De båda männen såg på varandra. Ambassadören kände sig olustig. Hela denna historia var honom motbjudande. Han fruktade i hög grad att mannen framför honom, med det trötta och härjade ansiktet men ändå med rak hållning och fast blick, skulle säga nej till vad han hade att föreslå. I själ och hjärta förstod han honom. Förmodligen skulle han själv reagerat på samma sätt. Men en diplomat har till uppgift att förmedla sin regerings ståndpunkter, hur illa han än tycker om det. Ambassadören harklade sig:
-
Ers
majestät! Det tyska riket och dess Führer hyser den största respekt för er och
ert land. Men betänk följderna om ni vägrar godta våra krav.
-
Jag
är folkvald, svarade kungen lugnt. Jag kan inte avgöra detta bakom stängda
dörrar och mellan fyra ögon. I en demokrati respekteras folkviljan.
Ambassadörens röst blev vädjande, nästan desperat.
-
Ert
folk kommer att tvingas utstå fruktansvärda lidanden. Om ni godtar våra krav
räddar ni ert land och era undersåtar. Ni kommer att framstå som folkets verklige
konung. Er bror i Danmark har redan godtagit de krav min kollega framförde
igår. Ni förlorar inget på att acceptera.
Kungen rodnade av vrede.
-
Hur
vågar ni tala på det sättet om min bror, om min familj! Om ni verkligen önskade
fred skulle ni inte ha föreslagit oss att ge upp vårt land.
Därmed kallade kung Håkon åter in utrikesministern för att åhöra vad som sades. Han tänkte inte fatta några beslut över huvudet på sin regering. Men detta stred mot ambassadörens instruktioner. Han fick inte förhandla med den regering som varit fräck nog att motsätta sig Hitlers önskan att överta den faktiska kontrollen av Norge. Med sorg i hjärtat lämnade doktor Curt Bräuer, Nazitysklands ambassadör i Norge, folkhögskolan i tätorten Elverum. Han förstod att allt var slut. Det skulle bli krig mellan de två länderna.[1]
Inte heller kung Håkon kände någon glädje eller ens stolthet över vad han gjort. Han hade helt enkelt följt sitt samvetes bud. Han kunde inte, varken av konstitutionella skäl eller enligt sitt hjärtas önskan, gå med på att landet i praktiken gav sig till tyskarna, allra minst att göra en man som Vidkun Quisling till statsminister. ”Min konung, min konung”, stammade utrikesministern rörd då denne berättade vad han sagt det tyska sändebudet. De båda männen omfamnade varandra.
Lite senare på dagen klargjorde kungen sin ståndpunkt för regeringen:
-
Att
acceptera tyskarnas krav skulle strida mot allt jag sett som min plikt i
egenskap av norsk kung sedan jag kom till detta land för snart 35 år sedan.
Om regeringen var av annan mening, vilket han i så fall hade
all förståelse för, var han beredd att abdikera för att inte stå i vägen för dess
beslut. Men regeringen ställde sig på kungens sida. De kände på samma sätt som
han: Dessa krav kunde inte accepteras.[2]
Precis som doktor Bräuer förutspått kom den norska
regeringens och kungens ställningstagande att leda till ”fruktansvärda lidanden”
för land och folk. För de styrande, kung Håkon inberäknat, innebar det att man
nu verkligen var flyktingar i eget land. Om tyskarna lyckades gripa regeringen,
kungen eller någon i hans familj visste ingen vilka följderna skulle bli, om de
nu ens blev gripna. Dagen efter mötet med Bräuer, 11 april, tvingades kungen
och regeringen fly hals över huvud in i skogen för att undkomma tyska
luftangrepp. När kungen nästa dag försökte ta sig in i Sverige för en kort
vila, meddelade svenskarna att han i så fall måste räkna med att interneras.
Tack vare en hygglig gränsvakt som höll tyst om vem man fått till gäst lyckades
Håkon ändå få en knapp halvtimme på neutral mark innan han måste återvända till
Norge, för att så småningom föras till London och en landsflykt på fem år.[3]
Det norska folket fick för sin del utstå
fem år av ockupation och rättslöshet
Det är ovedersägligt att kung Håkon och regeringen hade ett
val att göra dagarna 9-10 april och att det val som gjordes fick konsekvenser.
Om Norges statsledning valt att följa Danmarks exempel och strävat efter
samförstånd med tyskarna, skulle en laglig återhållande kraft trots allt funnits
kvar i Norge. Självklart hade man tvingats till eftergifter som säkerligen i
efterhand framstått som förödmjukande och kanske rentav förrädiska, men man
hade samtidigt haft större möjlighet att skydda folket från nazistiskt
godtycke. Hitler eftersträvade inledningsvis samförstånd med norrmännen och
hade ingen tanke på att låta landets egna nazister under Quislings ledning ta
över styret i landet. Dels tvivlade han på Quislings kompetens, dels var den
nazistiska läran ingen ”missionerande” rörelse, som skulle spridas över världen.
Visst kunde man samarbeta med likasinnade men det fick aldrig råda något tvivel
om att tyskarna utgjorde det sanna ”herrefolket”. Ockupationen av Norge och
Danmark skedde främst av militärstrategiska skäl, inte av ideologiska ”rasmässiga
orsaker, så som var fallet i exempelvis Polen eller Sovjetunionen. Därför är
det sannolikt att en samarbetsvillig norsk regering hade kunnat uppnå konkreta
resultat i sin strävan att skydda folket från de allvarligare följderna av en
nazistisk ockupation: Det är exempelvis troligt att förföljelsen av norska
judar åtminstone hade kunnat senareläggas och troligen också begränsas.[4]
Som det nu blev tvingades det norska folket förlita sig enbart på sitt personliga
mod och styrka i kampen mot ockupanterna, utan något konkret juridiskt skydd
bakom sig.
Ändå var kung Håkons och hans regerings beslut både modigt
och betydelsefullt. Norge var det första land som entydigt vägrade acceptera nazistisk
ockupation och där motståndsrörelsen tidigast kom igång. Kung Håkon blev en
samlande symbol för kampen mot nazisternas förtryck. Bortsett från den positiva
effekten på hemmafronten väckte norrmännens ståndaktighet även uppmärksamhet
utomlands: ”Om någon anser att vi bör hålla oss utanför kriget, bör han vända
sin blick mot Norge. Om någon tvivlar på demokratins vilja att segra, kan jag
bara säga ´Se på Norge”, förkunnade president Roosvelt vid ett tillfälle 1942.[5]
Genom sitt beslut att avvisa ambassadör Bräuers erbjudande om
överenskommelse visade Håkon VII vägen mot motståndsvilja och frihetstro i en
mörk tid. Detta bör aldrig glömmas.
[1] Inga av
de dokumentära böcker jag haft tillgång till går närmare in på norska
kungafamiljens upplevelser de dramatiska dagarna 9-10 april 1940, även om saken
naturligtvis berörs. Beträffade mötet mellan kungen och ambassadör Bräuer på
förmiddagen 10 april återges kontentan av vad som sagts och vad man kommit fram
till. Replikskiftet som återges ovan är hämtat från filmen Kongens nej(svensk titel kungens
val), från 2017. Även om filmen är dramatiserad tycks den i stort korrekt
återge händelseförloppet. Beträffande uppgifter om mötet mellan kungen och
ambassadören, se Björn Björnsen, Norge 9
april 1940, tyska invasionen timme för timme(svensk översättning 1978), s.
296 och Michael Tamelander & Niklas Zetterling, Den 9 april, Nazitysklands invasion av Norge 1940(2010), s. 114.
[2] Angående
kungens tal inför regeringen på kvällen 10 april, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Håkon_VII_av_Norge.
[3] Henrik
Berggren, Landet utanför, Sverige och
kriget 1939-1940(2018), s. 328-30.
[4]
Organiserade förföljelser av judarna inleddes ett år tidigare i Norge(hösten
42), än i Danmark(hösten 43). Antalet bortförda och dödade norska judar var
också långt större än motsvarande siffra i Danmark(Norge 610 bortförda, 12
överlevande, Danmark 472 bortförda, 52 döda). Nära 6000 danska judar lyckades
helt undkomma tyskarna. K. A Adrup, Den 9
april 1940, ockupationen av Danmark och Norge,(1981). Inläst av Claes Elfsberg
2010.
[5] Se not
4.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar