söndag 25 mars 2018

När ängeln Gabriel besökte Frankrike


Idag är det Maria bebådelsedag och nio månader kvar till jul. Med utgångspunkt från vad som anses normalt ifråga om graviditeter var det på dagens datum som ängeln Gabriel besökte Maria och förtalte henne att hon skulle föda en son, trots att hon aldrig ”haft någon man”.[1] Vi får egentligen inte veta hur Maria reagerade. Det framgår bara att hon blev ”förskräckt”. Vad tänkte hon egentligen? Här kom en fullständig främling(hur såg han förresten ut, Gabriel?), och meddelade att hon skulle föda en son, utan att någonsin ha haft samlag med en man. Detta skulle ske genom att ”den helige Ande” kom över Maria och inte nog med det. Pojken skulle ”kallas den högstes son” och grunda något slags ”välde som aldrig skall ta slut”. Trodde flickan i första häpenheten att en galning hade kommit in i huset? Vi som kan vår Bibel vet hur det gick. Numera lär inte några barn födas enbart genom Guds försyn men även, vad vi vet, rent vetenskapligt fullt normala havandeskap kan uppfattas som något av ett mirakel. Så var exempelvis fallet vid franska hovet 1638.

Frankrike på 1630-talet var ett i det stora hela stabilt land men med starka spänningar under ytan. För snart 30 år sedan hade kung Henrik IV mördats, han som lyckats åstadkomma enighet efter det förödande religiösa inbördeskriget under senare delen av 1500-talet. Landet styrdes nu av hans son Ludvig XIII, med påtaglig draghjälp av den politiskt slipade men fysiskt bräcklige kardinal Richelieu. Adeln hade flera gånger sökt störta ministern men fått se sig övertrumfad. Kardinalens utrikespolitik gick ut på att bekämpa Habsburgdynastin, vilket bland annat ledde till att det katolska Frankrike 1630 med penningbidrag understödde det protestantiska Sveriges inträde i trettioåriga kriget. Fem år senare gick Frankrike aktivt in i kriget på protestanternas sida, med det habsburgska Spanien som huvudfiende. Olyckligt nog(men inte ovanligt i dynastiska sammanhang), var drottningen spanjorska. Anna av Österrike hade gifts bort med Ludvig på initiativ av hans mor då de bägge var mycket unga och sexuellt okunniga. Ludvig XIII var inte obegåvad med osäker och sjuklig och även om han kunde känna dragning till både män och kvinnor var sex inte en favoritsysselsättning.[2] Att hans drottning å sin sida var en mycket attraktiv kvinna som drog allas blickar till sig hjälpte knappast upp situationen. Trots att hon var katolska kyrkans trogna dotter var hon samtidigt stolt över sin skönhet och särskilt berömd för sina välformade vita händer. Hennes rykte var inte heller helt fläckfritt sedan hon mot slutet av 1620-talet helt hastigt träffat den äventyrlige och charmige hertigen av Buckingham, som gjort närmanden till drottningen i en trädgård. Episoden hade stoppats innan den hann urarta men minnet av den levde kvar hos både den misstänksamme kungen och hans minister.[3]  Ludvig kände sig förmodligen i underläge gentemot sin hustru även ur rent dynastisk synpunkt. Huset Bourbon härstammade visserligen från medeltidens franska kungar men mycket avlägset. Henrik IV hade länge varit en obetydlig småfurste från staden Pau vid Pyrenéerna innan han efter många faror, intriger och krig tillslut blivit Frankrikes konung. Anna räknade släktskap med kejsar karl v i rakt nedstigande led och ytterligare två generationer bort fanns ”De katolska majestäten” Ferdinand och Isabella, som drivit ut morerna från Spanien. Drottningen var mycket medveten om sitt höga ursprung och bredvid helgonbilderna i hennes gemak hängde förfädernas porträtt. Att avla barn kan vara svårt nog för vilket kungapar som helst, med tanke hur påpassad man är. För ett par av så olika läggning och bakgrund förefaller uppgiften närmast omöjlig. Under de dryga tjugo år äktenskapet varat hade Ludvig och Anna ändå gjort sitt bästa, även om de inte träffades på tumanhand så ofta. Rykten gick om regelbundna graviditeter men längre än till missfall verkade man inte kunna komma.[4]  Vid 1630-talets mitt tillspetsades situationen. Det nya kriget med Spanien stärkte Ludvig XIII:s misstänksamhet mot sin gemål och trots att Anna gärna framhöll att hon numera var fransyska skrev hon i hemlighet brev till sin bror kung Filip IV.[5] När detta avslöjades 1637 blev Annas situation mycket svår. En av hennes anställda arresterades och underkastades tortyr utan att bekänna något. Det stod allt klarare att drottningen antingen skulle få en son eller skickas hem till Spanien i vanära. Hennes ”höga ålder”(snart 37 år), fick dock de flesta att tvivla på hennes(eller kungens), förmåga att någonsin få en arvinge. Också ur fransk synpunkt var läget akut. Kungen hade visserligen en yngre bror men inte heller han hade begåvats med några söner. Om ätten Bourbon dog ut kunde man vänta sig nya inbördeskrig inom en inte alltför avlägsen framtid. I detta dystra läge hände något. Broder Fiacre, en munk från ett kloster i Paris, uppgav sig i början av november 1637 ha fått en uppenbarelse där Jesu moder själv meddelade att drottning Anna snart skulle bli gravid. Det tycks dock som om munken avslöjat sin upplevelse för kungaparet först efter det att nyheten om drottningens havandeskap offentliggjorts i slutet av januari 1638. I vilket fall som helst sändes broder Fiacre till en viss kyrka i Provence, där det i gammal tid troligen legat ett hedniskt fruktbarhetstempel, för att be till den heliga Jungfrun om en son åt kungaparet. Den betydelse som fästes vid denna ritual framgår dels av den förtur Ludvig XIII gav munken på hans färd beträffande tillgången till hästar, dels av den privilegierade ställning broder Fiacre i fortsättningen åtnjöt såväl hos drottning Anna som hos Ludvig XIV. För att göra de högre makterna än mer vänligt stämda inför nedkomsten tillkännagav Ludvig XIII att Jungfru Marie himmelsfärd skulle högtidlighållas 15 augusti 1638.[6] 5 september samma år föddes så slutligen den efterlängtade tronföljaren i en liten tillbyggnad till slottet Saint Germain-en-Laye utanför Paris.  Han fick namnet Ludvig. Redan från början sågs han som något av gudsgåva, vilket han aldrig glömde. Även om han, i motsats till vår Frälsare, inte återuppstod efter döden, som inträffade vid nära 77 års ålder 1715, ligger det ändå något odödligt över Ludvig XIV. Han kom att för alltid symbolisera den fulländade kungamakten i vår del av världen och han symboliserar på sätt och vis Frankrike än idag. Även den mest historielöse europé har hört talas om ”Kung Sol” och om slottet Versailles. Precis som Gabriel sade till Maria om den son hon väntade, har Ludvigs välde aldrig riktigt tagit slut, trots alla revolutioner. Lika lite som kristendomen upphört att värva anhängare i vår tid, hur sekulariserad än världen kan verka.  Så nog ligger det något upphöjt gudomligt över Ludvigs födelse än?[7]                           

       





[1] Lukasevangeliet anger inte exakt vilken dag Gabriel besökte Maria, bara att Elisabet då var i” sjätte månaden” med Johannes.(Bibeln 2000). Såvitt jag förstår har man helt enkelt utgått från att mötet måste ha skett 25 mars, med tanke på tidpunkten för barnets födelse.
[2] Fraser betecknar Ludvig som sexuellt ”störd”.
[3] Den i sig ganska oskyldiga händelsen kom med tiden att göra såväl drottning Anna som kungen, kardinalen och Buckingham odödliga genom den klassiska romanen om musketörerna. Även drottningens vackra, vita händer spelar som bekant en viss roll i Dumas berättelse. 
[4] Kungen berättade senare att Anna under årens lopp haft fyra missfall.              
[5] Fraser skriverr att drottningen ”trots sitt franska hjärta alltjämt skrev med spansk penna”.
[6] Sedan dess är detta en av Frankrikes större helgdagar. Av en tillfällighet(?), kom landets näste ”store ledare”(Napoleon), att födas 15 augusti 1769.Det finns för övrigt ett antal subtila likheter mellan Ludvig XIV och Napoleon. Deras mödrar hade stor betydelse för dem medan fädernas roll var obetydlig. Både Ludvig XIII och Chales Bonaparte avled då pojkarna var unga(i Ludvigs fall då han var fyra år). Av de många kvinnor de båda furstarna omgav sig med hade de båda viktigaste(utöver mödrarna), anknytning till ön Martinique i Västindien: Kejsarinnan Josephine föddes där, Madame de Manntenon bodde där under en period av sin uppväxt. 
[7] Denna text bygger huvudsakligen på Antonia Frasers bok Ludvig XIV och kärleken, kapitlet ”En gåva från himlen”(svens översättning 2008).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar