”Kungens och stormästarens blickar korsades, mätte sig med varandra, hakade sig fast i varandra, höll kvar varandra. Massan förstod instinktivt att något grandiost, något förfärligt, något övermänskligt utspelades i denna stumma konfrontation mellan den allsmäktige fursten, omgiven av verkställarna av hans vilja, och ridderskapets stormästare, bunden vid vanärans påle, mellan de båda män som börden och historiens skickelser hade placerat ovan alla andra människor. Kungen gjorde en rörelse med handen och man såg en smaragd glimma till på hans finger. Bödeln körde in drevfacklan under bålets risknippor och kvistar”.
Så skildrar författaren Maurice Druon i sin roman Tornet och elden(svensk översättning 1955), ögonblicket innan tempelherrarnas stormästare Jaques de Molay och dennes närmaste man skall brännas på bål kvällen 18 mars 1314. Processen blir långdragen och plågsam, både för de dömda och åskådarna. Just innan stormästaren nås av elden utropar han:
-
Påven
Clemens, riddaren Guillaume de Nogaret, konung Filip, Jag kallar er att inom
ett år träda inför Guds domstol. Varen förbannade intill era släktens trettonde
led.
Kanske gick det till så den där kvällen i Paris. I historiska verk brukar man dock uppge att endast påven och kungen förbannades. Nogaret, den ämbetsman som på fransk sida i stort administrerat den långdragna processen mot tempelherrarna, tycks i själva verket ha avlidit i nära anslutning till bålbränningen i Paris.[1] Vad som än sades i samband med stormästarens fruktansvärda död är det ett faktum att inom kort både påve Clemens V och kung Filip IV(den sköne), var döda och som vi skall se kastade Jacques de Molays ord på bålet långa skuggor över den franska monarkin.
Den riddarorden vars historia(åtminstone officiellt), slutade på kättarbålet i Paris hade grundats omkring 200 år tidigare i Jerusalem. Dess uppgift var att agera skyddskår åt kristna pilgrimer i Heliga landet. Medlemmarna förväntades leva i ”fattigdom, kyskhet och lydnad” under former som hade klosterlivet som förebild. Samtidigt skulle de vara tappra krigare, redo att dö i kampen mot de otrogna Saracenerna.[2] Ordensbröderna var indelade i grupper, vilkas åtskillnad markerades av de olika dräkterna; en fullvärdig riddare bar vit dräkt, servienter och präster svart, en väpnare brun. Orden var strängt maskulin. Den som blivit fullvärdig riddare måste avsäga sig all förbindelse med kvinnor, även eventuella hustrur. Gifta män kunde visserligen inträda i orden, men om de inte avlade kyskhetslöftet var de hänvisade till den svarta dräkten. Riddarnas familjer fick dock underhåll, oftast i utbyte mot någon förläning som donerats till bröderna. Det fanns också särskilda kloster där kvinnliga anhöriga, om de så önskade, kunde inträda. Tempelherrarna var en exklusiv grupp. Bara män av adlig börd kunde hoppas på att bli riktiga riddare. Män av lägre stånd var för alltid hänvisade till de lägre graderna och att bära svart eller brun dräkt. Den som aspirerade på att bli riddare började vanligen som servient(tjänare), åt en fullvärdig ordensbroder. Allteftersom organisationen byggdes ut och tillgångarna ökade blev de rent administrativa uppgifterna fler. Snart fanns det riddare som sällan eller aldrig hållit i ett svärd utan förde en bekväm tillvaro som förvaltare eller annan typ av administratör på något av de gods som donerats till orden. Även om bröderna förväntades leva enkelt och fattigt blev deras sammanslutning med tiden allt rikare. De kunde bistå furstar med pengar eller ställa borgen då någon potentat tog lån hos en tredje part. Det var ofta till tempelherrarna man vände sig då någon blivit fånge hos Saracenerna och måste lösas med pengar. Bröderna hade också otaliga privilegier: De åtnjöt juridisk immunitet och kunde endast dömas av påven. De behövde varken betala tionde eller andra former av skatter och de hade förtur vid infarten till städerna. Å andra sidan förväntades en riddare våga en strid en mot tre på slagfältet, de gick först vid alla anfall och sist vid alla reträtter, vilket gjorde att åtskilliga av dessa munksoldater mötte döden i strid. Orden var centraleuropeisk till sin sammansättning. Utanför Heliga landet hade de sina flesta ordenshus i Frankrike, England(medräknat dagens Storbritannien), Italien och på iberiska halvön. Korsfarare från norden sökte sig i regel till Tyska orden, som grundats något halvsekel senare men i huvudsak hade Tempelherrarna som förebild.[3] Att orden med tiden blev så exklusiv och tillsluten gentemot omvärlden gav upphov till många legender och rykten om vad som försiggick bakom dess murar. Det talades om ofantliga rikedomar och mystiska ceremonier. Det säger naturligtvis sig självt att inte alla bröder var riddare utan tadel och den eniga fasad man var angelägen att visa upp utåt spädde på berättelserna och skvallret utanför ordenshusen, i såväl positiv som negativ bemärkelse. Detta blev ödesdigert den dag tempelriddarnas anseende och värde inte längre stod lika högt som förr.
På våren 1291 föll de sista större kristna städerna och borgarna i Heliga landet för saracenerna och de kristna tvingades med tiden inse att de förlorat sina besittningar i öst. Detta kunde inte undgå att ”spilla över” på riddarordnarna, som av många ansågs ha svikit sin plikt som väktare av det land där en gång Frälsaren verkat. I motsats till de andra stora ordnarna, johanniterna och tyska orden, försökte tempelherrarna efter nederlaget inte etablera sig i områden där bristen på enhetlig statlig förvaltning kanske givit dem möjlighet att på egen hand bygga upp en ny struktur med nya mål och syften. Istället fortsatte man envist att verka för en återerövring av Österlandet. Ordens beskyddare blev dock allt svagare. I Frankrike, som alltid varit tempelherrarnas centrum i väst, hade nyligen en ung furste, kung Filip IV(den sköne), bestigit tronen. Trots att denne var djupt from och anses ha hyst stor vördnad för korstågstidens furstar, förlitade han sig i sin maktutövning på män som både i fråga om börd och ambitioner stod mycket långt från tempelherrarna. De såg som sin uppgift att stärka den franska centralmakten, snarare än att återtaga Jerusalem. Inte heller kunde kungen acceptera påvens krav på absolut överhöghet över de världsliga furstarna. Därför lät Filip år 1303 genom sin rådgivare Guillaume de Nogaret helt sonika gripa påve Bonifatius i dennes hem i närheten av Rom.[4] Påven blev visserligen snart befriad men hans psyke var knäckt och inom kort var han död.
I romanen Requem(2013), framställer författaren Robyn Young gripandet av Bonifatius som det första steget i en plan(närmast initierad av Nogaret), att fälla tempelherreordern och konfiskera dess rikedomar. Facklitteraturen komplicerar bilden något. I själva verket tycks Filip den sköne något år efter påveaffären ha varit inställd på att låta slå samman johanniter och tempelherrar till en enda orden under hans egen personliga ledning. Tillsammans skulle de sedan dra på ett nytt korståg för att återta det Heliga landet. Såväl den nye påve Clemens som flera av tidens tänkare ansåg att en omstrukturering av riddarordnarna var nödvändig, om det stora målet skulle kunna uppnås. Tempelherrarnas stormästare, Jaques de Molay, avvisade dock förslaget. Saken hade diskuterats förr utan att leda till något konkret, menade han, och det räckte om hans riddare fick det bistånd de behövde från väst för att ett korståg skulle kunna genomföras. Om Molay följde sin innersta övertygelse, var mån om egen makt, eller kanske rädd att franske kungen ämnade ”sluka” hans ärevördiga, fristående brödraskap är omtvistat. Kort efter detta uttalade påven en önskan att få undersöka ”vissa rykten” kring tempelherreorden. Stormästaren, som nyligen anlänt till Frankrike, accepterade. Några månader senare, 13 oktober 1307, arresterades plötsligt och på en enda dag alla Frankrikes tempelherrar, inberäknat stormästaren, anklagade för olika former av kätteri och andra vederstyggligheter; alltifrån förnekande av Kristus till homosexualitet. Detta skedde på kung Filips uttryckliga befallning, utan sanktion från påven. Högste ansvarig för aktionen i Paris var Guillaume de Nogaret. Det har tvistats om huruvida Filip den sköne handlade av egen drift eller om han styrdes av sin minister. Det är som alltid svårt att avgöra exakt hur en despot resonerar. Erfarenheter från 1900-talet visar att totalitära ledare gärna håller en viss distans till de förföljelser, eller i värsta fall utrotningar, de sätter i rörelse. Å andra sidan är eftervärlden ense om att dessa ledare personligen initierat den förda politiken. Det förefaller omöjligt att Nogaret eller någon annan av kung Filips ministrar skulle ha vågat arrestera tempelherrarna om de inte varit säkra på sin herres oreserverade gillande. Att det hela kunde genomföras på en enda dag, i ett samhälle där infrastruktur och kommunikationer var långt mindre utvecklade än i vår digitaliserade tid och dessutom helt utan medverkan av påven, visar hur noga planlagt allt måste ha varit.[5] Filip den sköne hade år 1305 förlorat sin hustru, drottning Jeanne av Navarra som han sörjde djupt. Det är möjligt att den fromme men samtidigt kallhamrade Filip såg detta som Guds straff för vad som hänt påve Bonifatius. Kanske önskade han sona sin förbrytelse genom att dra ut i spetsen för ett korståg. När stormästare de Molay avslog tanken på sammanslagning av riddarordnarna fattade kungen emellertid beslutet, som han en tid övervägt med sina ministrar, att krossa orden och konfiskera dess tillgångar.
Gripandet av tempelherrarna, sammanlagt arresterades nära 15 000 personer, blev inledningen på en process som kom att vara i sju år. Påven protesterade mot att Filip agerat helt på eget bevåg och fordrade att själv få överta saken. Som flera av de gripna, bland dem stormästaren själv, redan bekänt flera svåra förbrytelser kunde man inte utan vidare avskriva ärendet.[6] Kung Filip tvingades ge sig men visade tydligt sitt missnöje med Clemens V. Efter många om och men förklarade påven på våren 1312 tempelherreorden upplöst. Det förklarades att detta skedde mindre på grund av de brott som förmodades ha begåtts än därför att orden blivit så skandaliserad att den inte längre kunde förväntas fylla något praktiskt syfte.[7] Efter ytterligare två år, 18 mars 1314, var det dags för en andlig domstol att fälla domen över ordens främsta medlemmar, bland dem stormästare de Molay och hans vän Charney, ordens högste styresman i Normandie. De anklagade dömdes till livstids fängelse. Stormästaren och Charney ropade då att deras bekännelser var oriktiga och avgivna under tortyr. Tempelherrarna var oskyldiga! Därmed betraktades de som tredskande och deras sak överlämnades åt konungen. Vid ett hastigt rådsmöte dömdes de båda riddarna till bålet och domen verkställdes samma kväll på en liten ö i Seine.[8]
Vi vet inte med säkerhet om Jaques de Molay verkligen förbannade Filip den sköne och hans ätt när han stod bunden på toppen av bålet. Vad vi otvivelaktigt vet är att denne man tidigare samma dag, efter många år av tortyr och lidande, med klar och fast stämma hävdade sin och sina bröders oskuld. Det sägs också att hans och hans kamrats ståndaktighet på bålet väckte åskådarnas beundran. Det ligger onekligen nära till hands att tro att han skulle ha nedkallat Guds förbannelse över sina vedersakare. Det kan inte heller förnekas att franska kungahuset efter 18 mars 1314 genomled flera stora katastrofer. Inom ett år var, som stormästaren förutspått, både kung Filip och Clemens V döda. Inom 15 år var också kungens tre söner döda utan att ha efterlämnat några arvtagare. Detta ledde i förlängningen fram till hundraårskriget mellan England och Frankrike. Även de sidogrenar av huset Capet som därefter besteg tronen tycktes följda av ett mörkt öde. I november 1407 mördades en yngre bror till Karl VI på öppen gata i Paris, alldeles nära tempelherrarnas forna borg,[9] och år 1792 placerades Ludvig XVI och hans familj just här av revolutionärerna. Liksom stormästaren förts från sin borg till bålet, fördes kungen därifrån till giljotinen. Tempelherrarna kastade sannerligen en lång skugga över den franska monarkin.
[1] https://sv.wikipedia.org/wiki/Guillaume_de_Nogaret https://en.wikipedia.org/wiki/Guillaume_de_Nogaret
Det franska kalenderåret började vid denna tid på påskdagen. Detta innebär att tempelherrarna enligt dåtida tidräkning brändes 1313, eftersom det nya året inleddes först 7 april. Nogaret uppges ha avlidit i "april 1313", vilket alltså kan betyda antingen att han dött ett år före tempelherrarna eller kort efter att de bränts. I Druons roman är han dock närvarande vid bålbränningen och avlider först två månader senare, i maj 1314. Angående medeltida tidräkning i olika länder, se not 5 till Tornet och elden
[2] Muslimerna.
[2] Muslimerna.
[3] Jan
Guillous hjälte är alltså troligen fiktiv i dubbel bemärkelse.
[4] Detta
blev på sikt upptakten till påvarnas ”babyloniska fångenskap” i Avignon. Filip
den sköne kan med fördel ses som föregångare till de europeiska furstar, bland
dem Sveriges Gustav Vasa, som på 1500-talet genom att i olika grad anamma
protestantismen lösgjorde sig från katolska kyrkan. Den splitring inom denna som
Filips agerande ledde till måste också i det långa loppet ha bidragit till det
tvivel på katolska lärans praktik som 200 år senare beredde marken för Luther
och hans efterföljare.
[5] Vad
beträffar Nogarets eller andra ministrars förmodade inflytande över Filip den sköne då det gällde processen
mot tempelherrarna, kan med stor sannolikhet sägas detsamma som sagts om Thomas
Cromwells inflytande då Henrik VIII 200 år senare utropade sig till kyrkans
överhuvud och lät stänga de engelska klostren: ”Han(Cromwell), ledde på sin
höjd kungen i den riktning denne själv önskade gå”.
[6] Dessa
bekännelser hade till övervägande delen avgivits under svår tortyr och togs
senare tillbaka av de anklagade.
[7] Flera
riddare hade då redan bränts på bål som kättare.
[8] Denna ö,
som inte längre finns kvar, hade på svenska namnet ”Judeön” eftersom man
brukade bränna judar där. Det tycks råda en viss osäkerhet angående det exakta datumet då tempelherrarna brändes. De böcker jag läst om tempelherrarna(både fakta och skönlitteratur), uppger 18 mars 1314. Detta datum anges också på en minnesplatta i Paris. Historikerna Kathryn Warner och Alison Weir anger dock 15 mars i sina biografier över Edvard II och hans hustru Isabella En nätartikel om Jaques de Molay anger "11 eller 18 mars",.- ett tydligt exempel på svårigheten att ge exakta dateringar för medeltidens historia. Här gäller dock tills vidare, enligt nutida tidräkning, 18 mars 1314 som korrekt datum för stormästarens död.. För ytterligare fakta om tempelherrarna, se Piers Paul
Read, Tempelriddarna och korstågen till
det heliga landet(svensk översättning 2003), och Malcolm Barber, Det nya ridderskapet, tempelherreordens
historia(svensk översättning 1997).
[9] Se Michel Nordberg, Maktkamp och mord (1990), kapittel1.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar