tisdag 7 november 2017

Karl IX, några reflextioner kring hans liv och slut




En del dödsfall har större betydelse än andra. När en kung eller annan form av statsledare dör vet man ofta att detta innebär någon form av förändring. Har ledaren ifråga dominerat sin tid, kan det kännas som välden själv upphör när vederbörande försvinner: Vad skall nu hända, vem skall ta över? Karl IX:s död på Nyköpingshus 30 oktober 1611 kan ses som ett sorts mellanting. Kungen hade långt ifrån dominerat sin tid på samma sätt som fadern, Gustav Vasa. Ändå måste de som stod vid Karls dödsbädd ha upplevt att en epok gick mot sitt slut, en epok som tagit sin början med faderns dödsfall drygt 50 år tidigare. Politiskt sett hade det inte varit någon storslagen eller ärorik period, snarare en tid av split och gräl. Mannen som nu låg på sitt yttersta var den siste av kung Gustavs tre söner som bestigit tronen. Under ett halvt sekel hade dessa tre och deras egna söner slagits om makten. Även om Sigismund av Polen ännu var i livet innebar kung Karls död att brödrastriden var över. Frågan var vad som skulle komma istället, enande och stabilitet eller fortsatt inbördeskrig och undergång för Sverige som fri stat. Vad man än sade om Karl IX, och det fanns mycket negativt att säga, kunde ingen förneka att han var den av de tre bröderna som lyckats bäst. Trots sitt minst sagt häftiga temperament hade han det jämnaste sinnet av de tre i den bemärkelsen att han alltid visste vad han ville. Han överfölls inte av vankelmod och tvivel, som så ofta hände med Erik eller försvann i utopiska drömmar och grubblerier, som Johan. Hade han förutsatt sig något så genomförde han det, om det så gällde att ta livet av en lärd eller tapper adelsman nästan inför ögonen på dennes familj. Detta skapade naturligtvis mycket hat men säkert också den beundran som nästan alltid följer på framgång. För att förstå Karl IX bör man, som i de flesta fall, gå tillbaka till barndomen. När han föddes år 1550 var den svenska kungamakten starkare än på länge. Även om kung Gustav själv var gammal och blev allt tröttare var det ingen som längre motsatte sig hans styre. Upproren var kvästa, kyrkans makt krossad, riket ett arvkungadöme för familjen Vasa. Det fanns inte heller några adelsmän som på allvar kunde hota kungamakten. Den medelålders Pehr Brahe var ett möjligt undantag men hyste stor vördnad för sin morbror kung Gustav. De flesta av de ädlingar som skulle bjuda Karl motstånd under hans politiska karriär var jämnåriga med honom[1]. Då Karls äldre syskon föddes var de flesta inom högadeln och en överväldigande majoritet bland folket fortfarande katoliker. Drottning Margareta och hennes mor, kungabarnens mormor, var katoliker. Även om protestantismen var långt ifrån allenarådande i Sverige på 1550-talet var alla de gamla katolikerna vid hovet borta under Karls barndom. Omgivningen var protestantisk och det var protestantismen som gällde för att vara ”rätt” lära. Hovlivet under Gustav Vasas sista år måste för övrigt ha varit rätt dystert, med en monark som alltmer sällan hade lust eller kraft till dans och nöjen. Naturligtvis präglades Karl av detta, även om han inte stod fadern särskilt nära. För honom var det naturliga att kungen styrde, med såväl adeln som kyrkan under sig. Populärhistorikern Herman Lindqvist brukar i sina biografier fundera kring när hans huvudperson blev den han blev, eller snarare när hans bana låg utstakad.[2] När insåg Napoleon att han skulle bli ”Napoleon” och Mannerheim att han skulle bli ”Mannerheim”? På samma sätt och kanske än mer berättigat, kan man fråga sig vid vilken tidpunkt Karl IX bestämde sig för att en dag bli kung. Om vi med säkerhet kunde svara på den frågan kunde vi också med större rättvisa bedöma denne furstes karaktär. Redan i unga år var han med om att avsätta sin äldste bror från tronen, i samråd med den andre brodern Johan. Sedan denne väl blivit Johan III började den unge hertigen ivrigt hävda sin självständighet gentemot kronan, såsom Johan gjort på Eriks tid. Karl motarbetade också broderns käraste projekt, den nya liturgin ”Röda boken”. Därtill kom att han efter brodern Eriks död på alla sätt försvarade dennes heder och kraftigt protesterade mot de förödmjukande arrangemangen i samband med begravningen. Ett antal år senare motiverade han uttryckligen avrättningen, eller snarare mordet, på en motståndare med att denne en gång misshandlat den fångne kung Erik, som Karl själv varit med om att störta.  När Johan mot slutet av sin regering kom i konflikt med stora delar av högadeln, skyndade sig hertig Karl att ta sin broders parti, för att efter Johans död 1592 gå samman med samma högadel mot brorsonen Sigismund. Slutligen besegrade hertigen Sigismund i strid, lät avrätta de adelsmän han några år tidigare samarbetat med och utropades några år senare till kung Karl IX. En av hans medhjälpare vid rättegången mot högadeln i Linköping 1600 var för övrigt Erik Tegel, son till broder Eriks hatade rådgivare Jöran Person, som Johan och Karl låtit avrätta 1568. Att hertig Karl tagit hand om den dödes familj måste ha inneburit att han fick minst en rådgivare som han obetingat kunde lita på. Sett i ett sammanhang och i efterhand ser det onekligen misstänkt ut. Man kommer att tänka på Shakespeares ”Rickard III”, den yngre brodern som listigt manipulerar de båda äldre att misstro varandra för att efter bådas död i rätt ögonblick slå till och bemäktiga sig tronen.[3] Problemet är att det som bekant är lätt att konstruera mönster i efterhand. Att hertig Karl deltog i upproret mot Erik XIV kan ha berott på en, med säkerhet berättigad, fruktan att inte få styra sina domäner efter eget huvud, plus motvilja mot broderns giftermål med en kvinna av folket. Motsättningarna med Johan III och hans familj kan ha uppkommit efter hand och behöver alls inte ha varit ett led i en på förhand uppgjord plan. Att hertigen tagit hand om sönerna till den störtade Eriks rådgivare kan helt enkelt bero på en önskan att försonas med ättlingarna till de som avrättats.[4]  Vad som än kan sägas om Karls politiska agerande, ska det inte förnekas att han var en duktig administratör, affärsman och industriman. Under hans tid som hertig av Södermanland, Närke och Värmland, plus delar av Västmanland och Västergötland, blomstrade bergsbruk, skeppsbyggnad, hantverk och byggenskap i allmänhet. I Värmland erinrar flera städer om hans aktivitet: Karlstad, Karlskoga, Filipstad, uppkallad efter yngste sonen Karl Filip.[5]  I Västergötland hittar vi Mariestad, uppkallat efter första hustrun. Karls efterlämnade papper visar att han personligen rest runt i sitt ”rike” för att se hur saker och ting sköttes och ta reda på vilka investeringar som var lönsamma. Liksom fadern ville han vara med överallt och vaka över allt och alla. Med tanke på hans bekanta Vasavrede var det säkrast att hålla sig beredd och ha ordning på räkenskaperna om hertigen, senare kungen, hörde av sig. Annars ven örfilarna och piskan, i värsta fall bilan.[6]  

Med tanke på allt detta är det inte så konstigt att Karls krafter tillslut började svikta. Mot slutet av 1600-talets första decennium fick han upprepade slaganfall och redan 1607, fyra år före sin död, förutsåg han att slutet var nära. De svåra motgångarna i kriget mot Danmark(Kalmarkriget), gjorde inte saken bättre och 30 oktober 1611 gav han slutligen upp andan på Nyköpingshus, det slott där han residerat så många år under sin hertigtid. Det sägs att Karl mot slutet visat de kringstående på sin son Gustav Adolf och viskat: ”Ille faciet, Han skall göra’et”, dvs. reda upp de många problem riket befann sig i. Kanske menade Karl också att sonen skulle förkovra Sverige och göra det till en aktningsvärd nation. Det gjorde Gustav Adolf) och Oxenstierna icke att förglömma), men Karl IX:s investeringar i bergsbruk och andra former av industrier hade lagt grunden till deras verk.[7]                       



[1] Så var exempelvis fallet med Erik Sparre och Gustav Baner. Dock inte med Claes Fleming, som var tjugo år äldre.
[2] Pronomenet ”han” omfattar här såväl män som kvinnor. Jag anser detta berättigat eftersom Lindqvist oftast skriver om män, Man skulle visserligen kunna hävda att ”En människa är en hon, vare sig hon är en man eller kvinna”. Men jag har ändå gjort detta val.
[3] Likheten mellan Karl IX och Shakespeares onde konung är i själva verket ännu större. Karl var nära att stupa i strid under omständigheter som nästan kusligt påminner om det engelska dramat. I ”Rickard III” stupar kungens häst och Rickard huggs ned efter att ha fällt den klassiska repliken: ”En häst, en häst, mitt rike för en häst”! I slaget vid Kirkholm 1605 stupade Karls häst på samma sätt och om inte Henrik Wrede ingripit och offrat sig skulle kungen själv ha stupat https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Kirkholm Genom en ödets ironi skrev Shakespeare sin pjäs på 1590-talet och den uppfördes vid polska hovet år 1609. Man kan gissa vilka associationer Sigismund måste ha fått
[4] Det är att märka att flera av sönerna till de adelsmän som Karl senare avrättade på motsvarande sätt gick i tjänst hos hans egen son.
[5] Nuvarande prins Karl Filip har troligen fått sitt namn efter Karls son. I varje fall är han, liksom sin namne, hertig av Värmland. 
[6] Det sägs att alla ämbetsmän och administratörer i Frankrike, med tillhörande domäner, på sin tid alltid kände Napoleons närvaro och väntade hans ankomst. Något liknande gällde säkert i Karl IX:s rike 
[7] För djupare studium över Karl IX:s liv och verk hänvisas till Erik Petterssons biografi Den skoningslöse från 2008- Se också Konungen är död, en tusenårskrönika om svenska monarkers slut av Åke Ohlmarks från 1983, s. 76-77 och 79-80.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar