Så har de
stora julhelgerna gått förbi, även om julledigheten inte är helt avslutad. För
undertecknad, som i sanningens namn är en obotlig romantiker, förknippas julen
i stor utsträckning med de klassiska filmer eller bitar ur filmer som svensk tv
visar kring jul och nyår. Ni vet, ”Kalle Anka på Julafton” och ”Ivanhoe” på
nyårsdagen. När det gäller Kalle kan kanske de som läst mina texter gissa
vilken av filmsnuttarna som är min favorit: Just det, ”Robin Hood”, tätt följd
av Kalle och gänget ute på Camping. Jag ser med förtjusning den snikne prins
John berövas sitt orättmätigt insamlade guld en gång om året, samtidigt som jag
i egenskap av god rojalist blir oerhört upprörd: Inte ens den sniknaste
diktator sover med pengarna i sängen. Den som sett hela filmen vet å andra
sidan att prinsen inte är ensam skurk, han har god hjälp av sheriffen i
Nottingham, som John Harrison lånat sin röst åt på svenska. Denne sheriff,
kombinerad skatteindrivare och polischef, lär vara en stående figur i de flesta
framställningar av den legendariske hjälten i Sherwoodskogen och det är säkert
historiskt korrekt. Tills för något sekel sedan var det de lokala makthavarna
man främst kom i beröring med. Det var ortens fogdar och ämbetsmän som drev in
skatt eller organiserade utskrivning av soldater i statens eller kungens namn.
Den lokale fogden och hans män var maktens ansikte utåt. På medeltiden, då den
statliga förvaltningen och infrastrukturen inte var särskilt utvecklad, hade lokalsamhällets
makthavare ofta i praktiken all makt i sin hand. Kungen var långt borta och
hade varken tid eller praktiska möjligheter att nagelfara varje enskild
ämbetsmans göranden och låtanden i sina respektive fögderier. Det var lätt för
fogden att stoppa de indrivna medlen eller naturaprodukterna i egen ficka. Ur
ämbetsmannens synpunkt sett var det kanske till och med berättigat: Lönen i
kronans tjänst var inte stor och ”man måste ju leva…” Korruptionen lär ha
tilltagit efter Digerdöden i mitten av 1300-talet, då den ökande
arbetskraftsbristen slog ut de mindre adelsgodsen och tvingade mindre bemedlade
aristokrater att gå i statens tjänst.[1]
Den girige skatteindrivaren var naturligtvis inte ett specifikt engelskt fenomen. I Sverige
inleddes upproren under Kalmarunionen vanligen med missnöje på lokalnivå som på
sikt utvecklades till större revolter. Den fogde som i vårt land kommit att mer
än någon annan förkroppsliga förtrycket och utsugningen av bönderna, Sveriges sheriff
i Nottingham, är Jösse(Jens) Eriksson, fogde i Västerås i början av 1400-talet.[2]
Som ofta är fallet med historiska personer under medeltiden vet vi inte mycket
om Erikssons bakgrund. Han antas ha varit av riddarsläkt, alltså adlig och blev
fogde i Västmanland 1414, strax efter Erik av Pommerns tronbestigning.[3]
Vid ungefär samma tid äktade han en kvinna av norskt adligt ursprung. Det
dröjde till 1434 innan Engelbrektupproret utbröt i trakten. Med ledning av att han vid det laget varit fogde i tjugo år, plus ett rimligt antagande att han först ägnat några år åt studier eller tjänstgöring på lägre administrativa poster, kan vi
göra den kvalificerade gissningen att Jösse var minst 25-30 år då han
tillträdde sin befattning men knappast äldre än 40.[4]
Det var alltså sannolikt en man i 45-60-års åldern som vid mitten av 1430-talet
fick uppleva hur hans ”undersårar” i Dalarna reste sig mot hans välde under
ledning av bergsmannen Engelbrekt Engelbrektson. Det var nu inte enbart Jösse
Erikssons tyranni som vållade missnöje med unionen och heller inte enbart
bönder och bergsmän som önskade en förskjutning av maktförhållandena. Varken
den svenska adeln eller kyrkan uppskattade kung Eriks egenmäktiga sätt att
tillsätta viktiga poster inom respektive stånd med personliga favoriter.[5]
För folket i Dalarna var det dock deras egen fogde som utgjorde det stora
irritationsmomentet. De hade förmodligen inte något större begrepp om vad
unionen med Danmark innebar eller drevs av någon utbredd ”svenskhet” att resa
sig mot ”främlingar” som sög ut deras land. Mer välbärgade bönder och bergsmän
uppskattade säkert de möjligheter till ökad handel och utvidgade kontakter
unionen gav, men fogdar som beskattade dem till orimlighet och behandlade dem
som oskäliga kreatur tänkte de inte tolerera. För eftervärlden kom Jösse
Eriksson att bli symbolen för unionstidens förtryck av bönderna, trots att han
inte var kung Eriks ende fogde i Sverige.[6]
Kanske det helt enkelt berodde på att upproret startade just i hans fögderi.
Tidens krönikor beskriver hur denne ondsinte man plundrat bönder på allt vad de
ägde och misshandlat och pinat dem som vågade protestera mot hans välde. Bönder
som fått sina dragdjur konfiskerade skall hånfullt ha uppmanats att låta sina
hustrur agera dragare, varvid gravida kvinnor fått missfall. Om detta är en
helt rättvis bild är en annan fråga. Hur som helst tycks Eriksson ha varit en
driftig affärsman som lyckats samla på sig egendomar och jord lite här och var
i riket, naturligtvis främst inom det egna fogdedömet men också i Östergötland,
Uppland och Småland. Sammanlagt hade han kring 70 gårdar i sin ägo.[7]
Bönderna hade klagat på sin plågoande flera gånger och svenska riksrådet fann
vid utredning att han gjort sig skyldig till maktmissbruk. Så mycket mer hände
dock inte i saken. Så småningom bröt uppror ut. Fogdens borg i Västerås
belägrades och Jösse Eriksson avsattes. Han tycks dock ha fått skydd av Erik av
Pommern eller i alla fall vistats i kungens närhet då denne i september 1435
uppehöll sig i Stockholm för att försöka få till stånd en förhandlingslösning
med de genstörtiga svenskarna. Något år därefter, på hösten 1436, skall Jösse
Eriksson av adelsmannen Karl Knutson(Bonde), ha utverkat lejd att bosätta sig i
Vadstena kloster. Kanske trodde ämbetsmannen att faran nu i stort sett var
över, sedan hans gamle vedersakare Engelbrekt mördats på våren samma år.
Dessutom hade fogden alltid varit generös med gåvor till Birgittaklostret och
räknande måhända med systrarnas och brödernas beskydd och platsens helgd. Däri
räknade han dock fel. Trots att Östergötland inte hörde till hans område var
han tydligen känd i trakten. Eller så hade Dalabönderna agenter bland sina
östgötska ståndsbröder. Hur det förhöll sig bröt sig 8 december 1436 en grupp
bönder in i klostret och grep flyktingen. Munkars och nunnors förmaningar
klingade ohörda: Man hade kommit för att se blod! Den forne plågoanden släpades
ut ur helgedomen, bands i en vagn och fördes till Motala, där han nästa dag, 9
december 1436, halshöggs på tinget. Även om rättegången med visshet var
summarisk måste någon ansvarskännande person, kanske en präst eller lagman, ha
förbarmat sig över den döda kroppen. Jösse Eriksson begravdes i det kloster där
han sökt sin tillflykt. Gravstenen finns ännu att beskåda.[8]
Så slutade den man som i svensk historia mer än de flesta andra kommit att symbolisera
överhetens förtryck av folket. Tur ändå att vi har möjlighet att bli av med
besvärliga politiker och ämbetsmän på ett mer civiliserat sätt i vår tid, eller
hur?
[1] Dick
Harrison skriver om denna utveckling och dess koppling till legenden om Robin
Hood i sin brett upplagda bok ”Stora döden”.
[2]
Erikssons fögderi omfattade stora delar av Dalarna, Bergslagen och Västmanland
[3] Kungens gammelmoster
Margareta som grundat Kalmarunionen avled 1412.
[4] Hans
födelseår bör alltså rimligen ha infallit under perioden 1374-1390.
[5] För en
kortfattad genomgång av bakgrunden till 1430-talets uppror kan bland annat
hänvisas till Lars Olof Larsons essä ”Kalmarunionen” inläst av Hans Villius på
ljudboken Medeltid – Drömmen om ett enat
Europa(2003).
[6] En annan
fogde från tiden var Giovanni Franco av kroatisk härstamning som hade Stegeborg
i Östergötland som huvudresidens https://sv.wikipedia.org/wiki/Giovanni_Franco.
[8] I
Västerås domkyrka finns en korstol som bekostats av Jösse Eriksson. På dess
gavel återges vad som antas vara hans porträtt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar