De båda engelska adelsmännen trodde förmodligen inte sina ögon. Enligt all konvenans skulle gästen gå landets representanter till mötes och betyga dem sin aktning. Den unge mannen från Norden satt helt sonika stilla på sin plats och räckte fram sin hand för att de skulle kyssa den. Innan dess hade han låtit dem vänta en hel timme på audiens. Det var tydligt att hertigen från Sverige, detta land som för knappt 40 år sedan varit del av en större nordisk union under dansk ledning, betraktade sig som minst lika förnäm som någon engelsk adelsman. För att bryta den pinsamma situationen kysste Henry Knollys, antagligen som tribut till sitt rikes drottning, först sin egen hand och tog därefter det höga sändebudets hand. Detta sändebud var ingen mindre än hans höghet hertig Johan av Finland, son till Sveriges konung Gustav och kommen hit i sin äldre broder Eriks ärenden, för att anhålla om den engelska drottningens hand. Det var inte första gången en svensk tronföljare vänt sig till England för att finna en gemål. Senast var i början av 1400-talet, när Erik av Pommern äktat Henrik IV:s dotter Filippa. Men då ingick Sverige i Kalmarunionen, ett skandinaviskt rike med stor maktpotential. Nu var det ett visserligen stabilt men dock obetydligt land uppe i norr med ett revanschhungrigt Danmark till granne. Det avskräckte emellertid inte prins Erik. Han var säker på ett positivt svar från drottning Elisabet.[1] Efter hemligt avtal om samarbete mellan bröderna och stor vånda och tvekan från gamle kung Gustav, såväl med tanke på kostnader och farliga engelska krav som prestigeförlust i händelse av nederlag, avreste så hertig Johan med stort följe på hösten 1559 mot England. I slutet av september landsteg man i Harwich.
Trots den något pinsamma inledningen av besöket blev Englandsvistelsen en stor personlig framgång för hertig Johan. Under färden mot London skänktes pengar till de fattiga i städer som passerades. Kanske trodde åskådarna att en främmande kung kommit i egen person för att erbjuda deras drottning sin hand. Johan själv fick gott betyg av engelsmännen: ”Trevlig kille”, tyckte adelsmannen Sir Thomas Smith.[2] 4 oktober nåddes den engelska huvudstaden och hertigen gjorde sitt intåg med 200 ryttare(både svenskar och engelsmän), i följe. Männens klädsel och hästarnas utstyrsel lär ha imponerat särskilt på Londonborna men det var egentigen fusk, eftersom utrustningen åtminstone delvis inhandlats i England de första dagarna efter landstigningen. Johan installerades i ett biskopspalats på Themsens södra strand och fick sedan vänta en dryg vecka innan han 12 oktober 1559, för 460 år sedan, presenterades vid hovet. De uppskattande omdömena fortsatte: Hertigen förde sig bra, var frikostig och sparsam allt efter behov och talade tidens linqua Franca latin utmärkt. Men, tillfogade den erfarne statssekreterare Cecil försiktigt: ”Huru han skall lyckas vete Gud och icke jag”. Efter några veckor lade Johan fram utkastet till en plan för hur en personalunion mellan England och Sverige skulle kunna se ut. I korthet innebar den ett försvarspolitiskt samarbete mellan de båda länderna, där ena parten skulle bistå den andra i händelse av angrepp. Drottningen skulle få vissa svenska förläningar och medel ur statskassan i morgongåva och Erik måste få drottningens tillstånd för att återvända hem.[3] De båda ländernas styrelse och fundamentallagar skulle lämnas orörda.
Elisabet gjorde som hon brukade när viktiga frågor skulle avgöras, förhalade och drog ut på tiden, försökte vara alla till lags utan att ge ett bestämt svar åt någotdera hållet. Detta gällde särskilt ämnet friare. Det var många furstar som anmälde sitt intresse och drottningen kunde konsten att hålla dem på sträckbänken och spela ut dem mot varandra. Säkert fann hon en viss njutning i detta spel och med till visshet gränsande sannolikhet avsåg hon aldrig att gifta sig, vilket ingen vid denna tid kunde veta.[4] I väntan på svar fördrev hertig Johan tiden med olika nöjen och sport. Han upptäckte den nya engelska sporten tennis och tycks ha spelat så ofta han kunde, men som alla nybörjare var han inte särskilt framgångsrik. Tydligen spelade man om pengar och den som förlorade matchen förlorade också de bollar han använt. I räkenskaperna från resan talas upprepade gånger om utgifter för bollar ”som min herre spelat bort”. Vid en match gick inte mindre än 120 bollar förlorade till markisen av Nothumberland. Övning ger som bekant färdighet och Johan var tydligen en god förlorare som fann nöje i spelet trots förluster. I och med detta var tennisen för första gången introducerad i Sverige.[5] Utöver bollspel ägnade Johan sig åt fester, torneringar intressanta inköp och överhuvudtaget åt att göra sig populär vid det främmande hovet, vilket han lyckades allra bäst med.[6] Beträffande planerna på en äktenskapsallians kom man dock inte närmare en lösning. Drottningen uttalade sig positivt om Sverige och dess vilja till allians. Samtidigt antyddes det att hon hade andra planer. Hon hade svårt att gifta sig med någon hon aldrig träffat, förklarade hon. Friarresan hade alltså varit förgäves rent praktiskt men för hertig Johan själv var det en glänsande debut på den europeiska scenen. Att Johan på detta sätt kunde sägas stå över brodern i världsvana bådade inte gott för deras fortsatta relation.[7]
[1] Man bör
å andra sidan minnas att ätten Tudor kommit till makten ungefär på samma sätt
som vasarna, även om det skedde en generation tidigare. England var ännu inte
någon stormakt och den nya drottningen långt ifrån erkänd av alla Europas
furstehus. Ur dåtida synpunkt fanns alltså inga tecken på dåligt omdöme i
tanken på en äktenskapsallians Tudor-Vasa.
[2] ”A good
fellow”.
[3] Man får
anta att Erik skulle ha tilldelats motsvarande förläningar i England. Elisabets
halvsyster Maria hade under sin regering ingått äktenskap med Filip II av
Spanien, som i stort sett behandlat henne och hennes rike som en bricka i sin
egen politik. Man kan förstå att engelsmännen önskade undvika en upprepning.
Frågan är om Erik XIV accepterat kravet att böja sig för drottningens vetorätt
beträffande att återvända till Sverige eller om Elisabet godtagit motsvarande
krav från sin makes sida vid eventuella besök i Sverige.
[4]
Elisabets mor Anne Boleyn lär på sin tid ha varit så skicklig att hålla på sin
värdighet och attrahera på samma gång, att Henrik VIII slutligen i frustration
förklarat sig för den engelska kyrkans överhuvud för att äntligen kunna gifta
sig med henne.
[5] Johan
lär även ha upptäckt fotbollen i England.
[6] Ännu
nära 40 år senare, då Johan sedan länge var död, talade den gamla drottningen
nostalgiskt om den ädle gästen från hennes första år vid makten. Att Elisabet
mindes Johan så väl berodde kanske på att hon fattat tycke också för andra
svenskar. Några år efter Johans besök fick hans syster Cecilia lika positivt
bemötande vid engelska hovet, tills räkningarna blev för stora. Drottningen var
gudmor till prinsessans äldste son, Edvard Fortunatus. En av Cecilias
uppvaktande damer; Helena Snakenborg, stannade i England och blev drottningens
förtrogna. Vid begravningen i Westminster Abbey 1603 intog hon platsen som
närmast sörjande.
[7] Denna
text bygger på kapitel sex i Lars Ericson Volkers biografi över Johan III från
2004.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar