Stämningen
måste ha varit sammanbiten redan när de kring 400 medlemmarna av bondeståndet
kom in i sin samlingslokal i Bondeska palatset i Stockholm denna morgon i
november 1755. För talmannen Olof Håkanson och ståndets sekreterare var det
emellertid inte något särskilt med detta möte. Man skulle bara utse några
representanter till den stora delegationen till kungen med ständernas svar på
majestätets preposition angående hans maktbefogenheter. Förmodligen kände sig
talmannen lättad: Äntligen var den långa debatten om den exakta ordalydelsen i
ständernas betänkande avklarad. Men det fanns de i församlingen som tänkte
annorlunda. De ansåg sig ha blivit överkörda av både sin egen talman och de
andra stånden. Nu skulle de minsann framföra sina synpunkter på ”herrarnas”
beteende, sin egen talman medräknad.
Stämningen
hade varit spänd den dryga månad riksdagen hittills varat. Den mest brännande
frågan gällde kungamaktens ställning i förhållande till rådet och ständerna.
Sedan nära 40 år tillbaka, efter Karl XII:s död 1718, hade kungens
maktbefogenheter varit starkt beskurna. Detta hade fungerat relativt
friktionsfritt så länge man haft en äldre monark, mer intresserad av fysisk
njutning av olika slag än av makt. Sedan man fått en visserligen fridsam och
godmodig men dock yngre furste, Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp på tronen och
framför allt en drottning med minst sagt stora maktambitioner, hade emellertid
en tydlig förändring inträtt. Enligt grundtanken i 1720-års regeringsform, som
återkom i flera sammanhang i författningsparagraferna, skulle kungen styra
riket ”med och således icke utan än mindre emot rikets råds råde”.[1] Frågan
vad detta egentligen innebar ledde ständigt till nya kontroverser. Enligt rådet
betydde det att kungen reservationslöst måste finna sig i deras beslut. Adolf
Fredrik hävdade å sin sida att han åtminstone måste ha rätt att uttrycka sin
mening och diskutera med rådet. Följden blev att i stort sett vilken fråga som
helst, från det rätta sättet att uppfostra kungabarnen till vilka vagnar som
hade rätt att komma in på inre borggården vid Stockholms slott, regelbundet hotade
att leda till regeringskris. När nu ständerna samlades i oktober 1755 visste
alla att frågan om kungens kontra rådets rättigheter måste få sitt avgörande. I
en skrivelse till ständerna uttryckte rådet irritation över att kungen
överhuvudtaget framförde sin åsikt i frågor där de själva kommit fram till ett
majoritetsbeslut: Det var rådet som bestämde, punkt. Adolf Fredrik undrade stillsamt vad han i så
fall hade att göra som svensk kung: Var hans ord mindre värt än en vanlig
undersåtes, som ju ändå hade rätt att säga sin mening? Då kunde han lika gärna
abdikera. Någon önskan att införa kungligt envälde hade han inte, försäkrade
han upprepade gånger. En grupp om tvåhundrafemtionio riksdagsledamöter ur alla
fyra stånden satte sig nu att granska rådsprotokoll och skriftväxling mellan kungen och rådet
från de senaste åren. En intensiv kampanjverksamhet sattes igång från båda
sidor. Varken kungens anhängare eller det i rådet styrande hattpartiet använde
vad vi skulle kalla demokratiska metoder för att få sin vilja igenom. Mutor,
hot, uteslutande av för de styrande misshagliga riksdagsmän samt arresteringar
förekom. Skillnaden var att hattarna med sitt maktmonopol hade långt större
möjligheter att tysta sina opponenter än vad dessa i sin tur hade, en förmån
som hattarna för sin del till fullo utnyttjade. Granskningskommissionens betänkande om kungens
maktbefogenheter lades fram för de övriga riksdagsmännen i mitten av november. I
stort innebar det att kungen måste böja sig för rådets beslut utan diskussion.
Det ålåg nu de fyra stånden att var för sig avgöra hur de ställde sig till
utlåtandet. Som ofta tycks vara fallet i politiken kom diskussionen att röra
sig mera kring detaljfrågor än själva saken. Att Adolf Fredrik måste finna sig i
riksrådets beslut kunde en majoritet av ständermännen acceptera, men exakt hur
borde texten formuleras? Särskilt präster och bönder ogillade vissa uttryck i betänkandet:
Var det nödvändigt att definiera ständerna som ”allena maktägande” eller att
hävda att kungens ovilja att reservationslöst följa rådets önskningar försatt
riket i ”en vådlig belägenhet” och ”bedrövat” ständerna? Prästeståndet ansåg
att det räckte att säga att landet försatts i en ”bekymmersam belägenhet” och
ständernas sinnen ”oroats”. En delegation präster sökte nu upp bönderna för att
få dem att ansluta sig till de mildare formuleringarna. I bondeståndet fanns en
del representanter som mer aktivt verkade för kungens sak, vare sig det berodde
på politisk övertygelse eller mutor i form av starka drycker eller en pris snus
ur konungens egen snusdosa vid audienser på slottet, Överhuvudtaget var bönder
kända för sin kungatrohet: Kungamakten betraktades av många som ett skydd mot adelns
välde, De mest slipade av kungens anhängare hade redan uteslutits eller på
annat sätt tystats av ståndets talman, hattpolitikern Olof Håkansson från
Blekinge och hans närmaste man, sekreteraren Paléen. Deras sätt att hantera
meningsmotståndare hade redan skapat misstämning i bondeståndet. När nu
prästerna anlände med sitt förslag till ändringar i utlåtandet om kungens
maktställning, var det inte svårt att få en majoritet av bönderna att, mot
talmannens önskan, instämma i deras förslag. Därmed hade två stånd, adel och
borgare, antagit den ursprungliga versionen medan präster och bönder antagit en
mjukare formulerad variant. Borgarna, som helt stödde hattarnas hårdare linje,
började genast ansätta prästerna att ändra sig. Slutligen enades man om att
tala om ständernas ”bedrövade och oroliga
sinnen”, samt ”rikets vådliga och bekymmersamma
belägenhet”. Därefter uppmanades bönderna av en påstridig delegation från
borgarna att ansluta sig till denna tredje variant. Starka protester hördes:
Prästernas första förslag borde gälla! Enligt böndernas protokoll från
sammanträdet 28 november 1755, kom man dock slutligen överens om den nya
versionen. Med tanke på den pressade och hätska stämning som rådde, är det å
andra sidan möjligt att alla inte förstått vad som beslutats eller kanske rentav
att hattarna förfalskat protokollet.[2] Senare
på kvällen besökte några av de kungavänliga bönderna slottet. Adolf Fredrik var
bettryckt över händelsernas utveckling och uttryckte tvivel huruvida allt
verkligen gått rätt till vid omröstningen i bondeståndet. Talmannen hade
uppenbart inte följt kutymen i dylika lägen menade han. Tillslut brast kungen i
gråt över hur han och hans vänner behandlades. Vare sig detta var spel för
gallerierna eller tårar av uppriktig frustration och sorg fick de effekt. Flera
av gästerna började gråta. En bonde från Värmland vid namn Lars Larsson gjorde
mer än så: "Vilka skurkar de är”, utbrast han och syftade på hattpartiet, ”Så
samvetslösa att en så nådig kung gråter”[3]
Det var i
denna stämning som bondeståndet samlades på morgonen 29 november 1755. Mötets
enda syfte var som sagt att utse representanter till den delegation med medlemmar ur
alla stånd som skulle överlämna riksdagsbeslutet om kungens maktbefogenheter på
slottet. Då talmannen frågade om han själv fick välja böndernas representanter,
krävde Lars Larsson och några till att man på nytt skulle votera om
ordalydelsen i utlåtandet. När Olof Håkansson påpekade att saken avgjorts dagen
innan blev stämningen ännu hätskare. Man krävde att protokollet från gårdagen
skulle läsas upp: Vad hade egentligen beslutats? När det visade sig att protokollet
inte skrivits ut steg temperaturen ytterligare. Talmannen påpekade att
ständernas arbete inte fick hindras. En av opponenterna vände sig till honom: ”Kungen
klagar och ingen rätt får han. Vi klagar och ingen rätt får vi. Det vållar du,
din skälm, Du ska inte vara vår talman. Du ska ut”. "Ut med talmannen", instämde flera röster De upproriska kastade sig
över både talmannen och sekreteraren. medan andra försökte skydda dem. En bonde
stämde upp en psalm för att dämpa stämningen men så snart den var sjungen satte
oväsendet igång igen: "Fan ta dig, din skälm. Du ska ut," ropades det åt Olof Håkansson. Då uppenbarade sig plötsligt lantmarskalken, Axel von
Fersen, i rummet,[4] Han och
de andra som väntade på bönderna för besöket hos kungen hade hört larmet och
undrade vad som stod på. Talmannen var dödsblek och hans bord kullvräkt. Paléen hade
dragit värjan. Flera ansikten var blodiga. Fersen befallde tystnad och frågade
om inte bönderna accepterat jämkningen mellan präster och borgare föregående
dag. Sedan detta bekräftats utsågs bondeståndets representanter i delegationen
till kungen och avtågade. Allt detta till följd av oenighet om den exakta
formuleringen i ett dokument, en detaljfråga som i sig inte påverkade själva
huvudsaken, frågan om kungens maktbefogenheter, eller snarare avsaknad av
sådana, i förhållande till ständerna. För att utreda vad som hänt i bondeståndet
tillsattes några dagar senare en kommission med representanter ur alla stånd, dock
uteslutande hattar. Denna domstol skulle i sinom tid skapa ett rent
skräckvälde, vilket aktivt bidrog till den dramatiska urladdning som briserade
sommaren 1756.[5]
[1] https://sv.wikisource.org/wiki/Regeringsform_1720
Se särskilt paragraf 13.
[2] Teorin
om en förfalskning är min egen.
[3] Citaten återges i något moderniserad form i förhållande till Sahlbergs bok(s.50-51).
[4] Far till
Marie Antoinettes förtrogne. Lantmarskalken var adelns talman vid riksdagarna.
[5] Denna
text bygger på Gardar Sahlbergs bok Mera
makt åt kungen, revolutionsförsöket 1756(1976), kapitel 2/3.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar