De satt där
allesammans i rådsalen. Några bistert beslutsamma, andra upprymda, som
skolpojkar som gör något förbjudet. Andra åter följde helt enkelt med strömmen:
Vad riksföreståndaren önskade var lag. Biskopen i Linköping betraktade sina
kamrater med förstulna blickar. ”De
sätter allt på spel," tänkte han. "Det är ändå en kyrkans man vi ger oss på och
den helige fadern har gett honom rätt att kalla kung Kristian till hjälp, hm
hm…” Han trummade sakta med fingrarna på bordet. ”Bäst att gardera sig”, tänkte
han vidare. Utan att de andra märkte något tog biskopen upp en bit papper ur
sin hermelinsmantel, grep sin gåspenna och skrev helt hastigt: ”Till denna
besegling är jag nödd och tvingad”.[1]
Försiktigt stoppade han in lappen under sitt sigill. Han såg sig om – Nej,
ingen tycktes ha märkt något. Ett litet leende lekte kring Brasks läppar. ”Så
var det med den saken, mumlade han mellan tänderna. Nu är min hals säkrad, vad så må hända”.
Kanske gick
det till såhär för 500 år sedan, 23 november 1517 i Stockholm när riksmötet
fattade beslut om att avsätta ärkebiskop Trolle och bränna hans borg Stäket vid
Mälaren, på vägen mellan Stockholm och Uppsala. Historien om den smarte
prelaten, som billigt talat tvår sina händer i Pilati efterföljd och räddar
sitt eget skinn, medan hans kamrater tre år senare får plikta med livet i
Stockholms blodbad, är nog vad de flesta känner till om denna händelse. Alla
något sånär kulturmedvetna svenskar har åtminstone hört frasen ”Härtill är jag
nödd och tvungen”, även om de kanske inte kan redogöra för bakgrunden. De vet
förmodligen att en biskop, som visst hette Brask, räddade livhanken genom att
säga eller skriva dessa ord. Det ironiska är att de kanske aldrig skrivits. En
del skribenter avfärdar ”Brasklappen” totalt, medan andra tycks räkna den som
tänkbar, utan att vare sig framställa den som obetingat sann eller avfärda den
som rent falsarium. Andra åter utgår från att ”Brassklappen” verkligen skrivits.[2]
Vi vet hur som helst att Hans Brask undkom blodbadet i Stockholm 1520, till
skillnad från flera av dem som fattade beslutet om Trolles avsättning och
nedbrytandet av hans borg. Hur kom det sig att just Brask skonades? Om han
kunde ge skriftligt bevis på sin motvilja mot beslutet om rivningen, finns det
en förklaring. Varför fördärva en god historia, som i sig inte påverkar det
egentliga händelseförloppet? På denna blogg får ”Brasklappen” gälla för sann.
Vad som
tycks klart är att striden mellan riksföreståndaren Sten Sture den yngre och
ärkebiskop Gustav Trolle inte i första hand handlar om kampen mellan svenskvänner
och unionsanhängare. Det var en inbördes strid om makt och inflytande i
Sverige. Kristian II utnyttjade sedermera detta till sin fördel i syfte att
säkra sin ställning i Sverige och återupprätta Kalmarunionen. Det fanns flera
anledningar till konflikten. För det första var det en personlig vendetta. Sten
Sture, som egentligen tillhörde familjen Natt och dag men kallade sig Sture för
att anknyta till den redan legendariske Sten Sture den äldre, hade år 1512 manövrerat
ut Gustav Trolles far Erik från posten som svensk riksföreståndare. Sonen ville
naturligt nog hämnas. Dessutom förde riksföreståndaren en politik som hotade
att gå ut över både adeln och kyrkan. Sture vände sig med förkärlek till
allmogen vid ting och marknader för att förankra sin politik på gräsrotsnivå
och så hade också varit fallet i samband med riksföreståndarvalet. För de två
övre stånden, adel och prästerskap, var en unionskung med huvudsäte i Danmark
vida att föredra framför en påstridig riksföreståndare hemma i Sverige. Detta
var särskilt fallet med de adelsfamiljer som hade intressen i båda länderna,
”gränsadeln. För att stävja den nye riksföreståndarens maktambitioner hade den
förre ärkebiskopen Jakob Ulfson år 1514 utsett Gustav Trolle till sin
efterträdare. Normalt valdes en ny ärkebiskop först efter företrädarens död men
Ulfsons handlingssätt var fullt lagenligt. Trolle, som vid denna tid befann sig
utomlands för studier, reste till Rom för att få utnämningen bekräftad. Trots
hans ungdom, han var kring 25 år, bekräftade påven valet och gav också Trolle,
åtminstone efter vad denne själv påstod, vidsträckta befogenheter och en stark
maktbas. Hans huvudborg, Almarestäk, eller bara Stäket, i Mälaren, förklarades
närmast helgad: Den som angrep fästet skulle hållas för kättare och den som i
ett trängt läge försvarade ärkebiskopen fick syndaförlåtelse. Trolle fick en
armé på 400 man till sitt förfogande och rätt att bannlysa sina motståndare
från kyrkans gemenskap. Som om detta inte räckte fick Trolle också befogenhet
att vid behov kalla på ”världslig hjälp”, vilket i detta fall var detsamma som
kung Kristian av Danmark.[3]
Att Trolle hade tillgång till en så centralt belägen borg som Stäket var en
nagel i ögat på Sten Sture och hans anhängare. Ändå tycks riksföreståndaren
faktiskt ha försökt få till stånd en förlikning. Då den nye ärkebiskopen kom
hem från Rom önskade Sture träffa honom men misslyckades. Riksföreståndaren
skall enligt Flemberg till och med ha betalat den penningavgift till kyrkan som
fordrades för en utnämning till ärkebiskop. Ett möte mellan de båda fienderna
skedde slutligen i själva Uppsala domkyrka men utan positivt resultat.[4]
På hösten 1516 inleddes belägringen av Trolles borg. Motiveringen var att
biskopen inte avlagt sin ed varken till Sten Sture eller det svenska risrådet,
vilket måste innebära att han hyllat ”någon annan”, med andra ord Kristian II.
Belägringen drog ut på tiden och i januari 1517 fick Sten Sture vid ett möte i
Arboga mandat att fortsätta den. Den danske kungen hade under tiden utrustat en
flotta för anfall mot Stockholm. Flottan leddes av en släkting till Trolle men
syftet var snarare att återupprätta Kalmarunionen än att understödja den belägrade
ärkebiskopen. Sedan danskarna lidit nederlag utanför Stockholm i augusti 1517
kände Sture att han hade vind i seglen. 23 november fattades beslutet att riva
Stäket och avsätta Trolle.[5] Vi har namnen på dem som skrev under det ödesdigra dokumentet. Förutom den
försiktige Brask och flera andra biskopar finns exempelvis riksrådet Erik
Johanson Vasa med bland undertecknarna.[6]
Det är inte utan att man undrar vad Eriks son Gustav hade för sig denna dag.
Han var vid denna tid kring de tjugo och tydligen inte viktig nog att skriva
under beslutet. Ändå skulle det visa sig vara av största betydelse för hans
framtid. På samma sätt som skottet på maskeraden 1792 utgjorde första steget på
släkten Bernadottes väg till Sveriges tron, trots att Bernadotte var långt
därifrån och väl knappast kände till det obetydliga kungadömet Sverige, utgjorde undertecknandet av ”Sammansvärjningsbrevet” mot Gustav
Trolle 23 november 1517 det första verkliga steget mot Vasarnas tronbestigning
och mot reformationen i Sverige.
[1] Erik
Petersson återger orden på detta sätt i sin bok om Kristian II. Han citerar då
Olaus Petri, som brukar anges som sagesman för den berömda berättelsen om
”Brasklappen”. Om historien alls är sann skrev Brask alltså aldrig de bevingade
orden: ”Härtill är jag nödd och tvungen” Erik Petersson, Furste i Norden, Kristian tyrann(2017), s. 415..
[2] David Lindén
hävdar i sin bok Hemming Gadh, vasatidens
gudfader från 2016 att Brask ”med största sannolikhet” aldrig skrev någon
liten lapp utan istället lämnade in en officiell reservation mot beslutet att
avsätta Trolle.(s. 130). Herman Lindqvist menar tvärtom i uppläsningen av sin
egen bok De vilda vasarna med samma
utgivningsår att uppgiften om lappen troligen är riktig eftersom Brask
de facto skonades 1520. Olaus Petri var närvarande då Trolles klagoskrift mot
Sturepartiet lades fram och bör ha vetat vad som hände, hävdar Lindqvist.
Flemberg skriver att Brask ”möjligen” petat in lappen under sigillet, medan
Pettersson slutligen skriver att biskopen ”som vi vet” skall ha skrivit
lappen(Flemberg s.50 och Petersson sid 415).
[3]
Marie-Louise Flemberg skriver i sin bok Kristina
Gyllenstjerna, kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann(2017), att Gustav
Trolle aldrig gav några konkreta bevis på de befogenheter han menade att påven
givit honom(S.43). Varken Lindén eller Petersson tycks dock betvivla Roms gillande
av Trolles starka maktställning (Lindén s.129 och Petersson s.401-02).
[4]
Flemberg, s. 44, Lindén, s. 129. August Strindbergs pjäs Siste riddaren från 1909 handlar i stort om striden mellan Sten
Sture den yngre och Gustav Trolle. Tredje akten skildrar just mötet i domkyrkan.
Hos Strindberg franstår riksföreståndaren, dramats riddare, som något av en
Chamberlain, vilken gång på gång söker uppnå fred i sin tid men tillslut inte
har annat val än att börja krig mot den hänsynslöse Trolle. Gustav Eriksson
Vasa spelar rollen som den pådrivande Churchill vid Stures sida. Detta är
särskilt fascinerande eftersom pjäsen skrevs 30 år före andra
världskriget.
I maj 2016
skrev jag ett inlägg med titeln När
historien hålls vid liv. Där diskuteras högtidlighållandet av den
historiskt sett ganska obetydlige prins Arthur av Wales vid 500-årsinnet av
hans död 2002. Vidare ställs frågan huruvida motsvarande uppmärksamhet och
ceremonier skulle ägnas någon av de svenska prinsar genom historien som i
likhet med Arthur dött unga och aldrig bestigit tronen.[1]Texten utgår närmast från att så icke är
fallet. Även om jag i princip inte fått anledning att revidera min uppfattning,
fick jag nyligen bevis på att våra gamla historiska ikoner alltjämt lever.
Detta skedde vid en konsert till Gustav II Adolfs ära i Riddarholmskyrkan i
Stockholm på kungens dödsdag 6 november 2017. Musiken som spelades och sångerna
som sjöngs hörde visserligen i regel mer till det romantiska 1800-talet än till
kungens krigiska och blodiga 1600-tal men känslan och innerligheten i
framförandet var utan tvivel äkta.[2]
Fanor bars av körens medlemmar, både svenska flaggan och andra baner.[3]Med tanke på att Finland 2017 firar ett
sekel som självständig stat är det inte så konstigt att Gustav Adolfs betydelse
för Finland betonades särskilt vid konserten – minnesstunden. Det framhölls att
kungen strävat att skapa en trygg östgräns för sitt rike och därför, i motsats
till senare både svenska och andra potentater, avstått från att avancera in i
Ryssland efter fredsslutet vid Stolbova 1617. Gustav Adolf beskrevs alltså
närmast som en av våra största ledare, kanske den störste i äldre tid. Ganska
vågat i en tid då dyrkan av det förgångna inte alltid ses med blida ögon,
särskilt inte minnet av krigiska monarker.[4]Stunden i kyrkan var hur som helst både
storslagen och värdig, samtidigt som den var trevlig och avspänt naturlig. Så länge
det finns människor som förmår minnas det förflutna på det sättet, så länge
kommer historien att förbli levande.
[1] Arthur
var äldste son till Henrik VII av England. Han avled vid 15 års ålder och den
yngre brodern Henrik efterträdde fadern som Henrik VIII.
[2]
Undantaget var naturligtvis psalmen ”Förfäras ej, du lilla hop”, som inte bara
är samtida med kungen utan också ingick i gudstjänsten före det ödesdigra
slaget 1632.
[3]Dessvärre blev jag inte i tillfälle att avgöra
om fanorna stammade från 1600-talet eller var sentida(med undantag av den
definitivt moderna svenska flaggan). Med tanke på det historiska värdet hos en
regementsfana från 1600-talet är jag böjd att tro att däven de övriga fanor jag
såg var sentida
[4] Med
tanke på att Gustav Adolf faktiskt tilldelades hederstiteln ”den store” efter
sin död, en ära han är ensam om bland svenska kungar, måste man erkänna att
Gustav Adolfdyrkan kan anses godtagbar.
En del
dödsfall har större betydelse än andra. När en kung eller annan form av
statsledare dör vet man ofta att detta innebär någon form av förändring. Har
ledaren ifråga dominerat sin tid, kan det kännas som välden själv upphör när
vederbörande försvinner: Vad skall nu hända, vem skall ta över? Karl IX:s död
på Nyköpingshus 30 oktober 1611 kan ses som ett sorts mellanting. Kungen hade
långt ifrån dominerat sin tid på samma sätt som fadern, Gustav Vasa. Ändå måste
de som stod vid Karls dödsbädd ha upplevt att en epok gick mot sitt slut, en
epok som tagit sin början med faderns dödsfall drygt 50 år tidigare. Politiskt
sett hade det inte varit någon storslagen eller ärorik period, snarare en tid
av split och gräl. Mannen som nu låg på sitt yttersta var den siste av kung
Gustavs tre söner som bestigit tronen. Under ett halvt sekel hade dessa tre och
deras egna söner slagits om makten. Även om Sigismund av Polen ännu var i livet
innebar kung Karls död att brödrastriden var över. Frågan var vad som skulle
komma istället, enande och stabilitet eller fortsatt inbördeskrig och undergång
för Sverige som fri stat. Vad man än sade om Karl IX, och det fanns mycket
negativt att säga, kunde ingen förneka att han var den av de tre bröderna som
lyckats bäst. Trots sitt minst sagt häftiga temperament hade han det jämnaste
sinnet av de tre i den bemärkelsen att han alltid visste vad han ville. Han
överfölls inte av vankelmod och tvivel, som så ofta hände med Erik eller
försvann i utopiska drömmar och grubblerier, som Johan. Hade han förutsatt sig
något så genomförde han det, om det så gällde att ta livet av en lärd eller
tapper adelsman nästan inför ögonen på dennes familj. Detta skapade naturligtvis
mycket hat men säkert också den beundran som nästan alltid följer på framgång.
För att förstå Karl IX bör man, som i de flesta fall, gå tillbaka till
barndomen. När han föddes år 1550 var den svenska kungamakten starkare än på
länge. Även om kung Gustav själv var gammal och blev allt tröttare var det
ingen som längre motsatte sig hans styre. Upproren var kvästa, kyrkans makt
krossad, riket ett arvkungadöme för familjen Vasa. Det fanns inte heller några
adelsmän som på allvar kunde hota kungamakten. Den medelålders Pehr Brahe var
ett möjligt undantag men hyste stor vördnad för sin morbror kung
Gustav. De flesta av de ädlingar som skulle bjuda Karl motstånd under hans
politiska karriär var jämnåriga med honom[.1] Då Karls äldre syskon föddes var de flesta inom högadeln och en överväldigande
majoritet bland folket fortfarande katoliker. Drottning Margareta och hennes
mor, kungabarnens mormor, var katoliker. Även om protestantismen var långt
ifrån allenarådande i Sverige på 1550-talet var alla de gamla katolikerna vid
hovet borta under Karls barndom. Omgivningen var protestantisk och det var
protestantismen som gällde för att vara ”rätt” lära. Hovlivet under Gustav
Vasas sista år måste för övrigt ha varit rätt dystert, med en monark som
alltmer sällan hade lust eller kraft till dans och nöjen. Naturligtvis
präglades Karl av detta, även om han inte stod fadern särskilt nära. För honom
var det naturliga att kungen styrde, med såväl adeln som kyrkan under sig.
Populärhistorikern Herman Lindqvist brukar i sina biografier fundera kring när
hans huvudperson blev den han blev, eller snarare när hans bana låg utstakad.[2]
När insåg Napoleon att han skulle bli ”Napoleon” och Mannerheim att han skulle
bli ”Mannerheim”? På samma sätt och kanske än mer berättigat, kan man fråga sig
vid vilken tidpunkt Karl IX bestämde sig för att en dag bli kung. Om vi med
säkerhet kunde svara på den frågan kunde vi också med större rättvisa bedöma
denne furstes karaktär. Redan i unga år var han med om att avsätta sin äldste
bror från tronen, i samråd med den andre brodern Johan. Sedan denne väl blivit
Johan III började den unge hertigen ivrigt hävda sin självständighet gentemot
kronan, såsom Johan gjort på Eriks tid. Karl motarbetade också broderns käraste
projekt, den nya liturgin ”Röda boken”. Därtill kom att han efter brodern Eriks
död på alla sätt försvarade dennes heder och kraftigt protesterade mot de
förödmjukande arrangemangen i samband med begravningen. Ett antal år senare
motiverade han uttryckligen avrättningen, eller snarare mordet, på en
motståndare med att denne en gång misshandlat den fångne kung Erik, som Karl
själv varit med om att störta. När Johan
mot slutet av sin regering kom i konflikt med stora delar av högadeln, skyndade
sig hertig Karl att ta sin broders parti, för att efter Johans död 1592 gå
samman med samma högadel mot brorsonen Sigismund. Slutligen besegrade hertigen
Sigismund i strid, lät avrätta de adelsmän han några år tidigare samarbetat med
och utropades några år senare till kung Karl IX. En av hans medhjälpare vid
rättegången mot högadeln i Linköping 1600 var för övrigt Erik Tegel, son till
broder Eriks hatade rådgivare Jöran Person, som Johan och Karl låtit avrätta
1568. Att hertig Karl tagit hand om den dödes familj måste ha inneburit att han
fick minst en rådgivare som han obetingat kunde lita på. Sett i ett sammanhang
och i efterhand ser det onekligen misstänkt ut. Man kommer att tänka på
Shakespeares ”Rikard III”, den yngre brodern som listigt manipulerar de båda
äldre att misstro varandra för att efter bådas död i rätt ögonblick slå till
och bemäktiga sig tronen.[3]
Problemet är att det som bekant är lätt att konstruera mönster i efterhand. Att
hertig Karl deltog i upproret mot Erik XIV kan ha berott på en, med säkerhet
berättigad, fruktan att inte få styra sina domäner efter eget huvud, plus
motvilja mot broderns giftermål med en kvinna av folket. Motsättningarna med
Johan III och hans familj kan ha uppkommit efter hand och behöver alls inte ha
varit ett led i en på förhand uppgjord plan. Att hertigen tagit hand om sönerna
till den störtade Eriks rådgivare kan helt enkelt bero på en önskan att
försonas med ättlingarna till de som avrättats.[4]Vad som än kan sägas om Karls politiska
agerande, ska det inte förnekas att han var en duktig administratör, affärsman
och industriman. Under hans tid som hertig av Södermanland, Närke och Värmland,
plus delar av Västmanland och Västergötland, blomstrade bergsbruk,
skeppsbyggnad, hantverk och byggenskap i allmänhet. I Värmland erinrar flera
städer om hans aktivitet: Karlstad, Karlskoga, Filipstad, uppkallad efter
yngste sonen Karl Filip.[5]I Västergötland hittar vi Mariestad,
uppkallat efter första hustrun. Karls efterlämnade papper visar att han
personligen rest runt i sitt ”rike” för att se hur saker och ting sköttes och ta reda
på vilka investeringar som var lönsamma. Liksom fadern ville han vara med
överallt och vaka över allt och alla. Med tanke på hans bekanta Vasavrede var
det säkrast att hålla sig beredd och ha ordning på räkenskaperna om hertigen,
senare kungen, hörde av sig. Annars ven örfilarna och piskan, i värsta fall
bilan.[6]
Med tanke på
allt detta är det inte så konstigt att Karls krafter tillslut började svikta.
Mot slutet av 1600-talets första decennium fick han upprepade slaganfall och
redan 1607, fyra år före sin död, förutsåg han att slutet var nära. De svåra
motgångarna i kriget mot Danmark(Kalmarkriget), gjorde inte saken bättre och 30
oktober 1611 gav han slutligen upp andan på Nyköpingshus, det slott där han
residerat så många år under sin hertigtid. Det sägs att Karl mot slutet visat
de kringstående på sin son Gustav Adolf och viskat: ”Ille faciet, Han skall
göra’et”, dvs. reda upp de många problem riket befann sig i. Kanske menade Karl
också att sonen skulle förkovra Sverige och göra det till en aktningsvärd
nation. Det gjorde Gustav Adolf) och Oxenstierna icke att förglömma), men Karl
IX:s investeringar i bergsbruk och andra former av industrier hade lagt grunden
till deras verk.[7]
[1] Så var
exempelvis fallet med Erik Sparre och Gustav Baner. Dock inte med Claes
Fleming, som var tjugo år äldre.
[2] Pronomenet
”han” omfattar här såväl män som kvinnor. Jag anser detta berättigat eftersom Lindqvist
oftast skriver om män, Man skulle visserligen kunna hävda att ”En människa är
en hon, vare sig hon är en man eller kvinna”. Men jag har ändå gjort detta val.
[3] Likheten
mellan Karl IX och Shakespeares onde konung är i själva verket ännu större. Karl
var nära att stupa i strid under omständigheter som nästan kusligt påminner om det
engelska dramat. I ”Rikard III” stupar kungens häst och Rikard huggs ned
efter att ha fällt den klassiska repliken: ”En häst, en häst, mitt rike för en
häst”! I slaget vid Kirkholm 1605 stupade Karls häst på samma sätt och om inte
Henrik Wrede ingripit och offrat sig skulle kungen själv ha stupat https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Kirkholm
Genom en ödets ironi skrev Shakespeare sin pjäs på 1590-talet och den uppfördes
vid polska hovet år 1609. Man kan gissa vilka associationer Sigismund måste ha
fått
[4] Det är
att märka att flera av sönerna till de adelsmän som Karl senare avrättade på
motsvarande sätt gick i tjänst hos hans egen son.
[5]
Nuvarande prins Karl Filip har troligen fått sitt namn efter Karls son. I varje
fall är han, liksom sin namne, hertig av Värmland.
[6] Det sägs
att alla ämbetsmän och administratörer i Frankrike, med tillhörande domäner, på
sin tid alltid kände Napoleons närvaro och väntade hans ankomst. Något liknande
gällde säkert i Karl IX:s rike
[7] För
djupare studium över Karl IX:s liv och verk hänvisas till Erik Petterssons
biografi Den skoningslöse från 2008-
Se också Konungen är död, en
tusenårskrönika om svenska monarkers slut av Åke Ohlmarks från 1983, s.
76-77 och 79-80.
