tisdag 11 augusti 2020

Solkungens karoliner.


Karl XI var den fredligaste, eller kanske minst krigiske, av stormaktstidens kungar. Under hans 25 år som myndig konung hade Sverige som nation fred i sjutton år. Och innan stora nordiska kriget började förunnades riket ytterligare tre år av fred. Detta innebar dock inte att svenska knektar och officerare hela denna tid kunde leva lugnt på sina gårdar och torp. Sverige var en stormakt i Nordeuropa och det medförde förpliktelser. För Sveriges del stavades problemet Frankrike.
Ludvig XIV:s ambition att säkra sitt grepp om Centraleuropa oroade såväl kejsaren i Wien som sjömakterna England och Nederländerna. Sveriges kung hade som tysk riksfurste intressen att bevaka på kontinenten. Därtill kom att Karl XI rent personligt hade svårt att förlåta sin franke kollega det förmyndaraktiga sätt varpå denne blandat sig i konflikten mellan Sverige och Danmark på 1670-talet, trots att resultatet på det hela taget utfallit till Sveriges fördel.[1] Att ärkefienden Danmark under 1680-talet visade sig benägen att söka stöd hos Frankrike mot furstendömet Holstein-Gottorp, i sin tur förbundet med Sverige, gjorde knappast Karl XI vänligare stämd mot Versallies. När det så kallade ”Pfalziska tronföljdskriget” inleddes 1688 beordrade därför kungen, om än med stor vånda och motvilja, uppsättandet av sex svenska regementen på kontinenten. Sverige hade blivit en del av den stora alliansen mot Frankrike.[2] Kriget fördes på flera fronter men som ofta är fallet när Frankrike är i krig kom tyngdpunkten att ligga i Flandern, kring dagens Belgien och Holland. En annan omständighet, som i och för sig är vanlig i de flesta krig men tycks särskilt påtaglig kring Frankrikes nordgräns, är att striden utvecklas till ställningskrig. Så skedde även denna gång. För svenskarnas del kom det att dröja ett drygt år innan de deltog i en större batalj, slaget vid Fleurus i dagens Belgien 1 juli 1690. Resultatet blev ett förödande nederlag för den allierade sidan – 6 000 stupade, 8 000 tillfångatagna.[3]  Cirka 530 av dessa fångar var svenskar eller ingick i svenskledda regementen. Såsom sed var erbjöds fångarna, åtminstone de som tycktes mest kapabla, att ta tjänst hos segraren. Eftersom alternativet var hård fångenskap tackade de flesta ja och så uppstod ett nytt franskt regemente av krigsfångar från Fleurus. Bland de tidigaste svenska namnen finns en Ulfsparre och en von Knorring.[4] Till en början leddes det nya regementet av en schweizisk officer men 1694 fick man en svensk befälhavare, Erik Sparre av Sundby.
Släkten Sparre hade genomgått växlande öden. Under inbördeskriget mellan Sigismund och hertig Karl ett sekel tidigare hade den dåvarande huvudmannen, som också hette Erik, avrättats och huvudgodset Sundby i Södermanland förverkats till kronan. Efter några år återlämnades det till familjen, för att under reduktionen åter dras in av Karl XI med motiveringen att återlämnandet varit olagligt. Unge Erik gick då, som många frustrerade adelsmän i ”Gråkappans” tid, i utländsk tjänst och kom till Frankrike. Här vann han tidigt överhetens uppmärksamhet, både för militär begåvning och sätt av fulländad världsman. I och med Sparres utnämning fick det nya regementet namn efter sin befälhavare. Flera svenskar kom med tiden att söka tjänst vid det nya regementet, bland dem fänriken Axel Sparre och löjtnanten Carl Gustaf Hård.[5]  Eftersom Sverige, åtminstone på papperet, fortfarande var en del av koalitionen mot Frankrike kunde möjligheten att svenskar kom att strida mot svenskar inte uteslutas. Sparre och hans män förlades dock tidigt på den spanska fronten, där de bland annat belägrade och intog Barcelona. Efter Fleurus markerade Karl XI dessutom tydligt att hans ambition på kontinenten snarare var att åstadkomma balans än att föra krig.
1700 bröt Stora nordiska kriget ut. Erik Sparre hade inte glömt att han var svensk och anslöt sig småningom till Karl XII i Polen, där han för tapperhet förärades den stora äran att få kungens egen värja i gåva.[6] Han återvände sedan till Frankrike där han tjänstgjorde ytterligare några år, för att 1714 ta avsked med rang av fransk generallöjtnant. Han hade några år tidigare köpt tillbaka Sundby. Efter sitt avsked övergick Erik Sparre till diplomatyrket och blev småningom svensk ambassadör i Paris. Han avled 1726. Det franska regemente han givit sitt namn övertogs av stridskamraten Gustaf Lenck och skulle finnas kvar som separat franskt regemente ända till revolutionsåren på 1790-talet. Med tiden upphöjdes det till kungligt livregemente och fick då namnet Royal Suédois. Dess siste chef blev Axel von Fersen den yngre.[7]              



[1] Ludvig XIV hade 1679 pressat Danmark att acceptera Sveriges besittning av de tre Skånelanden, men å andra sidan i förhandlingarna med deras gemensamme fiende hertigen av Lúneburg tvingat Sverige att avstå från delar av sina tyska områden. Karl XI ansåg detta vara diktatoriskt handlat. Om detta, se Ingvar Eriksson, Nils Bielke 1644-1716. Firad i nådens dagar, fälld i onådens(2000), s. 145-46.   
[2] I denna ingick, förutom det i det stora hela rätt obetydliga Sverige, tyskromerska riket och Spanien(båda habsburgska), England, Nederländerna och Savojen i norra Italien. Ett annat vedertaget namn på koalitionen mot Frankrike var ”Lüneburgska ligan”.
[3] I rättvisans namn bör tilläggas att även den franska sidan led svåra förluster – 3 000 stupade och lika många sårade https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Fleurus_(1690). Beckman uppger dessutom ett betydligt lägre antal allierade krigsfångar, 5 000.
[4] Nästan på dagen 104 år senare, 26 juni 1794, stod ett nytt slag vid Fluerus, då den franska revolutionsarmén besegrade sina allierade motståndare. Bland de franska högre officerarna i detta slag fanns en man vid namn Bernadotte, som här gjorde sig ett namn för utomordentlig tapperhet. Det blev en viktig milstolpe i den hetsige gascognarens fortsatta karriär.     
[5] Båda dessa män gjorde  sig senare ett namn som Karl XII:s förtrogna under Stora nordiska kriget.
[6] Vad som ovan sägs om ”frustrerade svenska adelsmän som gått i utländsk tjänst”, skall inte tolkas som att det rått utbredd fientlighet mot Sverige bland de ädlingar som drabbats av Karl XI:s reduktion . Tvärtom tycks de ha stått i regelbunden kontakt med vänner och släktingar i hemlandet. Sparre hoppades utan tvivel att genom tjänstgöringen hos Karl XII visa sin lojalitet mot land och konung och på så sätt göra sig förtjänst av överhetens uppmärksamhet och ynnest, vilket också lyckades. Det står å andra sidan klart att en viss bitterhet trots allt förekommit hos dem som efter reduktionen sett sig föranlåtna lämna Sverige. Då Magnus Stenbock på 1680-talet beredde sig att söka tjänst i utlandet, uttryckte han i brev tvivel huruvida han någonsin skulle återvända hem. Stenbock deltog för övrigt i slaget vid Fleurus, men undgick att bli fransk krigsfånge. Som bekant återvände han senare till Sverige och gjorde lysande karriär, om än med olyckligt slut.    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar