Alla var där, det var det order på. Kung Johan hade befallt adeln att infinna sig till kröningen klädda som det anstod deras stånd och rang. Behövdes det kunde de skaffa tyg till nya kläder i Stockholm, det skulle snart komma en sändning från Tyskland. Och guldkedjor om halsen! Hade man inga egna fick man låna i släkten. Det gällde ju att vara ”kungen till behag och riket till ära”.[1] Det finns i och för sig ingenting som tyder på att adeln skulle ha infunnit sig motvilligt till Johan III:s och hans drottning Katarinas kröning i Uppsala 10 juli 1569. Tvärtom! För första gången under vasariden närvarade adeln vid kröningen av en monark som skulle vara deras kung, inte en påstridig snåljåp, som fadern eller en tyrannisk mördare, som brodern. Det var ju de och inga andra som gjort honom till kung genom att skuta sig till hans uppror. De nya vindarna märktes genast. Antalet grev- och friherreskap ökades och adelns privilegier stärktes. Nu behövde de inte göra rusttjänst längre för att förtjäna sitt adelskap och deras förläningar blev ärftliga. Och nu fick man en riktig drottning, en prinsessa av ädlaste ursprung, inte en simpel bondflicka som den där galningen Erik kommit dragandes med den där dagen för nästan precis ett år sedan.[2] Det var ingen ände på alla förbättringar som nu hade skett i Sverige.
Historiker har anmärkningsvärt lite att säga om Johan III:s och drottning Katarinas kröning. Inte ens Lars Ericson berör ämnet närmare i sin biografi över kungen från 2004. Man inregistrerar på sin höjd att den ägt rum och kanske sägs också något om kungens instruktioner till adeln och att dess privilegier stärktes. Herman Lindqvist avfärdar ceremonin som ”en blek kopia av Eriks glansfulla fest sju år tidigare”.[3] Det tycks alltså inte ha hänt något anmärkningsvärt i samband med kröningen: Ritualen genomfördes planenligt, festerna hölls som de skulle och glädjen stod säkert högt i tak. Ändå måste gästerna, åtminstone några, ha grubblat över framtiden. Den nye kungen hade vunnit sin tron genom uppror och sådant sätter sina spår. Hur berättigat ett uppror än kan synas, har man förgripit sig på den naturliga ordningen och den som vunnit makten med en revolt löper alltid risk att förlora den på samma sätt. Som den döende Henrik IV säger till sin efterträdare då han i Shakespeares pjäs ser tillbaka på sitt liv:
-
Gud
vet, min son, på vilken smygväg, vilka krumma stigar jag denna krona vann.
Själv vet jag bäst hur tryckande hon satt på denna hjässa, liksom ett äretecken
gripet med våld. Och många var de som klandrade mig för att ha vunnit henne med
deras hjälp. [4]
Den levnadskloke Pehr Brahe, nära de 50 och alltså för tiden ganska gammal, bör ha funderat i liknande banor under kröningen 1569. Hans egen far hade mist huvudet vid blodbadet i Stockholm i samband med kung Kristians kröning 1520 och som systerson till gamle kung Gustav var han själv van vid en stark och dominant furstemakt som det gällde att böja sig för. Bara ett år tidigare hade han personligen fört fram Karin Månsdotter till altaret vid vigselakten med kung Erik. Nu hade Johan plötsligt blivit kung genom uppror. Hur länge månde hans välde bestå? De yngre adelsmännen och kung Johan själv tänkte säkert inte i sådana banor under kröningen. För Johan var det självklart att han segrat. Hans halvbror hade varit en galen tyrann, som hotat att sända hustrun till den lika tyranniske ryske tsaren och som dessutom själv gift sig med en simpel bondflicka. Sådant kunde naturligtvis varken gudomlig eller världslig rätt tolerera. Brodern utgjorde visserligen ett potentiellt hot i sin fångenskap men det fick man reda ut senare. Detta var Johans och hans hustrus egen festdag. Säkert drömde kungen om det nya kyrkoprogram han så smått börjat planera. Den svenska kyrkan skulle rusras upp och mässan återfå något av den värdighet som förlorats under reformationen.[5]
En intressant fråga är vad drottningen, Katarina Jagellonica, tänkte och kände under ceremonin i Uppsala. Att hon gladdes på sina egna och sin makes vägnar kan vi förutsätta, men erfor hon samtidigt ett styng av oro och dåligt samvete? Det sägs att Katarina sökte hjälpa den avsatte Eriks familj i fångenskapen. Hon skall ha haft kontakt med Karin Månsdotter och så gott hon kunde strävat att lindra den ”oskyldiga flickans” lott. Hon har också hindrat eller avrått sin man att låta mörda brorsonen, Eriks son prins Gustav.[6] Det är naturligtvis möjligt att detta gjordes av ren barmhärtighet men kan det också ha funnits andra, djupare liggande orsaker? Hur man än såg på den avsatta bondflickan, var hon nu en del av kungafamiljen. Enligt kanonisk rätt var hon och Katarina systrar, eftersom de var gifta med två bröder. Dessutom var de gifta med två vasasöner, vilket inte alltid var så lätt med tanke på herrarnas minst sagt koleriska temperament. Sådant skapar solidaritet. Därtill kom att både Erik och Karin var smorda kungligheter. Att avsätta dem innebar ett brott mot Guds lagar och mot den oskrivna princip som säger att konungen är okränkbar. Om en kung kunde avsättas, vad fanns det då för garantier att inte också Katarinas egen familj en dag fick lida samma öde? Katarina hade sett nog av familjen Vasa för att veta att de inte var särskilt samvetsömma och kanske skulle också Gud utkräva straff för vad man gjort mot den laglige konungen. Såg drottningen under kröningen för sin inre syn redan sonens kommande avsättning och exil. Var det i själva verket därför hon senare verkade för sonens kandidatatur som polsk kung? Idel spekulationer men inte utan sitt värde.
[1] Py
Sörman, Spelet kring drottningen(1943),
s. 162.
[2] Karin
Månsdotter kröntes till drottning i Storkyrkan i Stockholm 5 juli 1568.
[3] Herman
Lindqvist, Historien om Sverige, del II,
”Gustav Vasa och hans söner och döttrar”, (1993), s. 362-63.
[4] Henrik
av Lancaster, kallad Bollinbroke, hade år 1399 avsatt sin kusin och företrädare
Rikard II och själv bestigit Englands tron. Henrik var den förste kungen i
dynastin Lancaster, ”Röda rosen”. Han avled 1413. Shakespeares pjäs om kungen
trycktes i slutet av 1590-talet, alltså kort efter Johan III:s död. Man kan
bara beklaga att ingen svensk dramatiker varit i stånd att skildra vasatiden
med samma mästerskap, även om Strindberg gjorde en ansats kring sekelskiftet
1900. Ovanstående citat är hämtat ur 1986 års svenska radiodramatisering av
pjäsen, ingående i serien ”Rosornas krig”, Med Per Myrberg i rollen som Henrik
IV. Se https://sv.wikipedia.org/wiki/Henrik_IV_(pjäs)
[5] Det mest
kända resultatet av detta blev den så kallade ”Röda boken”, som dock drogs in
omedelbart efter Johans död.
[6] Se
exempelvis Sörman, s. 171-72.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar