måndag 18 juni 2018

Prinsessan av Vasa, av Anna Sparre





Det är inte så ofta som jag lämnar boktips på bloggen, noga räknat har det såvitt jag minns bara hänt en gång, så det kan väl anses vara dags igen. Häromdagen fick jag ett nytt bevis på Sveriges oförmåga att ta vara på minnet av stora personligheter, i kontrast mot andra länder. Vad som är särskilt genant i sammanhanget är att det rör sig om en svensk kunglighet som efter drygt 400 år är väl ihågkommen i Polen men inte i det land där hon växte upp. Eftersom vi redan avslöjat att det rör sig om en kvinna förstår man att det inte handlar om kung Sigismund, som man i alla fall hör talas om ibland, särskilt om man specialiserat sig på vasatiden. Det handlar istället om hans syster Anna, född i maj 1568, för 450 år sedan, på Eskilstuna kungsgård. I den region i Polen, inte långt från Warszawa där hon småningom kom att residera har 2018 utropats till hennes eget år. På hennes slott hålls olika evenemang, seminarier, historiska tävlingar för unga osv.[1] Tror någon att man i Sverige gjort ens en ansträngning till motsvarande satsning? Icke! I någon mån kan det kanske förklaras med att Anna mot slutet av sitt liv blev en ickeperson i Sverige, på grund av sitt stöd till brodern och landsflykt till Polen efter hertig Karls(Karl IX), definitiva maktövertagande. Likväl är det upprörande att denna starka, stolta, av allt att döma mycket kloka kvinna nästan helt glömts bort i sitt födelseland, särskilt i en tid då kvinnans frigörelse och egenvärde är så aktuellt som nu. Jag har inte funnit någon dokumentär bok om Anna Vasas öde. Däremot har Anna Sparre skrivit en roman, ”Prinsessan av Vasa”(1995), om hennes liv.[2] Boken följer Anna i det närmaste från födelsen till döden men fokuserar särskilt på den svenska tiden. Det är i första hand en människa vi möter, inte en prinsessa. Detta blir särskilt påtagligt under uppväxtåren, när den unga flickan slits mellan moderns ortodoxt katolska tro och den övriga omgivningens mer ”mjuka” syn på Gud och kristendomen.[3] Än mer påtagligt blir det när Anna vid 15 års ålder möter kärleken för första(i realiteten enda), gången. Det är en vanlig tonårstjej vi träffar, med typiska glädjeämnen, sorger och (Inte minst)trots mot de vuxna. När Anna måste närvara vid en väninnas trolovning, samtidigt som hennes egna önskningar motarbetas, tar känslorna överhand och hon stänger in sig på sitt rum: ”Hon uttalade högt sitt förakt och sin avsky för föräldrar, släkt, religion och allt annat inom dessa slottsmurar som höll henne fången”. Vem känner inte igen sin egen tonårstid? Hur mycket som är sant i detta är en annan fråga.[4] Efter hand får politiken en mer framträdande roll i handlingen. Stämningen blir allvarligare, mörkare. Vi upplever de många turerna kring valet av Sigismund till polsk kung 1587 och den senare striden mellan Sigismund och hertig Karl. Här berörs också Annas komplicerade förhållande till sina båda kusiner Sigrid och Gustav, Erik XIV:s efterlämnade barn och deras öden under farbroderns regering. Trots de många omskakande händelserna och trots att personligheten med nödvändighet förändras, förblir Anna genom hela boken en självständig, stark, lärd och klok kvinna, med betydligt vidsyntare uppfattning än sin omgivning i många spörsmål, inte minst ifråga om religion och individens rätt att följa sitt samvete och sitt hjärta.

Anna Sparres bok är väl värd att läsa, både som underhållning, historia och en möjlighet till eftertanke.                 



[1] Dessa uppgifter kommer från populärhistorikern Herman Lindqvist och hans hustru Lilianas Facebook-sudaor 
[2] Anna Sparre har skrivit flera småromaner om kungliga kvinnoöden i historisk tid. Fokus ligger oftast på vasatiden, med bland annat böcker om Karin Månsdotter och Gunilla Bielke. Sparre har även skrivit en bok om Magnus Erikssons hustru Blanche(Blanka), av Namur. Anna Vasa spelar även en framträdande roll i Rune Pär Olofssons romansvit om maktkampen mellan vasabröderna och adeln, som särskilt fokuserar på släkterna Brahe och Sparre.  
[3] Anna var dotter till Johan III och dennes första hustru Katarina Jagellonica. Katarina var troende katolik medan Johan förespråkade en medelväg mellan protestantism och katolicism, särskild framlagd i ”Röda boken”. Under Annas ungdomsår var striden mellan de två huvudriktningarna ännu inte avgjord i Sverige.
[4] Det är möjligt att kärlekshistorien med Gustav Brahe, som spelar så stor roll i Sparres bok, i stor utsträckning är påhittad av Karl IX, som var angelägen att svärta ned sin politiskt farliga brorsdotter i utlandets ögon https://sv.wikipedia.org/wiki/Anna_Vasa. Å andra sidan stod Gustav Brahe brodern Sigismund nära och Anna bör ha känt honom väl, trots att Gustav var tio år äldre. Det är också känt att Anna i hög grad engagerat sig i Gustavs syster Sigrids kärleksbekymmer. Att hon haft ett förhållande med Brahe är alltså långtifrån otroligt.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar