måndag 2 oktober 2017

Tudor och Vasa


Det är spännande att jämföra olika dynastier med varandra. Olika företeelser uppträder ofta vid samma tid i olika länder. Att vissa fenomen förekommer på flera ställen vid ungefär samma tid är i och för sig inte så konstigt: Tidens anda påverkar naturligtvis utvecklingen över stora områden och vad som händer i ett land får följdverkningar också i andra länder.  Men när olika personlighetsdrag tycks gå igen hos ledare som verkar vid ungefär samma tid, blir det onekligen spännande att reflektera kring likheter och skillnader. Som exempel kan man titta på de första tudorerna i England och de första vasarna i Sverige.

Englands motsvarighet till Gustav Vasa får anses vara Henrik Tudor, Henrik VII. Bägge furstarna kom till makten genom uppror och båda beskrivs som sitt lands förste ”moderne” ledare. Deras respektive föregångare på tronen, Rickard III i England och Kristian II i Sverige, har utsatts för ungefär samma svartmålning, som suttit i till vår tid. En viktig skillnad mellan Henrik och Gustav är att Henrik var tronpretendent i stort sett från födelsen. Även om inget egentligen tydde på att han någonsin skulle bestiga tronen var han av kunglig släkt och i det spända politiska klimat som rådde under ”Rosornas krig” var ingenting omöjligt, om man hade tur. Pojkens närmaste familj var hur som helst ytterst medveten om hans kungliga påbrå och när han själv blivit vuxen var han av allt att döma helt inställd på att en dag överta makten i England.[1] Gustav Vasa, eller Gustav Erikson som han egentligen hette, var visserligen släkt med tidigare svenska ledare, som Sten Sture den äldre och Karl Knutson men det var långt ifrån lika påtagligt som i fallet Henrik Tudor. Under Gustavs uppväxtår och ungdomstid var Sverige antingen i union med Danmark eller styrdes av Sturarna. Vasarna stod nära makten men kunde knappast anses för kungliga. Denna skillnad markeras redan av det sätt på vilket Henrik respektive Gustav vann sin tron.  Henrik Tudor besegrade Rickard III på slagfältet 1485, även om han sannolikt inte hämtade kronan i en buske, där den enligt legenden skall ha fallit från kung Rickards huvud. Gustav Vasa blev visserligen kung genom uppror men han fick kronan mer genom intriger i rätt ögonblick vid mötet i Strängnäs 1523 än genom tapperhet i strid. I England markerades den rent dynastiska aspekten ännu tydligare genom att den nye kungen gifte sig med en dotter till Edvard IV av huset York, ”vita rosen”, kort efter sin tronbestigning. Gustav fick vänta nära tio år innan en något sånär bördsmässigt acceptabel furstinna anmälde sig som hans brud. Med modernt språkbruk kan man säga att striden mellan Rickard III och Henrik Tudor var en familjuppgörelse medan Gustav var en ren uppkomling som bemäktigade sig tronen från Danmarks kung. Den verkliga likheten mellan Henrik och Gustav ligger i den övergripande målsättningen med deras politik, som enklast kan utryckas med maximen: ”Samla i ladorna, centralisera makten och ligg lågt utrikespolitiskt”. Bägge kungarna var om inte snåla med det representativa så i alla fall experter på att roffa åt sig pengar. Henrik VII begärde en gång pengar av parlamentet med motiveringen att han ämnade föra krig mot Frankrike. Pengarna utbetalades, varpå kungen pressade pengar av Frankrike för att bevara freden. Om Gustav Vasa hade varit engelsman skulle han med säkerhet handlat på exakt samma sätt. [2] Henrik lär vid sin död ha haft en privatförmögenhet på två miljoner pund. Hur rik Gustav var räknat i pengar har jag inte hittat någon uppgift om men han lär vid sin död ägt över 5000 hemman.

Henrik VII efterträddes av sin son Henrik VIII 1509. Hans regering löpte jämsides med Gustav Vasas i Sverige, även om den inleddes drygt 10 år tidigare. Henrik VIII har i själva verket stora drag av både Gustav Vasa själv och dennes två äldsta söner Erik och Johan. År 1509 stod England ungefär på samma ståndpunkt som Sverige gjorde 1560. Rent politiskt var bägge länderna ganska obetydliga men Henrik Tudors och Gustav Vasas försiktighet och samlande hade gjort att statskassorna var välfyllda. Både Henrik VIII och Erik XIV kom till dukat bord och båda skyndade sig att göra slut på fädernas surt förvärvade pengar. Både Henrik och Erik var vad som brukar kallas renässansfurstar. Deras hov var dyrbara, fyllda av fest, sång musik och dans. Bägge kungarna komponerade egna musikstycken och spelade och sjöng på luta. Kort tid efter sin tronbestigning var de också i krig med landets respektive arvfiende, Frankrike och Danmark. Henrik VIII var samtidigt intresserad av teologi, vilket påminner om Johan III. Både Henrik och Johan var ursprungligen andre sonen i familjen och det är tänkbart att Henrik öronmärkts för en kyrklig karriär före sin äldre brors död. I alla händelser engagerade sig både han och Johan III på ett personligt plan i den teologiska debatt som uppstod i spåren av Luthers kritik mot katolska kyrkan. Både Henrik och Johan gav ut skrifter med katolsk prägel men de försökte samtidigt skapa en kyrka där de själva bestämde doktrinen, utan inblandning av påven i Rom.  Det är sannolikt att Johan studerat den anglikanska kyrkan under sin vistelse i London på 1550-talet. Eftersom Henrik VIII stängde de engelska klostren hade han också drag av Gustav Vasa. I Henriks fall var den utlösande faktorn till reformerandet av kyrkan inte ekonomisk utan bottnade i hans önskan att skilja sig från Katarina av Aragonien. Med tiden kom den ekonomiska aspekten dock att spela en viss roll också i England. Precis som i Sverige väckte den engelska reformationen kritik bland folket. På hösten 1536, sex år före Dackefejden, utbröt uppror i York i norra delen av landet. Liksom ifråga om Dackeupproret skedde den engelska revolten i ett gränsområde som hade svårt att acceptera den nya tidens centraliseringstendenser och på samma sätt som i Sverige fanns det många orsaker till upproret, det handlade både om kritik mot nya skatter och plundringen av kyrkor och kloster. Man kritiserade även kung Henrik för hans val av medarbetare. Upproret, som egentligen var flera små revolter sammanfogade till en, kallades ”Den heliga nådens pilgrimsfärd”. Den stora skillnaden mellan den svenska och engelska revolten låg hos ledarna, eller katalysatorerna för missnöjet. Robert Aske var inte någon bonde eller fåraherde med utstrålning som Dacke utan en jurist av högborglig familj med adliga släktband.[3] Upproret var inte heller ett rent bondeuppror, det omfattade också adelsmän även om många bland dem efteråt hävdade att de tvingats delta. Både de svenska och engelska upprorsmännen angrep kungamaktens representanter men engelsmännen var kanske något brutalare: En fogde i York stoppades in i en kohud som sedan gavs till förtäring åt hundar. Dackes folk lär på sin höjd ha slagit ihjäl, hängt eller skjutit kungens fogdar. Vid nyheten om upproret i York skrev kung Henrik ett brev som lika gärna kunde vara författat av någon av vasakungarna. Henrik VIII vände sig kraftfullt mot kravet att han skulle skaffa sig nya rådgivare: Var stod det skrivet att BÖNDER hade att avgöra vilka rådgivare deras kung skulle ha? Upprorsmännen borde gå hem, sluta gnälla och minnas ”er trohetsplikt mot oss, er konung, både av Guds befallning och naturens lag”. Dessutom förvånades han ”ej så litet ” att upprorsmännen ville undervisa honom ”som ibland har befunnits vara lärd, vilken den rätta tron bör vara”. Hur kunde de förövrigt önska att onyttiga munkar hade tillgång till medel ”för sitt lastbara och vederstyggliga liv”, som borde gå till kungen för att bekosta hans ”väldiga utgifter för ert försvar”[4].   Naturligtvis hade detta ingen positiv effekt ur kungens synpunkt. Både Henrik VIII och Gustav Vasa fick erfara att det är svårt att krossa en revolt som bygger på en stor grupp människors djupa frustration och ilska över överhetens självsvåld. Båda kungarna tvingades förhandla med upprorsledarna och utfärda en amnesti, som i Sverige för en kort tid gjorde Dacke till småländsk hövding. Dacke träffade dock aldrig sin kung personligen, vilket däremot Aske gjorde på Hampton Court under julen 1536.[5]  Båda upproren slutade dock med att ledarna avrättades som förrädare.

Visst är det intressant att notera dessa likheter mellan Tudor och Vasa?             

                    

  



[1] Henrik Tudors mor var ättling till John av Gaunt, som grundade ätten Lancaster, ”röda rosen”. Johns äldste son i första äktenskapet tog makten genom uppror och blev kung Henrik IV av England 1399. Han efterträddes av sin son och sonson, båda med namnet Henrik. Henrik Tudor härstammade dock från Johns senare äktenskap med Katherine Swynford, som först varit hans älskarinna. Deras ättlingar förklarades visserligen legitima av parlamentet men de fick inte ärva tronen https://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_av_Gent  Sedan Henrik IV:s ättlingar förlorat tronen 1461 ansåg sig familjens yngre gren dock berättigad att överta röda rosens tronanspråk. 
[3] Det är som alltid svårt att avgöra exakt när en person i äldre tid är född om vederbörande tillhör folket. Aske och Dacke kan ha varit jämnåriga men det är också möjligt att det skiljer tio år mellan dem. Herman Lindqvist Historien om Sverige del II ”Gustav Vasa och hans söner och döttrar”(1993), s. 229 och https://sv.wikipedia.org/wiki/Robert_Aske   https://sv.wikipedia.org/wiki/Nils_Dacke  
[4] Antonia Fraser Henrik VIII:s sex hustur(svensk översättning 1995), s 289-290. Både Gustav Vasa och Karl IX skrev liknande brev. Johan III hänvisade gärna till sin lärdom i kyrkofrågor.
[5] Dacke firade julen 1542 på Kronobergs slott.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar