulle hertigens maktambitioner lättare ha kunnat bromsas. Som det nu var förenade sig rådsmedlemmarna, eller åtminstone majoriteten bland dem, med hertigen i syfte att begränsa kungamakten, viket måste ha gjort Sigismund bitter i förhållande till flera av dem, som Erik Sparre och Gustav Banér.

Efter diverse diskussioner och oroligheter, som kostade några män livet, förmåddes kungen att skriva under beslutet från Uppsala möre. Frågan om hur riket borde styras i hans frånvaro löstes dock inte tillfredsställande. Under de närmaste åren strävade de tre parterna, Sigismund, Hertig Karl och de högadliga riksråden, var och en att stärka sin ställning på de två andras bekostnad. Det var först efter Arboga möte 1597, då det stod klart att hertigen inte kunde stoppas med fredliga medel, som riksråden flydde till Sigismund i Polen. Året efter besegrades Sigismunds trupper vid Stångebro utanför Linköping och de riksråd som fanns i hans läger utlämnades till hertig Karl. Ett och ett halvt år senare, 20 mars 1600, följde Linköpings blodbad, där fem män avrättades. Om man bortser från den mänskliga tragedin står det klart att de avrättade, åtminstone de fyra som tillhörde högadeln, inte i första hand stred för ”den laglige kungen”, utan för sin egen maktställning. Det var när de insåg att de inte var istånd att ensamma försvara den som de sökte skydd hos Sigismund. Om de i tid ställt sig på hans sida hade de troligtvis räddat sina liv. Den strid som avslutades i mars 1600 var inte en strid om religion eller om tyranni kontra laglighet, utan en strid om makten i riket. De som förlorade fick betala med sina liv, som sed var vid denna tid.[3]                 

                               



[1] Det var alltså inte fråga om en strid kungligt envälde kontra modern demokrati, snarare mellan kungamakt och adelsvälde. Detta hindrar inte att Sparre kan ses som en föregångare till senare tiders demokratiförespråkare, eftersom han talar för en konstitutionell styrelse.
[2] Det var ingen slump att Copernicus levde i det dåtida Polen..
[3] Min text bygger huvudsakligen på Arvet efter Gustav Vasa , av Lars Olof Larsson(2005), främst s. 336 ff.  och Den skoningslöse, en biografi över Karl IX av Erik Petersson(2008), främst s. 102 ff. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar