torsdag 7 november 2019

6 november - en dag för gemenskap?


Så har 6 november än en gång passerat och för tredje året i följd satt jag i Riddarholmskyrkan i Stockholm och lyssnade på konsert och tal till Gustav II Adolfs minne. Det var som vanligt vackert och stämningsfullt och tänkvärda ord om historiens värde, delvis baserat på krigarkungens nedskrivna tankar fälldes. Noterbart var att årets sammankomst tycktes fokusera särskilt på Finland. Flera av de stycken som framfördes var författade av finlandssvenska poeter, som Stagnelius och Runeberg. Det är i och för sig inte första gången jag hört ”Björneborgarnas marsch” 6 november, men ändå var det som det finska eller finlandssvenska inslaget betonades särskilt starkt i år. I Finland kallas 6 november ”svenska dagen”. Det är en dag då finlandsvenskar förväntas manifestera sin rätt att existera eller åtminstone umgås, under lustbetonade eller allvarsamma former. Numera lär kopplingen till Lützen vara mindre betonad än förr.[1] Det tycks inte råda något tvivel om att finnarna spelade en särskild roll under stormaktstidens krig. De finska ryttarna, hakkapeliterna, sågs som något av ett elitgarde, som kungarna gärna hade som en sorts livvakt under mer komplicerade operationer. Gustav Adolf skall efter Breitenfeld ha sagt att näst efter vår herre var det finska rytteriets förtjänst att hans här tog hem segern. Hur mycket av svenskarnas framgångar i trettioåriga kriget som med rätta kan tillskrivas specifikt finska insatser får lämnas därhän. Klart är i alla händelser att Torsten Stålhandske från Finland hörde till dem som efter kungens död bevarade nerverna och lyckades samla soldaterna till ny kraftsamling och anfall, vilket gjorde det psykologiska nederlaget betydligt mindre än det annars skulle ha blivit.[2]

I vår tid anses det inte riktigt fint att hylla gamla krigarbragder. Gör man det som svensk riskerar man att stämplas som rasist eller något annat negativt. Frågan är om svenskarna, i likhet med sina landsmän i den forna östra rikshalvan borde ägna 6 november åt gemenskap. Eftersom dagen i Finland kallas Svenska dagen borde den kanske i Sverige bära namnet ”Finska” eller ”svenskfinska dagen”, En dag då svenskar och finnar tillsammans erinrar sig sin gemensamma kultur och historia i både krig och fred.                   



[2] Lützen kan både beskrivas som ett svenskt nederlag, eftersom kungen stupade och en seger eftersom svenskarna behöll slagfältet och dessutom erövrade ett antal kanoner. Angående general Stålhandske, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Torsten_Stålhandske.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar