”Jag manade på min häst – han rusade framåt i den klara tunna luften, och till och med innanför min metallhjälm kunde jag höra dånet av hans hovar tungt, tungt, tungt mot den frusna marken. Genom gallret i mitt visir såg jag markisen komma ridande emot mig – gallret ramade in honom så att jag inte såg något annat än honom. Jag lyfte lansen och förde in handtaget i den stora fördjupningen i mitt bröstharnesk där det var meningen att det skulle sitta, stålsatte mig i stigbyglarna och siktade.
Någonting träffade mig med sådan kraft att
jag blev som förlamad, utan möjlighet att röra mig. Jag såg himlen virvla runt
ovanför mig som en cirklande lockfågel i allt snabbare takt, skärvor av vitt
och blått jagade varandra, och det var inte alls kallt utan ljumt och doftande
av vita rosor…”
Så beskriver , i Margaret Georges roman, Englands kung Henrik VIII själv den olycka han drabbades av i ett tornerspel 24
januari 1536. Då han vaknar upp är han mycket trött och omgivningen tror honom
vara döende. I romanen berättas vidare att han legat medvetslös i tre timmar.
För första gången blir hovet medvetet om att också den kraftfulle kung Henrik
är dödlig.[1]
Att någon
form av olycka verkligen ägt rum står klart. Enligt den vanligast förekommande
versionen föll både hästen och kungen till marken, så att ”det var ett mirakel att
han inte dödades”. Det sägs också att kungen legat medvetslös i två timmar,
vilket ändå är en timme kortare än vad George antyder i sin roman. Med tanke på
hur kungens liv utvecklades efter 1536; avrättningarna av såväl politiska
motståndare som trogna tjänare(inberäknat två drottningar, äldre kvinnor och
minderåriga barn som avled i fängelse), Henriks allt sämre humör och kondition
och hans tilltagande fetma, hävdar en skola av historiker och medicinare att
kungen vid olyckan under torneringen fått hjärnskador som påverkat hans psyke
negativt. Det har i sammanhanget påpekats att exempelvis fotbollsspelare i
modern tid ådragit sig skador som givit liknande effekter.[2] Andra menar att dessa slutsatser lider av
påtagliga brister.[3] Det är
för det första osäkert om Henrik VIII verkligen blev allvarligt skadad i
torneringen 1536. Uppgiften att han legat medvetslös i flera timmar kommer från
personer som fått informationen i andra eller rentav tredje hand. Eustace
Chapuys, vars rapporter vanligen utgör huvudkälla för händelserna vid Henrik
VIII:s hov under 1530-40talen, skriver tvärtom att alla visserligen ”höll det
för ett mirakel att kungen inte dödades, men han erhöll inga skador”.[4]
För det
andra kan det med skäl ifrågasättas om kungens psyke verkligen undergick någon
påtaglig förändring kring 1536. Henriks lynne må ha försämrats under hans sista
årtionde men inte heller de tidigare regeringsåren präglades av någon
överdriven finkänslighet. Den trogne kardinal Wolsey, som i många år varit
kungens närmaste medhjälpare och skaffat sig en ställning i europeisk politik
som väl kan jämföras med Oxentiernas ett århundrade senare, avsattes utan
vidare spisning sedan han misslyckats med att övertala påven att godkänna Henriks
första skilsmässa 1529. Något år senare arresterades kardinalen och fördes till
London för rannsakan, men avled under vägen. Även kung Henriks första hustru och
deras gemensamma dotter behandlades närmast som förrädare sedan de vägrat
acceptera sin degradering till ”änkeprinsessa av Wales” respektive ”lady
Maria”, kunglig bastard. Också andra som stått kungen nära eller tjänat staten
efter bästa förmåga mötte slutet på stupstocken till följd av kungligt
missnöje, långt före 1536. Dessutom, påpekar skeptikerna till
”torneringsteorin”, var det trots allt aldrig fråga om regelrätta mord när
tudortidens dissidenter dömdes till döden. Hur vred kungen till äventyrs kunde
vara på otrogna hustrur eller försumliga rådgivare fanns alltid juridiska
regler att följa som inte ens Henrik VIII kunde sätta sig över. Det må ofta ha
rört sig om skenprocesser där saken i stort sett var avgjord på förhand men det
handlade trots allt om juridiska processer, förda efter en mall som i sin tur
byggde på i lag föreskrivna regler. Henrik VIII må ha begått åtskilliga
justitiemord men, vad man vet. aldrig regelrätta mord. Slutligen hävdas att de
många kotterierna vid hovet i sig var lika farliga som kungens onåd. Den
minister eller drottning som fått en mäktig högadelsman eller annan minister av
motsatt religiös eller politisk åskådning till motståndare kunde lätt se sin
ställning skakad genom att ”fienden” drog i rätt trådar.[5]
Omkring
tjugo år efter kung Henriks olyckstillbud på tornerbanan skall en liknande
händelse ha inträffat i Sverige. Denna gång gällde det dock inte kungen utan
”kronprins” Erik, senare Erik XIV.[6]
I första delen av sin Berättelser ur
svenska historien utgiven vid mitten av 1800-talet skriver kyrkoherden, läraren
och historikern Anders Fryxell följande:
”Vid den
tiden hände det sig att han(Erik), under någon lek i slottssalen i Stockholm
gjorde ett högt språng och därvid stötte huvudet ganska hårt mot en ljuskrona.
Man tyckte sig finna, att de anfall av besynnerlighet och nästan vansinne,
vilka man förut, fastän sällan förmärkt, blev efter denna olyckliga stöt både
tätare och våldsammare”.[7]
Det framgår
inte varifrån denna uppgift kommer och under 1900-talet tycks ingen ha fäst
större avseende vid missödet. Varken Ingvar Andersson eller Knut Carlqvist
nämner saken i sina biografier över kung Erik från 1935 respektive 96, medan
däremot Herman Lindqvist kortfattat berör ämnet 2014 och därvid betecknar det
inträffade som ”Sveriges äldsta dokumenterade idrottsskada”. Han noterar att
”en del skribenter” sökt spåra grunden till Eriks senare sinnessjukdom i
olyckshändelsen med ljuskronan.[8]
Frågan är om den alls ägt rum. Sverige var ett långt obetydligare land än
England vid mitten av 1500-talet – där fanns ingen kejserlig ambassadör som
noga följde kungafamiljens varje göranden och låtanden, även om Gustav Vasa vid
denna tid accepterats som Sveriges herre av kollegerna på kontinenten. Att hans
äldste son råkat slå huvudet i taket kan ha passerat relativt obemärkt, men om
prinsen verkligen skadat sig allvarligt borde det ha noterats i officiella
källor. Att uppgiften försvinner ur historisk litteratur under 1900-talet tyder
på att forskningen då antingen sett händelsen som betydelselös eller helt
osann, kanske uppfunnen av Eriks fiender(eller vänner) för att förklara senare
tragedier.[9]
Hur
eftervärlden än väljer att se på dessa två händelser är likheten mellan dem
påtaglig. Henrik VIII och Erik XIV hör också till de mest legendariska
furstarna i sin tid. Henrik är rentav internationellt känd och tycks odödlig i
sitt hemland. Även om Erik kanske inte kan skryta med samma status i Sverige är
hans privatliv nästan lika känt som Henriks: Alla svenskar har hört namnet
Karin Månsdotter. ”Sturemordern” är väl inget allmänbegrepp längre men de
flesta svenskar torde kunna erinra sig att vi haft en kung som blev sjuk i
samband med något våldsbrott och sedan gifte sig med en kvinna av folket. Att
engelsmännen ungefär samtidigt hade en kung som gifte sig rätt många gånger och
visst tog livet av ett par stycken drottningar vet nog också de flesta
svenskar, eller kan minnas det med viss ansträngning. I England tillhör kungen
med de sex drottningarna nationalsymbolerna.
Den
”rationella” eftervärlden har svårt att förstå furstarnas agerande under
renässansen, som i efterhand tycks främmande, orealistiskt och lite skrämmande.
Naturligtvis gäller detta i särskilt hög grad kungar vilkas agerande redan
samtiden betraktade som minst sagt egendomligt. Alltså måste något ha hänt som
kan förklara det oförklarliga, exempelvis ett slag mot huvudet under
sportutövning. Tittar man närmare på kung Henrik av England och kung Erik av
Sverige märker man att det finns flera likheter som har mer med bakgrund och
omgivning än med psyke att göra. Det är sant att båda två var lynniga och minst
sagt koleriska. Bägge var också söner till upproriska adelsmän som lyckats
göra sig till kung i respektive land. Varken England eller Sverige var särskilt
betydelsefulla länder i början av 1500-talet. Det gällde alltså för de nya
dynastierna att visa sig värdiga den ställning man uppnått, både inom själva
riket och utomlands. Få kungar var förmodligen så medvetna om detta som Henrik
VIII och Erik XIV. Minsta antydan om deras ”låga” ursprung innebar en
förolämpning, kanske rentav ett hot. Att de dessutom delade ursprung med sina
rikens finaste aristokrati gjorde inte saken bättre – Var en Vasa mer värd än
en Sture, en Tudor förmer än en Howard? Bägge kungarna hade också, om än av
olika skäl, svårt att få arvingar till sin tron. Flera släkter kunde tänkas ha
intresse av att de misslyckades. I Henriks fall rörde det sig enbart om
högadliga familjer, som Howard, Pole eller Stafford, medan Erik dessutom hade
besvär med ett antal halvsyskon från faderns senare äktenskap. Om man därtill
lägger dåtidens uppfattning att kungamakten var av Gud given inser man att
massavrättningar av nära anförvanter kunde framstå som både nödvändigt och
godtagbart och väl kombineras med glada fester, komponerande av musik och
umgänge med vackra fysiskt attraktiva kvinnor, utan något olycksfall på
sportarenan till förklaring eller ursäkt.[10]
Det som ytterst avgjorde de båda furstarnas diametralt olika öden var just
Eriks oförmåga att hålla sig inom ramen för en furstes handlingar. Trots att
Henrik VIII lät avrätta långt fler människor än Erik XIV och var långt
brutalare – Erik nöjde sig i regel med att låta döma påstådda förrädare till
döden och sedan benåda dem med domen hängande över huvudet som ett
Damoklessvärd, medan Henrik utan att tveka sände hustrur, unga och ålderstigna anförvanter och trogna ministrar i döden, var det ändå Erik som till sist
förlorade sin krona. Genom det olycksaliga sammanbrottet i Uppsala, där Erik
först med egen hand mördat eller tagit del i mordet på en av sitt rikes högsta
aristokrater och sedan, totalt onåbar, flytt till skogs miste kungen den
fernissa av upphöjdhet och värdighet en sann härskare aldrig får förlora. Hur
många liv kung Henrik än tagit hade han alltid hållit sina händer rena, aldrig
själv gjort sig till mördare. Kung Erik hade nu förvandlats från upphöjd furste
utkorad av Gud till vanlig man med blod på sina händer. Giftermålet med en
kvinna av folket något år senare beseglade hans öde. Därför dog Henrik VIII, vars
politik i nära fyra årtionden ödelagt så många liv, inklusive hans egna hustrur
och barns, som Englands obestridde härskare medan Erik, som under stark press
råkat iscensätta mord på några enstaka aristokrater, slutade som isolerad och
halvt vansinnig statsfånge.[11]
[1] Margaret
George, Henrik VIII:s självbiografi
del II ”Söndra och härska”(svensk översättning 1989), s. 65.
[2] https://www.youtube.com/watch?v=TaBtWrcFxXA&t=56s.
Detta nätprogram kan knappast kallas vetenskapligt även om det säkert bygger på
fakta. Forskaren och författaren Claire Ridgway hänvisar i sin bok The fall of Anne Boleyn a countdown(andra
utgåvan 2015 s. 15-16), till ett antal forskare och medicinare som hävdat att olyckshändelsen vid tornerspelet kan ha
påverkat kungens psyke.
[4] Chapuys
var kejserlig ambassadör vid engelska hovet mer eller mindre stadigvarande från
1529-45. I första hand kom han att bevaka den frånskilda drottning Katarinas
och hennes dotter Marias intressen. Även om han av naturliga skäl var kritiskt
inställd till kungen, ger hans rapporter intryck av autenticitet och
verklighetsbakgrund. Tonen är ofta ironiskt humoristisk. Översättningen till
svenska av ovanstående citat är min egen.
[5] Detta
sista argument kan å andra sidan avisas eftersom det i slutändan var kungen som
hade avgörandet i fråga om högmålsbrott. Ingen kunde döma någon till döden mot
Henrik VIII:s önskan. Ett talande exempel är den stackars hovkansler som under
Henriks sista år i ett anfall av övermod försökte misskreditera Catherine Parr
i kungens ögon, med hänvisning till hennes uttalade protestantism. Den kloka
drottningen lyckades vid ett enskilt samtal övertyga Henrik att hon inte
önskade något högre än att undervisas av honom i teologiska ämnen. Då kanslern
nästa morgon kom för att få kungens order om drottningens arrestering, mottog
han istället en kraftig utskällning och blev kallad både odjur och odugling.
Den gode mannen fick ge sig av med oförrättat ärende, förmodligen högst tacksam
att inte hans huvud lades på
stupstocken.
[6] Gustav
Vasas äldste son betecknades aldrig som kronprins utan som ”utvald konung”.
Titeln kronprins tillkom först under 1600-talet.
[7] Anders
Fryxell, Berättelser ur svenska historien
I (nyutgåva 1982), s. 260.
[9] Av
Fryxell framgår att olyckan, om den inträffat, måste ha skett någon gång
1556-57. Om Erik uppvisat symptom på vansinne omkring tio år före Sturemorden
borde forskningen i modern tid ha ägnat episoden större intresse.
[10] Henrik
VIII och Erik XIV hade ungefär samma hobbys. Det är möjligt att den engelske
kungen framstått som ett ideal för sin svenske kollega, trots att Henrik
egentligen tillhörde Gustav Vasas generation. Erik gav sin andre son, född i
fångenskap och tidigt död, det för svenska prinsar unika namnet Henrik. I Anna
Sparres roman Karin Månsdotter(1991),
säger Erik uttryckligen att pojken fått sitt namn efter ”min idealbild i allt,
Henrik VIII av England”.
[11] Det bör
kanske understrykas att jag inte söker framställa Erik XIV som ”det oskyldiga
lammet”. Jag hävdar endast att han jämfört med Henrik VIII har betydligt mindre
blod på sina händer, sett till antalet politiska avrättningar.
