söndag 1 december 2019

Kung Johan II - Vem var han och hur dog han?


Vem Johan III var vet kanske inte alla svenskar. Däremot vet de förmodligen att vi haft en kung med det ordningsnumret. Om inte annat kan de lätt hitta honom i regentlängden. Den svensk som läst sin politiska historia från vasatiden och framåt har hört eller sett namnen på våra regenter under de senaste 500 åren i något sammanhang. Hur mycket de sedan vet om respektive kung är en annan sak. Om Johan III alltså är lätt åtkomlig för den intresserade, hur är det då med Johan II? Har det överhuvudtaget funnits en svensk kung med detta ordningsnummer. Vår regentlängd bygger än idag på Johannes Magnus uppställning i hans bok Alla Göta – och Sveakonungars historia från 1500-talet. Johan III:s båda bröder, Erik och Karl, använde boken som underlag då de fastställde sina egna platser i regentlängden, trots att det varken funnits 13 kungar med namnet Erik eller 8 kung Karl före dem. Broder Johan lyckades dock pricka rätt bland regenterna: Han var verkligen den tredje svenske kung som bar namnet Johan. Vem var då hans närmaste föregångare med detta namn?[1]

Johan II är identisk med ”kung Hans”, en relativt bortglömd men inte helt okänd kung i vår historia. Den som studerat Kalmarunionen närmare har förmodligen stött på namnet. Kung Hans var pappa till den i Sverige så avskydde Kristian II, Kristian Tyrann. Han föddes 1455 och dog 1513.[2]  Johans egen far, Kristian I, var den förste i släkten Oldenburg att bestiga Danmarks tron, vilket han uppnådde genom att gifta sig med den förre kungen Kristoffers av Bayern änka.[3] Den nya dynastin sökte upprätthålla Kalmarunionen som drottning Margareta med tålamod och krig skapat i slutet av förra århundradet, men vars stabilitet naggats ordentligt i kanten genom efterträdarens äventyrliga politik och inte minst Engelbrekts uppror i början av 1400-talet. För Kristian I slutade det med nederlaget vid Brunkeberg 1471. Men sonen Hans var fast besluten att återuppta hans verk. Han måste dock först bli godkänd som kung även i Danmark och Norge, vilket inte kunde ske utan eftergifter till rådsadeln. Samtidigt strävade kungen i tidens anda att stärka furstens makt på bekostnad av adelns: en minst sagt svår balansgång. Dock visade ”kung Johan” förmåga att bedriva politiskt spel, inte minst i förhållande till Sverige. Efter att ha underblåst och utnyttjat de motsättningar som fanns mellan riksföreståndaren Sten Sture d. ä och svenska riksrådet belägrade han Stockholm och lyckades genom förhandlingar bli vald till svensk kung i oktober 1497. Vid den efterföljande kröningen i november slogs såväl svenskar som danskar till riddare och representanter för båda sidor tilldelades förläningar. I anslutning till förhandlingarna om maktfördelningen mellan kung och råd utsågs också kungens son Kristian till svensk tronföljare, vilket bekräftades formellt något år senare, på våren 1499.[4]

Olaus Petri, som ju efter sina erfarenheter från 1520 inte hade något skäl att prisa danskarna, sade senare om kung Hans att han varit ”en from och redlig man” och att hans regering präglats av lugn och ordning. Om något negativt kunde anföras fick det skrivas på fogdarna, av vilka några varit ”arghe”(grymma eller hårda), och ”gjort mycket övervåld”. Detta med ”from och redlig” är som bekant en smakfråga. Kanske var det Olofs hantverksbakgrund som fick honom att uppskatta kung Hans, som i sin strävan att begränsa adelns makt helt följdriktigt gynnade borgarna.  Han skall också ha varit trofast mot sina vänner och effektiv i sitt arbete som regent. Adeln fick dock känna på en annan sida av kungens karaktär. Den danske rikshovmästaren Laxman, som 1501 överfölls och kastades i vattnet i Köpenhamn av kung Hans män, skulle förmodligen inte ha instämt i Olaus Petris positiva omdöme. Inte heller den norske adelsman som mördades på ett skepp i Oslo, sedan han kommit för att söka förlikning med kungens parti. Också inom den svenska adeln uppkom med tiden motstånd mot kung Hans. Trohetseden till kungen uppsades och initiativet övergick än en gång till Sten Sture d.ä.[5]  Kampen om herraväldet var dock ännu inte över och vid midsommartid 1505, sedan Sten Sture avlidit, infann sig kungen med stora truppstyrkor i Kalmar i ett försök att få till stånd en uppgörelse.[6] När de svenska representanterna inte infann sig till mötet dömdes deras ledare i sin frånvaro som förrädare till döden, varpå ett antal borgare avrättades i deras ställe.[7] Under de närmaste åren fördes kriget mellan unionskonung och svenska riksföreståndare ömsom med vapen, ömsom förhandlingar, utan att något väsentligt genombrott skedde. Under tiden avled kung Hans i februari 1513. Det vilar något mystiskt över detta dödsfall. Såväl nätartiklar som professor Lars Olof Larsson konstaterar helt kort att kungen avlidit medan Åke Ohlmarks ger en saftig skildring av hur han mördats av representanter för dansk högadel som ogillat hans borgarvänliga politik. I spetsen för de sammansvurna skall ha stått ingen mindre än kungens egen son Kristian, otålig att bestiga sin faders tron. Den hatade tyrannen skulle således ha lagt fadermord till sitt i svenska ögon redan digra syndaregister. Enligt denna berättelse skall kung Hans först ha kvävts med en säck av sonen, varpå de övriga i tur och ordning gått fram och huggit honom i huvudet med pikar. Ohlmarks skriver att kungens kranium uppvisar spår av flera hugg. Men varför nämns inte detta mord av andra historiker?[8] Hur kung Hans än mötte döden fördes hans kropp inte till domkyrkan i Roskilde som skett med föräldrarna och senare danska kungar utan till franciskanernas kyrka i Odense. Senare flyttades den till domkyrkan i samma stad. Där vilar nu kvarlevorna av kung Johan II av Sverige.                          



[1] För ordningens skull kan noteras att ”Johan I” är identisk med Johan Sverkerson, son till kung Sverker den yngre. Denne Johan regerade Sverige, eller åtminstone delar av dagens Sverige, i början av 1200-taket och var den siste kungen av Sverkersätten https://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Sverkersson. 
[2] Att kung Hans är identisk med Johan II förstod jag plötsligt då jag första gången läste Lars Ericsons biografi över Johan III från 2004.  Där citeras en rapport från Johans barndom, som visar att tekniken att låta de två bröderna Erik(blivande Erik XIV), och Johan dela rum skapat vissa komplikationer. Erik var fyra år äldre än lillebror Johan som vid tillfället var 2-3 år. Rapportören meddelade att ”hertig Erik” ibland blev störd i sin sömn av ”hertig Hans”. Jag minns än hur det omedelbart slog mig att Kristian tyranns far måste vara ”Johan II”. 
[3] Hur länge släkten Oldenburg suttit på danska tronen kan diskuteras. Huvudgrenen utslocknade i och med Fredrik VII:s död 1863. Men även det nuvarande kungahuset Glücksburg utgör en gren av Oldenburg och härstammar från en yngre son, eller noga räknat sonson, till Kristian I. Som så ofta är frågan vilken dynasti en viss kunglighet tillhör sist och slutligen upp till den enskilde betraktaren att avgöra. Om man utgår från att huset Oldenburg utslocknade 1863, innehade de tronen i 415 år, vilket är svårslaget.   
[4] Detta användes som ett bärande argument av kung Kristians anhängare 20 år senare, vid de förhandlingar som ledde till hans kröning och det efterföljande Stockholms blodbad.
[5] En av de borgar som höll ut lägst var Stockholm, som försvarades av kungens hustru Kristina av Sachsen https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristina_av_Sachsen.
[6] Att det blev just Kalmar berodde på att slottet ännu hölls av kung Hans män.
[7] Kung Hans borgarvänliga inställning hade uppenbarligen sina begränsningar.
[8] Ohlmarks uppgifter återfinns i Konungen är död, en tusenårskrönika om svenska monarkers slut(1983), s. 67. I övrigt bygger texten på Lars-Olof Larsson, Kalmarunionens tid –från drottning Margareta till Kristian II(1997), s. 375 ff och på https://sv.wikipedia.org/wiki/Hans_(kung).    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar