Vittnesmålen
från de direkt inblandade tycks vara få. Vi vet vad som hände men det verkar
som de viktigaste vittnena, som ärkebiskopen och riksdrotsen Pehr Brahe, inte
nedtecknat någon utförligare redogörelse, åtminstone hänvisas inte till någon
sådan när historikerna behandlar den sensationella händelsen. Kanske är det
trots allt inte så underligt. Allt hände ju så hastigt den sommaren och hösten:
Först bröllopet och hennes kröning dagen efter, sedan upproret,
skärmytslingarna, belägringen och kungens kapitulation i samma kyrka där de
vigts för knappt tre månader sedan. Slutligen maktövertagandet och så nästa år
det nya kungaparets kröning. En ny tid hade kommit. Det är förståeligt om
ledarskiktet inom adeln och prästerskapet inte hade tid att reflektera närmare
de där upprörda månaderna 1568. När allt var över ville de inte minnas vad som
hänt, både av bördsstolthet och politisk klokhet: Ett fallet kungapar är inte
mycket värda. Vad huvudaktörerna beträffar funderade han mycket på vad som hänt under åren i fängelse och gjorde också
en del anteckningar men hans periodiska sjuklighet gjorde det svårt att samla
tankarna. Hon hade visserligen lärt
sig grunderna i skrivkonsten vid hovet men någon pennans mästare blev hon
aldrig. Om hon skrev eller signerade brev och andra handlingar, gällde det
säkert vardagliga ting som hade med gården i Finland och dess skötsel att göra.
Även om hon aldrig kunde glömma det som varit ville hon inte påminnas eller
påminna andra om den tiden. Vad vi med säkerhet vet är att bruden måste ha känt
sig förvirrad. Även om hon på sätt och vis varit rikets första dam de senaste
två-tre åren och faktiskt kung Eriks inofficiella gemål det senaste året var
det ändå så otroligt att hon nu verkligen skulle vigas vid honom i Stockholms
huvudkyrka,[1] förd
till altaret av kungens kusin Brahe, den främste av rikets grevar. I morgon
skulle hon krönas till drottning, en enkel flicka av bondesläkt! Enligt
arvsrätten skulle den lille pojke som hennes man just nu höll i famnen en dag
bli konung, konung Gustav II av Sverige. En lärd med kunskaper i europeiska
dynastiers historia hade visserligen kunnat upplysa Karin Månsdotter att hennes
fall inte var helt unikt i samtiden och i äldre tid. Henrik VIII av England
hade för inte så länge sedan ingått en rad äktenskap med kvinnor som enligt
bördsrätten knappast var bättre än lantlollor, äktenskap som i några fall
slutat med drottningens död på stupstocken. Dynastin Tudor härstammade dels
från en drottning som efter sin make kungens död gift sig med en av sina tjänare
dels, om man gick längre tillbaka, från en kungason som äktat sin älskarinna
efter sin andra hustrus död.[2]
I det samtida Skottland hade drottning Maria Stuart ett drygt år tidigare gift
sig med en man som starkt misstänktes för att ha dödat hennes förre make. Det
är dock tveksamt om dessa prejudikat skulle ha lugnat Karin, om hon hade känt
till dem. Bortsett från den långt ifrån alltid lyckliga utgången av dessa
vågade äktenskap passade de inte helt in på hennes situation. Hur enkel en Anne
Boleyn eller Owen Tudor än kunde förefalla i fisförnäma kungligheters ögon,
hade ingen av dem haft bönder bland sina närmaste förfäder. Det skulle dröja
kring 150 år innan en kvinna med likartad härkomst både vigdes vid en europeisk
regent och kröntes till hans drottning.[3]
Vad kände då den bördsstolte Erik XIV denna 4 juli 1568 då han vigdes vid en
kvinna av bondestam? Var det en förnedrande handling, framtvingad av de
förstockade europeiska furstehusens ovilja att ge sina furstinnor åt en
uppkomlingskung över ett obetydligt nordiskt land. Fruktade brudgummen i sitt
hjärta för följderna och undrade varför hans bröder hertigarna inte kommit:
Planerade de kanske ett uppror? Vredgades kung Erik över deras frånvaro och
svor i sina tankar att låta dem snart undergå samma behandling som han givit
Sturarna ett drygt år tidigare. Eller var det tvärtom en lycklig make och far
som stod vid altaret och följde ritualen: En man som var helt fri den sjukdom
som plågat honom föregående sommar och höst, som nu äntligen officiellt vigdes
vid den kvinna som varit hans tröst och stöd de senaste åren, en far som kände
värmen från den lilla kropp han höll i famnen: Hans pojke. Hans son och arvinge!
Vi vet inte, Vad vi vet är att Erik, även om han i mörka stunder lär ha
förbannat sitt handlande, aldrig på allvar ångrade sitt äktenskap med Karin.
Under deras gemensamma fängelsetid kunde han i dagboken tala om ”Välgärningar
från min maka” och när de slutligen skilts åt för allrid skrev han brev där han
försäkrade henne om sin trohet och manade henne att själv förbli trogen.
Om vi alltså
får hålla oss till gissningar och antaganden när det gäller brudparets tankar
och känslor under ceremonin, vet vi ändå att några detaljer stack åskådarna i
ögonen. Bruden hade till exempel utslaget hår och brudkrona, vilket endast
oskulder borde ha. Dessutom deltog brudparets båda barn i vigselceremonin, vilket
inte var brukligt. Något liknande skulle heller inte ske förrän i vår egen tid.
Att Karin bar brudkrona som en oskuld samtidigt som hennes och kungens båda
barn deltog i vigseln är onekligen motsägelsefullt.[4]
Dessutom var tre morbröder till Karin,
tvättäkta bönder från Uppland, med i kyrkan. Det fanns alltså mycket att
förfasa sig över vid denna kungliga vigsel och mycket att berätta för en
intresserad samtid och eftervärld. Ändå är det påfallande hur lite utrymme som
ägnas denna händelse i moderna verk om Erik XIV. Varken Andersson, Carlqvist
eller Lindqvist fördjupar sig egentligen i själva bröllopet mellan Erik och
Karin. Det nämns bara helt kort och upptar på sin höjd en halv boksida.[5]
Det är verkligen som om man velat skynda
förbi detta tragiska giftermål med alla dess följder i form av uppror, fängelse
och död. Förmodligen bottnar det mindre i de moderna författarnas blygsel än i
brist på samtida detaljrika källor, om av tidsbrist eller önskan att släta över
en pinsam episod får lämnas därhän. Idag, 450 år efter vigseln i Storkyrkan,
kan vi bara uppstämma ett stort grattis i efterskott till konung Erik XIV och
Karin Månsdotter på bröllopsdagen!
[1]
Storkyrkan
[2] Henrik
V:s änka Katarina äktade Owen Tudor som enligt en version först varit hennes
kammartjänare http://bosonshistoria.blogspot.com/2015/07/dynastigrundaren-fran-wales.html.
Deras äldste son Edmund gifte sig med Margaret Beaufort, som i sin tur härstammade
från en älskarinna till John av Gaunt, grundare av dynastin Lancaster och son
till England III av England. https://sv.wikipedia.org/wiki/Katherine_Swynford Edmunds och Margarets son Henrik besteg år 1485 Englands tron som Henrik VII.
[3] Peter
den Stores andra gemål Katarina. Denna bonddotter från Balticum blev dessutom
med tiden regerande kejsarinna av Ryssland.
[4] Kanske
ansåg Erik XIV att en nådig försyn sänt honom den vackra och trygga, om också
inte helgonlika, Karin Månsdotter och att hon därför med rätta kunde bära både
krona och utslaget hår oaktat barnens tillkomst och närvaro i kyrkan.
[5] Ingmar
Andersson, Erik XIV, en biografi(1935),
Knut Carlqvist, Kung Erik av folket(1996),
och Herman Lindqvist, Erik XIV prakt,
drömmar, mörker(2014).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar