Karl XI var
den fredligaste, eller kanske minst krigiske, av stormaktstidens kungar. Under
hans 25 år som myndig konung hade Sverige som nation fred i sjutton år. Och
innan stora nordiska kriget började förunnades riket ytterligare tre år av
fred. Detta innebar dock inte att svenska knektar och officerare hela denna tid
kunde leva lugnt på sina gårdar och torp. Sverige var en stormakt i Nordeuropa
och det medförde förpliktelser. För Sveriges del stavades problemet Frankrike.
Ludvig XIV:s
ambition att säkra sitt grepp om Centraleuropa oroade såväl kejsaren i Wien som
sjömakterna England och Nederländerna. Sveriges kung hade som tysk riksfurste
intressen att bevaka på kontinenten. Därtill kom att Karl XI rent personligt
hade svårt att förlåta sin franke kollega det förmyndaraktiga sätt varpå denne
blandat sig i konflikten mellan Sverige och Danmark på 1670-talet, trots att
resultatet på det hela taget utfallit till Sveriges fördel.[1]
Att ärkefienden Danmark under 1680-talet visade sig benägen att söka stöd hos Frankrike
mot furstendömet Holstein-Gottorp, i sin tur förbundet med Sverige, gjorde
knappast Karl XI vänligare stämd mot Versallies. När det så kallade ”Pfalziska
tronföljdskriget” inleddes 1688 beordrade därför kungen, om än med stor vånda
och motvilja, uppsättandet av sex svenska regementen på kontinenten. Sverige
hade blivit en del av den stora alliansen mot Frankrike.[2]
Kriget fördes på flera fronter men som ofta är fallet när Frankrike är i krig
kom tyngdpunkten att ligga i Flandern, kring dagens Belgien och Holland. En
annan omständighet, som i och för sig är vanlig i de flesta krig men tycks
särskilt påtaglig kring Frankrikes nordgräns, är att striden utvecklas till
ställningskrig. Så skedde även denna gång. För svenskarnas del kom det att
dröja ett drygt år innan de deltog i en större batalj, slaget vid Fleurus i
dagens Belgien 1 juli 1690. Resultatet blev ett förödande nederlag för den
allierade sidan – 6 000 stupade, 8 000 tillfångatagna.[3]
Cirka 530 av dessa fångar var svenskar
eller ingick i svenskledda regementen. Såsom sed var erbjöds fångarna,
åtminstone de som tycktes mest kapabla, att ta tjänst hos segraren. Eftersom
alternativet var hård fångenskap tackade de flesta ja och så uppstod ett nytt
franskt regemente av krigsfångar från Fleurus. Bland de tidigaste svenska
namnen finns en Ulfsparre och en von Knorring.[4]
Till en början leddes det nya regementet av en schweizisk officer men 1694 fick
man en svensk befälhavare, Erik Sparre av Sundby.
Släkten
Sparre hade genomgått växlande öden. Under inbördeskriget mellan Sigismund och
hertig Karl ett sekel tidigare hade den dåvarande huvudmannen, som också hette
Erik, avrättats och huvudgodset Sundby i Södermanland förverkats till kronan.
Efter några år återlämnades det till familjen, för att under reduktionen åter
dras in av Karl XI med motiveringen att återlämnandet varit olagligt. Unge Erik
gick då, som många frustrerade adelsmän i ”Gråkappans” tid, i utländsk tjänst
och kom till Frankrike. Här vann han tidigt överhetens uppmärksamhet, både för militär
begåvning och sätt av fulländad världsman. I och med Sparres utnämning fick det
nya regementet namn efter sin befälhavare. Flera svenskar kom med tiden att
söka tjänst vid det nya regementet, bland dem fänriken Axel Sparre och löjtnanten
Carl Gustaf Hård.[5] Eftersom Sverige, åtminstone på papperet,
fortfarande var en del av koalitionen mot Frankrike kunde möjligheten att
svenskar kom att strida mot svenskar inte uteslutas. Sparre och hans män
förlades dock tidigt på den spanska fronten, där de bland annat belägrade och
intog Barcelona. Efter Fleurus markerade Karl XI dessutom tydligt att hans
ambition på kontinenten snarare var att åstadkomma balans än att föra krig.
1700 bröt
Stora nordiska kriget ut. Erik Sparre hade inte glömt att han var svensk och
anslöt sig småningom till Karl XII i Polen, där han för tapperhet förärades den
stora äran att få kungens egen värja i gåva.[6]
Han återvände sedan till Frankrike där han tjänstgjorde ytterligare några år,
för att 1714 ta avsked med rang av fransk generallöjtnant. Han hade några år
tidigare köpt tillbaka Sundby. Efter sitt avsked övergick Erik Sparre till diplomatyrket
och blev småningom svensk ambassadör i Paris. Han avled 1726. Det franska
regemente han givit sitt namn övertogs av stridskamraten Gustaf Lenck och
skulle finnas kvar som separat franskt regemente ända till revolutionsåren på
1790-talet. Med tiden upphöjdes det till kungligt livregemente och fick då
namnet Royal Suédois. Dess siste chef blev Axel von Fersen den yngre.[7]
[1] Ludvig
XIV hade 1679 pressat Danmark att acceptera Sveriges besittning av de tre
Skånelanden, men å andra sidan i förhandlingarna med deras gemensamme fiende
hertigen av Lúneburg tvingat Sverige att avstå från delar av sina tyska områden.
Karl XI ansåg detta vara diktatoriskt handlat. Om detta, se Ingvar Eriksson, Nils Bielke 1644-1716. Firad i nådens dagar,
fälld i onådens(2000), s. 145-46.
[2] I denna
ingick, förutom det i det stora hela rätt obetydliga Sverige, tyskromerska
riket och Spanien(båda habsburgska), England, Nederländerna och Savojen i norra
Italien. Ett annat vedertaget namn på koalitionen mot Frankrike var ”Lüneburgska
ligan”.
[3] I
rättvisans namn bör tilläggas att även den franska sidan led svåra förluster –
3 000 stupade och lika många sårade https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Fleurus_(1690).
Beckman uppger dessutom ett betydligt lägre antal allierade krigsfångar,
5 000.
[4] Nästan
på dagen 104 år senare, 26 juni 1794, stod ett nytt slag vid Fluerus, då den
franska revolutionsarmén besegrade sina allierade motståndare. Bland de franska
högre officerarna i detta slag fanns en man vid namn Bernadotte, som här gjorde
sig ett namn för utomordentlig tapperhet. Det blev en viktig milstolpe i den
hetsige gascognarens fortsatta karriär.
[5] Båda
dessa män gjorde sig senare ett namn som
Karl XII:s förtrogna under Stora nordiska kriget.
[6] Vad som
ovan sägs om ”frustrerade svenska adelsmän som gått i utländsk tjänst”, skall
inte tolkas som att det rått utbredd fientlighet mot Sverige bland de ädlingar
som drabbats av Karl XI:s reduktion . Tvärtom tycks de ha stått i regelbunden
kontakt med vänner och släktingar i hemlandet. Sparre hoppades utan tvivel att
genom tjänstgöringen hos Karl XII visa sin lojalitet mot land och konung och på
så sätt göra sig förtjänst av överhetens uppmärksamhet och ynnest, vilket också
lyckades. Det står å andra sidan klart att en viss bitterhet trots allt
förekommit hos dem som efter reduktionen sett sig föranlåtna lämna Sverige. Då
Magnus Stenbock på 1680-talet beredde sig att söka tjänst i utlandet, uttryckte
han i brev tvivel huruvida han någonsin skulle återvända hem. Stenbock deltog
för övrigt i slaget vid Fleurus, men undgick att bli fransk krigsfånge. Som
bekant återvände han senare till Sverige och gjorde lysande karriär, om än med
olyckligt slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar